Biolog och skribent på Artsidan.se

  • Mossor

    Mossig fägring på mossornas dag

    På självaste mossornas dag vill jag lägga upp en bild som visar hur otroligt vackra mossor kan vara. Bilden är tagen idag, i Edskärrets naturreservat i Östhammars kommun i Uppland.

    Rubinvitmossa och gyllenmossa i kanten av ett rikkärr.
  • Svampar

    Grentaggsvamp i farten

    Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!

    Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är rödlistad som nära hotad (NT).

    Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!

    Grentaggsvamp. Så vacker och kompakt!

    Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!

    Självklart hade grentaggsvampen taggar på undersidan! Konsistensen i köttet var lite seg.

    Grentaggsvampen hade en stor fruktkropp även vid lönnens bas. Här är vi båda förevigade, grentaggsvampen och jag. Foto: Carin von Köhler
  • Kärlväxter

    Tallört – En klorofyllös parasit

    Det är inte var dag ett knippe tallörter Monotropa hypopitys uppenbarar sig när man är vilse i en regnvåt sumpskog. (Det är inte var dag jag är vilse heller för den delen.) Mitt lugna sökande efter svamp hade sedan länge övergått i ett hetsigt och planlöst irrande då tallörterna plötsligt dök upp framför mig. Det oväntade mötet gav mig en känsla av att det var tallörterna som hade hittat mig snarare än tvärt om.

    Ett knippe tallörter.

    Tallörten är något så märkvärdigt som växt som saknar klorofyll. Deras bleka uppsyn har fått svampplockare att undra vad detta är för konstig svamp. Tittar man däremot noga så ser man att tallörten har allt vad en klassisk grön blomväxt har; stjälkar med blad och blommor med kronblad, ståndare och pistiller.

    De tallörter jag hittade, hade gått i frukt. Ändå ser man resterna av pistiller och kronblad, som är håriga på insidan. Hårigheten i blommans inre är en viktig karaktär för att skilja tallört från systerarten kalktallört Monotropa hypophegea, som inte har dessa hår.

    Man kan då fråga sig hur tallörten får sin livsenergi då den saknar klorofyll? I min gamla flora från 90- talet står det att den är nedbrytare, men idag vet man bättre. Tallörten är nämligen en parasit, och parasiterar på musseroners mycel. Musseroner Tricholoma är ett svampsläkte som lever i symbios med träd via ett nätverk av tunna svamptrådar (mycel) som är kopplade till trädens rötter. Via detta nätverk får musseronsvamparna energirikt socker och från trädens fotosyntes och träden får i sin tur tillgång till mycelnätverkets enorma vattenupptagningsförmåga. När tallörten parasiterar på musseronernas mycel, innebär det i förlängningen att tallörten även parasiterar på musseronens trädkompis och det socker som träden bildar via fotosyntesen.

  • Insekter,  Kärlväxter

    Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen

    På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.

    En hane av fjällvickerblåvinge

    Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.

    En hona av fjällvickerblåvinge, på blad av fjällvedel.

    På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.

    Här, på Mittåkläppens sydsluttning, kurade det fjällvickerblåvingar i snålblåsten.
  • Kärlväxter

    Fjällgentiana och klippveronika

    Om det fanns en tävling i vilken blomma som är blåast i Sverige, så skulle den lilla fjällblomman fjällgentiana Gentiana nivalis få en självklar första plats. Fjällgentiana ser inte mycket ut för världen vid kallt och mulet väder. Men så fort solen skiner och temperaturen stiger uppemot 10 grader, slår den ut sina fem kronblad och är redo att ta andan ur den förbipasserande fjällvandraren. För mig är fjällgentianan drottningen på fjället, en blomma som som får tiden att stanna upp litet, liten tag,

    Fjällgentiana, fjällets drottning.
    Fjällgentianablomman i blåaste blått!

    Andraplatsen i blåhetstävlingen knips av klippveronikan Veronica fruticans, också den en liten blomma som du hittar i fjällen. Jag tycker den är så otroligt näpen med de vita ståndarknapparna i kontrast till de djupblåa kronbladen.

    Klippveronikan tillhör samma släkte som vardagsblomman teveronika Veronica chamaedrys och de båda arterna påminner om varandra. Klippveronikan har dock större blommor i förhållande till resten av växten. Mig veterligen hittar man ingen teveronika på fjällets klippavsatser och du hittar definitivt inte klippveronika i din gräsmatta, så förväxlingsrisken är minimal.

    Klippveronika Veronica fruticans är en exklusiv kusin till vår vanliga teveronika.
  • Kärlväxter,  Landskap

    Florafrossa på Mittåkläppen

    Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!

    Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.

    Mittåkläppens våglika profil tornar upp sig i början av vandringen.
    Så snart man lämnar trädgränsen så breder den frodiga vegetationen ut sig, här i form av en fuktäng med mängder av orkidéerna brudsporre (rosa blommor) och fjällyxne (vita blommor).
    Här är fjällyxnen Pseudorchis straminea i närbild. Hade det gått att förmedla dofter digitalt så hade du känt en kraftig vaniljdoft. Den betydligt sällsyntare och starkt hotade dubbelgångaren vityxne Pseudorchis albida saknar denna egenskap.
    En annan orkidé som förekommer på Mittåkläppens sluttningar är grönkulla Dactylorhiza viride. Alla jag såg var såhär vackert rödanlupna, sitt namn till trots.
    Jag kan inte se mig mätt på gullbräcka Saxifraga aizoide! Vid en liten bäck växte den i båda färgvarianterna.
    När sluttningarna blev allt mer hedartade ökade blomsterprakten om möjligt ännu mer.
    De utblommade fältsipporna Dryas octopetala gav verkligen karaktär till fjällets sluttningar.
    På Mittåkläppens topp kunde man hitta en och annan fjällsippa som fortfarande blommande. Utsikten kan fjällsippan inte klaga på!
    Två ensamma svarthö Bartsia alpina, också de med vidunderlig utsikt.
    Uppe på toppen njöt även jag av utsikten. Det var sikt åt alla väderstreck, ett panorama i 360 grader.
    Det blev en hel del botaniserande vid klippavsatserna, där det fanns gott om håriga fjällfibblor Hieracium sect. alpina. Jag kan inte urskilja de olika arterna av fjällfibbla. Det finns ca 200 stycken arter! Fjällfibblorna är några av de arter som är lika vackra outslagna som utslagna.
    Bland blad av nätvide Salix reticulata, fjällsippa och kråbärsris Empetrum nigrum stack det upp en förkrympt version av ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria.
    Avslutningsvis vill jag visa fjällbinkan Erigeron uniflorus som är en personlig favorit. Tack till dig som har läst och titta såhär längt!

  • Insekter

    Godnatt lilla storsovarbi

    Jag har en liten kvällsrutin. När nattens kyla och fukt kommer krypande, spanar jag in en specifik blomkalk av stor blåklocka Campanula persicifolia som växter runt knuten. Där hänger allt som oftast ett storsovarbi Chelostoma rapunculi med käkarna hårt låsta om blåklockans pistill som om det gällde livet. Och det gör det för ett litet bi, gäller livet alltså. Blåklockan ger skydd mot regn och predatorer. En riktigt bra klocka verkar också vara värd att återkomma till, och ger mig glädjen att natta mitt “eget” storsovarbi.

    Två blomkalkar av stor blåklocka. En av den är bebodd om natten.
    Genom att försiktigt lyfta på klockan får jag ta del av värld som är okänd för många. Däri har storsovarbiet slagit sig till ro för natten.
    Med sina käkar håller storsovarbiet sig på plats. Den kraftigt krumböjda bakkroppsspetsen är ett av många kännetecken som skvallrar om att det är en hane.

    Storsovarbi är en av tre arter i släktet som kallas blomsovarbi Chelostoma. Dessa arter (smörblommebi, småsovarbi och storsovarbi) är svarta, långsmala, jämnbreda och har sparsamt med behåring förutom honornas vithåriga pollenborste på magen. Hanarna har böjd bakropsspets med artspecifika utskott som är till hjälp i artbestämningen.

    Om du vill fördjupa dig i hur man känner igen olika blomsovarbin är en sökning på Artfakta på sin plats. Där finns fina bilder, artbeskrivningar och digitala nycklar. Med lite träning går det känna igen alla tre arter av blomsovarbin Chelostoma i fält.

  • Kärlväxter

    Adam och Eva – Blomsterparet som luras

    Adam och Eva Dactylorhiza sambucina är namnet på en av Sveriges mest kända orkidéer. Det är en art som saknar nektar och har två färgformer; en gulvit och en rödrosa. De olika färgformerna växer om vart annat i kalkrika ängs- och betesmarker.

    I går gjorde jag mitt årliga vårbesök i Bondskärets naturreservat för att njuta av bland annat Adam och Eva.

    Här syns den rödrosa färgformen av Adam och Eva i en beteshage i försommarskrud vid norra Upplandskusten.
    Blommor i närbild av den gulvita färgformen av Adam och Eva.

    I blommornas värd finns det många strategier för att locka till sig pollinerare på ett så effektivt sätt som möjligt. Tillsammans med färggranna och skyltande kronblad är det kutym att bjuda på en slurk nektar till den besökande insekten som tack för ett ovärderligt jobb med att bistå blommornas befruktning. För t ex en humla är den energirika nektarn det bränsle hon behöver för att oförtrutet kunna besöka blomma efter blomma på jakt efter pollen som ska bli mat till hennes larver. Så snopen hon ska bli då när hon besöker “Adam”, den prunkande orkidén i vackra röda färger, men som inte levererar någon nektar hur många hon än besöker. När humlan tröttnat på att bli snuvad på konfekten vänder hon antennerna mot “Evorna” istället och gör även där pollineringsjobbet utan att få betalt. Hur många gånger humlorna byter mellan de olika färgvarianterna vet nog ingen. Men det är i alla fall tillräckligt många gånger för att Adam och Eva ska kunna föra sina gener vidare utan att behöva tillverka den kostsamma nektarn!

    Vilken av färgformerna är då Adam och vilken är Eva? I texten ovan benämner jag ju den rödrosa som Adam och den gulvita som Eva, men det är bara efter mitt eget tyckande. Jag har inte sett någon officiell på källa på vem som är vem. Det vore roligt att veta hur ni tänker kring namngivning. Kommentera gärna i så fall!

  • Insekter,  Kärlväxter,  Mossor

    Nagelört – Snart i en backe nära dig

    Min första vårblomma 2023 blev varken tussilago eller blåsippa. Det blev nagelört Draba verna. Nagelört är en betydligt oansenligare uppenbarelse än de två förstnämnda växterna. Från en bladrosett som inte är större än en nagel, sträcker sig en gänglig centimeterhög stjälk som bär vita blommor med fyra djupt kluvna kronblad. Ut och spana i torra backar och vägkanter! Den är värd din tid.

    Själv hittade jag årets första nagelört i en sandig backe inte långt från mitt hem. Jag var egentligen ute efter vårtidiga insekter, vilket jag också hittade, men det var nagelörten som fick mig att åla i en halvtimme på jakt efter den perfekta bilden som inte riktigt ville infinna sig.

    Nagelörten är liten men fulländad!
    Bladrosetterna av nagelört är en skönhetsupplevelse i sig. Med skarpa ögon eller en lupp kan man studera det som på botanikspråk kallas stjärnhår. Det är hår som grenar sig. Stjärnhåren breder ut sig över bladen likt vindkraftsparker- måste ses!
    I sandbacken växte också tuvor av brännmossa Ceratodon purpureus som nu på våren bildar dessa iögonfallande röda kapselskaft. I förgrunden syns bladrosetter av gråfibbla.
    Bland tallbarr, sand och nagelört hittade jag också denna tjusiga skalbagge. Det är en tjugofyraprickig nyckelpiga Subcoccinella vigintiquatuorpunctata. Det som ser ut som smuts och damm på täckvingarna är nyckelpigans ljusa hår.
    Av dagens alla artfynd vill jag utse denna skräddarlika skinnbagge Neides tipularius till vinnare. Så skir, skör och vacker! Den blåste bokstavligen ur min hand och på marken var den perfekt kamouflerad bland sandkorn och fjolårsgräs. Arten tillhör familjen styltskinnbaggar men har i dagsläget inget svenskt namn.
  • Svampar

    Sex arter vedsvampar i syrenhäcken

    Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).

    Kuddtickan var den arten som lurade in mig i den snåriga syrenhäcken från första början. Med sin storlek på omkring en decimeter och sin härliga oboy-färg går den inte att missa.
    Så här vit och fin är klyvporingen där den breder ut sig på den döda syrenveden. Den riktiga skönhetsupplevelsen får man dock när man går nära.
    Ja, vad ska man säga? Klyvporingen är såå snygg!
    Tätskinnets prakt lyser i samma färg som huden.
    Askskinn är en art som man främst hittar på döda askgrenar. Men enligt litteraturen kan den i sällsynta fall även växa på syren. Färgen är karaktäristiskt mattgrå och när den blir äldre spricker den upp likt torkad lera.
    Nu pratar vi små svampar! Rödvedsskål heter arten som färgar veden vackert rött.
    Det som ser ut som ett litet skruffs på den avklippta ytan på syrenpinnen, är i själva verket små, små håriga skålar. Arten heter gul hårskål.
    Det är först när man lägger de gula hårskålarna under lupp som man inser att namnet är mycket passande. Efter att jag sprutat lite vatten över dem, öppnade sig några av skålarna och visade ett gult hymenium. Hymenium kallas den fertila delen på en svamp där sporerna bildas.