• Lavar

    Gråblå skinnlav och förväxlingsarten slanklav

    Här syns gråblå skinnlav inbäddad i mossa på ett rotben.

    Bredforsens naturreservat skyddar ett stycke omväxlande och artrik natur längs nedre Dalälven, utanför Söderfors i Norduppland. Häromveckan tittade jag till en av reservatets topparter, den gråblå skinnlaven Leptogium cyanescens, som växer på marken och på trädbaser vid älvstrandens översvämningszoner.

    Jag tycker att laven lätt känns igen på dess speciella gråblå färg. Tittar man på lavens yta, syns också en “noppighet” som är utmärkande för laven. Dessa “noppor” är isidier, små utskott som bidrar till vegetativ förökning då de går av och förs bort med vind eller vatten.

    Gråblå skinnlav gör skäl för sitt namn. Färgen är magisk!

    Gråblå skinnlav är en art med höga krav på sin omgivning. Den vill ha hög och jämn luftfuktighet och tål inte några större förändringar som påverkar lokalklimatet.

    Gråblå skinnlav kan växa på marken, på träd och på klippor, det viktigast är att det hela tiden tillförs fukt. Fukten kan vara i form av sipprande vatten längs en klippa där den gråblå skinnlaven växer, eller i form av den höga luftfuktighet som bevaras i en ostörd skogsmiljö. Andra fuktiga miljöer där den kan växa är stränder och källor, eller som i Bredforsens naturreservet, på mark som regelbundet översvämmas.

    Gråblå skinnalv är en hotad art i Sverige. På rödlistan är den klassad som starkt hotad (EN).

    Här syns isidierna som små noppor över hela lavens yta.

    Slanklav Collema flaccidum är en förväxlingsart till den gråblå skinnlaven och de hittas ofta i samma miljö. Även slanklaven har en noppig yta av isidier, men har samtidigt en mörkare färgnyans utan några gråblå toner. Slanklaven tillhör ett släkte som kallas för gelélavar. Det namnet skvallrar om slanklavens konsistens, som är tjockare och lite mer elastisk än vad den gråblå skinnlaven är.

    Förväxlingsarten slanklav har inga blågrå toner i sig.
  • Lavar

    Klotterlav i mängder

    Skåda in i stjärnhimlen av klotterlav!

    Häromdagen fick jag mitt livs klotterlavsupplevele. Jag hittade en asphögstubbe, som fortfarande hade den grova barken kvar, som var fullkomligt nedklottrad av svarta, lite upphöjda, oregelbundet formade apothecier. Flera av apotheciena var förgrenade och liknade stjärnor! (I högstadiebiologin fick många av oss lära oss att en lav består av en svamp och en alg som lever i ett tätt samarbete. Apothecierna hos en lav, i det här fallet klotterlav, är svampkomponentens fruktkroppar.)

    Klotterlav Alyxoria varia är en vanlig art som uppträder på skrovlig lövträdsbark. Jag har dock aldrig tidigare sett laven täcka så stor yta. Detta massuppträdande av klotterlav gjorde min dag!

    Allt det gråa på denna asphögstubbe är klotterlav. Ett riktigt massuppträdande!
    Vid inzoomning av asphögstubben kan man börja urskilja ett gytter av svarta fruktkroppar.
    Vid ytterligare inzoomning kan man urskilja de oregelbundet formade apothecierna där vissa av dem liknar stjärnor.
  • Lavar,  Svampar

    “Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii

    För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.

    Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!

    Som av en händelse fick jag syn på lavparasiten Illosporopsis christiansenii som växte på en död aspgren. Titta noga. De är mycket små!

    Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.

    Den lavprydda aspgrenen fick komma med hem för att hamna under stereoluppens ljus.
    Fotat genom stereoluppen. De gråa cirklarna är lavens apotecier, frukkroppar. De är ca 1 mm breda, som storleksjämförelse till den ännu mindre, tuggummirosa lavparasiten Illosporopsis christiansenii.

    Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!

  • Lavar

    Några skorplavar på sten på Fulufjället

    Är det något det finns gott om på Fulufjället, så är det sten och stenskravel. Stenskravlen är hopplösa att skynda sig över, särskilt om stenarna är blöta! Något som knappast går att undvika att lägga märke till på Fulufjället är stenarnas dekor av lavar. Den grönspräckliga kartlaven Rhizocarpon geographicum i synnerhet!

    Här beundrar min mamma kartlaven som färgar stenarna gröna. Kartlaven har en särställning bland de stenlevande lavarna på Fulufjället.
    För skojs skull placerade jag den neongröna påsklämman på en av alla kartlavsstenar och konstaterade att klämman matchade fint till kartlaven!
    På den här bilden tycker jag mig se hur kartlavarna avtecknar sig likt länder i en geografibok – därav namnet kartlav Rhizocarpon geographicum!

    En annan av de stenlevande skorplavarna (skorplavar kallas alla lavar som växer så tätt intill underlaget att de knappt går att pilla loss) som vi lade märke till, var rostskivlaven Lecidea lithophila. Rostskivlaven var betydligt sällsyntare än kartlaven, men ändå minst lika utstickande med sin vackert roströda färg med svarta apotecier (fruktkroppar).

    Rostskivlav med inslag av kartlav och enstaka navellavar i svart Umbilicaria sp.
    Det mesta som syns på den här bilden är rostskivlav. Rostskivlav kan nämligen variera i färg från lysande rostrött till anonymt grått. Apotecierna är dock alltid svarta.

    Den tredje och sista skorplaven som jag vill berätta om, är vindlaven Ophioparma ventosa. Den utmärkte sig rejält med sina blodröda apotecier och sin placeringen högt uppe på ett block. Den utsatta placeringen på blocket är inte av en slump, som det sällan är när det gäller arter, utan vindlaven växer just alltid på stenar, berg och block som är kalblåsta under vintern. Därav namnet vindlav.

    Här bedrivs lavstudier av min mor, med vindlav i förgrunden.
    Vindlavens apotecier dvs fruktkroppar, är vackert blodröda.
  • Lavar

    Några vanliga marklavar på Fulufjället

    Fulufjället renbetas inte, vilket gör att lavkuddarna under lång tid har kunnat breda ut sig och växa sig höga.

    Eftersom det mesta i blomsterväg hade blommat över när jag och mamma besökte Fulufjället i Dalarna i början av augusti, så blev det naturligt att lavarna fick en stor del av vår uppmärksamhet. Fulufjället renbetas heller inte, vilket har gjort att de långsamväxande lavarna har kunnat växa så gott som ostört och skapat de mest fantastiska lavmattor. Instinktivt kändes det fel att gå på dem, särskilt vid torka då det kraschade under skorna vid de tillfällen vi lämnade stigen.

    De lavarna som dominerade lavmattorna var olika renlavar Cladonia sp, islandslav Cetraria islandica och den bulliga fönsterlaven Cladonia stellaris. Fönsterlav är den laven som vi traditionellt har i våra adventsljusstakar till jul och går under det felaktiga handelsnamnet “vitmossa”. I lavmattorna ingick det också en hel del snölav Flavocetraria nivalis och strutlav Flavocetraria cucullata, och enstaka fläckar med fjälltagellav Alectoria ochroleuca. Alla dessa tre lavar är gulvita i färgen, men har helt olika struktur.

    I mitten av bilden syns snölaven. Den är mer gulvit i färgen än omgivande fönsterlav, och har dessutom bredare lober.
    Snölaven är riktigt vacker på nära håll med sina upprepande förgreningar och skrynklighet.
    Här växer det fjälltagellav mellan dvärgbjörkarna. Spretiga och styva, men samtidigt gracila på något sätt.
    Fjälltagellaven har blåsvarta grenspetsar, vilket är ett bra kännetecken för arten.
    Den lav som dominerar i denna bilden är strutlav. Namnet är logiskt eftersom strutlavens långsmala, vågiga bål nästan är dubbelvikt – som en strut!
    Strutlav igen. Långsmal, vågig och dubbelvikt!
    En vacker lavmosaik på marken!
  • Lavar

    Urnlav – Kräsen som få

    När jag inför min resa till Fulufjället kollade vilka arter som hade rapporterats in på Artportalen i området, såg jag att urnlav Tholurna dissimilis var en av dem. Jag bestämde mig då att sommaren 2021 skulle bli den då jag äntligen skulle få se urnlav. Ända sedan jag skaffade mig min lavbok i början på 00-talet, har det varit min dröm att få se den. Enligt mig är urnlav i samma liga som de legendariska lavarna långskägg och varglav, baserat på sitt säregna utseende och speciella livsbetingelser.

    Urnlav hittas på toppväxande, döende grangrenar, som helst har fågelgödslats. Granen i fråga ska inte vara vilken dussingran som helst, utan vara en senvuxen, uråldrig kämpe som växer strax ovanför trädgränsen i fjällen. Redan under vår första dag på Fulufjället började jag och min mamma Eva finkamma lovande granar, och de dröjde inte länge innan vi fick napp! Vilken glädjefest det blev! Jag blev så glad av synen av den gråa lilla lavkudden med de spretande utskotten, och mamma blev glad över att jag blev glad.

    Urnlavsgranen och jag. Foto: Eva Lundell
    Denna fantastiska skapelse är bara någon centimeter stor och de små utskotten är bara ett par millimeter! Uppepå varje fingerlikt utskott sitter “urnan”, apotecien, som är svampkomponentens fruktkroppar hos laven.
    Urnlaven “sotar” dvs släpper ifrån sig mogna sporer då man nuddar den.

    Urnlaven är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan och är en så kallad kappnålslav, även om den avviker i utseendet gentemot anda arter av knappnålslavar. Det vetenskapliga artepitetet dissimilis betyder just olik.

  • Lavar,  Svampar

    Kattfotslav och rynkskinn i Grävna Knippan naturreservat

    I dagarna två har jag upplevt fantastiska naturreservat i Gävleborgs län tillsammans med härliga människor som är lika skogstokiga som jag. Det första naturreservatet vi besökte var Grävna Knippan som ligger strax nordväst om Järbo i Sandvikens kommun. På Länstyrelsens hemsida beskrivs Grävna Knippan som en skog som som inte har sett varken yxa eller såg på hundratals år. En skog, där naturliga processer sker långsamt över generationer, och där de gamla träden tillåts åldrats till den grad att de dör och blir till värdefull död ved i form av lågor och högstubbar. På lågorna (liggande döda träd) hittade vi arter som ullticka, gränsticka och rynkskinn. Namn som låter som ljuv musik i mina öron eftersom de är associerade med gammelskog. Gammelskog som jag älskar.

    En mäktig högstubbe av tall.
    Inger med en av Grävna Knippans aspar, omgiven av lågor.

    I Grävna Knippan är luftfuktigheten hög, särskilt kring den bäck som rinner från väster till öster tvärs genom reservatet. I den fuktiga miljön på de långsamväxande granarna trivs arten kattfotslav Felipes leucopellaeus. Det är en signalart som har en vit till rosaaktig bål med apothecier (fruktkroppar) som med lite fantasi ser ut som små fotavtryck av en katt. Det är så gulligt!

    Här syns kattfotslaven med sina apothecier. Visst kan du se kattfötterna?
    Här syns kattfotslaven på håll i form av en större fläck som går i svag rosa ton. Nedanför kattfotslaven växer det flera fina bålar av blåslav – Sveriges kanske vanligaste lav.

    Jag nämnde tidigare att vi även hittade rynkskinn Phlebia centrifuga på en av de många lågorna. Rättare sagt, det var Lotta som hittade rynkskinnet med hjälp spegelmetoden. Jag vet flera inventerare som inventerar med en spegel till hjälp, och jag tror Lotta är den som först började med detta. Hur som helst, efter att ha undersökt undersidan på många lågor är det skönt att slippa kravla sig på backen och istället ha en spegel till hands.

    Här demonstrera Lotta spegelmetoden. Pannlampa är också praktiskt i det skumma ljuset såhär i december.

    Tillbaka till rynkskinnet som Lotta hittade. Rynkskinn är en sällsynt skinnsvamp som bara uppträder i urskogsartade boreala barrskogar. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Den känns igen på sin rynkiga och knöliga yta. Färgen är svagt hudfärgad med ljusare, fibrig kant. En riktig toppart!

    Här syns rynkskinnet i sin prakt! Ytan är karaktäristiskt rynkad och knölig. Observera den ljusare fransiga kanten.
  • Lavar

    Blomskägglav är underbar

    En nedfallen blomskägglav

    Nu har det skett! Jag har äntligen fått se blomskägglav Usnea florida och jag kan konstatera att blomskägglav är underbar! Den har ett busklikt växtsätt, en pastellgrön-grå färg och framförallt har den mängder av apothecier som set ut som blommor eller små solar. Apothecier kallas svampens sexuella förökningsorgan som bildar sporer, i den symbios av organismer som vi kallar lavar. Som alla skägglavar, Usnea, har blomskägglaven massa små utskott som kallas fibriller. Alla dessa fribriller gör att laven ser ut som en riktig trasselsudd. Ett annat kännetecken för skägglavar är att de trådlika bålarna är elastiska som gummi.

    Med apothecier som små solar

    Blomskägglav har jag velat se sedan jag för första gången bläddrade i den numera föråldrade boken Lavar – en fälthandbok. I den boken kunde man läsa att det inte var utrett om blomskägglav var en egen art eller om den bara var en fertil form av kort skägglav Usnea subfloridana. Döm om min förvåning när jag såg att samma sak var skrivet om blomskägglav även i boken Lavar – en fältguide som kom ut 2016. Att man inte har jämfört de båda arternas DNA under alla dessa år gör mig förbluffad. Hur kan man leva med detta mysterium olöst? Hur som helst har jag velat se blomskägglav väldigt länge, vilket gjorde att jag fick svälja ett glädjetjut när några kollegor visade mig denna på en jobbexkursion i Allgunnens naturreservat i östra Småland. Lite senare hittade jag mina egna exemplar, alla liggandes på marken efter att ha blåst ned från trädens högsta grenar där de växer.

    Blomskägglav med en apothecie modell större!

    Blomskägglav är en kräsen organism som vill ha mycket ljus och hög luftfuktighet. Dessutom växer den bara på platser där det kontinuerligt har funnits träd flera generationer tillbaka, så kallad trädkontinuitet. Dess höga krav på sin omgivning delar blomskägglaven med många andra rödlistade arter. Därför är blomskägglav en bra signalart för biologiskt värdefulla träd- och skogsmiljöer. Så befinner du dig i södra Sverige och rör dig t ex  i magra ekskogar så håll ögonen öppna för den vackraste av lavar!

  • Lavar

    Slånsnår med slånlav

    Slånsnår
    Slånsnår med slånlav

    Det är så roligt att få dela mitt intresse för arter och natur med min mamma. Henne har jag att tacka för jag redan som barn fick lära mig växter som “mormors glasögon” och styvmorsviol. Nu i vuxen ålder är det jag som lär henne arter och känner stolthet när hon sätter namn på det jag pekar ut. Som slånlaven idag till exempel.

    Slånlav Everina prunastri är verkligen en karaktärsart för skogs- och jordbrukslandskapet i södra Sverige, det är något jag har reflekterat över sedan jag blev sörlänning igen. Den bildar ljusa tussar på träd och buskar, sällan på sten, och kan dominera en slånbärsbuske totalt som ni kan se på bilderna.

    Med en slånlav bakom örat
    Med slånlav bakom örat

    Slånlav är lätt att känna igen och var nog en av de första lavarna jag lärde mig. De platta grenarna är grågröna på ovansidan och har en ljus, nästan vit, undersida. Färgkontrasten mellan lavens ovan- och undersida tycker jag är det bästa kännetecknet och skiljer den från den gråfärgade gällaven Pseudevernia furfuracea som har en svart undersida.

    Slånlav
    Slånlav Everina prunastri med sin ljusa undersida.

    I Syd- och Centraleuropa skördas slånlaven kommersiellt och används som bindemedel och doftbas i parfymindustrin.

  • Lavar,  Vardag

    NILS-kurser

    Det har blivit många resor nu i maj. Bland annat har jag varit på jobbutbildning inom NILS, både i Linköping och Lundsbrunn.

    Eklandskap

    Utbildningen var väldigt givande. Exkursionerna i Linköpings unika eklandskap skulle jag till och med kunna betala för. Istället fick jag betalt!

    Humlestudier

    I den mån vädret tillät ägnade vi oss åt humlestudier.

    Åkerhumla

    Studieobjekt åkerhumla Bombus pascuorum.

    Lavstudier

    Här letar vi lavar. Omkring ett 10-tal arter är utpekade inom NILS-inventeringen.

    Gul dropplav

    En av de lavarna som var lättare att känna igen är gul dropplav Cliostomum corrugatum: grå-grynig bål med svarta prickar (pyknid) och blekgula plättar (apothecier).

    blekspikar

    Det krävs tålamod och skarpa ögon för att hitta de millimeterstora blekspikarna Sclerophora sp.

    Calicium adspersum

    Gulpudrad spiklav Calicium adspersum, är inte så lätta att hitta de heller.

    almlav

    En fläck med almlav Gyalecta ulmi kan i alla fall bli bli flera centimeter stor. Det tackar jag för!