Min relation till Gotland har varit speciell sedan jag för första gången besökte ön under en familjesemester år 2000. Jag var då 15 år. Inför resan hade jag packat ner min mammas två fotofloror och av någon anledning började jag slå upp och anteckna de blommor som jag såg. Jag vet inte varför jag fick detta infall, kanske var det i brist på annat att göra, men det är det bästa infall jag någonsin har fått, för sedan den resan har jag varit fast i botanikens underbara värld.

I år har jag haft förmånen att återbesöka ön genom jobbet. Jag är nyss hemkommen från den tredje Gotlandsturen denna sommar och jag längtar redan tillbaka till de karga tallskogarna med hav av tulkört, de blåeldsprunkande klapperstensstränderna, de orkidérika kärren, agmyrarna, alvaren och inte minst de unika vägrenarna som så här på sensommaren dignar av väddklint, vildmorot, cikoria och pukvete, precis som jag minns som 15-åring.

Pukvete

Pukvete är en av de arter som är karaktäristisk för Gotlands vägkanter.

Inför årets Gotlandsresor har jag haft höga förväntningar på att hitta rariteter och få nya artkryss. Nu kan jag konstatera att jag har fått se alla de arter jag drömde om i våras, plus några till. I början av juli snubblade jag till exempel över kärrlilja Tofieldia calyculata. Det är en art som i Sverige bara finns på Gotland och är släkt med den nordliga arten björnbrodd T. pusilla. Tyvärr blev det ingen bild efter som jag, som jag skrev, bokstavligt talat snubblade över den när jag inventerade en transekt.

En annan för Gotland exklusiv art är blodtopp Sanguisorba officinalis. Den letade jag aktivt efter i naturreservatet Bräntings haid på norra Gotland. Jag var taggad till tänderna för att hitta den och var beredd på timmar av letande. Men plötsligt, efter en kvarts vandring i reservatet, stod den bara där bland all knappag i den uttorkade fuktheden (även knappag var för mig ett kryss), och när jag hittat den första blodtoppen, dök det snart upp fler. Den säregna växten liknar ingenting annat jag sett tidigare. De rödsvarta små blommorna är samlade i huvudlika ax på gängliga stjälkar. Doften är utsökt.

Blodtopp

Blodtopp

Detta var ett smakprov på några av mina Gotlandskryss. Jag hittade naturligtvis en hel del nya fjärilar också. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg.

 

Min brudbukett

Jag tycker att en bukett med ängsblommor är så mycket vackrare än den mest konstfulla uppsättning av snittblommor. Känslan av en egenplockad sommarbukett är också så mycket bättre när man vet att den inte har åkt hundratals mil i lastbil och inte är besprutad med allehanda insektsgifter. Min självplockade brudbukett bestod av ett fång häggblommor och en näve skogsförgätmigej.

Hägg

Hägg Prunus padus har en underbar doft, söt men samtidigt lite bitter (i alla fall inbillar jag mig att jag känner den bittra doften!). Hägg är nämligen rik på ämnet amygdalin, samma välsmakande och giftiga ämne som finns i bittermandel.

Skogsförgätmigej

I Sverige har vi åtta förgätmigejarter. Skogsförgätmigej Myosotis sylvatica är en av tre arter som har relativt stora blommor (ca 8 mm). Dessa stora blommor, i kombination med foderblad som är lika långa som kronpipen och är försedda med krokuddiga och utspärrade hår, är säkra artbestämningskaraktärer.

Skogsförgätmigej växer naturligt i Skånes lundar, men eftersom arten också är en populär trädgårdsväxt kan man hitta den lite var som helst i landet. Hemma hos mig har den sedan decennier tillbaka lämnat sina prydliga rabatter och gett sig ut i ängarna.

Bonusart

Jag uppäckte snart att jag hade fått en bonus-art i min bukett. De små rödgula vårtorna på häggbladen är galler, boningar åt häggbladgallskvalster Phytoptus padi, även kallade hägghorn. Gallkvalster är mikropsopiskt små spindeldjur med maskformad kropp, sugande mundelar och endast två benpar. Bara i Sverige finns det omkring 250 olika arter, varav mer än hälften bildar galler.

Hanar är ytterst sällsynta och oftast praktiserar honorna jungfrufödsel. Honan lägger sina obefruktade ägg på våren efter att ha övervintrat i värdväxtens knoppar. Snart suger både honan och ungar bladnäring så att galler bildas. Spridingen sker främst med vinden och för att blåsa bort har de lite olika tekniker. De kan ställa sig upp, klättra upp på varandra eller göra små skutt.

Efter att ha läst om dessa små lirares liv kunde jag inte bli annat än öm i hjärtat. Jag är glad att de fick vara med i min brudbukett!

 

Sommarångesten har gått över i sommarlängtan. Jag längtar efter humlesurr, att svettas på verandan redan klockan nio på morgonen, och att smyga ut barfota om kvällen för att lukta på nattviolen.

Vilande brunfläckig pärlemorfjäril

Den här bilden väcker underbara minnen. Mitt i sommarnatten hittade jag en vilande brunfläckig pärlemorfjäril Boloria selene.

 

Så fort året har ”gått över krönet”, börjar planerandet inför sommaren. Alla föreningar jag är med i anordnar helt fantastiska långexkursioner utspridda i landet t. ex Forskningsresan, Mykologiveckan och Botanikdagarna, och jag vill åka på dem alla!

Sedan måste man ju få in lite pengar också, samtidigt som jag bara vill spring på ängen med min håv. Och överallt finns det arter som lockar och pockar på uppmärksamhet. På ynka tre månader skall allt hinnas med. Känns problemet igen? De sommarprojekt som hittills har fått stryka på foten är underhåll av hus, trädgårdspyssel och deckarläsning i hängmattan.

Just nu är det skönt att det fortfarande är vinter. Med gott samvete kan jag sitta framför datorn eller kura i soffan med kurslitteraturen. Sommaren kommer när den kommer. Och då gäller det att vara utvilad!

Ärtfly Ceramica pisi

En perfekt sommardag kan vara att bara ligga i gräset och studera en larvs vandring över ett grässtrå. Här syns den väl kamouflerade larven av ärtfly Ceramica pisi.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha