Sofia Lundell

 

Äntligen är fältsäsongen här och kontorsarbete utbyts mot arbete i fält. Just nu är jag är ute på nattliga uppdrag i Västernorrland och Jämtland. Jag besöker vägsträckor där Ecocom har fått indicier på att stora mängder groddjur körs ihjäl. Tips har bland annat samlats in från allmänheten. Min uppgift är att dokumentera både levande och döda groddjur på vägarna för att få in underlag för eventuella skyddsbarriärer och passager för dessa små. Ett jobb som känns både angeläget och är spännande!

Tumme upp för nattarbete.

Groddjuren vandrar till sina lekvatten under årets första varma och fuktiga nätter. Då gäller det att vara på plats. Aldrig har jag sett så mycket groddjur på en gång som i dessa dagar! Det knorras och piper i dikena av vanlig groda Rana temporaria och vanlig padda Bufo bufo (ja, paddor piper mer än de kväker) och de verkar inte låta sig störas i deras spel när jag lyser på dem med pannlampan.

En härlig syn! Spelande vanlig groda.

Och så till den tråkiga biten. Jag har också sett mängder av trafikdödade groddjur. Särskilt paddorna är långsamma över vägen. De knatar sakta några decimeter, sedan vilar de en stund, omedvetna om den fara de utsätter sig för. Förhoppningsvis kommer åtgärder sättas in på några av de vägsträckor som jag har inventerat.

Här är två paddor, en hona och en hane, som vandrar över döda artfränder för att komma till lekvattnet.

 

Förra helgens tur till Halland bjöd inte bara på fågelkryss utan även ett efterlängtat möte med den sköna vårblomman backsippa Pulsatilla vulgaris. Charmen med denna växt tycker jag är den intensivt djuplila färgen i kombination med den täta hårigheten som skyddar mot frost och uttorkning. Backsippan växer sällsynt på torrbackar i södra Sverige och är både fridlyst och listad som sårbar på svenska rödlistan.

En nyutslagen backsippa, blommade knippfryle och en mörk jordhumla som flyger ur bild.

De håriga, finflikiga stjälkbladen bildar här en vacker strålkrans kring den djuplila blomman.

Denna trio stack ut ur mängden genom att vara mer rosafärgade än lila.

Kvasten med lila pistiller och de många gula ståndarna skapar ett vackert konstverk.

 

Jag kan inte komma på något bättre sätt att fira valborg och välkomna våren än att vara ute i naturen och njuta av allt som spirar, surrar och piper. I tre dagar har jag och min vän Anna Karin gjort just detta, mestadels i fågelparadiset Getterön utanför Varberg. Det är förstås svårt att rangordna alla upplevelser en sådan här plats levererar. Men en höjdpunkt var när jag för första gången fick in skärfläckor Recurvirostra avosetta i tubkikarens synfält.

Med sikte på skärfläckor.

Skärfläckor är de mest gracila fåglar du kan tänka dig. Både hanen och honan är tecknade i svart och vitt, med en lång, svart uppåtböjd näbb. Näbbens form och längd är anpassad till deras sätt att fånga föda. Genom att föra näbben från sida till sida vid vattenytan ”skummar” de effektiv i sig smådjur.

Jag fotade skärfläckor med mobilkameran genom tubkikaren med viss framgång. Men denna vackra bild är tagen av Andreas Trepte, www.photo-natur.net.

Skärfläckorna anländer till flacka havsstränder i sydligaste Sverige från sina vintertillhåll i södra Europa i mars/april och häckar i kolonier. Stränderna ska vara vara öppna för att skärfläckan skall trivas och därför är det viktigt att stränder där de häckar fortsätter att betas. Som många andra fåglar är skärfläckan störningskänslig vid häckningstid. Men i Getteröns många gömslen och fågeltorn fick man en fin inblick i fåglarnas familjeliv utan att störa.

 

Jag minns mitt första möte med grön sandjägare Cicindela campestris. Det var i ett torkat, lerigt dike vid maskinhallen på gården där jag växte upp. Solen gassade på både mig och de gröna skalbaggarna som sprang över den krackelerade leran. Det var över 20 år sedan, och varje gång jag har sett grön sandjägare sedan dess, har det varit i strålande solsken och i torra miljöer.

Det är lätt att fascineras av denna bagge som ser så exklusiv ut, men ändå är så vanlig. Ögonen är stora och tycks upptäcka mig även om jag närmar mig den långsamt bakifrån. Namnet grön sandjägare, är passande förstås. Förutom det uppenbara, att den är grön, är den också en jägare. De springer i kapp sina byten och är som alla andra jordlöpare anpassade för ändamålet med långa kraftiga ben. Käkarna är imponerande stora.

Grön sandjägare in action. Observera att bena glänser i purpur!

I Sverige finns det förutom grön sandjägare ytterligare tre arter i släktet Cicindela; brun sandjägare C. hybrida, strandsandjägare C. maritima och skogssandjägarare C. sylvatica. Den sällsynta strandsandjägaren såg jag vid Mjällåns strand i Mjällådalen i Västernorrland. Skogssandjägare har jag sett på skogsbilvägar, också i Västernorrland. Kvar att se för mig i denna kvartett av arter är brun sandjägare. Den står på min önskelista!

 

Under helgens bi-exkursion till Sunnerstabacken i Uppsala stötte jag på snäckmurarbiet Osmia bicolor. Honan var lätt att känna igen med sin lysande röda bakkropp, i kontrast till resten av kroppen som är kolsvart. Hanen fotograferade jag i tron att det var en annan art, men efter nyckling och en avstämning med expertisen i Facebookgruppen ”Vi som gillar bin och humlor” förstod jag att jag också hade fått hanen av snäckmurarbi på bild!

Snäckmurarbihonan med sin röda bakkropp ser lite ut som en stenhumla.

Honan av snäckmurarbi bygger bo åt sina larver i tomma snäckskal, därav det svenska namnet. Man kan inte bli annat än öm i hjärtat när man läser om vilken omsorg hon lägger ner på detta arbete. I snäckan placerar snäckmurarbihonan en boll av nektar och tuggad pollen som hon lägger ett ägg på. Sedan murar in ägget med pollenbollen (som är ett matförråd till larven) med en tuggad lövmassa så det bildas en cell. Beroende på snäckans storlek får hon plats med fyra till fem celler. Sedan murar hon igen snäckan med samma tuggade lövmassa, jord och sand, och vänder på snäckan så att ingången ligger mot marken, allt för att hindra inkräktare. Varsamt kamouflerar hon sedan snäckan med vad hon hittar på marken t ex barr, löv och gräs, och fäster det på snäckan med saliv. Så gulligt!

Snäckmurarbihanen använder också tomma snäckskal, men till att söka skydd i när det är dåligt väder.

Hanen av snäckmurarbi är en blek uppenbarelse om man jämför med honan.

 

I går fick jag vara med om ett riktigt skådespel! Det var bi-väder (varmt och soligt) så jag begav mig till Sunnerstabacken i Uppsala som är lite av ett bi-eldorado (det var där jag fick se bibaggen för ett par veckor sedan). Jag behövde inte leta länge förrän jag i en solig, sandig slänt fick se ett 50-tal ystra vårsidenbihanar Colletes cunicularius som flög ca 5 centimeter över marken, irrande, fram och tillbaka. Alla hade de samma mål i sikte; att hitta en hona. Honorna kläcks och kryper upp ur marken något senare än hanarna, så när väl en hona dyker upp, gäller det för hanarna att vara beredda så de först får komma till parning. Då jag suttit och beundrat dessa irrfärder i en halvtimme, fick jag syn på den första parningen. En hane hade klamrat sig fast vid en nykläckt hona och blev ständigt störd av konkurrerande hanar.

Här har en vårsidenbihane fått fatt i en hona.

Efter en stund anslöt sig fler hanar och jag kunde inte längre urskilja det ursprungliga paret. De bildade en så kallad ”mating ball”, alltså parningsboll, vilket jag kunde läsa om i den utmärkta fälthandboken Field guide to the bees of Britain and Ireland.

”Mating ball”

Vårsidenbi är en av de bi-arter som kommer fram tidigast på våren. När honan har parat sig, gräver hon en bohåla i sandig mark, vilket ofta är i samma område som hon själv kläcktes i. Boet består av en djup gång som avslutas med en till flera boceller där äggen läggs. Intill äggen placerar vårsidenbihonan också ett förråd av pollen som hon har samlat in från framförallt blommade sälg. Pollenet är föda åt larverna som utvecklas under sommaren, förpuppas och sen övervintrar i väntan på våren då de fullbildade bina kryper ut.

 

Nu har snön äntligen försvunnit och vårtecknen står som spön i backen. Citronfjäril och tussilago i alla ära, men inget går upp mot bombmurklan Sarcosoma globosum när det gäller att framkalla vårkänslor. Vårkänslor för mig är förväntan. Förväntan på den tid som ligger framför mig med nya artkryss och kära återseenden.

Dagens bombmurklefynd i södra Lunsen utanför Knivsta var ett kärt återseende. Jag bloggade om vårens chokladtryfflar här på Artsidan redan för sex år sedan men sedan dess har bombmurklan blivit något av en mediakändis då den sällsynta och fridlysta svampen fick myndigheterna att stoppa en avverkning av skogen den växte i. Ärendet gick ända upp till mark- och miljööverdomstolen innan markägaren fick rätt att avverka och därmed utradera hela växtplatsen. En seger för äganderätten sades det.

Skogen vi var i idag är nyckelbiotop. Det innebär att den är klassad av Skogsstyrelsen som en miljö som är skyddsvärd och där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Förutom bombmurkla hittade vi även signalarterna rynkskinn Phlebia centrifuga, grön sköldmossa Buxbaumia viridis och bladrosetter av den lilla orkidén knärot Goodyera repens. Jag hoppas att en skog som denna kan få står kvar!

 

Så fort det blir barmark och solen börjar värma i mars-april kryper bibaggarna Apalus bimaculatus upp ur marken i sandiga miljöer för att para sig. Bibaggar är centimeterstora, svarta, håriga skalbaggar med orangea täckvingar. På varje täckvinge sitter en karaktäristisk svart fläck.

Idag hade jag turen att få se en av dessa snyggingar vid Sunnerstabacken i Uppsala. Flera andra personer var där i samma syfte och när solen väl kom fram och den första bibaggen visade sig, var vi flera som flockades kring den. En entusiastisk pojke plockade upp den och jag fick försöka fota den när den kröp på hans hand.

Bibaggen har en spännande ekologi. Deras larver lever nämligen som parasiter på vårsidenbiet Colletes cunicularius. Efter bibaggarnas parning dör de vuxna djuren. Ur äggen, som lagts i solexponerad sand, utvecklas larver som på något sätt tar sig till vårsidenbinas bon som ligger någon decimeter ner i marken. Väl därnere lever bibaggens larver gott på vårsidenbiets larver och det pollenförråd som vårsidenbihonan har samlat in åt dem. Framåt hösten är bibaggarna färdigutvecklade men de inväntar som sagt vårens första värme innan de gör entré på markytan igen.

 

Efter att ha varit inomhus på Sveriges botaniska förenings årliga konferens i Uppsala hela helgen, var det skönt att på söndagseftermiddagen ta en promenad till Gredelby hagar och klappa på kuddtickan. Kuddticka Phellinus punctatus gör skäl för sitt namn med sitt speciella växtsätt. Första året växer tickan i sidled. Sedan växer den utåt, med det yngre porlagret ovanpå det äldre, ett lager för varje år. Med åren bildas dessa fina sammetskuddar som inbjuder till klapp.

Kuddticka är ljusbrun i färgen med en karaktäristisk silvergrå kant som består av tidigare års porlager. Tickan är en vanligt syn på olika lövträd här i östra Mellansverige. I övriga Sverige ska den vara sällsynt.

 

Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren ”den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.

Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha