• Svampar

    Grentaggsvamp i farten

    Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!

    Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är rödlistad som nära hotad (NT).

    Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!

    Grentaggsvamp. Så vacker och kompakt!

    Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!

    Självklart hade grentaggsvampen taggar på undersidan! Konsistensen i köttet var lite seg.

    Grentaggsvampen hade en stor fruktkropp även vid lönnens bas. Här är vi båda förevigade, grentaggsvampen och jag. Foto: Carin von Köhler
  • Svampar

    Sex arter vedsvampar i syrenhäcken

    Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).

    Kuddtickan var den arten som lurade in mig i den snåriga syrenhäcken från första början. Med sin storlek på omkring en decimeter och sin härliga oboy-färg går den inte att missa.
    Så här vit och fin är klyvporingen där den breder ut sig på den döda syrenveden. Den riktiga skönhetsupplevelsen får man dock när man går nära.
    Ja, vad ska man säga? Klyvporingen är såå snygg!
    Tätskinnets prakt lyser i samma färg som huden.
    Askskinn är en art som man främst hittar på döda askgrenar. Men enligt litteraturen kan den i sällsynta fall även växa på syren. Färgen är karaktäristiskt mattgrå och när den blir äldre spricker den upp likt torkad lera.
    Nu pratar vi små svampar! Rödvedsskål heter arten som färgar veden vackert rött.
    Det som ser ut som ett litet skruffs på den avklippta ytan på syrenpinnen, är i själva verket små, små håriga skålar. Arten heter gul hårskål.
    Det är först när man lägger de gula hårskålarna under lupp som man inser att namnet är mycket passande. Efter att jag sprutat lite vatten över dem, öppnade sig några av skålarna och visade ett gult hymenium. Hymenium kallas den fertila delen på en svamp där sporerna bildas.
  • Personligt,  Svampar

    Ängssvampar bakom husknuten

    I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.

    Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.

    Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!

    Så små och så söta! Ängsfingersvampens gula fingrar når inte högre än gräshakmossan.
    Stopp! Här växer jag! Blodvaxskivlingens färg missar man inte i gräsmattan.
    Vit vaxskivling är en blek uppenbarelse. Skivorna är långt nedlöpande på foten.
    Hagfingersvampen är inte stor, och fingrarna växer en och en.
    När flyttkaoset har lagt sig ska jag mikroskopiera denna jordtunga och förhoppningsvis klura ut vilken art det rör sig om.

  • Svampar

    Luktticka

    Fem prydliga lukttickor på en granstubbe. Granstubbar är ett vanligt substrat för denna vedsvamp.

    Billuddens naturreservat i nordligaste Uppland levererar alltid! Yvonne, min biologvän från Medelpad, hade jag med mig denna gång. Tillsammans njöt vi av det som kändes som årets första riktiga vårdag i en kalkbarrskog i vinterskrud.

    Vi hittade exklusiva arter som ryl Chimaphila umbellata och vinterståndare av orkidén nästrot Neottia nidus-avis. Ändå var det den triviala vedsvampen luktticka Osmoporus odoratus som fick mest av min uppmärksamhet och blev den enda arten som jag fick med mig bilder på.

    Lukttickan har varma färger. Tillväxtzonen sitter längst ut på tickan och är brunorangegul.

    Luktticka kan påminna något om klibbticka på håll. Men färgerna går mer åt de varma hållet hos luktticka. Lukttickans tillväxtzon är heller aldrig rödlila som hos klibbtickan utan är istället varmt brunorangegul. Är man det minsta osäker är det bara att lukta!

    Lukttickan lever upp till sitt namn och har en parfymaktig doft. Jag är värdelös på att karaktärisera dofter, så beskrivningen blir inte bättre än så. Kanske har du som läser detta ett bättre förslag på vad lukttickan egentligen doftar? Skriv då en kommentar!

    Lukttickor är fleråriga. Precis som hos träd har fleråriga tickor årsringar. Lukttickan på bilden ser ut att ha haft ett treårigt liv. Den äldsta delen av tickan är svartbrun, andra årets tillväxt är brun och ljusast och mest lysande är den yngsta delen, tillväxtzonen.
    Ytan på en luktticka är ofta lite smågropig och tilltufsad.
  • Svampar

    Vindlande vedmussling

    Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.

    Det var länge sedan jag såg så pass många färska och fina vedmusslingar på en enda låga, så jag var tvungen att stanna för att fota och klappa.
    Vackert rödbruna vedmusslingar.
    En liten, färsk och strävhårig vedmussling.

    Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.

    Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.

    Undersidan är underbar!

  • Lavar,  Svampar

    “Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii

    För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.

    Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!

    Som av en händelse fick jag syn på lavparasiten Illosporopsis christiansenii som växte på en död aspgren. Titta noga. De är mycket små!

    Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.

    Den lavprydda aspgrenen fick komma med hem för att hamna under stereoluppens ljus.
    Fotat genom stereoluppen. De gråa cirklarna är lavens apotecier, frukkroppar. De är ca 1 mm breda, som storleksjämförelse till den ännu mindre, tuggummirosa lavparasiten Illosporopsis christiansenii.

    Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!

  • Svampar

    Sottickor modell större

    Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor!

    För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!

    Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart.

    De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.

    När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel.
    Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen.
    På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer.
  • Exkursioner & Arrangemang,  Svampar

    Rödbrun jordstjärna – Gotlands landskapssvamp

    Under mykologiveckans första dag på Gotland tog jag endast ett par bilder på en och samma art; rödbrun jordstjärna Geastrum rufescens. De skulle också bli de enda bilderna jag fick med mig från resan, eftersom jag på grund av sjukdom var tvungen att åka hem redan nästa dag. Rödbrun jordstjärna är Gotlands landskapssvamp (javisst finns det landskapssvampar!) och därför är det passande att just denna art får representera min korta Gotlandsvistelse.

    Rödbrun jordstjärna är en av våra större jordstjärnor och är lätt att känna igen på den 5-8-flikiga underdelens rodnande färg.

    I Sverige har vi omkring 20 arter av jordstjärnor Geastrum. Storlek och utseende varierar, men alla har samma uppbyggnad med en stjärnflikig kropp som bär upp en rökboll. Precis som hos röksvampar så innehåller jordstjärnornas rökbollar sporer och inbjuder till “puffning” för oss som har barnasinnet kvar.

    Rödbrun jordstjärna – ståtlig värre! I bakgrunden syns växtplatsen som är Gotländsk kalkbarrskog.
  • Svampar

    Majssot – En ovälkommen delikatess

    Visst syns det att det är något märkligt med denna majskolv?

    Majssot Mycosarcoma maydis är en parasitsvamp som bildar galler på odlad majs. Det finns få registrerade fynd av majssot på Artportalen, en databas där både myndigheter och privatpersoner kan rapportera in och offentliggöra artfynd. De få fynden på Artportalen behöver inte betyda att majssoten är ovanlig i Sverige, bara att den inte har uppmärksammats i så stor utsträckning bland mykologer. Inom jordbuket är den långt ifrån okänd, efter som svampangreppen minskar skörden.

    Förflyttar vi oss utomlands, till Mexico, anses majkolvar som blivit angripna av majssot vara en delikatess. Svampen ympas därför in aktivt in i odlingar och säljs dyrare än vanlig majs.

    Här gäller det att spana noga efter parasiten majssot.

    Av en händelse passerade jag ett stort majsfält häromdagen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att spana efter majssot som i så fall skulle bli ett nytt svampkryss för mig personligen. Och mycket riktigt stötte jag på flera praktexemplar! Jag knäppte snabbt några bilder och tog kordinater för fyndplatsen, hela tiden orolig för att uppfattas som en potentiell majskolvstjuv. Men jag kom osedd därifrån, och har numera bidragit till kunskapsspridning av en intressant organism.

    Ett resultat av parasitsvampen majssot. En delikatess som dock inte ser så aptitlig ut!
  • Svampar

    Långfotad röksvamp

    I Sverige har vi nära 30 arter av det komplex vi kallar för röksvampar. Många är små och har likartat utseeende. Då är det skönt med en röksvampsart som både är lätt att känna igen på sin långa fot och som har ett logiskt namn; långfotad röksvamp Lycoperdon excipuliforme.

    Under dagens skogsrunda stötte jag på två unga, fräscha exemplar av långfotad röksvamp. Visst är de snygga?! När de blir äldre, mognar sporerna, själva bollen mörknar i färg och de blir “puffbara”.

    Unga exemplar av långfotad röksvamp är riktigt taggiga. Taggarna är mjuka och bildar ett karaktäristisk mönster som är värt att titta närmare på!