Här kommer ett gäng växter (och en bonusinsekt) som är typiska för näringsrika vatten och dess närmiljö. Bilderna är tagna i Gredelby hagar, Knivsta.

Gul näckros

Gul näckros Nuphar lutea

Gul näckros Nuphar lutea utgör sinnebilden för den näringsrika sjön.

Andmat

Andmat Lemna sp.

Omgiven av blad av gul näckros, existerar den betydligt mindre växten andmat Lemna sp. Andmat flyter på vattenytan och rötterna hänger fritt i det näringsrika vattnet.

Svärdslilja

Svärdslilja Iris pseudacorus och bladbockar Donaciinae.

Svärdsliljan Iris pseudacorus är så stor och sprakande så att man kan tro att den har rymt från en trädgård! I blomman sitter det bladbockar Donaciinae.

Blåsstarr Carex vesicaria

Blåsstarr Carex vesicaria växer hög vid strandkanten.

Tiggranunkel

Tiggranunkel  Ranunculus sceleratus

Sist ut är den söta tiggranunkeln Ranunculus sceleratus med sitt höga fruktfäste. Det här exemplaret är litet, men tiggranunkeln kan bli uppemot en halvmeter.

 

 

 
Ett hav av jordklöver

Ett hav av jordklöver

Idag behövde jag inte gå långt för att hitta en art jag inte har sett på länge. Några hundra meter från min systers hus (jag är på besök hos familjen på Västkusten) växer det mängder av jordklöver Trifolium campestre. Den är inte ovanlig, men jag har inte haft turen att stöta på den så ofta. Även om namnet jordklöver snabbt dök upp i huvudet, kände jag tvivel, och började fundera över gullklöver Trifolium aureum som alternativ. Men med Krok- Almquists nyckelflora ”Kroken” i ryggsäcken behövde jag inte leva i ovisshet någon längre stund!

Jordklöver

Jordklöver- med skaftat mellansmåblad och räfflat kronsegel

För att artbestämma en gulblommig klöver, ska du studera det mellersta småbladet. Om det är skaftat, vilket det är i det här fallet, är det jordklöver. Är det oskaftat, är det gullklöver. En annan gul klöver som möjligen kan vara förväxlingsart är trådklöver T. dubium, men den är mycket spädare och har framför allt ett slätt kronsegel (kronsegel kallas det översta kronbladet hos ärtväxterna). Jordklöver har räfflat kronsegel.

Det kan också vara på sin plats att nämna humlelusern Medicago lupulina i det här sammanhanget. Även humlelusern är en gulblommig, spenslig ärtväxt, men tillhör ett annat släkte; Medicago. Den tänkte jag visa upp i ett annat blogginlägg.

 

Att gå på artjakt är något av det roligaste jag vet! Dagens exkursion gick till Tjurpannan, ett naturreservat utanför Grebbestad i Bohuslän, tillsammans med min vän Anna Karin. Vi hade ett enda mål i sikte; att hitta rariteterna ostronört Mertensia maritima och strandvallmo Glaucium flavum.

Vägledda av guiden Botaniska utflykter i Bohuslän, besökte vi den sten-grusstrand där de skulle växa. Letandet gav snart utdelning i form av en mäktig planta ostronört. Den var inburad för att skyddas från de betande fåren, men även utan bur hade vi nog lätt kunna hitta den. Växten täckte nära en kvadratmeter av stranden och de krypande skotten hade en utmärkande blågrågrön färg.

Orstronört i bur

Ostronörten har burats in för att inte bli uppäten av får.

Den verkliga skönhetsupplevelsen fick man när man kröp nära. Ostronörten har köttiga blad och små, söta, klockformade blommor som först är rosa och sedan blir blå. Växten, som bara förekommer på ett tjugotal lokaler i Västsverige, är fridlyst och klassad som akut hotad (CR) på rödlistan i Sverige. När en art blir så pass sällsynt, är det mycket som kan hota dess fortlevnad. Allt från oljespill, klimatförändringar och intensifierat jordbruk nämns som reella hot på ArtDatabankens faktablad för ostronört.

Orstronört

Ostronörten har blå och rosa, klockformade blommor.

Jag hade ännu inte smällt tillfredsställelsen av att ha hittat ostronört, när Anna Karin ropade:

– Detta är vår lyckodag! Utropet var befogat. Hon hade hittat blommande strandvallmo och därmed fulländat dagen.

Strandvallmo

Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor.

Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor. Bladen är blågråa, mångflikiga och typiskt vallmohåriga. Liksom ostronörten, är strandvallmon sällsynt och fridlyst. Den är med på svenska rödlistan som nära hotad (NT) och hotas bland annat av blomplockning. Mer om artens hotbild och status kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.

Strandvallmo

Även bladen är säregna; blågrå, mångflikiga och håriga.

 

 
Skelört Chelidonium majus

Skelört har gula, sköra blommor.

Skelört Chelidonium majus är en växt som jag har barndomsminnen till. Den växte vid källartrappan till vårat hus och jag minns särskilt väl den orange växtsaften som jag hade stor respekt för. Intuitivt visste jag att växten var giftig.

Orange växtsaft

Orange växtsaft

Skelört, har som alla vallmoväxter, fyra sköra kronblad och många ståndare. Stjälk och knoppar är håriga, och den orange växtsaften är som sagt ett bra kännetecken. Namnet skelört, kommer från att man förr trodde att växten kunde bota skelögdhet. Det är inget som är värt att prova. Enligt giftinformationscentralen ger skelörten sveda i mun och svalg samt magproblem vid förtäring!

Skelörtens blad

Skelörtens ljusgröna blad

 

 
Häckvicker Vicia sepium

Häckvicker Vicia sepium

I bland är naturen pedagogisk. Som idag när jag hittade häckvicker Vicia sepium växandes i en hagtornshäck. Häckvicker är lite av en doldis trots att den är vanlig. Den avbildas sällan och omnämns inte i några visor. Men jag tycker den är näpen och förtjänar lite uppmärksamhet.

Kännetecken för häckvicker, är att den har fåblommiga violetta klasar som är oskaftade. Bladen består av 4-8 småblad som är bredast nära basen. Häckvickern växer i skogsbryn, vägrenar och annan gräsmark, och så i häckar förstås!

Växtplats för häckvicker

Växtplats för häckvicker

 

I skogsbryn och hagmarker tornar nu blåsugan Ajuga pyramidalis upp sig likt blåa pyramider. Om man knäböjer för arten, syns de söta små blommorna som sitter i kransar under de mjukhåriga stödbladen. Stödbladen är alltid längre än blommorna, vilket så inte är fallet hos förväxlingsarten revsuga Ajuga reptans.

Blåsugans frön har ett fettrikt bihang som myror gärna äter. Myrorna pallar fröna och bidrar på så vis till blåsugans spridning. Denna smarta spridningsstrategi kallas för myrmekokori.

 

 

 

Stora, fetglänsande, gula blommor har kabblekan Caltha palustris. Bladen är saftigt gröna, njurformade med naggade kanter. Den resliga växten vill ha ständigt fuktiga fötter, och hittas därför i kärr, diken och intill bäckar, blommande såhär i maj.

Att Kabblekan är svagt giftig var inget man tog hänsyn till förr. Då lades blomknopparna in med salt och ättika och serverades som kapris!

 

Det är den första oktober. Löven färgas och har börjat falla. Men på marken lyser fortfarande några tappra blomstersjälar som vägrar inse att hösten är kommen. Låt mig få presentera en höstbukett!

Grässtjärnblomma

Grässtjärnblomma Stellaria graminea.

Ängsklocka

En förkrympt ängsklocka Campanula patula.

Smörblomma

Smörblomma Ranunculus acris.

Rödklöver

Rödklöver Trifolium pratense.

Rölleka

Rölleka Achillea millefolium.

Höstfibbla

Höstfibbla Leontodon autumnalis.

Midsommarblomster

Midsommarblomster/ skogsnäva Geranium sylvaticum.

 

Ormbär

Jag skrev i ett tidigare inlägg om ormbärets Paris quadrifolia egendomliga och vackra blomma. Lika vacker är växten nu på hösten när fruktämnet har svällt upp till ett blåskimrande bär. Bäret ser inbjudande ut, men är olämpligt att äta då det är giftigt!

Ormbär

 

Stenbär

Stenbären står nu i höstskrud med sina gula blad och klarröda bär. Stenbär Rubus saxatilis är en förbisedd art i bärsammanhang, trots att bären är riktigt goda och syrliga. Men kärnorna i är ganska stora, så det kan bli en knastrig smakupplevelse!

Stenbär känns igen på de treflikade bladen och de långa revorna som växten skjuter ut för att etablera nya plantor. Både blomskott och revor är försedda med borstlika taggar. Blommorna är vita och oansenliga och påminner mycket om hallonblommor. Liksom hallon är stenbär en rosväxt Rosaceae. 

Stenbär är vanlig i hela Sverige och växer i skogsmark, gärna på steniga ställen.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha