Violmaraton del 1: luktviol
Jag älskar violer, och vem gör inte det? Men i mitt botaniska liv har de ändå hamnat i skymundan av alla andra vårväxter som antingen är mer spektakulära till utseendet eller förekommer i massblomning. Så tidigt i våras fick jag idén att leta upp så många violarter som möjligt i min närhet, dels för att jag ska bli säkrare i min artbestämning och dels för att kunna visa upp mångfalden av den blyga blå blomman här på Artsidan. Jag bor i Tierp, Norduppland, och av Sveriges ca 20 violarter så räknar jag med att kunna hitta 12 arter; åkerviol, ängsviol, mossviol, buskviol, underviol, luktviol, kärrviol, strandviol, skogsviol, sandviol, styvmorsviol och sumpviol. I skrivande stund har jag hittat hälften av arterna, och jag har god förhoppning om att hitta resten.
Luktviol. Först ut på våren av alla violer. Först ut i denna serie blogginlägg, som jag kallar för violmaraton, är luktviol Viola odorata. Luktviol är också den viol som är först ut på våren. Redan i mars kan de första djupblå och väldoftande blommorna visa sig. Doften har samma karaktär som min barndoms violtabletter smakar. Fast det är nog mer korrekt att säga att det är godiset som smakar som luktviol doftar. Än har jag inte smakat på själva violblommorna, men de ska vara ätliga och passar fint som t ex tårtdekoration.
Förutom den starka violdoften och den djupa blå färgen på blommorna är växtsättet ett bra kännetecken för luktviol. Plantorna skjuter nämligen ut långa revor som slår rot och bildar nya bladrosetter, så kallade utlöpare. Därför kan luktviol uppträda i täta mattor.
Luktviolen är en art som har spridit sig från trädgårdar och blivit förvildad. Bilderna i detta blogginlägg är just från en trädgård, och fick därför tas i alla hast.
Bilderna som är tagna i grannens trädgård i all hast, lämnar en del att önska, men de visar i alla fall det matt-lika växtsättet. Kungsängslilja – Rymlingen med ruter
Kungsängslilja med kronblad rutiga som ett schackbräde! Idag skulle det ske. Efter fyra år boendes i Uppland tog jag mig in med tåg till Uppsala och vandrade söder ut längs Fyrisån. Målet var Kungsängsreservatet där det nu är massblomning av Upplands landskapsblomma kungsängslilja Fritillaria meleagris. Jag kände mig som en galen turist när jag kröp runt bland hundstarr, majsmörblomma och de lilarutiga klockorna med kameran i högsta hugg. Flera andra kameraförsedda människor gjorde mig sällskap på den delen av av fältet som var tillåten att beträda, och en av dem som jag språkade med hade liksom jag rest hyfsat långväga till Kungsängen för att se kungsängsliljorna blomma.
Här ringer tusentals kungsängsliljor in sommaren. Kungsängslilja uppmärksammades på Kungsängen redan på Linnes tid och man konstaterade att den troligen hade spridit sig från Botaniska trädgården. En trädgårdsrymling med andra ord. Idag, 300 år senare, kan man lugnt säga att den är väletablerad, till glädje för turister som jag och Uppsalabor.
I den fuktiga ängsmarken blommade hundstarren Carex nigra också för fullt. Överst syns hanaxen med gula och orangea ståndarknappar och under blommar de lite mer diskreta honaxen med sina vita märken. Smått och gott längs Dalälven
Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.
På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.
En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen. 
Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen. På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.
Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen. 
Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer. 
Vårärt. Skir och graciös. Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.
Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken. Liten blåklocka är Sveriges nationalblomma!
Jag vet att jag är sist på bollen att skriva om nyheten om att Sveriges nationalblomma har utsetts. Men det är en för stor och för glad nyhet för att jag ska låta det passera utan kommentar, tycker jag.
Grattis liten blåklocka och grattis Sverige! Det var Svenska botaniska föreningen som drog igång projektet med korningen i början av året, med andra nordiska länder som förebild där nationalblommor redan var utsedda. Sverige har dessutom fått en nationalfågel, koltrasten, i en process ledd av BirdLife Sverige och inom botaniken ville man nog inte vara sämre!
Det som är så fantastiskt med den här nyheten, är inte bara det att min favoritkandidat liten blåklocka Campanula rotundifolia vann, utan det faktum att människor har varit så engagerade. Hela 81 000 personer hade deltagit i röstningen! Utöver det så har många medier rapporterat och följt denna smått historiska händelse. Av 81 000 personer var det 14 000 som hade röstat på vinnaren. Våra vilda växter väcker känslor och ibland får en liten blomma stå i centrum för en dag.
Den lilla klockan med den ljuvligaste av färger! Här regnvåt en sensommarkväll. Liten blåklocka behöver nog ingen närmare presentation. Den blommar hela sommaren, i hela Sverige och i många olika miljöer. Den art som man skulle kunna förväxla liten blåklocka med är ängsklocka Campanula patula, Dalarnas landskapsblomma. Men hos ängsklocka går blomfärgen mer i lila än blått, och klockformen är mer öppen (googla och jämför, eller följ denna länk). Sedan är det bra att veta att arten stor blåklocka Campanula persicifolia också finns i markerna. Stor blåklocka gör verkligen skäl för sitt namn och är mer än dubbelt så hög och har mycket större klockor än liten blåklocka. Vet man med sig detta, är förväxlingsrisken låg.
Vätteros – En riktig energitjuv
Vätteros. En märklig men vacker syn! Vätterosen Lathraea squamaria är en växt som har väckt förundran i alla tider med sitt säregna utseende och annorlunda livsstil. Växten har inte en tillstymmelse till grönt i sig, utan är vackert rosafärgad. På våren dyker den upp i näringsrika lövskogar, hasseldungar eller parker.
Att en växt har gröna delar är nog så självklart för oss att vi inte reflekterar över det i vardagen. Att det är klorofyllet som gör växternas blad gröna och via fotosyntesen omvandlar solenergi till växternas byggstenar kolhydrater, har de flesta av oss ett hum om även om vi måste åkalla minnen från högstadiets biologilektioner. Hur får då vätterosen sin energi och sina byggstenar om den inte innehåller klorofyll? Ingen kan ju leva på luft! Svaret finns under jorden. Vätterosens rötter tränger in i trädrötter och kopplar upp sig mot sitt värdträds energiledningssystem. Värdträdet, som ofta är hassel, al eller asp, förlorar kolhydrater till vätterosen och vätterosen ger ingenting i utbyte. Det handlar alltså om ren parasitism!
De skyltande blommorna lockar humlor till pollinering. Om man kikar närmare på en blommande vätteros, ser man att varje liten blomma i blomställningen har en rosa överläpp och en vit treflikig underläpp. Efter pollineringen, som sköts av humlor, vissnar vätterosen ner helt och hållet. De mörka fröna har ett oljerikt bihang som myror äter. Myrorna bär iväg med fröna mot stacken, äter bihanget, och lämnar sedan det resterande av fröet som nu kan börja gro långt ifrån moderplantan. Kan man bli annat än fascinerad över hur vätterosen sköter sitt livspussel?
Sex tassande vättar bland vitsipporna. Snart försvinner de lika snabbt som de dök upp från ingenstans. Sippor i färgerna tre
Ett hav av vitsippor. Vad kan väcka större lycka? Solstrålar genom skir grönska av hägg och hassel. En varm, fuktig luft med doft av jord och vitsippor och en serenad av lövsångare och koltrastar. Dagens tur till en av Dalälvens skogspärlor stimulerade många sinnen. Målet var bland annat att hitta gulsippa Anemone ranunculoides, en egen art som ser ut som klassisk vitsippa Anemone nemorosa, men som är strålande gul.
Här är den! Gulsippan i egen hög person. Minnen av både blåsippa och vitsippa har jag sedan tidig barndom, vilket jag säkert delar med många andra svenskar. Första gången i mitt liv som jag fick se gulsippa, var först i högstadiet under en skolresa till Öland. Det är nämligen i kalktrakter som gulsippan uppträder, gärna tillsammans med både blåsippa och vitsippa, i mullrika lundar. Fortfarande längtar jag efter att få se svavelsippa, den sällsynta hybriden mellan gulsippa och vitsippa.
Den välbekanta och omsjungna blåsippan. Här i en något blek version. Det var på hemvägen från min skogstur efter mycket sökande som jag äntligen hittade några exemplar av gulsippa i havet av vitsippor. Här och var uppenbarade sig också blåsippsplantor Hepatica nobilis, nu såhär i maj med något bleka blommor efter att ha lyst klarblått i flera veckor.
Mosippan ute i backarna står
Kan man bli annat än glad när man får hälsa på mosippor? Första maj firade jag med att klappa mosippa Pulsatilla vernalis på Marma skjutfält i Norduppland. Det var många år sedan jag sist fick se blommande exemplar av mosippa och jag ville dessutom visa Helmer denna vackra raritet. Att hitta de decimeterhöga håriga sipporna tog ett tag, trots noggranna koordinatangivelser från Artportalen. Det var som om ögat behövde ställtid. När vi väl hade hittat den första bugande sippan, såg vi den snart lite varstans. Så vacker, och så klappvänlig!
När solen kom fram började sandbina att surra och vargvägsteklar att flyga lågt över sandblottorna i jakt på byten. Inga av insekterna ville fastna på bild under de korta stunder som solen sken. Mosipporna däremot, var tacksamma att fota.
Få växter är så klappvänliga som mosippa. Denna knopp värmde sig i en rejäl pälsmössa! Marma skjutfält är till vardags avspärrat för allmänheten till förmån för försvarsmaktens övningar. Tack vare markslitaget av bandvagnar, soldatfötter och granatexplosioner i det sandiga tallhedslandskapet, så skapas det ständigt nya kala fläckar där den konkurrenssvaga mosippan kan växa.
Karaktäristiska mosippeblad – värda att hålla utkik efter i ljusa, sandiga tallskogar. Kontinuerlig störning i markskiktet är en förutsättning för mosippans överlevnad. Mosippor var betydligt vanligare förr i tiden då var och varannan bonde hade korna på skogsbete och det förekom en högre frekvens av skogsbränder i landskapet som skapade de livsviktiga markblottorna och höll undan konkurrerande risbuskar. Idag är mosippan klassad som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan. Växten är dessutom fridlyst och Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för mosippans bevarande.
På jakt efter havtornsticka
Äntligen sol och blå himmel! Efter en höst som har gått till historien som den vädermässigt mörkaste på 20 år har vintern gjort intåg här i Uppland med snö och minusgrader. Marksvampssäsongen är definitivt över, men vedsvampar som tickor och skinn går fortfarande att hitta och många arter skådas bäst på vintern.
Dagens exkursion gick till naturreservatet Billudden med målet att hitta havtornsticka Phellinus hippophaëicola. En förutsättning för att hitta havtornsticka är att hitta buskar av havtorn Hippophaë rhamnoides som den parasiterar på. Det finns få ställen som ger så goda förutsättningar för havtornsticka som Billudden, med enorma bestånd av de snåriga buskarna med de orangea C-vitaminrika bären.
Havtorn med bär som sägs vara något av det nyttigaste som går att plocka vilt i Sverige. En del av Billuddens reservat består av en lång, smal landtunga som går ut i Östersjön. Denna landtunga, som på grund av landhöjning efter istiden steg upp ur havet så sent som för 500 år sedan, slutar i en udde som är lika smal som billen på en gammaldags plog. Därav namnet Billudden som har gett namn åt hela reservatet.
Billudden med sina jättebestånd av havtorn. Jag och Helmer beslutade oss för att vi skulle gå längs landtungan. Efter några kilometers vandring genom vindpinad tallskog närmade vi oss den omtalade udden. Då gjorde vi en avstickare från skogsstigen ner mot stranden där havtornssnåren bredde ut sig. Det dröjde inte länge innan jag såg den första havtornstickan som växte längst in i ett gigantisk virrvarr av grenar, tornar och bär. Lycklig över mitt fynd kröp jag in till tickan med min kamera, vilket resulterade i rivsår och blöta knän. Jag hade inte behövt göra mig sådant besvär för mina första bilder på havtornsticka, för innan vi nådde uddens slut hade vi hittat fem- sex stycken betydligt mer lättillgängligare havtornstickor. Vår tick-expedition blev med andra ord väldigt lyckad!
En fruktkropp av havtornsticka som har några år på nacken är lika grå som barken på havtornsbusken. Havtornsticka är som sagt knuten till busken havtorn som i sin tur växer naturligt längs våra kuster i Sverige. Tickan, som är flerårig, är trähård och nästan lika grå som stammarna de växer på. Det är bara den yttersta kanten av porlagret på gamla tickor och riktigt unga tickor som är vackert kanelbruna.
De unga fruktkropparna av havtornsticka har en kanelbrun färg med vacker lyster! Glansnäva – lätt att känna igen
Här håller jag vördnadsfullt en glansnäva som min mor fotar. Foto: Eva Lundell Om du kan känna igen en näva i naturen kan du också känna igen en glansnäva Geranium lucidum. Det kan vara skönt att veta, eftersom näva- arterna är många och ibland svåra att skilja från varandra. Glansnävan är nämligen den enda nävan i Sverige som har kombinationen upprätt, kalt foder och kala blad. Typiskt är också de längsgående åsarna på fodret. Om du undrar vad foder är för något så är det den gröna uppsvällda delen som omsluter delfrukterna som hos nävorna har en lång näbb.
Glansnävan är betydligt ovanligare än den håriga stinkande systerarten stinknäva. Precis som stinknävan växer glansnävan ofta skuggigt t ex på klippor, i murar och rasbranter. Glansnävan växer dessutom vanligen på kalkrik mark, vilket stinknävan inte gör.
När vi pratar om nävor kan det vara roligt att känna till att våra vilda nävor som t ex glansnäva, midsommarblomster och svedjenäva tillhör samma familj Geranium som pelargonerna vi odlar inomhus som krukväxter.
Midsommar med slåttergubbar
Min midsommar firades vid Bohuskusten men min mamma. Vi bestämde oss för att skippa det traditionella firandet med dans och sång och begav oss istället till Greby Gravfält utanför Grebbestad där det fanns fina förutsättningar för oss att utöva våra gemensamma intressen; växtskådning och fotografering. Greby gravfält är Bohusläns största gravfält och lockar många besökare. Enligt de uppsatta informationsskyltarna så sköts området traditionellt med slåtter. Det har bevarat förutsättningarna för en fin ängsflora med den ståtliga växten slåttergubbe Arnica montana som krona på de många gravhögarna.
Slåttergubben med sina två sidoblommor – drängen och pigan! Enligt bondepraktikan så är det dags att slå höet när slåttergubbens två sidoblommor visar sig. Den stora blomman i mitten är gårdsherren och de mindre sidoblommorna är drängen och pigan. Denna kulturhistoriska tanke-lek fick jag nöjet att förklara för ett holländskt par som också var ute och växtskådade på midsommarafton.
I takt med att ängar och naturbetesmarker växer igen har antalet lokaler med slåttergubbe minskat. Idag är växten klassad som VU, Sårbar, på Svenska rödlistan.
Stolta slåttergubbar. Foto: Eva Lundell 
Blad av slåttergubbe. Foto: Eva Lundell
