Veckan har gått i tickornas tecken. Jag inventerar ettåriga tickor till mitt examensarbete och har därför sökt upp varenda låga i Knivstatrakten känns det som. En låga bjöd på en överraskning. Min första tanke var att det rörde sig om ännu en tickart; växtsättet och den borsthåriga ovansidan tydde på det, men konsistensen var alldeles geléartad och undertill fanns inte en tillstymmelse till porer. Med spänning sökte jag istället bland gelésvamparna i svampbokens början och hittade snart vad jag sökte; svartöra Auricularia mesenterica!

Svartöra lever som saprofyt (nedbrytare) eller svaghetsparasit på främst almträd och beskrivs som en karaktärsart för mullrika almlundar. Det var sannerligen en ovanligt fin och kraftig låga mitt svampfynd växte på, så jag blev inte förvånad när jag läste att svartöra var rödlistad som NT, nära hotad. Almsjukan är en bov i dramat som på sikt minskar tillgängliga substrat för arten.

Låga med svartöra

Låga med massförekomst av svartöra.

Ovansidan var bortshårig och påminde om en ticka.

Ovansidan var borsthårig och påminde om en ticka.

Svartörats konsistens var härligt geléartad.

Svartörats konsistens var härligt geléartad. Men i torrare väderlek skrumpnar den och blir hornartad.

 

Uttrycket ”som svampar ur marken” har verkligen kommit till av en anledning. Jag går förbi samma dikesren så gott som dagligen, och så plötsligt idag får jag syn på tre maffiga champinjoner som inte har stått där tidigare!

Champinjoner Agaricus är erkänt svåra att artbestämma, men jag gjorde ett försök och nycklade mig fram till strandängschampinjon A. bernardii. Om det är rätt art, vågar jag inte säga. Kanske någon läsare vet?

Agaricus

Champinjon Agaricus sp.

Det finns ca 30 olika arter av champinjoner i Sverige. Gemensamt för alla champinjoner är den vita till vitgula färgen i kombination med fria skivor som är grå eller rosa som unga, eller mörkbruna till svarta som äldre. Köttet är gulnande eller rodnande, ibland väldigt svagt. Hatten är aldrig slemmig och foten har aldrig strumpa.

Många av våra vildväxande champinjoner anses vara goda matsvampar. Men det är på sin plats att höja ett varningens finger av tre anledningar:

1. De är cancerframkallande i höga doser, även de vi köper i affären. Max 100 g är OK att äta i månaden, enligt Livsmedelsverket.

2. Det finns ett par champinjon-arter som är giftiga i sig, och många arter tar upp giftigt kadmium ur marken.

3. Det har förekommit förväxlingar med den dödligt giftiga vit flugsvamp Amanita virosa, som dock har vita skivor och står i en strumpa.

Även om jag var säker på vilken champinjon-art jag hade hittat, så får de här argumenten mig att avstå plockning. Svampen får stå kvar och sprida sina sporer, till glädje för sniglar och allehanda kryp!

 

Grantaggsvamp

Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Grantaggsvamp

Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

 

Violett geleskål

Visst är det häpnadsväckande vad naturen kan bjuda på för former och färger! De här krumeluriga sakerna är ett asexuellt stadium av skålsvampen violett geleskål Ascocoryne sarcoides. Så småningom kommer svampen bilda grunt skålformade 0,5-1 cm stora fruktkroppar, apothecier. Violett geleskål förekommer allmänt i hela landet och dyker upp så här på höstkanten på murken lövved.

 

Bävermussling

I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!

Bävermussling

Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.

 

Slemmurkling

Denna oformliga svamp heter slemmurkling Leotia lubrica och är vanlig bland mossa i skog. Känner man på foten är den alldeles kornig och hela svampen är slemmig och geléartad. Färgen varierar från gulgrön till olivgrön. Slemmurklingen, som är inte är giftig, är en klassisk förväxlingssvamp till den ätliga trattkantarellen, men det faktum att slemmurklingen saknar åsar under hatten gör det lätt att skilja dem åt.

Slemmurkling

 

Giftkremla

Nu lyser giftkremlorna Russula emetica som små varningslampor i skogen. Den klarröda hatthuden, som går att dra av, står i skarp kontrast till de sköra vita skivorna och den bräckliga foten. Som namnet avslöjar är giftkremla ingen matsvamp, men särskilt giftig är den inte. På sin höjd drabbas man av illamående och mag-tarmbesvär vid förtäring.

Om man lägger en bit av giftkremlan mot tungan, känner man den brännande skarpa smaken som karaktäriserar alla oätliga eller giftiga kremlor. Är man säker på att man har plockat en kremla, kan man göra detta smaktest. En kremla som smakar sött och milt är ätlig och är fritt fram att tillaga.

Läs gärna mer om vad som kännetecknar en kremla på svampguiden.

 

Blek kantarell

I år deltog jag för första gången på Mykologiveckan som Sveriges Mykologiska Förening arrangerar varje år. Mykologiveckan hölls i det vackra landskapet Dalsland, och jag har nu många fina svampminnen därifrån. Bland annat fick jag se blek kantarell.

Blek kantarell Cantharellus pallens liknar på många sätt den vanliga kantarellen Cantharellus cibarius, men är större och ger ett knubbigare intryck än sin gracila, gyllengula systerart. Fot och hatt på blek kantarell är nästan vita och skapar en vacker kontrast till de något gulare åsarna. Denna färgkontrast mellan hatt och åsar, är ett bra kännetecken för arten. Men om man mot förmodan skulle plocka en blek kantarell i tron att det är en vanlig kantarell, är det ingen fara på taket. Även blek kantarell är ätlig och anses till och med vara en bättre matsvamp än kantarell!

 

Larvklubba

Röd larvklubba Cordyceps militaris måste vara en av Sveriges coolaste svampar! Denna tegelröda, centimeterhöga lilla sak bär på en mörk hemlighet. Den lever nämligen som parasit på insektspuppor nere i marken! Oftast är det spinnare och nattflyn som får sätta livet till.

Betesmark

Fyndplats för röd larvklubba- naturreservatet Bräcke ängar, Dalsland.

 

Daggkåpsrost

De här daggkåpsbladen Alchemilla sp. avviker rejält från normala daggkåpeblad. Förutom att de är knallorange på undersidan, är stjälkarna extra långa och bladskivan är mycket mindre än hos vanliga daggkåpor. Naturligtvis handlar det om ett angrepp av något slag, och boven i dramat heter daggkåpsrost Trachyspora intrusta.

Daggkåpsrost är en rostsvamp som infekterar hela daggkåpsplantan. När väl daggkåpsrosten har etablerat sig, biter den sig fast år från år. Det orange pulvret på undersidan bladet är svampens sporer.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha