Skelört Chelidonium majus

Skelört har gula, sköra blommor.

Skelört Chelidonium majus är en växt som jag har barndomsminnen till. Den växte vid källartrappan till vårat hus och jag minns särskilt väl den orange växtsaften som jag hade stor respekt för. Intuitivt visste jag att växten var giftig.

Orange växtsaft

Orange växtsaft

Skelört, har som alla vallmoväxter, fyra sköra kronblad och många ståndare. Stjälk och knoppar är håriga, och den orange växtsaften är som sagt ett bra kännetecken. Namnet skelört, kommer från att man förr trodde att växten kunde bota skelögdhet. Det är inget som är värt att prova. Enligt giftinformationscentralen ger skelörten sveda i mun och svalg samt magproblem vid förtäring!

Skelörtens blad

Skelörtens ljusgröna blad

 

 
Guldtrollslända

Guldtrollslända Cordulia aenea. Vackert namn på en vacker insekt.

Den här trollsländan praktiskt taget flög in i min håv när jag gick en fjärilstransekt i jobbet. Platsen var en översvämningsäng vid Gysinge, Nedre Dalälven. Jag hade bara mobilkameran tillgänglig, och dåligt med tid hade jag eftersom jag var i tjänst, men en bild blev det, och utifrån den och boken Trollsländor i Sverige – en fälthandbok kunde jag artbestämma den till guldtrollslända Cordulia aenea. På Facebooksidan ”trollsländor” blev jag upplyst om att ingen av guldtrollsländans förväxlingsarter flyger såhär tidigt på säsongen, med en länk till Natursidans utmärkta guide till de tidigaste trollsländorna.

Guldtrollslända är en vanlig art som förekommer i hela Sverige, utom fjällkedjan, vid alla slags stillastående sötvatten. Längs stränderna håller hanarna revir som de patrullerar och försvarar gentemot andra hanar, medan honorna lever ett mer undanskymt liv på avstånd i från vattnet. Parningen sker till en början i luften innan paret slår sig ned i en buske eller ett träd. Honan lägger sedan äggen i strandkanten genom att doppa ner bakkroppen i vattnet. Äggen faller ned till botten, och efter ett par veckor kläcks trollsländelarverna, som lever rovsdjurliv i två till tre år under ytan, tills det är dags att krypa upp på land och genomgå förvandlingen till en fullbildad trollslända, vilket sker på våren eller försommaren.

 
Häckvicker Vicia sepium

Häckvicker Vicia sepium

I bland är naturen pedagogisk. Som idag när jag hittade häckvicker Vicia sepium växandes i en hagtornshäck. Häckvicker är lite av en doldis trots att den är vanlig. Den avbildas sällan och omnämns inte i några visor. Men jag tycker den är näpen och förtjänar lite uppmärksamhet.

Kännetecken för häckvicker, är att den har fåblommiga violetta klasar som är oskaftade. Bladen består av 4-8 småblad som är bredast nära basen. Häckvickern växer i skogsbryn, vägrenar och annan gräsmark, och så i häckar förstås!

Växtplats för häckvicker

Växtplats för häckvicker

 

Rosenbusken på bilden kröns av en rosa trasselsudd. Vad har hänt? Jo, i våras besöktes rosenbusken av en liten stekel som la ägg i bladknopparna. Ingreppet stimulerade en onormal celldelning hos rosenbusken, vilket har resulterat i denna märkliga gall. Gallbildningen heter sömntorn och stekeln heter sömntornsstekel Diplolepis rosae. Förr i tiden plockades sömntorn och lades under huvudkudden i tron att de kunde förbättra sömnen- därav namnet sömntorn!

Sömntorn

Inuti ett sömntorn ligger sömntornsstekelns vita larver i en eller flera förvedade larvkammare. Förutom sömntornsstekelns larver, har hela nio andra stekelarter påträffats i gallen! En del utnyttjar bara det livsrum och skydd som sömntornet ger, medans andra lever som parasiter på själva sömntornssteklarna.

Nu på hösten är sömntornsstekelns larver fullvuxna. De övervintrar i sömntornet, och det är först till våren som förpuppning och kläckning sker och fullt utvecklade steklar kan gnaga sig ut till friheten.

 

Grön blombock

Grön blombock, en ganska vanlig art i norra barrskogsregionen, är en personlig favorit bland långhorningarna. Den är ju så snygg och så omisskännlig med sin gröna täta behåring! Antennsegmenten är gula i basen och svarta i spetsen, vilket ger de långa antennerna ett randig intryck.

Som larv lever grön blombock ett undanskymt treårigt liv i grov död tall-, gran- och björkved. I början av juni sker förpuppningen och i slutet av samma månad kryper skalbaggarna ut och börjar födosöka på främst vita blommor. Den gröna blombocken på bilden betade fredligt i en strätta Angelica sylvestris.

Grön blombock

 

I skogsbryn och hagmarker tornar nu blåsugan Ajuga pyramidalis upp sig likt blåa pyramider. Om man knäböjer för arten, syns de söta små blommorna som sitter i kransar under de mjukhåriga stödbladen. Stödbladen är alltid längre än blommorna, vilket så inte är fallet hos förväxlingsarten revsuga Ajuga reptans.

Blåsugans frön har ett fettrikt bihang som myror gärna äter. Myrorna pallar fröna och bidrar på så vis till blåsugans spridning. Denna smarta spridningsstrategi kallas för myrmekokori.

 

 

 

Idag var jag och min kära mor på jakt efter Mnemosynefjäril i området mellan Torsboda och Tynderö i Timrå kommun. Den stora vita fjärilen lyste med sin frånvaro samtidigt som en liten, grå och oansenlig fjäril gjorde oss glada – smultronvisslaren Pyrgus malvae! Smultronvisslaren svirrade snabbt längs med marken framför mina fötter på Torsboda brudsporreäng. Efter några tag med håven var den infångad, och snart satt den beskedligt på min mammas hand och lät sig studeras. Den medhavda boken Svenska Fjärilar- En fälthandbok gjorde oss uppmärksamma på smultronvisslarens extra pärlband med små vita fläckar nära framvingens ytterkant. Detta pärlband skiljer smultronvisslaren från andra visslar-arter.

Smultronvisslaren påträffas främst på solexponerade ytor med kortvuxen markvegetation. Flygtiden sträcker sig från mitten av maj till slutet av juni. Värdväxt är smultron, blodrot och andra rosväxter där honan lägger sina ägg. Äggutvecklingen tar nio dagar och larverna lever av värdväxten i drygt två månader. Förpuppningen sker i ett hoprullat blad på marken.

 

Stora, fetglänsande, gula blommor har kabblekan Caltha palustris. Bladen är saftigt gröna, njurformade med naggade kanter. Den resliga växten vill ha ständigt fuktiga fötter, och hittas därför i kärr, diken och intill bäckar, blommande såhär i maj.

Att Kabblekan är svagt giftig var inget man tog hänsyn till förr. Då lades blomknopparna in med salt och ättika och serverades som kapris!

 

Grantaggsvamp

Jag tänkte jag skulle presentera ännu en signalart här på Artsidan, grantaggsvamp Bankera violascens.

De här grantaggsvamparna hittades i mitt stora skogsinventeringsprojektmråde Mjällådalen, och skapade mycket glädje eftersom arten är ytterligare en bekräftelse på Mjällådalens naturvärden.

I boken Signalarter- Indikatorer på skyddsvärd skog, som är utgiven av Skogsstyrelsen, är grantaggsvamp utsedd till signalart för örtrik, kalkpåverkad granskog med höga naturvärden. Grantaggsvamp är en mykorrhizasvamp som lever i symbios med gran och är spridd i stort sett hela landet. Svampen är känslig för slutavverkning och är sällsynt förutom i kalktrakter. På grund av en vikande population är grantaggsvamp bedömd som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Grantaggsvamp

Grantaggsvampens hatt och fot är violettgrå eller brunaktig. Taggarna, som löper ner en bit på foten, är vita. Ett annat kännetecken är att svampen har en svag doft av curry! Det finns en förväxlingssvamp, talltaggsvamp Bankera fuligineoalba, men denna växer med tall och har oftast inväxta förnarester i hatten.

 

Bollvitmossa

Ett böljande hav av gröna bollar. Så ser en fläck bollvitmossa Sphagnum wulfianum ut i grodperspektiv. Jag hittade denna mossa då jag var ute och skogsinventerade, och den gjorde mig särskilt glad eftersom den är en så kallad signalart. Signalarter är mitt främsta verktyg då jag bedömer naturvärdena i en skog. Flera fynd av olika signalarter indikerar att skogen är särskilt värdefull ut ett biologiskt perspektiv. Så här går det att läsa om bollvitmossan i boken Signalarter-Indikatorer på skyddsvärd skog:

Bollvitmossa är en bra signalart inom hela sitt utbredningsområde. Vanligast är den i naturvårdsintressanta tallsumpskogar… Arten indikerar skogsmark med stabila hydrologiska förhållanden och sannolikt även lång skoglig kontinuitet.

Bollvitmossa

Hur känner man då igen denna bollvitmossa? För det första gör den skäl för sitt namn med sina klotformiga toppskott. För det andra kan man alltid säkra sin artbestämning genom att studera stammen. Stammen skall vara mörkbrun och när man bryter den skall det höras ett litet knak!

Bollvitmossa

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha