• Mossor

    Mossig fägring på mossornas dag

    På självaste mossornas dag vill jag lägga upp en bild som visar hur otroligt vackra mossor kan vara. Bilden är tagen idag, i Edskärrets naturreservat i Östhammars kommun i Uppland.

    Rubinvitmossa och gyllenmossa i kanten av ett rikkärr.
  • Insekter,  Kärlväxter,  Mossor

    Nagelört – Snart i en backe nära dig

    Min första vårblomma 2023 blev varken tussilago eller blåsippa. Det blev nagelört Draba verna. Nagelört är en betydligt oansenligare uppenbarelse än de två förstnämnda växterna. Från en bladrosett som inte är större än en nagel, sträcker sig en gänglig centimeterhög stjälk som bär vita blommor med fyra djupt kluvna kronblad. Ut och spana i torra backar och vägkanter! Den är värd din tid.

    Själv hittade jag årets första nagelört i en sandig backe inte långt från mitt hem. Jag var egentligen ute efter vårtidiga insekter, vilket jag också hittade, men det var nagelörten som fick mig att åla i en halvtimme på jakt efter den perfekta bilden som inte riktigt ville infinna sig.

    Nagelörten är liten men fulländad!
    Bladrosetterna av nagelört är en skönhetsupplevelse i sig. Med skarpa ögon eller en lupp kan man studera det som på botanikspråk kallas stjärnhår. Det är hår som grenar sig. Stjärnhåren breder ut sig över bladen likt vindkraftsparker- måste ses!
    I sandbacken växte också tuvor av brännmossa Ceratodon purpureus som nu på våren bildar dessa iögonfallande röda kapselskaft. I förgrunden syns bladrosetter av gråfibbla.
    Bland tallbarr, sand och nagelört hittade jag också denna tjusiga skalbagge. Det är en tjugofyraprickig nyckelpiga Subcoccinella vigintiquatuorpunctata. Det som ser ut som smuts och damm på täckvingarna är nyckelpigans ljusa hår.
    Av dagens alla artfynd vill jag utse denna skräddarlika skinnbagge Neides tipularius till vinnare. Så skir, skör och vacker! Den blåste bokstavligen ur min hand och på marken var den perfekt kamouflerad bland sandkorn och fjolårsgräs. Arten tillhör familjen styltskinnbaggar men har i dagsläget inget svenskt namn.
  • Mossor

    Gul parasollmossa – allt annat än mossig

    Parasollerna hos gul parasollmossa har funktionen att locka till sig insekter. I ett inlägg i Facebookgruppen “Mossor och lavar” kallades denna för alienmossa. Man kan verkligen undra i från vilken planet gul parasollmossa kommer ifrån!

    Det är dags att omvärdera det nedsättande ordet “mossigt”. Särskilt med tanke på hur färgsprakande och spännande en gul parasollmossa Splachnum luteum är! De många kortlivade parasollerna hos arten har funktionen att locka till sig insekter. Inte för pollinering som hos blommorna, utan för sporspridning. Mossan växer på spillning från framförallt älg och är någorlunda vanlig i myrkanter i norra Sverige. Varje gång jag ser den infinner sig någon slags raritetskänsla. Den är ju så häftig, tycker ni inte?

  • Mossor

    Fyra signalartsmossor som är vanliga på västkusten

    Signalarter är lättidentifierade arter som indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter i skogsmiljöer. Eftersom det bland annat råder så olika klimatologiska förutsättningar i vårt avlånga land, har många av våra signalarter olika starkt signalvärde beroende på var i landet de växer. I detta inlägg ska jag presentera fyra signalartsmossor som är mycket vanliga på västkusten och därför har lägre signalvärde där än i övriga Sverige. Samtliga arter är fotograferade på Lammön, ett litet naturreservat i Tanums kommun, i norra Bohuslän.

    KLIPPFRULLANIA

    I mitten på denna trädgren syns en decimeterstor, yvig fäll med rödbrun klippfrullania.

    Sitt namn till trots, hittar jag ofta klippfrullania Frullania tamarisci på trädstammar på västkusten. Men i övriga Sverige, där artens signalvärde är högre, växer den främst på klippväggar i miljöer med konstant fuktigt mikroklimat. Klippfrullania känns igen redan på håll. Den är yvig och har en karaktäristisk rödbrun färg. Förväxlingsart kan vara någon av fransmossorna Ptilidium sp. som kan ha samma rödbruna färg, men en fransmossa har alltid fransiga blad vilket klippfrullania aldrig har. En annan möjlig förväxlingsart är någon av porellorna Porella sp. Porellor ser helt enkelt ut som en klippfrullania men är rent gröna och saknar alltså klippfrullanians rödaktiga färg.

    I mitten av bilden syns en liten tuss med klippfrullania, omgiven av ljusgröna mattor av cypressfläta Hypnum cupressiforme.
    När klippfrullanian torkar upp antar den en nästan korall-lik struktur. Skotten är 3-5 centimeter långa, plattade med förgreningar åt sidorna.
    Såhär ser en fuktig klippfrullania ut på nära håll. På vissa skott syns de runda och taktegellagda bladen.

    VÅGIG SIDENMOSSA

    Lysande ljusgrön syns den vågiga sidenmossan i vacker kontrast emot övriga mossor på stenarna.

    Vågig sidenmossa Plagiothecium undulatum sticker ut med sin ljust gröna färg och är lite av en favorit hos mig. Om man jämför vågig sidenmossa med andra sidenmoss-arter så är vågig sidenmossa en riktig bjässe med skott som är flera centimeter stora. Varje skott består av en stam som täcks av massor av tvärvågiga blad.

    De ljust sidenglänsande skotten är flera centimeter stora. Den största arten i släktet sidenmossor!
    De tvärvågiga bladen som har gett vågig sidenmossa sitt namn, syns på denna bilden.

    VÄSTLIG HAKMOSSA

    På bilden syns en sten som är helt täckt med en matta av västlig hakmossa.

    Västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus kan verkligen täcka var och varannan sten i skogar på västkusten. Det är en stor och yvig mossa med spetsiga, längsveckade blad som växer tätt och utspärrade från stammen.

    Skotten av västlig hakmossa är styva och sticker ut från underlaget.

    I Sveriges östra och norra delar signalerar fynd av västlig hakmossa att mikroklimatet länge har varit fuktigt och stabilt, vilket det ofta är i skogsekosystem som är mer eller mindre orörda. Då är det ofta lönsamt att leta efter rödlistade arter eller andra signalarter.

    Här ser du de spetsiga bladen som är böjda åt samma håll i grenspetsarna.
    En underbar fäll av västlig hakmossa!

    STOR REVMOSSA

    Stor revmossa med Y-förgrenade skottspetsar.

    Den mossa som är sist ut bland de fyra signalartsmossorna är stor revmossa Bazzania trilobata. Artepitetet trilobata syftar till de utdöda kräftdjuren trilobiter som man kan hitta fossil av i kalksten. Visst ser de välvda skotten av ovanpå varandra liggande blad ut som riktiga kräftstjärtar! Ett annat kännetecken är att skotten ofta förgrenar sig Y-likt.

    Stor revmossa i mängder!

    Stor revmossa är en exklusiv mossa i södra Sverige med undantag för västkusten. Enstaka fynd är också gjorda i norra Sverige. Gemensamt för lokalerna med stor revmossa är att den växer i slutna gammelskogar och i nordvända bergsbranter med jämn och hög luftfuktighet.

  • Mossor

    Sex vanliga & lättigenkännliga skogsmarksmossor

    I den här skogen kan vi verkligen tala om en mossmatta! Denna gröna matta består av ett fåtal mossarter som är lätta att känna igen och lära sig.

    Här kommer en liten guide till sex mycket vanliga och lättigenkännliga mossor som växer på marken i skogen.

    HUSMOSSA

    Det känns självklart att ta upp husmossa Hylocomium splendens som första mossa bland skogsmarksmossorna. Den är så otroligt vanlig och kan vara den dominerande mossan i en skog så långt ögat når. Det mest karaktäristiska med husmossa är att den växer i våningar. Varje skott bildar en ny våning för varje år. Den översta våningen är den yngsta våningen, och den bildar som ett tak för hela skottet. Varje våning är dubbelt pargrenig. Det betyder att det utgår motsatta grenar från mittstammen som i sin tur har motsatta smågrenar på sig. Detta växtsätt påminner något tujamossorna Thuidium sp. men tujamossorna är ljusgröna och matta i färgen gentemot husmossans brungröna färg.

    Här syns mängder av “takvåningar” på husmossan. Färgen är brungrön.
    Varje våning på husmossan är dubbelt pargrenig.
    Rycker man upp ett skott av husmossan syns de karaktäristiska våningarna tydligt. En ny våning bildas för varje år. Det största skottet på bilden är alltså minst fyra år gammalt.

    KAMMOSSA

    Kammossa Ptilium crista-castrensis är min mammas favoritmossa och jag förstår henne verkligen! Färgen är ljusgrön och varje skott ser precis ut som en dubbelsidig kam.

    Varje skott av kammossan ser ut som en dubbelsidig kam.
    Dubbelsidiga kammar eller platta julgranar om man så vill.

    STOR KVASTMOSSA

    Det finns många arter av kvastmossa och den som kanske är lättast att känna igen är stor kvastmossa Dicranum majus. Stor kvastmossa har bågböjda, centimeterlånga blad. Toppen på varje skott böjer sig åt ett håll – precis som på en sopande kvast!

    Stor kvastmossa gör skäl för sitt namn med de kvastlika skottopparna.

    VÄGGMOSSA

    Väggmossa Pleurozium schreberi är tillsammans med husmossa den vanligaste marktäckande mossan i skogen. Varje skott består av en stam med spretande grenar i ett plan. Stammen är alldeles rödbrun – precis som en faluröd ladugårdsvägg. Namnet väggmossa kommer ifrån bruket att täta timmerväggarna med arten förr i tiden.

    Väggmossan med sina ladugårdsröda stammar.

    PRAKTBRÄKENMOSSA

    Praktbräkenmossa Plagiochila asplenioides är en personlig favorit blad markmossorna i skogen. Den växer där det är lite fuktigare och i vätan ger den ett skirt intryck. Tittar du lite närmare på praktbräkenmossan så ser du att varje skott består av en stam med två rader av stora, nästan genomskinliga blad som saknar bladnerv. Toppen på skottet är oftast lite böjd och liknar därmed en kräftstjärt. Om du känner till ormbunksväxten svartbräken så kan du tänka att praktbräkenmossa ser ut som miniatyrer av den ormbunken.

    I vätan ger praktbräkenmossan ett ljusgrönt och skirt intryck.
    Bladen, som sitter i rader på var sida stammen, är nästan genomskinliga och saknar bladnerv. Skottopparna böjer sig likt kräftstjärtar på praktbräkenmossan.

    KRANSMOSSA

    Sist ut i denna mossguide är kransmossa Rhytidiadelphus triquetrus. Det är en karaktäristisk art för näringsrik granskog, men hittas även i andra miljöer. Kransmossa är en spretande mossa. Grenarna spretar åt alla håll på den styva stammen, och även varje litet trekantigt blad spretar ut vilket ger mossan ett rufsigt helhetsintryck. Stammen är brunröd, precis som hos väggmossan.

    Här ser man att kransmossan har grenar som spretar åt alla håll.
    De spretande, trekantiga bladen hos kransmossan ger ett rufsigt helhetsintryck. På bilden kan man ana den rödbruna stammen.
  • Mossor

    Triss i fjädermossor i Långängarnas naturreservat

    Långängarna var ytterligare ett reservat jag fick uppleva på min tvådagars visit i grannlänet Gävleborg. Långängarna är ett blandskogsreservat med ett mycket högt inslag av asp bland granarna. Som namnet antyder har marken tidigare brukats som äng, men det var över 150 år sedan, och under seklernas gång har träden vuxit sig grova på den bördiga marken.

    I reservatet Långängarna finns det bitvis gott om död ved.

    Efter att vi stigit in bara ett 10-tal meter in i reservatet, bad Lotta mig att börja spana efter Långängarnas flaggskeppsart aspfjädermossa Neckera pennata. Det tog inte lång stund innan det stora sjoket med fjäderlika plymer uppenbarande sig ganska så högt upp på en aspstam. De kraftiga skotten hängde så omisskännligt i utstående våningar efter stammen. Efter att ha beundrat aspfjädermossan och den gröna mosaiken av andra mossor på stammen hörde vi ett ett gällt hackspettsskrik. Det var arten mindre hackspett som hälsade oss välkomna till sina domäner!

    Aspfjädermossan växer ofta mellan ögonhöjd och knähöjd på stammar av olika lövträd.

    Aspfjädermossa är en exklusiv signalart som är knuten till blandskogsmiljöer som har haft en kontinuerligt inslag av lövträd under en lång tid. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Inte att förglömma är arten också är Upplands landskapsmossa.

    Varje skott av aspfjädermossa kan bli uppemot en decimeter långt. De står ut från stammen på ett sätt som jag tycker gör den omisskännlig.

    Det skulle bli många fler träd med aspfjädermossa under exkursionens gång. De flesta av dem växte i bekväm fotohöjd. Jag fick dessutom för första gången se fertila exemplar, det vill säga skott som på undersidan hade de karaktäristiska kortskaftade sporkapslarna.

    Här syns undersidan av ett aspmossa-skott med de mycket kortskaftade sporkapslarna som är en artskiljande karaktär tillsammans med de tvärvågiga bladen.

    Lotta visade också en asp med signalarten platt fjädermossa. Den platta fjädermossan har inte alls samma “power” som aspfjädermossan. Med det menar jag att arten har klenare skott som inte orkar stå ut mot underlaget på samma sätt. Bladen är släta och sporkapslar förekommer mycket sällan. Platt fjädermossa har, förutom vanliga grenar med blad, också trådsmala grenar som lätt bryts av. På så sätt sprider den sig vegetativt. Om jag är det minsta osäker på om det är en platt fjädermossa jag har framför mig, brukar leta efter dessa grenar som är typiska för arten.

    På denna bilden ser man tydligt att platt fjädermossa inte sticker ut från underlaget på samma sätt som aspfjädermossa.
    Skotten av platt fjädermossa är tanigare än aspfjädermossans och hänger mer ostrukturerat.

    Den tredje arten fjädermossa, som det finns gott om i Långängarnas naturreservat, är trubbfjädermossa Homalia trichomanoides. Signalarten trubbfjädermossa tillhör ett annat släkte än övriga fjädermossor och den sitter platt mot underlaget och är hårt fästad. Skotten är glänsande, upp till 6 cm långa, och i väta tycker jag de ser ut att vara av plast. Som namnet antyder är både de enskilda skotten och bladen rundtrubbiga och är på så sätt lätt att skilja från övriga fjädermossor.

    Här är ett helt rotben på en asp täckt av den glänsande signalarten trubbfjädermossa.
    De enskilda skotten av trubbfjädermossa är trubbiga och något nedböjda som en kräftstjärt. Luppar man de varje litet blad ser man att de också är rundtrubbiga.

    Även om vi kikade på en och annan lav och svamp under exkursionen, så var det mossorna som pockade på mest uppmärksamhet. Förutom trissen i fjädermossor, hittade vi signalarten stubbspretmossa på en murken asplåga, och på den fuktiga marken närmast bäcken dominerade signalarterna skogshakmossa och mörk husmossa. Det var en fantastiskt mossig dag!

  • Mossor

    Långfliksmossa & vedtrappmossa – Två signalarter på murken ved

    Långfliksmossa vid understa pilen och vedtrappmossa vid översta pilen.

    Bilden ovan visar en murken granlåga med minst fem arter av mossor och en lav på. Som rubriken till detta inlägg avslöjar, så kommer jag visa två mossor som kan visa på höga naturvärden i skogen – så kallade signalarter. Pilen som pekar uppåt på en rödbrun fläck visar långfliksmossa Nowellia curvifolia och pilen som pekar nedåt visar på vedtrappmossa Anastrophyllum hellerianum. Jag vill hävda att båda mossorna med lite träning kännas igen från ståhöjd, just på sina speciella färger.

    Kikar man närmre på den rödbruna långfliksmossan, anar man långa, smala moss- skott som jag tycker liknar en ström av maskar som kryper nerför stocken. Tittar man i lupp på varje skott ser man blad med långa flikar, därav artens svenska namn.

    Strukturen hos långfliksmossa liknar krypande maskar.
    Här har jag vinklat en vedbit så de enskilda skotten syns bättre. Helt omisskännliga!

    Mitt partytrick är att jag kan känna igen vedtrappmossa från flera meters håll. Färgen är onekligen speciell. Lågan ska vara murken, gärna så murken att man kan lossa bitar med händerna. På bilden nedan har vedtrappmossan invaderat hela lågan, vilket färgar den brungrön och ger en ruffigt intryck. Tittar man dock nära väntar en skönhetsupplevelse. Mossan består av en skog av upprätta skott som alla har bruna groddknoppar på toppen. Det ser ut som mängder av små skorstenar, eller upprätta mätarlarver, om man så vill.

    En låga som domineras av vedtrappmossa, vilket ger den brungröna färgen som är så karaktäristisk.
    Skortenar eller mätarlarver? En inzoomning på vedtrappmossan triggar associationsförmågan!

    Både långflikmossa och vedtrappmossa är känsliga för konkurrens av större mossor och för att de ska finnas kvar på en lokal, krävs det att det kontinuerligt nybildas lågor i rätt nedbrytningsgrad. Vedtrappmossan är rödlistad som nära hotad (NT) medans långfliksmossan är livskraftig. När det gäller signalvärdet för vedtrappmossa så är det högt i hela Sverige. Långfliksmossans signalvärde är däremot bara högt i östra delen av utbredningsområdet i Sverige.

  • Mossor

    Bollvitmossa

    Bollvitmossa

    Ett böljande hav av gröna bollar. Så ser en fläck bollvitmossa Sphagnum wulfianum ut i grodperspektiv. Jag hittade denna mossa då jag var ute och skogsinventerade, och den gjorde mig särskilt glad eftersom den är en så kallad signalart. Signalarter är mitt främsta verktyg då jag bedömer naturvärdena i en skog. Flera fynd av olika signalarter indikerar att skogen är särskilt värdefull ut ett biologiskt perspektiv. Så här går det att läsa om bollvitmossan i boken Signalarter-Indikatorer på skyddsvärd skog:

    Bollvitmossa är en bra signalart inom hela sitt utbredningsområde. Vanligast är den i naturvårdsintressanta tallsumpskogar… Arten indikerar skogsmark med stabila hydrologiska förhållanden och sannolikt även lång skoglig kontinuitet.

    Bollvitmossa

    Hur känner man då igen denna bollvitmossa? För det första gör den skäl för sitt namn med sina klotformiga toppskott. För det andra kan man alltid säkra sin artbestämning genom att studera stammen. Stammen skall vara mörkbrun och när man bryter den skall det höras ett litet knak!

    Bollvitmossa