Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag jobbar med fjärils- och humleinventering, utan att närmare gå in på vad det innebär. För er som är nyfikna tänkte jag nu att jag skulle förklara bakgrunden till inventeringen och beskriva en vanlig arbetsdag.

Fjärilar och humlor.. vad vore sommaren utan dessa? Mitt jobb är att inventera dem i ängs- och betesmarker. (Ängshumla och skogspärlemorfjäril på väddklint)

Det är av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, jag är anställd. SLU har ett nationellt miljöövervakningsprogram som kallas NILS (Nationell Inventering av Landskapet I Sverige). Programmets syfte är att samla, analysera och presentera data om hur landskapet i Sverige ser ut och förändras över tid. Övervakningen bygger på att data samlas in i så kallade NILS-rutor. NILS-rutor är permanenta provrutor som är utspridda i hela vårt avlånga land. Rutorna är 5 x 5 km i södra Sverige i norr 15 x 15 km.

I NILS-rutorna finns det ängs- och betesmarker registrerade. I ett slumpmässigt urval av dessa ängs- och betesmarker inventeras förekomsten av fjärilar och humlor vart femte år. Det är viktigt att ha koll på dessa insekter. Arter som minskar respektive ökar säger något om landskapets förändringar och den biologiska mångfalden i stort. Särskilt fjärilar reagerar snabbt på miljöförändringar och olika arter är olika känsliga för processer som igenväxning, eutrofiering och ett allt mer rationellt och storskaligt jordbruk.

Jag har ansvar för att inventera 9 NILS-rutor med sammanlagt 20 ängs- och betesmarksobjekt, i Uppland och på Gotland. Varje objekt besöker jag fyra gånger under säsongen, tre gånger av besöken inventerar jag fjärilar och en gång inventerar jag humlor. Metoden är utformad så att den skall kunna upprepas av vem som helst och resultatet går sedan att jämföra med andra objekt där samma inventeringsmetod har använts. Ett ängs- och betesmarksobjekt kan se ut som på bilden nedan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

Så här kan ett ängs- och betesmarksobjekt se ut på kartan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

När jag inventerar fjärilar går jag i stadig takt (50 m/min) längs transekterna och registrerar alla fjärilar jag ser i en halvcirkel med fem meters radie framför mig. När jag inventerar humlor går jag långsammare (25 m/min) och radien på halvcirkeln som jag söker av är bara två meter.

En vanlig arbetsdag inleder jag tidigt på morgonen med att kolla väderprognosen. Det är SMHI som sätter agendan för dagen; är det är sol och temperaturer över 17 grader i någon NILS-ruta, är det till den jag åker för att inventera fjärilar. Är det mulet blir det istället humleinventering. Regn, kraftig blåst eller temperaturer under 17 grader innebär alltid att inventeringen ställs in och jag får en ledig dag.

När jag har bestämt var jag ska inventera, sätter jag mig i tjänstebilen och kör dit. Det blir onekligen en del bilkörning i jobbet, men det gör mig inget. Väl framme vid ett objekt är det dags att hänga på sig utrustningen: en handdator, en syftkompass, två gps:er, karta och håven såklart. Sedan söker jag upp den första transektens startpunkt med hjälp av gps:en och börjar inventera. Varje fjäril eller humla som finns på transekten knappas in på handdatorn och får sin position registrerad. Ibland måste jag fånga in insekten för att kunna artbestämma den. Är det någon av de större pärlemorfjärilarna får man vara beredd på en språngmarsch- de är så himla snabba!

Vädret är ett gissel. När solen går i moln måste jag pausa fjärilsinventeringen eftersom de då slutar flyga. Det händer heller inte allt för sällan att SMHIs prognos slår fel och att man efter en och en halv timmes bilkörning till ett objekt tvingas konstatera att det inte är inventeringsväder.

Jag är väldigt glad över mitt sommarjobb. Att få betalt för att artbestämma, som är mitt största intresse, är en ynnest. Att få vara ute på arbetstid likaså (dessutom bara när det är fint väder!). När arbetsdagen är slut, dröjer jag mig ofta kvar på objektet och håvar lite sländor eller gräshoppor. I vilka andra jobb kan du göra det? I början tyckte jag det var jobbigt att konfronteras med alla oberäkneliga betesdjur, men jag måste säga att det går bättre för varje år och jag kan idag säga att jag är fri från min koskräck. Sommaren med det här jobbet har blivit som ett enda långt äventyr med dagliga naturupplevelser, och än är det inte över.

 

I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.

Humlekurs

Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt

I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!

Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt.

Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.

Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.

 

 

Aurorafjäril

Hona av aurorafjäril Anthocaris cardamines.

Jag har fått mitt drömjobb! I sommar skall jag inventera humlor, fjärilar och lavar på ängs- och betesmarker inom NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige).

NILS är ett nationellt miljöövervaknings-program som drivs av institutionen för skoglig resurshushållning, SLU i Umeå. Syftet är att samla, analysera och presentera data om tillstånd och förändringar samt påverkan av markanvändning på biologisk mångfald och natur- och kulturlandskapsvärden över hela den svenska landmiljön. Och till detta enorma projekt skall jag få lämna ett litet litet bidrag, utrustad med fjärilshåv, lupp och handdator. Stolthet och lycka, det är vad jag känner i denna stund!

 

Till fjälls

En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!

Krusbräken Cryptogramma crispa

En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.

Polarull Eriophorum scheuchzeri

I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!

Polartåg Juncus biglumis

Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.

Fjällsyra Oxyria digyna

Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.

 

Inventeringsuppdraget var att kartera floran på fyra förutbestämda fjälltoppar. Varje fjälltopp delades in i fyra fält, ett för varje vädersteck, och varje fält delades sedan upp i en övre och undre zon.

Floran dokumenterades på flera olika sätt. Det som var mest tålamodsprövande var att i varje fält skriva upp samtliga arter i 400 rutor, 1 x 1 dm stora. De rutor som bara bestod av jord och sten inventerades på ett kick. Värre var det med rutor där täta rismattor kuvade de underliggande växterna vars späda skott då blev både svårfunna och svårbestämda.

Den inventeringsmetod jag tyckte var roligast, var att gå igenom de breda zonerna och skriva upp samtliga arter. Och ju längre tid som gick mellan artfynden, desto mer mer utmanade blev det att hitta ytterligare en art. Skattjakt helt enkelt!

Vi gjorde också linjetaxeringar. En av oss gick då utefter ett rep och ropade ut vilken växt eller struktur som fanns exakt under varje halvmetersmarkering på repet. Den andra personen förde protokoll efter bästa förmåga.

Första toppen

Den första toppen låg vid trädgränsen. På bilden syns en kvadrat bestående av nio rutor. I varje ”hörnruta” i kvadraten, lade vi ut ett nät som bildade 100 smårutor som vi inventerade noggrant.

Toppen av andra toppen

Resterade toppar låg på kalfjället. Bilden visar högsta höjden på topp nr. 2 där de fyra stora fälten möttes.

Fjället Gåsen

Topp nr. tre var fjället Gåsen, som också har gett namn till den fjällstation vi bodde på.

Topp nr 4

Och så var det fjärde toppen. Allt som oftast var den insvept i moln. Men inte denna dag.

Basläger

Vid varje topp slog vi upp vårt basläger. (Men vi övernattade alltid vår bekväma fjällstuga).

 

Äntligen hemma! Tänk bara att få ta en varm dusch inomhus istället för att plaska sig ren i en rännil av smältvatten.

Det har varit ett roligt och lärorikt äventyr, med massor av nya arter och intryck. Först och främst är det en sådan lyx att umgås med duktiga botaniker hela dagarna, att inte alltid behöva gå via floran, utan bara hugga tag i närmsta expert och fråga hur man skiljer mellan snöarv Cerastium arcticum och fjällarv C. alpinum.

Sedan kan jag ju inte klaga på arbetsmiljön direkt! Visserligen var det mindre kul när snöblandat regn piskade oss i ansiktet och stela fingrar omöjliggjorde produktionen av prydliga protokoll, men dagarna med sol och milsvidd utsikt, uppvägde skitvädret alla gånger.

Experterna

Botaniker in action.

Myggfäktning

Jag älskar den här bilden! B. fäktar vilt för att få bort myggorna.

Snöarv eller fjällarv- det är frågan!

Snöarv eller fjällarv – det är frågan!

Efter regn...

Efter regn…

...kommer solsken

…kommer solsken.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha