Sofia Lundell

 

Jag minns mycket väl mitt första frätskinn Vuilleminia comedens. Det var min mamma som visade mig det på en ekgren i ekebacken i Ljugnskile. Sedan dess har jag sett det lite varstans och nu senast i Kölängen i Knivsta.

Jag gillar det dramatiska namnet frätskinn. Det ser verkligen ut som att svampen har frätt sönder barken. Fast det handlar snarare om att svampen har sprängt sig fri, eftersom den först börjar växa innan för barken på angripna grenar. Fruktkroppen som sedan blottas kan bli en halvmeter lång.

Frätskinn är rödgrå till smutsigt lila i färgen och har en vaxartad yta i väta. I torka blir den glanslös och sprickig. Skinnet växer under hela året och påträffas allmänt på döda, ofta kvarsittande grenar av ek, björk, al och hassel i hela Sverige.

 

Vad det är spännande att gå och vända pinnar och stockar! Ofta hittar man obskyra skinn och svårbestämda tickor. Idag hittade jag tätskinn Peniophora incarnata, som varken är svårbestämt eller obskyrt, men desto vackrare!

Ett fuktigt tätskinn med sin lysande orangea färg och vita tillväxtzon.

Tätskinn bildar tunna, hårt fastsittande skorpor på framförallt lövved. Den verkar inte vara så kräsen när det gäller val av substrat. Tunna grenar går bra. Tätskinn utvecklas under höst till vår. När de är fuktiga kan de vara lysande orangea medans de i torka bleknar och spricker upp på ett karaktäristiskt sätt.

Ett lite torrare tätskinn som är något blekare och har fått de karaktäristiska sprickorna. Till vänster om tätskinnet växer en bonusart; stor hjortticka Datronia mollis. 

 

Om du ser ett lövträd där det ser ut som att någon har strukit ett tunt lager med falu rödfärg längs med stammen, har du kanske stött på rödfärgsalg Trentepohlia umbrina. Det gjorde nämligen jag för någon vecka sedan, och jag blev nyfiken på dess ekologi.

Rödfärgsalg är en landlevande grönalg, sin röda färg till trots. Den innehåller klorofyll som alla grönalger, men ackumulerar också karotenoider, en grupp av pigment som bland annat ger den orangea färgen i morötter. Först när algen dör kommer den gröna färgen fram, vilket man kan se i herbarier då gamla kollekt har blivit gröna eller grå.

Rödfärgsalg förekommer framförallt på lövträd med rikare bark. Naturligt så växer den inte på tall eftersom tallens bark är sur, men i områden där luften är förorenad av alkaliskt damm från t ex cementfabriker, kalkstensbrott och grusvägar med hög trafiktäthet, kan rödfärgsalg även växa på detta substrat. Vetenskapliga studier har visat att mängden rödfärgsalg på tallbark korrelerar med avståndet från föroreningskällan. Arten kan alltså användas som bioindikator för alkaliskt damm!

Släktet Trentepohlia är vanligt i tropikerna. I Sverige finns förutom rödfärgsalg bara ytterligare två arter; violstensalg T. iolitus och guldfärgsalg T. aurea. Jag har träffat på dem båda. Arterna presenteras så pedagogiskt på Naturhistoriska riksmuseets hemsida, så jag länkar till dit istället för att skriva mer om dem här.

Trentepohlia-alger förekommer också som algkomponent i vissa skorplavar. Den kan avslöjas genom ett enkelt test. Skrapa på laven och betrakta färgen. Blir den orange har man att göra med Trentepohlia! Se bild här.

 

Inte trodde jag att dagens promenad till Kölängen i Knivsta skulle generera ett artkryss. Ett rödlistat dessutom!

Ekticka Phellinus robustus som parasiterar på levande, äldre, senvuxna ekar, blev alltså dagens kryss och höjdpunkt. Ektickan har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vilket förklarar att det är först nu som upplänning jag träffar på den. Tickan förekommer ofta i få exemplar på varje lokal, och är rödlistad som nära hotad (NT).

Ekticka Phellinus robustus parasiterande på ek.

Ektickan gör sanneligen skäl för artepitetet robustus. Den kan bli upp till 40 cm bred och 15 cm tjock. Att bli så stor tar tid. Tickan är flerårig och det finns exempel på fruktkroppar som blivit över 70 år gamla. Ofta växer ektickan högt upp i kronorna. Mitt fynd gjorde det inte, vilket underlättade fotograferandet.

En vacker och åldrig ticka som det till och med växer mossa på!

Jag kan nu konstatera att har sett de flesta av de 22 arterna i Phellinus-släktet som växer i Sverige. Buskticka P. contiguus och havtornsticka P. hippophaecola trillade in under en exkursion med Uppsala svampklubb i höstas. Kvar att kryssa har jag plommonticka P. tuberculosus och krusbärsticka P. ribis!

 

Trädgröna Desmococcus olivaceus är en landlevande grönalg som dyker upp på trädstammar, parkbänkar, telefonstolpar och fasader i urbana miljöer. Den encelliga algen tar näring direkt från luftfuktigheten och gynnas av svavel och kväve från trafikutsläpp. På ytor där luftföroreningskänsliga lavar har gått tillbaka, tar trädgrönan för sig av livsutrymmet.

Trädgrönan har också en annan nisch som jag har observerat längs promenadstigen som går längs sjön Valloxen i Knivsta. Där förekommer arten på var och varannan trädbas, även om luften troligtvis inte är särskilt förorenad. Däremot går där många hundägare vars hundar kissar utefter trädstammarna. Det ger det tillskott av kväve som trädgrönan vill ha, samt minskar konkurrensen från lavar som skyr den ständiga tillförseln av näring!

En optimal miljö för trädgrönan. Sjön i bakgrunden ger algen ett tillskott av fukt, och de förbipasserande hundarna duschar arten regelbundet med näringsrikt kiss.

Trädgrönan breder ensam ut sig på trädbaserna utan konkurrens av lavar.

Trädgrönan är lysande grön och grann, och förekommer som ni kan se bara där näringstillförseln är hög.

 

Redan när jag såg ett inlägg om boken Trädgårdsmyller i en facebookgrupp i höstas, tänkte jag direkt att denna ska bli julklapp till en viss person. Jag såg till att få hem den i god tid för att jag också själv skulle få möjlighet att läsa den och göra en recension.

I Trädgårdsmyller beskriver författaren Christina Winter informativt och kärleksfullt om trädgårdens alla småkryp, hur de gynnar dig som trädgårdsodlare, och hur du kan gynna dem. Bilderna är många och vackra, och gör läsandet till en skönhetsupplevelse. Jag anar att Christina, precis som jag, är särskilt förtjust i solitärbin, för i boken presenteras många olika biarter på bild. Men även mindre publikfriande arter har sin plats i boken; som fyrfläckig tallpiga Exochomus quadripustulatus och rödbent bärfis Pentatoma rufipes.

Jag gillar den här boken skarpt, och jag ser den som en inspirationsbok snarare än en fullmatad faktabok. Som inkörsport till insekternas värld, är boken förträfflig, och jag kan tänka mig att den även går hem hos den trädgårdsodlare som inte anser sig som särskilt insektsintresserad. För vem vill inte få en bättre skörd i trädgården?

På författarens hemsida kan du läsa utdrag ur boken, samt beställa den.

 

Jag nämnde luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus i förra blogginlägget om dårgräsfjäril, men som en av södra Sveriges vanligaste fjärilar tycker jag den förtjänar ett eget blogginlägg!

Luktgräsfjärilen är vackert chokladbrun (nykläckta hanar kan vara sammetssvarta) med fem ögonfläckar på bakvingens undersida, två ögonfläckar på framvingens undersida och ofta små ögonfläckar även på vingarnas ovansida. I den utmärkta boken Svenska fjärilar- en fälthandbok, beskrivs flygstilen som lugn och studsande, vilket gör att fjärilen kan identifieras på långt håll.

Luktgräsfjäril

Luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus

Luktgräsfjärilen är som sagt väldigt vanlig, och påträffas i högväxta ängar i jordbrukslandskapet som är omgivna av vindskyddande träd eller buskar. Arten och dess livsmiljö har gynnats starkt av nedfallet av luftburet kväve och av att marker har tagits ur hävd.

Hos luktgräsfjärilen förekommer protandri, det vill säga att hanarna kläcks innan honorna (omkring en vecka). Det är bara honorna som besöker blommor för att suga nektar (ofta tistlar) och därför lever de längre än hanarna. Hanarna lever ett kort men intensivt liv då de rastlöst söker efter oparade honor i de högsta grässtråna och örterna. Vid uppvaktning av en hona försöker hanen föra in sina doftfjällsbeklädda framvingar mellan honans, så hon blir varse feromonerna och därmed blir mer parningsvillig. Parade honor undviker fortsatt uppvaktning genom att söka sig ner i gräset. Äggen läggs på olika gräsarter.

Efter regn är det luktgräsfjärilen som är bland de första fjärilarna att flyga igen, och de flyger även vid mulet väder om det är tillräckligt varmt.

 

Att kryssa arter är ett sätt att samla på minnen. Ju mer jag har suktat efter en art, desto större blir upplevelsen när jag hittar den, och sedan också minnet av den stunden. Av sommarens fem fjärilskryss (svartfläckig blåvinge, kattunvisslare, apollofjäril, hagtornsfjäril och dårgräsfjäril) är det dårgräsfjärilen som har gjort störst avtryck i min hippocampus. Dårgräsfjäril Lopinga achine har jag velat se sedan 2006 då jag införskaffade mig min första fjärilsbok och spanade in den vackra fjärilen med det lustiga namnet. Elva år senare, i naturreservatet Lindhammarsmyr på Gotland, fick jag mitt efterlängtade möte!

Dårgräsfjäril

Dårgräsfjäril med sina vackra svarta medaljonger längs ovansidans vingkanter.

Dårgräsfjäril är i både storlek och färgteckning flyktigt lik den vanliga luktgräsfjärilen Aphantopus hyperantus. Men studerar man de båda arterna närmare, ser man snart att dårgräsfjärilen har mycket större ögonfläckar på vingundersidorna än vad luktgräsfjärilen har, och på ovansidan har dårgräsfjärilen stora, svarta medaljonger, vilket luktgräsfjärilen saknar.

I håven kunde jag beundra de stora ögonfläckarna.

Dårgräsfjäril förekommer i Sverige endast i Östergötland och på Gotland. I Östergötland flyger fjärilen i betespräglade, gläntrika blandskogar medan den på Gotland förekommer i ljusa ängstallskogar med buskskikt av brakved, rönn och oxel. Gemensamt för de båda habitaten är att det finns gott om värdväxten lundstarr Carex montana där honorna kan lägga sina ägg.

Fjärilen hotas idag av igenväxning, igenplantering och avverkning och är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. I Nordeuropa är dårgräsfjäril en av de mest hotade dagfjärilsarterna, men som ett led i att vända den negativa utvecklingen, har det i Sverige upprättats ett åtgärdsprogram för arten. Fjärilen är fridlyst i hela EU.

 

Denna helg har jag varit på vedsvampsworkshop i Göteborg med Sveriges mykologiska förening. Vedsvampar som tickor och skinn är något som jag verkligen går i gång på. Många av arterna är doldisar och hittas först när man verkligen letar efter dem och mångfalden av färger och former är stor. Eftersom död ved är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är ett exempel på en hotad vedsvamp som är riktigt snygg. Den är klassad som sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Vi hittade den på en låga i Vitsippsdalen under workshopens gemensamma exkursion.

Prakttagging

Prakttagging Steccherinum robustius

Prakttaggingen är orange till tegelröd i färgen som färsk, och blir blekbrun när den åldras och torkar. Den fransade tillväxtzonen är vit till ljusgul och kontrasterar vackert mot hymeniet (det sporbärande vävnadslagret). Taggarna är upp till fyra millimeter långa och själva svampen kan breda ut sig flera meter på döda stående och liggande träd, främst alm. I och med almsjukans framfart väntas prakttaggingen fortsätta att minska i antal. Prakttagging är en signalart, vilket innebär att arten indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter.

 
Slånsnår

Slånsnår med slånlav

Det är så roligt att få dela mitt intresse för arter och natur med min mamma. Henne har jag att tacka för jag redan som barn fick lära mig växter som ”mormors glasögon” och styvmorsviol. Nu i vuxen ålder är det jag som lär henne arter och känner stolthet när hon sätter namn på det jag pekar ut. Som slånlaven idag till exempel.

Slånlav Everina prunastri är verkligen en karaktärsart för skogs- och jordbrukslandskapet i södra Sverige, det är något jag har reflekterat över sedan jag blev sörlänning igen. Den bildar ljusa tussar på träd och buskar, sällan på sten, och kan dominera en slånbärsbuske totalt som ni kan se på bilderna.

Med en slånlav bakom örat

Med slånlav bakom örat

Slånlav är lätt att känna igen och var nog en av de första lavarna jag lärde mig. De platta grenarna är grågröna på ovansidan och har en ljus, nästan vit, undersida. Färgkontrasten mellan lavens ovan- och undersida tycker jag är det bästa kännetecknet och skiljer den från den gråfärgade gällaven Pseudevernia furfuracea som har en svart undersida.

Slånlav

Slånlav Everina prunastri med sin ljusa undersida.

I Syd- och Centraleuropa skördas slånlaven kommersiellt och används som bindemedel och doftbas i parfymindustrin.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha