Vargmjölk

Vargmjölk Lycogala epidendrum är en slemsvamp som lever på död ved. Fruktkropparnas färg varierar mellan att vara lysande tuggummirosa, gammalrosa och olika nyanser av grå. Vargmjölken jag hittade idag och som visas på bilden, är intensivt korallröd och alldeles kletig, vilket tyder på att slemsvampen fortfarande befinner sig i plasmodium-stadium, men håller på att dela upp sig för att bilda fruktkroppar. Läs mer om plasmodium-stadiet och om slemsvamparnas livcykel nedan.

Slemsvampar är namnet till trots inte alls släkt med svamparna. Det är till och med så att djuren är närmare släkt med slemsvampar än vad slemsvampar är släkt med svampar! Men av tradition studeras slemsvampar av botaniker och det är i svampböcker vi kan läsa om dessa farcinerande varelser. Zoologernas klassificering är mer korrekt då de betraktar slemsvamparna som en klass i stammen amoebozoa, alltså amöbor!

Slemsvampens livcykel har fyra olika stadier. Slemsvamparnas fruktkroppar är ofta det stadium vi får se ute i naturen. Fruktkropparans funktion är att producera sporer som är det första stadiet i en slemsvamps liv. Ur sporerna kommer sedan könsceller som kan röra sig fritt med hjälp av flageller eller genom att hasa sig fram på amöba-vis. I detta andra livsstadie söker könscellerna upp andra könsceller och smälter samman parvis med varandra i en befruktning. Dessa befruktade celler söker sedan upp andra befruktade cellkärnor och smälter samman med dem. Tillslut har alla förenade kärnor bildat en amöbaliknande varelse som kallas plasmodium, det tredje stadiet i livcykeln. Plasmodiets beteende gör det lättare för oss att förstå att slemsvamparna är närmare släkt med djuren än med växterna. I brist på föda tillväxer plasmodiet normalt med en hastighet på en millimeter per timme, och har ett tillväxthastighetsrekord på två centimeter per minut! Genom att omsluta och lösa upp föda som svampar, bakterier och multnande organiskt material tillgodogör sig plasmodiet näring. Det fjärde stadiet är fruktkroppsstadiet. Inför detta stadium delar många slemsvampsarer upp sig i mindre delar och varje liten del blidar sedan en egen frukkropp som så smånginom kommer bidra med nya sporer.

 

Tulpanskål

Tulpanskål Microstoma protracta är den sötaste av vårens skålsvampar. Hela svampen ser ut som en tulpan i miniatyr! Men den är lätt att missa, både för dess sällsynthet och dess litenhet. Tulpanskålens ”blomma” blir nämligen inte mycket bredare än en böna, och den synliga delen av ”stjälken” blir bara några centimter lång.

När tulpanskålen sticker upp ur marken är den först klotformig med en liten öppning i toppen. Sedan spricker öppningen upp likt en stjärna och kanterna viks ner. Det vitgula skaftet är rotlikt förlängt ner i marken i form av en mörk, grenad jordstam som utgår ifrån murken lövved. Lövveden är ofta begraven på en decimeters djup i näringsrik, kalkrik mulljord.

Tulpanskålen växer ofta vid bäckar och vattendrag i sälg- och gråalsrika skogar. Utbredningen är boreal och tulpanskålens förekomst visar på att växtmiljön har höga naturvärden och indikerar en miljö där marken under lång tid har tillförts döda grenar från omgivande lövträd.

 

 

Bombmurklor Sarcosoma globosum är de mest märkliga svampar du kan tänka dig. Somliga säger att de ser ut som komockor, andra liknar dem vid chokladtryfflar rullade i kakao.

Redan när snön ligger djup utvecklas fruktkropparna och när snön smälter utnyttjar svamparna smältvattnet för sin tillväxt. När snön väl är borta dyker de upp som klotformiga bomber, utspända av en geleaktig vätska. Utsidan är chokladbrun och mysigt sammetsluden och det diskformade sporlagret är glänsande och mörkt tryffelbrunt. Allt eftersom murklan mognar, utvidgas disken och svampen skrumpnar och torkar in. Murklan är fullmogen i maj-juni, men långt i från alla murklor hinner sprida sina sporer innan de har torkat in helt.

Bombmurklan växer i skogar där det har funnits gran i generationer, sk trädkontinuitet. Den hittas ofta i anslutning till torra barrmattor under granar, där den livnär sig på att bryta ner granbarr. Marken får gärna vara både väldränerad och kalkpåverkad.

Dagens storskaliga skogsbruk med gallringar och kalavverkningar har drabbat bombmurklan hårt. Tyvärr är den numera mycket sällsynt och är både fridlyst och upptagen på svenska rödlistan som sårbar. Även i Europa har murklan minskat drastiskt i antal. Därför har Sverige ett internationellt ansvar att bevara arten. Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bombmurkla kan du läsa här.

Bombmurkla

Bombmurklan kan bli stor som en knytnäve.

Bombmurkla

Utsidan är mysigt sammetsluden och ser ut att vara pudrad med kakao.

Ung bombmurkla

Som ung är bombmurklan klotrund och utspänd av en geleaktig vätska.

Bombmurklemiljö

Här i mossan, i anslutning till en torr barrmatta, växter ett 10-tal bombmurklor.

 

Fyrflikig jordstjärna Geastrum quadrifidum är en sällsam skapelse. Som ung liknar den en lök som ligger under jorden. På hösten spricker löken upp i flera flikar som böjs tillbaka ända tills hela svampen ”står på tå”. Denna uppsprickning gör att svampen skjuts upp ur jorden och att en rökboll blottas. Rökbollen,  som är full med sporer, hamnar då i en högrest position som underlättar sporspridningen.

Fyrflikig jordstjärna växer i gammal barrskog, gärna i barrmattor och på mossiga stenblock. Arten är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan och är en signalart enligt Skogsstyrelsen. I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog kan man läsa att jordstjärnan visar på höga naturvärden och en miljö som hyser andra rödlistade och ovanliga arter.

Fyrflikig jordstjärna

 

Scharlakansröd vårskål är en sällsynt skönhet som nu på våren kan hittas i fuktiga lövlundar, åraviner och strandskogar. Skålsvampen växer på murkna nerfallna grenar från olika lövträd. Grenarna skall ligga fuktigt, gärna intill rörligt markvatten som svämmar över på våren, och miljön skall ha en permanent hög luftfuktighet. Scharlakansröd vårskål har så specifika miljökrav att den är utsedd som signalart av Skogsstyrelsen. Det innebär att närvaron av scharlakansröd vårskål visar på en skyddsvärd lövträdsmiljö där andra ovanliga och rödlistade arter förekommer.

Scharlakansröd vårskål

Skålarna är 2-5 cm breda, foten är 1-3 cm lång och utgår vanligtvis från undersidan av en gren, vilket syns på bilden nedan. Det vi kallar för scharlakansröd vårskål är egentligen tre olika arter, omöjliga att skilja åt utan mikroskop.

Scharlakansröd vårskål

 

Borsttickor

På den döda häggen här hemma växer det klungor med tefatsstora borsttickor Trametes hirsuta. När jag går förbi kan jag inte låta bli att stryka med handen över dem. De är nämligen alldeles borsthåriga.

Som alla tickor i släktet Trametes är fruktkropparna ettåriga. Unga fruktkroppar är ofta ljusa med en brun kant. När de blir äldre blir de vackert zonerade i vitt, grått och brunt. Den gröna färgen som syns på bilderna är en algpåväxt.

Borstticka växer på stammar och stubbar av lövträd och orsakar vitröta. Det finns en förväxlingsart till borsttickan, Trametes pubescens, men denna saknar borsthår och är istället sammetsluden.

Borstticka

Borsthårig borstticka

 

Cinoberticka

Lysande rödorange pryder den död lövved på solöppna platser som hagar och hyggen. Cinnobertickan Pycnoporus cinnabarinus gör sannerligen skäl för sitt namn. Visst är den vacker?

Cinoberticka

 

 

Så här i slutet av sommaren dyker de gyllengula gullhornen Calocera viscosa upp i skogarna. Gullhorn är 5-10 cm höga, gaffelgrenade gelesvampar som växer på murkna stubbar och döda rötter av barrträd. Som torr är svampen hornartad men så fort den blir fuktig blir den klibbig och gelatinös, vilket skiljer den från gula fingersvampar.

Gullhorn är lätt att känna igen på sin konsistens och lysande färg men kan möjligtvis förväxlas med dvärggullhorn Calocera furcata. Som namnet avslöjar är dvärggullhorn mycket mindre, bara 0,5-1,5 cm höga. Gullpigg Calocera cornea är också en möjlig förväxlingsart, men dessa är inte gaffelgreniga utan har cylindriska fruktkroppar och växer på lövved.

Gullhorn

 

Det ser ut som en sällsynt blomma, men är egentligen en svamp som har angripit en lingonplanta. Svampen helter lingonsvulst Exobasidium vaccini och är vanlig i hela Skandinavien.

Det egendomliga utseendet kommer av att svulstsvampen stimulerar celldelingen i lingonbladen så de blir tjocka och buckliga. Den förstör även klorofyllet, därav den den rödaktiga färgen. Det vita luddet är själva svampen som har brutit sig ut för att sprida sina sporer.

Lingonsvulst

 Vanligtvis är det bara enskilda blad som angrips av lingonsvulst, men här har hela skottspetsen strukit med!

 

 

Älggräsrost kallas den gallbildning som uppträder på älggräs Filipendula ulmaria och som orsakas av rostsvampen Triphragmium ulmariae . 

Bilden visar en typisk gallbildning där svampen på kemisk väg har fått bladnerver och bladskaft att svälla upp. Det orange sporpulvret gör gallerna näst intill självlysande. Älggräset gynnas inte på något sätt av det här angreppet, utan förhållandet är parasitistiskt. Inte sällan dör hela älggräsplantan.

Älggräsrost

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha