Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!

Dårgräsfjäril

Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter.

Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.

I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna.

Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.

Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha