Sofia Lundell

 

Redan när jag såg ett inlägg om boken Trädgårdsmyller i en facebookgrupp i höstas, tänkte jag direkt att denna ska bli julklapp till en viss person. Jag såg till att få hem den i god tid för att jag också själv skulle få möjlighet att läsa den och göra en recension.

I Trädgårdsmyller beskriver författaren Christina Winter informativt och kärleksfullt om trädgårdens alla småkryp, hur de gynnar dig som trädgårdsodlare, och hur du kan gynna dem. Bilderna är många och vackra, och gör läsandet till en skönhetsupplevelse. Jag anar att Christina, precis som jag, är särskilt förtjust i solitärbin, för i boken presenteras många olika biarter på bild. Men även mindre publikfriande arter har sin plats i boken; som fyrfläckig tallpiga Exochomus quadripustulatus och rödbent bärfis Pentatoma rufipes.

Jag gillar den här boken skarpt, och jag ser den som en inspirationsbok snarare än en fullmatad faktabok. Som inkörsport till insekternas värld, är boken förträfflig, och jag kan tänka mig att den även går hem hos den trädgårdsodlare som inte anser sig som särskilt insektsintresserad. För vem vill inte få en bättre skörd i trädgården?

På författarens hemsida kan du läsa utdrag ur boken, samt beställa den.

 

Jag nämnde luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus i förra blogginlägget om dårgräsfjäril, men som en av södra Sveriges vanligaste fjärilar tycker jag den förtjänar ett eget blogginlägg!

Luktgräsfjärilen är vackert chokladbrun (nykläckta hanar kan vara sammetssvarta) med fem ögonfläckar på bakvingens undersida, två ögonfläckar på framvingens undersida och ofta små ögonfläckar även på vingarnas ovansida. I den utmärkta boken Svenska fjärilar- en fälthandbok, beskrivs flygstilen som lugn och studsande, vilket gör att fjärilen kan identifieras på långt håll.

Luktgräsfjäril

Luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus

Luktgräsfjärilen är som sagt väldigt vanlig, och påträffas i högväxta ängar i jordbrukslandskapet som är omgivna av vindskyddande träd eller buskar. Arten och dess livsmiljö har gynnats starkt av nedfallet av luftburet kväve och av att marker har tagits ur hävd.

Hos luktgräsfjärilen förekommer protandri, det vill säga att hanarna kläcks innan honorna (omkring en vecka). Det är bara honorna som besöker blommor för att suga nektar (ofta tistlar) och därför lever de längre än hanarna. Hanarna lever ett kort men intensivt liv då de rastlöst söker efter oparade honor i de högsta grässtråna och örterna. Vid uppvaktning av en hona försöker hanen föra in sina doftfjällsbeklädda framvingar mellan honans, så hon blir varse feromonerna och därmed blir mer parningsvillig. Parade honor undviker fortsatt uppvaktning genom att söka sig ner i gräset. Äggen läggs på olika gräsarter.

Efter regn är det luktgräsfjärilen som är bland de första fjärilarna att flyga igen, och de flyger även vid mulet väder om det är tillräckligt varmt.

 

Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!

Dårgräsfjäril

Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter.

Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.

I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna.

Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.

Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.

 

Denna helg har jag varit på vedsvampsworkshop i Göteborg med Sveriges mykologiska förening. Vedsvampar som tickor och skinn är något som jag verkligen går i gång på. Många av arterna är doldisar och hittas först när man verkligen letar efter dem och mångfalden av färger och former är stor. Eftersom död ved är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är ett exempel på en hotad vedsvamp som är riktigt snygg. Den är klassad som sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Vi hittade den på en låga i Vitsippsdalen under workshopens gemensamma exkursion.

Prakttagging

Prakttagging Steccherinum robustius

Prakttaggingen är orange till tegelröd i färgen som färsk, och blir blekbrun när den åldras och torkar. Den fransade tillväxtzonen är vit till ljusgul och kontrasterar vackert mot hymeniet (det sporbärande vävnadslagret). Taggarna är upp till fyra millimeter långa och själva svampen kan breda ut sig flera meter på döda stående och liggande träd, främst alm. I och med almsjukans framfart väntas prakttaggingen fortsätta att minska i antal. Prakttagging är en signalart, vilket innebär att arten indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter.

 
Slånsnår

Slånsnår med slånlav

Det är så roligt att få dela mitt intresse för arter och natur med min mamma. Henne har jag att tacka för jag redan som barn fick lära mig växter som ”mormors glasögon” och styvmorsviol. Nu i vuxen ålder är det jag som lär henne arter och känner stolthet när hon sätter namn på det jag pekar ut. Som slånlaven idag till exempel.

Slånlav Everina prunastri är verkligen en karaktärsart för skogs- och jordbrukslandskapet i södra Sverige, det är något jag har reflekterat över sedan jag blev sörlänning igen. Den bildar ljusa tussar på träd och buskar, sällan på sten, och kan dominera en slånbärsbuske totalt som ni kan se på bilderna.

Med en slånlav bakom örat

Med slånlav bakom örat

Slånlav är lätt att känna igen och var nog en av de första lavarna jag lärde mig. De platta grenarna är grågröna på ovansidan och har en ljus, nästan vit, undersida. Färgkontrasten mellan lavens ovan- och undersida tycker jag är det bästa kännetecknet och skiljer den från den gråfärgade gällaven Pseudevernia furfuracea som har en svart undersida.

Slånlav

Slånlav Everina prunastri med sin ljusa undersida.

I Syd- och Centraleuropa skördas slånlaven kommersiellt och används som bindemedel och doftbas i parfymindustrin.

 

Veckan har gått i tickornas tecken. Jag inventerar ettåriga tickor till mitt examensarbete och har därför sökt upp varenda låga i Knivstatrakten känns det som. En låga bjöd på en överraskning. Min första tanke var att det rörde sig om ännu en tickart; växtsättet och den borsthåriga ovansidan tydde på det, men konsistensen var alldeles geléartad och undertill fanns inte en tillstymmelse till porer. Med spänning sökte jag istället bland gelésvamparna i svampbokens början och hittade snart vad jag sökte; svartöra Auricularia mesenterica!

Svartöra lever som saprofyt (nedbrytare) eller svaghetsparasit på främst almträd och beskrivs som en karaktärsart för mullrika almlundar. Det var sannerligen en ovanligt fin och kraftig låga mitt svampfynd växte på, så jag blev inte förvånad när jag läste att svartöra var rödlistad som NT, nära hotad. Almsjukan är en bov i dramat som på sikt minskar tillgängliga substrat för arten.

Låga med svartöra

Låga med massförekomst av svartöra.

Ovansidan var bortshårig och påminde om en ticka.

Ovansidan var borsthårig och påminde om en ticka.

Svartörats konsistens var härligt geléartad.

Svartörats konsistens var härligt geléartad. Men i torrare väderlek skrumpnar den och blir hornartad.

 

Min relation till Gotland har varit speciell sedan jag för första gången besökte ön under en familjesemester år 2000. Jag var då 15 år. Inför resan hade jag packat ner min mammas två fotofloror och av någon anledning började jag slå upp och anteckna de blommor som jag såg. Jag vet inte varför jag fick detta infall, kanske var det i brist på annat att göra, men det är det bästa infall jag någonsin har fått, för sedan den resan har jag varit fast i botanikens underbara värld.

I år har jag haft förmånen att återbesöka ön genom jobbet. Jag är nyss hemkommen från den tredje Gotlandsturen denna sommar och jag längtar redan tillbaka till de karga tallskogarna med hav av tulkört, de blåeldsprunkande klapperstensstränderna, de orkidérika kärren, agmyrarna, alvaren och inte minst de unika vägrenarna som så här på sensommaren dignar av väddklint, vildmorot, cikoria och pukvete, precis som jag minns som 15-åring.

Pukvete

Pukvete är en av de arter som är karaktäristisk för Gotlands vägkanter.

Inför årets Gotlandsresor har jag haft höga förväntningar på att hitta rariteter och få nya artkryss. Nu kan jag konstatera att jag har fått se alla de arter jag drömde om i våras, plus några till. I början av juli snubblade jag till exempel över kärrlilja Tofieldia calyculata. Det är en art som i Sverige bara finns på Gotland och är släkt med den nordliga arten björnbrodd T. pusilla. Tyvärr blev det ingen bild efter som jag, som jag skrev, bokstavligt talat snubblade över den när jag inventerade en transekt.

En annan för Gotland exklusiv art är blodtopp Sanguisorba officinalis. Den letade jag aktivt efter i naturreservatet Bräntings haid på norra Gotland. Jag var taggad till tänderna för att hitta den och var beredd på timmar av letande. Men plötsligt, efter en kvarts vandring i reservatet, stod den bara där bland all knappag i den uttorkade fuktheden (även knappag var för mig ett kryss), och när jag hittat den första blodtoppen, dök det snart upp fler. Den säregna växten liknar ingenting annat jag sett tidigare. De rödsvarta små blommorna är samlade i huvudlika ax på gängliga stjälkar. Doften är utsökt.

Blodtopp

Blodtopp

Detta var ett smakprov på några av mina Gotlandskryss. Jag hittade naturligtvis en hel del nya fjärilar också. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg.

 

Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag jobbar med fjärils- och humleinventering, utan att närmare gå in på vad det innebär. För er som är nyfikna tänkte jag nu att jag skulle förklara bakgrunden till inventeringen och beskriva en vanlig arbetsdag.

Fjärilar och humlor.. vad vore sommaren utan dessa? Mitt jobb är att inventera dem i ängs- och betesmarker. (Ängshumla och skogspärlemorfjäril på väddklint)

Det är av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, jag är anställd. SLU har ett nationellt miljöövervakningsprogram som kallas NILS (Nationell Inventering av Landskapet I Sverige). Programmets syfte är att samla, analysera och presentera data om hur landskapet i Sverige ser ut och förändras över tid. Övervakningen bygger på att data samlas in i så kallade NILS-rutor. NILS-rutor är permanenta provrutor som är utspridda i hela vårt avlånga land. Rutorna är 5 x 5 km i södra Sverige i norr 15 x 15 km.

I NILS-rutorna finns det ängs- och betesmarker registrerade. I ett slumpmässigt urval av dessa ängs- och betesmarker inventeras förekomsten av fjärilar och humlor vart femte år. Det är viktigt att ha koll på dessa insekter. Arter som minskar respektive ökar säger något om landskapets förändringar och den biologiska mångfalden i stort. Särskilt fjärilar reagerar snabbt på miljöförändringar och olika arter är olika känsliga för processer som igenväxning, eutrofiering och ett allt mer rationellt och storskaligt jordbruk.

Jag har ansvar för att inventera 9 NILS-rutor med sammanlagt 20 ängs- och betesmarksobjekt, i Uppland och på Gotland. Varje objekt besöker jag fyra gånger under säsongen, tre gånger av besöken inventerar jag fjärilar och en gång inventerar jag humlor. Metoden är utformad så att den skall kunna upprepas av vem som helst och resultatet går sedan att jämföra med andra objekt där samma inventeringsmetod har använts. Ett ängs- och betesmarksobjekt kan se ut som på bilden nedan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

Så här kan ett ängs- och betesmarksobjekt se ut på kartan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

När jag inventerar fjärilar går jag i stadig takt (50 m/min) längs transekterna och registrerar alla fjärilar jag ser i en halvcirkel med fem meters radie framför mig. När jag inventerar humlor går jag långsammare (25 m/min) och radien på halvcirkeln som jag söker av är bara två meter.

En vanlig arbetsdag inleder jag tidigt på morgonen med att kolla väderprognosen. Det är SMHI som sätter agendan för dagen; är det är sol och temperaturer över 17 grader i någon NILS-ruta, är det till den jag åker för att inventera fjärilar. Är det mulet blir det istället humleinventering. Regn, kraftig blåst eller temperaturer under 17 grader innebär alltid att inventeringen ställs in och jag får en ledig dag.

När jag har bestämt var jag ska inventera, sätter jag mig i tjänstebilen och kör dit. Det blir onekligen en del bilkörning i jobbet, men det gör mig inget. Väl framme vid ett objekt är det dags att hänga på sig utrustningen: en handdator, en syftkompass, två gps:er, karta och håven såklart. Sedan söker jag upp den första transektens startpunkt med hjälp av gps:en och börjar inventera. Varje fjäril eller humla som finns på transekten knappas in på handdatorn och får sin position registrerad. Ibland måste jag fånga in insekten för att kunna artbestämma den. Är det någon av de större pärlemorfjärilarna får man vara beredd på en språngmarsch- de är så himla snabba!

Vädret är ett gissel. När solen går i moln måste jag pausa fjärilsinventeringen eftersom de då slutar flyga. Det händer heller inte allt för sällan att SMHIs prognos slår fel och att man efter en och en halv timmes bilkörning till ett objekt tvingas konstatera att det inte är inventeringsväder.

Jag är väldigt glad över mitt sommarjobb. Att få betalt för att artbestämma, som är mitt största intresse, är en ynnest. Att få vara ute på arbetstid likaså (dessutom bara när det är fint väder!). När arbetsdagen är slut, dröjer jag mig ofta kvar på objektet och håvar lite sländor eller gräshoppor. I vilka andra jobb kan du göra det? I början tyckte jag det var jobbigt att konfronteras med alla oberäkneliga betesdjur, men jag måste säga att det går bättre för varje år och jag kan idag säga att jag är fri från min koskräck. Sommaren med det här jobbet har blivit som ett enda långt äventyr med dagliga naturupplevelser, och än är det inte över.

 

Uttrycket ”som svampar ur marken” har verkligen kommit till av en anledning. Jag går förbi samma dikesren så gott som dagligen, och så plötsligt idag får jag syn på tre maffiga champinjoner som inte har stått där tidigare!

Champinjoner Agaricus är erkänt svåra att artbestämma, men jag gjorde ett försök och nycklade mig fram till strandängschampinjon A. bernardii. Om det är rätt art, vågar jag inte säga. Kanske någon läsare vet?

Agaricus

Champinjon Agaricus sp.

Det finns ca 30 olika arter av champinjoner i Sverige. Gemensamt för alla champinjoner är den vita till vitgula färgen i kombination med fria skivor som är grå eller rosa som unga, eller mörkbruna till svarta som äldre. Köttet är gulnande eller rodnande, ibland väldigt svagt. Hatten är aldrig slemmig och foten har aldrig strumpa.

Många av våra vildväxande champinjoner anses vara goda matsvampar. Men det är på sin plats att höja ett varningens finger av tre anledningar:

1. De är cancerframkallande i höga doser, även de vi köper i affären. Max 100 g är OK att äta i månaden, enligt Livsmedelsverket.

2. Det finns ett par champinjon-arter som är giftiga i sig, och många arter tar upp giftigt kadmium ur marken.

3. Det har förekommit förväxlingar med den dödligt giftiga vit flugsvamp Amanita virosa, som dock har vita skivor och står i en strumpa.

Även om jag var säker på vilken champinjon-art jag hade hittat, så får de här argumenten mig att avstå plockning. Svampen får stå kvar och sprida sina sporer, till glädje för sniglar och allehanda kryp!

 

Nu blommar nattviolerna Platanthera bifolia i Gredelby hagar! Jag var där och tittade till dem idag. Som små uppenbarelser står de där; sköra, bräckliga, men ändå stolta. Doften är ljuvlig, och den blir starkare inför natten, då den ska locka nattaktiva fjärilar till pollinering.

Nattviol

Nattviol Platanthera bifolia- stolt och vacker

Nattviol

Det är bara svärmare med tillräckligt låga sugsnablar som kan komma åt nektarn i de långa sporrarna.

Nattviolblad

Precis som det vetenskapliga artnamnet bifolia antyder har nattviolen två motsatta basalblad.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha