Sottickor modell större
Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor! För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!
Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart. De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.
När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel. 
Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen. 
På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer. Rödbrun jordstjärna – Gotlands landskapssvamp
Under mykologiveckans första dag på Gotland tog jag endast ett par bilder på en och samma art; rödbrun jordstjärna Geastrum rufescens. De skulle också bli de enda bilderna jag fick med mig från resan, eftersom jag på grund av sjukdom var tvungen att åka hem redan nästa dag. Rödbrun jordstjärna är Gotlands landskapssvamp (javisst finns det landskapssvampar!) och därför är det passande att just denna art får representera min korta Gotlandsvistelse.
Rödbrun jordstjärna är en av våra större jordstjärnor och är lätt att känna igen på den 5-8-flikiga underdelens rodnande färg. I Sverige har vi omkring 20 arter av jordstjärnor Geastrum. Storlek och utseende varierar, men alla har samma uppbyggnad med en stjärnflikig kropp som bär upp en rökboll. Precis som hos röksvampar så innehåller jordstjärnornas rökbollar sporer och inbjuder till “puffning” för oss som har barnasinnet kvar.
Rödbrun jordstjärna – ståtlig värre! I bakgrunden syns växtplatsen som är Gotländsk kalkbarrskog. Majssot – En ovälkommen delikatess
Visst syns det att det är något märkligt med denna majskolv? Majssot Mycosarcoma maydis är en parasitsvamp som bildar galler på odlad majs. Det finns få registrerade fynd av majssot på Artportalen, en databas där både myndigheter och privatpersoner kan rapportera in och offentliggöra artfynd. De få fynden på Artportalen behöver inte betyda att majssoten är ovanlig i Sverige, bara att den inte har uppmärksammats i så stor utsträckning bland mykologer. Inom jordbuket är den långt ifrån okänd, efter som svampangreppen minskar skörden.
Förflyttar vi oss utomlands, till Mexico, anses majkolvar som blivit angripna av majssot vara en delikatess. Svampen ympas därför in aktivt in i odlingar och säljs dyrare än vanlig majs.
Här gäller det att spana noga efter parasiten majssot. Av en händelse passerade jag ett stort majsfält häromdagen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att spana efter majssot som i så fall skulle bli ett nytt svampkryss för mig personligen. Och mycket riktigt stötte jag på flera praktexemplar! Jag knäppte snabbt några bilder och tog kordinater för fyndplatsen, hela tiden orolig för att uppfattas som en potentiell majskolvstjuv. Men jag kom osedd därifrån, och har numera bidragit till kunskapsspridning av en intressant organism.
Ett resultat av parasitsvampen majssot. En delikatess som dock inte ser så aptitlig ut! Bokspinnarlarv – En samtalsöppnare på Tranås centralstation
En obekymrad bokspinnarlarv. När jag i helgen klev in i vänthallen på Tranås centralstation, fick jag syn på en bokspinnarlarv Calliteara pudibunda som spatserade på en av de lediga sittbänkarna. Synen av denna spektakulära nattfjärilslarv gjorde mig glad och eftersom delad glädje är dubbel glädje, plockade jag upp bokspinnaren i handen och visade var och en av de andra väntande resenärerna. Det visade sig vara en samtalsöppnare, och snart var vi ett gäng som spekulerade kring hur denna larv hade kommit dit, dess livscykel och om nattfjärilar i största allmänhet.
Bokspinnarlaven har klassiska varningsfärger i gult, svart och rött – en färgkombination som signalerar giftighet. Om larven verkligen är giftig, eller om den bara fejkar, vet jag inte. Bokspinnarlarver har inget med böcker att göra. Däremot är bok dess huvudsakliga värdträd och det är i trädkronan som den främst håller till under sin tre månader långa larvutveckling. I slutet av september eller en bit in i oktober söker sig den fullvuxna larven ner på marken och letar lämplig plats för förpuppning. Övervintring sker i puppstadiet och nästa försommar kläcks den fullbildade fjärilen. Så som många andra nattfjärilar är bokspinnaren gråfärgad och är lågt ifrån den färgklick som den var som larv.
Långfotad röksvamp
I Sverige har vi nära 30 arter av det komplex vi kallar för röksvampar. Många är små och har likartat utseeende. Då är det skönt med en röksvampsart som både är lätt att känna igen på sin långa fot och som har ett logiskt namn; långfotad röksvamp Lycoperdon excipuliforme.
Under dagens skogsrunda stötte jag på två unga, fräscha exemplar av långfotad röksvamp. Visst är de snygga?! När de blir äldre, mognar sporerna, själva bollen mörknar i färg och de blir “puffbara”.
Unga exemplar av långfotad röksvamp är riktigt taggiga. Taggarna är mjuka och bildar ett karaktäristisk mönster som är värt att titta närmare på! Rosa vaxskivling – En av fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar
Unga fruktkroppar av rosa vaxskivling. Detta är den tredje rosa svampen från skogen kring Tierps elljusspår som jag presenterar här. Denna gång är det en svamp med klassiskt svamputseende; med skivor, hatt och fot. Arten heter rosa vaxskivling Hygrophorus pudorinus och tillhör ett släkte som på svenska heter skogsvaxskivlingar. Gemensamt för de flesta skogsvaxskivlingar är att hatten är klibbig eller slemmig och att skivorna är nedlöpande, alltså att skivorna fäster en bit ned på foten. Rosa vaxskivling är en av de vanligare skogsvaxskivlingarna. Omkring hälften av alla skogsvaxskivlingar är annars rödlistade.
Skivorna är glesa och går ner en bit på foten. 
Här är en ung rosa vaxskivling med vätskedroppar och en mycket slemmig hatt! Det finns totalt fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar att hålla koll på, varav en växer bara under ek (kremlevaxskivling H. russula), och en annan har en ring på foten och är mycket sällsynt (slöjvaxskivling H. purpurascens). En tredje, har en besk smak och både gulnar och får vinröda fläckar med åldern (besk vaxskivling H. erubescens). Rosa vaxskivling är alltså utan både ring, besk smak, gulnar inte eller får vinröda fläckar med åldern, och lever med gran. Om du tycker det är krångligt att hålla ordning på alla karaktärer, kan jag rekommendera att kika på ArtDatabankens digitala bestämningsnyckel för skogsvaxskivlingarna som publicerades förra veckan.
Rosa vaxskivling är en av fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar. Gelétratting – Tillsätt bara socker?
Här gäller det att se upp var man sätter fötterna! Mera rosa svamp från Tierps elljuspår i skogen! Den här gången är det gelétratting Tremiscus helvelloides som överraskar med att dyka upp mitt i grusspåret. De ser ut som de heter, trattar eller tungor med gelékonsistens. Även denna art är för mig en önskeart. Den är ju så snygg!
Här räcks det ut en tunga av gelétratting! 
Eftersom gelétratting kan användas i sallader, kanske de också kan paneras i socker?
Naturens eget gelégodis!I min svampbok Svampar- En fälthandbok kan jag läsa att gelétrattingen är sällsynt men gynnas av kalk i marken. Lokalt är den vanligare, t ex i Jämtland eller på Gotland där marken är kalkrik. Det står också att svampen är smak- och luktlös men att den kan användas i sallader(!). Tyvärr är jag inte tillräckligt äventyrlig för att prova.
Gräsulv – Ett möte och ett minne
Larver är ju för söta! Särskilt när de är håriga. Denna gräsulv Macrothylacia rubi levde farligt när den spatserade fram på en grusparkering. När jag tog upp den rullade den ihop sig till en pälsmössa! Enligt säkra källor så kan man få eksem av de giftproducerande håren som lätt lossnar, men det var inget jag kände av. Jag skulle dock inte vilja utmana ödet och ha den på någon annan del av kroppen än just mina tjockhudade händer!
På denna grusparkering levde gräsulven farligt. Kanske förlitade den sig på sina giftiga hår? 
När jag försiktigt tog den i handen rullade den ihop sig till denna pälsmössa. Mötet med gräsulvslarven igår fick mig att börja gräva i mitt bildarkiv på datorns hårddisk. Mycket riktig, i en mapp med bilder från botanikdagarna i Småland 2010, hittade jag min färdigutvecklade gräsulvshanne som jag såg och fotograferade vid Lundens naturreservat för 11 år sedan. En bevingad gräsulv har jag inte sett sedan dess, medan dessa svarthåriga skönheter, larverna, har jag sett nästan varje år. Förklaringen är enkel. Larverna är dagaktiva och fjärilarna är nattaktiva, som de flesta så kallade nattfjärilar är!
För 11 år sedan lyckades jag fånga in en hane av en fullbildad gräsulv. 
Att det är en hanne kan man se dels på den kanelbruna färgen (honan är mer gråfärgad) och dels på de rejäla kamförgrenade antennerna. Rosenfingersvamp vid vägkanten
Ända sedan jag började intressera mig för svampar i ängar och naturbetesmarker har jag velat se den sällsynta och rödlistade rosenfingersvampen. Precis som violett fingersvamp Clavaria zollingeri som jag bloggade om 01-09-2010 är rosenfingersvampen en av kronjuvelerna i magra marker som under lång tid har hävdats av människan och hennes boskap. Därför blev jag lika förvånad som glad när jag sprang på just rosenfingersvamp vid Tierps grusade elljusspår som går genom lövrik kalkbarrskog.
Rosa skönheter! När jag läser om rosenfingersvampen på ArtDatabankens artfaktablad, framgår det mycket riktigt att svampen växer i gräsmark, gärna kalkhaltig och sandig sådan. Den kan också växa i rik löv- och blandskog, en miljö som jag inte förut har associerat med arten. Att den dessutom kan dyka upp i vägkanter med lågvuxen vegetation var för mig en nyhet, men det “make sense” eftersom många av våra ängsväxter har vägkanter som sista utpost när de naturliga ängsmarkerna försvinner i snabb takt, så varför skulle inte samma sak gälla för våra ängssvampar?
Små och lätta att missa vid vägkanten. Det har blivit flera turer förbi rosenfingersvamparna sedan jag hittade dem förra veckan. Dels därför att de växer längs en trevlig promenadslinga, men också för att de har så varit svåra att fånga på bild så det har krävts flera fotosessioner innan jag blivit nöjd. Idag fick jag hjälp av en vän som höll sitt finger bakom svamparna så kameran kunde fokusera. Min medföljare var dock inte lika begeistrad som jag över rosenfingersvamparna. Hon tyckte nämligen att de såg ut som maskar!
Några skorplavar på sten på Fulufjället
Är det något det finns gott om på Fulufjället, så är det sten och stenskravel. Stenskravlen är hopplösa att skynda sig över, särskilt om stenarna är blöta! Något som knappast går att undvika att lägga märke till på Fulufjället är stenarnas dekor av lavar. Den grönspräckliga kartlaven Rhizocarpon geographicum i synnerhet!
Här beundrar min mamma kartlaven som färgar stenarna gröna. Kartlaven har en särställning bland de stenlevande lavarna på Fulufjället. 
För skojs skull placerade jag den neongröna påsklämman på en av alla kartlavsstenar och konstaterade att klämman matchade fint till kartlaven! 
På den här bilden tycker jag mig se hur kartlavarna avtecknar sig likt länder i en geografibok – därav namnet kartlav Rhizocarpon geographicum! En annan av de stenlevande skorplavarna (skorplavar kallas alla lavar som växer så tätt intill underlaget att de knappt går att pilla loss) som vi lade märke till, var rostskivlaven Lecidea lithophila. Rostskivlaven var betydligt sällsyntare än kartlaven, men ändå minst lika utstickande med sin vackert roströda färg med svarta apotecier (fruktkroppar).
Rostskivlav med inslag av kartlav och enstaka navellavar i svart Umbilicaria sp. 
Det mesta som syns på den här bilden är rostskivlav. Rostskivlav kan nämligen variera i färg från lysande rostrött till anonymt grått. Apotecierna är dock alltid svarta. Den tredje och sista skorplaven som jag vill berätta om, är vindlaven Ophioparma ventosa. Den utmärkte sig rejält med sina blodröda apotecier och sin placeringen högt uppe på ett block. Den utsatta placeringen på blocket är inte av en slump, som det sällan är när det gäller arter, utan vindlaven växer just alltid på stenar, berg och block som är kalblåsta under vintern. Därav namnet vindlav.
Här bedrivs lavstudier av min mor, med vindlav i förgrunden. 
Vindlavens apotecier dvs fruktkroppar, är vackert blodröda.