Grantaggsvamp

Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Grantaggsvamp

Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

 

Violett geleskål

Visst är det häpnadsväckande vad naturen kan bjuda på för former och färger! De här krumeluriga sakerna är ett asexuellt stadium av skålsvampen violett geleskål Ascocoryne sarcoides. Så småningom kommer svampen bilda grunt skålformade 0,5-1 cm stora fruktkroppar, apothecier. Violett geleskål förekommer allmänt i hela landet och dyker upp så här på höstkanten på murken lövved.

 

Bävermussling

I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!

Bävermussling

Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.

 

Slemmurkling

Denna oformliga svamp heter slemmurkling Leotia lubrica och är vanlig bland mossa i skog. Känner man på foten är den alldeles kornig och hela svampen är slemmig och geléartad. Färgen varierar från gulgrön till olivgrön. Slemmurklingen, som är inte är giftig, är en klassisk förväxlingssvamp till den ätliga trattkantarellen, men det faktum att slemmurklingen saknar åsar under hatten gör det lätt att skilja dem åt.

Slemmurkling

 

Giftkremla

Nu lyser giftkremlorna Russula emetica som små varningslampor i skogen. Den klarröda hatthuden, som går att dra av, står i skarp kontrast till de sköra vita skivorna och den bräckliga foten. Som namnet avslöjar är giftkremla ingen matsvamp, men särskilt giftig är den inte. På sin höjd drabbas man av illamående och mag-tarmbesvär vid förtäring.

Om man lägger en bit av giftkremlan mot tungan känner man den brännande skarpa smaken som karaktäriserar alla oätliga eller giftiga kremlor. Om man är säker på att man har plockat en kremla kan man göra detta smaktest. En kremla som smakar sött och milt är ätlig och är fritt fram att tillaga.

Läs gärna mer om vad som kännetecknar en kremla på svampguiden.

 

Larvklubba

Röd larvklubba Cordyceps militaris måste vara en av Sveriges coolaste svampar! Denna tegelröda, centimeterhöga lilla sak bär på en mörk hemlighet. Den lever nämligen som parasit på insektspuppor nere i marken! Oftast är det spinnare och nattflyn som får sätta livet till.

Betesmark

Fyndplats för röd larvklubba- naturreservatet Bräcke ängar.

 

Daggkåpsrost

De här daggkåpsbladen Alchemilla sp. avviker rejält från normala daggkåpeblad. Förutom att de är knallorange på undersidan, är stjälkarna extra långa och bladskivan är mycket mindre än hos vanliga daggkåpor. Naturligtvis handlar det om ett angrepp av något slag, och boven i dramat heter daggkåpsrost Trachyspora intrusta.

Daggkåpsrost är en rostsvamp som infekterar hela daggkåpsplantan. När väl daggkåpsrosten har etablerat sig, biter den sig fast år från år. Det orange pulvret på undersidan bladet är svampens sporer.

 

Vargmjölk

Vargmjölk Lycogala epidendrum är en slemsvamp som lever på död ved. Fruktkropparnas färg varierar mellan att vara lysande tuggummirosa, gammalrosa och olika nyanser av grå. Vargmjölken jag hittade idag och som visas på bilden, är intensivt korallröd och alldeles kletig, vilket tyder på att slemsvampen fortfarande befinner sig i plasmodium-stadium, men håller på att dela upp sig för att bilda fruktkroppar. Läs mer om plasmodium-stadiet och om slemsvamparnas livcykel nedan.

Slemsvampar är namnet till trots inte alls släkt med svamparna. Det är till och med så att djuren är närmare släkt med slemsvampar än vad slemsvampar är släkt med svampar! Men av tradition studeras slemsvampar av botaniker och det är i svampböcker vi kan läsa om dessa farcinerande varelser. Zoologernas klassificering är mer korrekt då de betraktar slemsvamparna som en klass i stammen amoebozoa, alltså amöbor!

Slemsvampens livcykel har fyra olika stadier. Slemsvamparnas fruktkroppar är ofta det stadium vi får se ute i naturen. Fruktkropparans funktion är att producera sporer som är det första stadiet i en slemsvamps liv. Ur sporerna kommer sedan könsceller som kan röra sig fritt med hjälp av flageller eller genom att hasa sig fram på amöba-vis. I detta andra livsstadie söker könscellerna upp andra könsceller och smälter samman parvis med varandra i en befruktning. Dessa befruktade celler söker sedan upp andra befruktade cellkärnor och smälter samman med dem. Tillslut har alla förenade kärnor bildat en amöbaliknande varelse som kallas plasmodium, det tredje stadiet i livcykeln. Plasmodiets beteende gör det lättare för oss att förstå att slemsvamparna är närmare släkt med djuren än med växterna. I brist på fösa rör det sig normalt med en hastighet på en millimeter per timme, och har ett hastighetsrekord på två centimeter per minut! Genom att omsluta och lösa upp föda som svampar, bakterier och multnande organiskt material tillgodogör sig plasmodiet näring. Det fjärde stadiet är fruktkroppsstadiet. Inför detta stadium delar många slemsvampsarer upp sig i mindre delar och varje liten del blidar sedan en egen frukkropp som så smånginom kommer bidra med nya sporer.

 

Tulpanskål

Tulpanskål Microstoma protracta är den sötaste av vårens skålsvampar. Hela svampen ser ut som en tulpan i miniatyr! Men den är lätt att missa, både för dess sällsynthet och dess litenhet. Tulpanskålens ”blomma” blir nämligen inte mycket bredare än en böna, och den synliga delen av ”stjälken” blir bara några centimter lång.

När tulpanskålen sticker upp ur marken är den först klotformig med en liten öppning i toppen. Sedan spricker öppningen upp likt en stjärna och kanterna viks ner. Det vitgula skaftet är rotlikt förlängt ner i marken i form av en mörk, grenad jordstam som utgår ifrån murken lövved. Lövveden är ofta begraven på en decimeters djup i näringsrik, kalkrik mulljord.

Tulpanskålen växer ofta vid bäckar och vattendrag i sälg- och gråalsrika skogar. Utbredningen är boreal och tulpanskålens förekomst visar på att växtmiljön har höga naturvärden och indikerar en miljö där marken under lång tid har tillförts döda grenar från omgivande lövträd.

 

 

Bombmurklor Sarcosoma globosum är de mest märkliga svampar du kan tänka dig. Somliga säger att de ser ut som komockor, andra liknar dem vid chokladtryfflar rullade i kakao.

Redan när snön ligger djup utvecklas fruktkropparna och när snön smälter utnyttjar svamparna smältvattnet för sin tillväxt. När snön väl är borta dyker de upp som klotformiga bomber, utspända av en geleaktig vätska. Utsidan är chokladbrun och mysigt sammetsluden och det diskformade sporlagret är glänsande och mörkt tryffelbrunt. Allt eftersom murklan mognar, utvidgas disken och svampen skrumpnar och torkar in. Murklan är fullmogen i maj-juni, men långt i från alla murklor hinner sprida sina sporer innan de har torkat in helt.

Bombmurklan växer i skogar där det har funnits gran i generationer, sk trädkontinuitet. Den hittas ofta i anslutning till torra barrmattor under granar, där den livnär sig på att bryta ner granbarr. Marken får gärna vara både väldränerad och kalkpåverkad.

Dagens storskaliga skogsbruk med gallringar och kalavverkningar har drabbat bombmurklan hårt. Tyvärr är den numera mycket sällsynt och är både fridlyst och upptagen på svenska rödlistan som sårbar. Även i Europa har murklan minskat drastiskt i antal. Därför har Sverige ett internationellt ansvar att bevara arten. Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bombmurkla kan du läsa här.

Bombmurkla

Bombmurklan kan bli stor som en knytnäve.

Bombmurkla

Utsidan är mysigt sammetsluden och ser ut att vara pudrad med kakao.

Ung bombmurkla

Som ung är bombmurklan klotrund och utspänd av en geleaktig vätska.

Bombmurklemiljö

Här i mossan, i anslutning till en torr barrmatta, växter ett 10-tal bombmurklor.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha