Jag har ett fint blomsterminne kopplat till kärnkraftsverket i Oskarshamn, vilket känns absurt med tanke på den dramatiska utvecklingen i Japan.

Det var i samband med sommarens Botanikdagar, som vi botaniserade på artificiella grusåsar bara några hundra meter från kärnkraftverket. Solen stekte och den ljusreflekterade miljön krävde solglasögon för att undvika spänningshuvudvärk. (Eller var det inbillad strålningshuvudvärk som kom smygande?).

Under det korta besöket fick jag se två efterlängtade drömarter, några bonusarter som jag aldrig tidigare hade sett men som jag heller inte har längtat efter, och flera kära återseenden.

Kärnkraftverket i Oskarshamn- En udda plats för biologisk mångfald?

Äntligen! Ända sedan jag köpte min flora för 11 år sedan, har jag längtat efter att få se klipplin Linum austriacum.

Även rosenkronill Securigera varia var en drömart. Den var dock lite blekare än vad jag föreställt mig.

Styv fingerört Potentilla recta var en trevlig bonusart.

Aldrig att jag tröttnar på denna fantastiska blomma! Blåeld Echium vulgare var ett kärt återseende.