Stenbär

Stenbären står nu i höstskrud med sina gula blad och klarröda bär. Stenbär Rubus saxatilis är en förbisedd art i bärsammanhang, trots att bären är riktigt goda och syrliga. Men kärnorna i är ganska stora, så det kan bli en knastrig smakupplevelse!

Stenbär känns igen på de treflikade bladen och de långa revorna som växten skjuter ut för att etablera nya plantor. Både blomskott och revor är försedda med borstlika taggar. Blommorna är vita och oansenliga och påminner mycket om hallonblommor. Liksom hallon är stenbär en rosväxt Rosaceae. 

Stenbär är vanlig i hela Sverige och växer i skogsmark, gärna på steniga ställen.

 

Bävermussling

I dag hittade jag en granlåga där det sprutade ut handflatsstora musslingar. De var vackert rödburna med borsthår på ovansidan, och på undersidan syntes täta smutsvita lameller. Den brännande smaken gjorde mig säker på min artbestämning, detta var en bävermussling Lentinellus castoreus! Tyvärr undrar jag fortfarande varför arten heter just bävermussling. Arten växer på både gran och björk, kanske förekommer arten ofta på just bäverfällda björkar? Kanske är det någon läsare som vet!

Bävermussling

Musslingar är en grupp svampar som har ett antal gemensamma drag och behöver alltså inte vara släkt med varandra. Alla musslingar är vedlevande, har musselformade fruktkroppar och har lameller på undersidan. Lamellerna är nedlöpande eller utstrålar radiärt från basen. Musslingar saknar ofta fot, eller har likt bävermusslingen en kort snedställd fot.

 

Slemmurkling

Denna oformliga svamp heter slemmurkling Leotia lubrica och är vanlig bland mossa i skog. Känner man på foten är den alldeles kornig och hela svampen är slemmig och geléartad. Färgen varierar från gulgrön till olivgrön. Slemmurklingen, som är inte är giftig, är en klassisk förväxlingssvamp till den ätliga trattkantarellen, men det faktum att slemmurklingen saknar åsar under hatten gör det lätt att skilja dem åt.

Slemmurkling

 

Giftkremla

Nu lyser giftkremlorna Russula emetica som små varningslampor i skogen. Den klarröda hatthuden, som går att dra av, står i skarp kontrast till de sköra vita skivorna och den bräckliga foten. Som namnet avslöjar är giftkremla ingen matsvamp, men särskilt giftig är den inte. På sin höjd drabbas man av illamående och mag-tarmbesvär vid förtäring.

Om man lägger en bit av giftkremlan mot tungan, känner man den brännande skarpa smaken som karaktäriserar alla oätliga eller giftiga kremlor. Är man säker på att man har plockat en kremla, kan man göra detta smaktest. En kremla som smakar sött och milt är ätlig och är fritt fram att tillaga.

Läs gärna mer om vad som kännetecknar en kremla på svampguiden.

 

Blek kantarell

I år deltog jag för första gången på Mykologiveckan som Sveriges Mykologiska Förening arrangerar varje år. Mykologiveckan hölls i det vackra landskapet Dalsland, och jag har nu många fina svampminnen därifrån. Bland annat fick jag se blek kantarell.

Blek kantarell Cantharellus pallens liknar på många sätt den vanliga kantarellen Cantharellus cibarius, men är större och ger ett knubbigare intryck än sin gracila, gyllengula systerart. Fot och hatt på blek kantarell är nästan vita och skapar en vacker kontrast till de något gulare åsarna. Denna färgkontrast mellan hatt och åsar, är ett bra kännetecken för arten. Men om man mot förmodan skulle plocka en blek kantarell i tron att det är en vanlig kantarell, är det ingen fara på taket. Även blek kantarell är ätlig och anses till och med vara en bättre matsvamp än kantarell!

 

Larvklubba

Röd larvklubba Cordyceps militaris måste vara en av Sveriges coolaste svampar! Denna tegelröda, centimeterhöga lilla sak bär på en mörk hemlighet. Den lever nämligen som parasit på insektspuppor nere i marken! Oftast är det spinnare och nattflyn som får sätta livet till.

Betesmark

Fyndplats för röd larvklubba- naturreservatet Bräcke ängar, Dalsland.

 

Fjärilar

Av ett misstag glömde vi en klase bananer på bilhuven. Några dagar senare hade vi en hel farm av fjärilar, flugor och getingar på vår ruttnande frukt. Nu har vi inte hjärta att avsluta utfodringen, så regelbundet lägger vi dit en banan eller ett ruttnande äpple. I gengäld får vi en färgsprakande insektsföreställning!

Påfågelöga

Påfågelöga Inachis io.

Amiralfjäril

Amiralfjäril Vanessa atalanta.

Sorgmantel

Sorgmantel Nymphalis antiopa.

Vinbärsfuks

Vinbärsfuks Polygonia c-album.

 

Missne

Dagens skogspromenad bjöd på en trevlig överraskning: blommande missne Calla palustris i hundratal!

Missne är en sagolikt vacker växt som växer i skogskärr. Från spetsen av en grov rotstam utgår stora, blanka, hjärtlika blad och robusta blomstjälkar. De oansenliga blommorna sitter i en tjock kolv och nedanför kolven fäster det stora vita hölsterbladet som ger blomman dess skönhet. Efter blomningen bildas små röda frukter, fyllda med klibbiga frön som lätt fastnar på förbipasserande djur och människor.

Missne

Missne

 

Grön ängsgräshoppa

Grön ängsgräshoppa Omocestus viridulus är en långvingad gräshoppa som oftast är grönfärgad på hela kroppen ( bruna och gulbruna varianter förekommer). Nyckeln till att skilja arten från andra gröna, långvingade gräshoppor ligger i att studera utformningen på halssköldens sidolister. Hos den gröna ängsgräshoppan är sidolisterna rundat inböjda framtill. Den enda art som har liknande sidolister är rödgumpsgräshoppa, men denna har röd bakkroppsspets vilket grön ängsgräshoppa aldrig har. Ett annat bra kännetecken för grön ängsgräshoppa är att palperna, mundelarna, är enfärgat ljusa.

Grön ängsgräshoppa är mycket allmän och är spridd i hela Sverige. Den kan hittas i många olika miljöer, men föredrar frodig ängsvegetation.

 

Om jag skulle få vara en skalbagge, skulle jag välja humlebaggen Trichius fasciatus. Humlebaggen är en riktig livnjutare. Den kan sitta i en och samma blomma i flera dagar och bara äta pollen. Den humlelika utstyrseln med gulsvarta täckvingar och tät kroppsbehåring, skrämmer bort potentiella fiender. Så varför bekymra sig?

Humlebagge

Här betar humlebaggen på en strätta Angelica sylvestris

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha