• Personligt,  Svampar

    Ängssvampar bakom husknuten

    I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.

    Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.

    Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!

    Så små och så söta! Ängsfingersvampens gula fingrar når inte högre än gräshakmossan.
    Stopp! Här växer jag! Blodvaxskivlingens färg missar man inte i gräsmattan.
    Vit vaxskivling är en blek uppenbarelse. Skivorna är långt nedlöpande på foten.
    Hagfingersvampen är inte stor, och fingrarna växer en och en.
    När flyttkaoset har lagt sig ska jag mikroskopiera denna jordtunga och förhoppningsvis klura ut vilken art det rör sig om.

  • Insekter

    Drama vid insektshotellet – En parasitstekels ankomst

    Tidigt i våras fick jag och Helmer ett så kallat insektshotell av vår vän Linnea. Hotellet består av ett litet trähus som är fullproppat med ihåliga bamburör och vedbitar med borrhål. Dessa hål är tänkt att attrahera insekter, t ex rödmurarbin, som lägger sina ägg i just håligheter. När det sedan kläcks ut nya bin nästkommande vår, kan man känna att man har gjort en god gärning samtidigt som ens hotellgäster hjälper till att pollinera i trädgården. Det är i alla fall tanken och det är så som insektshotellen marknadsförs.

    Här syns vårt insektshotell med den oinbjudna gästen Ephialtes som är en parasitstekel.

    När jag hängde upp insektshotellet på gaveln vid vår öppna altan för några månader sedan, kunde jag inte förutse vilket vilket engagemang det skulle väcka hos oss. Redan efter några dagar så såg jag till min glädje den första potentiella gästen undersöka ett av borrhålen. Det var en solitärgetning, en getinghona av den sort som inte bygger stora sociala samhällen, utan nöjer sig med att bara lägga några ägg i håligheter för att sedan låta avkomman klara sig själv. Innan hon lämnar äggen åt sitt öde, gör hon en sista kärlekshandling och murar igen hålet med jord och saliv. På samma sätt gör flera arter av solitärbin, bland annat det vanliga rödmurarbiet som jag nämnde tidigare.

    När vi hade konstaterat att vårt första bamburör i hotellet blivit igenmurat, jublade vi av entusiasm, och jag sms:ade Linnea som delade vår glädje. Allt eftersom veckorna gick blev fler och fler bamburör och borrhål barnkammare med än så länge okända arter.

    Idag såg vi en ny art visa intresse för vårat insektshotell. Det var en parasitstekelhona av släktet Ephialtes. Parasitsteklar utvecklas inuti andra insektsarters larver. Med ytterst känsligt luktsinne letar honan av parasitstekeln upp dessa larver och sticker med millimeterprecision in sitt långa äggläggningsrör i värdlarven som kommer att utgöra både husrum och mat åt parasitstekelns larv. När jag förklarade för Helmer vad parasitstekelhonan hade för ärende vid vårt insektshotell, tyckte han att vi skulle försvara våra hotellgäster. En etisk/ filosofisk diskussion uppstod emellan oss och det var med blandande känslor vi lät parasitstekelhonan jobba ostört. När hon började undersöka det fjärde igenmurade hålet, var till och med min gräns nådd för naturens fascinerande grymheter och jag viftade bort henne. Men snart blev vi varse om att en äggstinn parasitstekelhona som fått nys om de perfekta barnkamrarna, inte ger upp i första taget. Målmedvetet kom insektshotellets ovälkomna gäst tillbaka till våra skyddslingar och började vibrera intensivt med antennerna för att fånga upp doften av nästa offer i något av de igenmurade hålen.

    Vi lät alltså tillslut naturen ha sin gång. Naturen är fantastisk och vi har numera en uppfödning av parasitsteklar på altanen!

    Här är parasitstekelhonan i färd med att sticka in sitt smala äggläggningsrör i en barnkammare. Målet är att nå en larv där hennes avkomma kommer att utvecklas. Det blir så att säga en larv i larven! Parasitstekeln hänger här upp och ned. Det tjocka röret som utgår från hennes bakkropp och som syns längs ner till höger i bild, är själva fodralet till äggläggningsröret.
    Här syns den gracila parasitstekeln med ett äggläggningsrör som är längre än henne själv! Tack och lov så sticker hon inte människor.
  • Kärlväxter

    Nu blommar hasseln!

    Hanlig och honlig fägring på en och samma hasselbuske!

    Nu blommar hasseln för fullt i Norduppland. De gula hanhängena bildar glorior över hasselbuskarna och syns på långt håll. För att se den honliga motsvarigheten, måste man gå nära. Väldigt nära. Ut ur blomknopparna skjuts honblommornas rubinröda märken, redo att ta emot pollen från hanhängen med vindens hjälp. Med lite tur blir det hasselnötter till hösten!

    Hasselblommans efterlängtade uppenbarelse liknar närmast en havsanemon.

  • Lavar

    Gråblå skinnlav och förväxlingsarten slanklav

    Här syns gråblå skinnlav inbäddad i mossa på ett rotben.

    Bredforsens naturreservat skyddar ett stycke omväxlande och artrik natur längs nedre Dalälven, utanför Söderfors i Norduppland. Häromveckan tittade jag till en av reservatets topparter, den gråblå skinnlaven Leptogium cyanescens, som växer på marken och på trädbaser vid älvstrandens översvämningszoner.

    Jag tycker att laven lätt känns igen på dess speciella gråblå färg. Tittar man på lavens yta, syns också en “noppighet” som är utmärkande för laven. Dessa “noppor” är isidier, små utskott som bidrar till vegetativ förökning då de går av och förs bort med vind eller vatten.

    Gråblå skinnlav gör skäl för sitt namn. Färgen är magisk!

    Gråblå skinnlav är en art med höga krav på sin omgivning. Den vill ha hög och jämn luftfuktighet och tål inte några större förändringar som påverkar lokalklimatet.

    Gråblå skinnlav kan växa på marken, på träd och på klippor, det viktigast är att det hela tiden tillförs fukt. Fukten kan vara i form av sipprande vatten längs en klippa där den gråblå skinnlaven växer, eller i form av den höga luftfuktighet som bevaras i en ostörd skogsmiljö. Andra fuktiga miljöer där den kan växa är stränder och källor, eller som i Bredforsens naturreservet, på mark som regelbundet översvämmas.

    Gråblå skinnalv är en hotad art i Sverige. På rödlistan är den klassad som starkt hotad (EN).

    Här syns isidierna som små noppor över hela lavens yta.

    Slanklav Collema flaccidum är en förväxlingsart till den gråblå skinnlaven och de hittas ofta i samma miljö. Även slanklaven har en noppig yta av isidier, men har samtidigt en mörkare färgnyans utan några gråblå toner. Slanklaven tillhör ett släkte som kallas för gelélavar. Det namnet skvallrar om slanklavens konsistens, som är tjockare och lite mer elastisk än vad den gråblå skinnlaven är.

    Förväxlingsarten slanklav har inga blågrå toner i sig.
  • Lavar

    Klotterlav i mängder

    Skåda in i stjärnhimlen av klotterlav!

    Häromdagen fick jag mitt livs klotterlavsupplevele. Jag hittade en asphögstubbe, som fortfarande hade den grova barken kvar, som var fullkomligt nedklottrad av svarta, lite upphöjda, oregelbundet formade apothecier. Flera av apotheciena var förgrenade och liknade stjärnor! (I högstadiebiologin fick många av oss lära oss att en lav består av en svamp och en alg som lever i ett tätt samarbete. Apothecierna hos en lav, i det här fallet klotterlav, är svampkomponentens fruktkroppar.)

    Klotterlav Alyxoria varia är en vanlig art som uppträder på skrovlig lövträdsbark. Jag har dock aldrig tidigare sett laven täcka så stor yta. Detta massuppträdande av klotterlav gjorde min dag!

    Allt det gråa på denna asphögstubbe är klotterlav. Ett riktigt massuppträdande!
    Vid inzoomning av asphögstubben kan man börja urskilja ett gytter av svarta fruktkroppar.
    Vid ytterligare inzoomning kan man urskilja de oregelbundet formade apothecierna där vissa av dem liknar stjärnor.
  • Svampar

    Luktticka

    Fem prydliga lukttickor på en granstubbe. Granstubbar är ett vanligt substrat för denna vedsvamp.

    Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.

    Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.

    Lukttickan har varma färger. Tillväxtzonen sitter längst ut på tickan och är brunorangegul.

    Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!

    Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!

    Lukttickor är fleråriga. Precis som hos träd har fleråriga tickor årsringar. Lukttickan på bilden ser ut att ha haft ett treårigt liv. Den äldsta delen av tickan är svartbrun, andra årets tillväxt är brun och ljusast och mest lysande är den yngsta delen, tillväxtzonen.
    Ytan på en luktticka är ofta lite smågropig och tilltufsad.
  • Svampar

    Vindlande vedmussling

    Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.

    Det var länge sedan jag såg så pass många färska och fina vedmusslingar på en enda låga, så jag var tvungen att stanna för att fota och klappa.
    Vackert rödbruna vedmusslingar.
    En liten, färsk och strävhårig vedmussling.

    Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.

    Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.

    Undersidan är underbar!

  • Lavar,  Svampar

    “Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii

    För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.

    Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!

    Som av en händelse fick jag syn på lavparasiten Illosporopsis christiansenii som växte på en död aspgren. Titta noga. De är mycket små!

    Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.

    Den lavprydda aspgrenen fick komma med hem för att hamna under stereoluppens ljus.
    Fotat genom stereoluppen. De gråa cirklarna är lavens apotecier, frukkroppar. De är ca 1 mm breda, som storleksjämförelse till den ännu mindre, tuggummirosa lavparasiten Illosporopsis christiansenii.

    Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!

  • Spindeldjur

    Skogskaparspindelns kokong

    Får jag lov att presentera de sötaste av julgranskulor man kan träffa på i naturen? Här svajar skogskaparspindelns Ero furcata lilla kokong för vinden, enbart fästad i ett enbarr.

    Det är skogskaparspindeln som har spunnit denna ytterst lilla kokong. Jämför storleken med enbären och förundras!

    Denna spunna skapelse är vanlig att stöta på i skog och mark. Kanske har du som jag, beundrat de gyllengula silkestrådarna som bildar en vacker skyddsbubbla för nästa generation skogskaparspindlar.

    Det var svårt att fota denna! Mitt tips är att söka på spindelns namn på Artfakta. Där finns det gott om bra bilder där man tydligt ser kokongens vackra konstruktion.

    Den vuxna skogskaparspindeln är en predator på nätspindlar. Genom att besöka och vibrera i andra spindlars nät, lockas spindelnätägaren fram i tron att den har fått ett byte. Blixtsnabbt biter och förlamar skogskaparspindeln då sitt byte och suger sedan ut spindelns innanmäte.

    I Sverige har vi två arter av kaparspindlar med detta beteende; skogskaparspindel Ero furcata och sumpkaparspindel Ero cambridgei.

  • Svampar

    Sottickor modell större

    Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor!

    För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!

    Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart.

    De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.

    När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel.
    Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen.
    På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer.