Den fjärde dagen av årets mykologivecka i Dalarna är snart till ända. Det är en fältdag kvar och därför förtidigt att summera hela veckan. Men jag kan ändå konstatera att den hittills har varit lyckad, trots att sommarens torka har påverkat svamptillgången negativt. Av de turer som stod till buds under veckans första två dagar valde jag att följa med till ängsmiljöer. Vi besökte ett antal fäbodvallar och en betad älvdal med skralt resultat. Det var helt enkelt för torrt. Men den mycket vanliga gräsmarkssvampen toppvaxskivling svek oss inte. Toppvaxskivling ser ut som en sagosvamp; toppig med röd hatt och gul fot och så svartnar den med åldern eller vid beröring. Efter mycket letande hittades tillslut en lite ovanligare ängssvamp också; spetsvaxskivning Hygrocybe acutoconica var. acutoconica. Även spetsvaxskivling är toppig, men är gul-orange i färgen och svartnar inte vid beröring så som toppig ängsvaxskivling gör.

En familj med sagosvampen toppvaxskivling. Dessa svartnar med åldern eller vid beröring.

Spetsvaxskivling är toppig, gul-orange och svartnar inte vid beröring.

Eftersom det var så magert med svamp på ängsmarkerna, valde jag att exkurera i skogsmiljö under gårdagen. Det blev inte vilken skogsmiljö som helst utan något så exklusivt som en kalksandtallskog. Där växte förväxlingsarterna ruttaggsvamp Sarcodon pseudoglaucopus och skrovlig taggsvamp Sarcodon scabrosus som jag fick öva på att särskilja, den kanelmuffinslika dropptaggsvampen Hydnellum ferrugineum och ett litet exemplar av luddticka Onnia tomentosa. Luddticka har jag velat se länge. Det är en marklevande ettårig ticka som är signalart. Luddtickan har en kanelbrun, luddig fot och hatt och porerna är till en början vita.

Luddtaggsvamp är kanelfärgad och sammetsluden på hatt och fot.

Dagens exkursion gick till lite trivialare skogsmiljöer. Vi hittade inga ovanliga svampar direkt, men två arter vill jag lyfta fram som favoriter; tratticka Polyporus melanopus och broskmussling Panus conchatus. Tratticka är spexig med sin sammetssvarta fot mot de ljusa porlagret. Ovanifrån ser den alldaglig ut och är därför lätt att missa. Den gråbeigea broskmussligen bjöd på en överraskning när man vände på yngre exemplar; lamellerna var vackert lilafärgade! Både tratticka och broskmussling är lövträdsvedsvampar, men trattickan behöver inte mer än en liten pinne av lövträd att leva på som är begravd i marken. Trattickan kan också leva på lövträdsrötter.

Den spexiga tratttickan med sammetsmörk fot, vitt porlager och ljusbrun ovansida kan leva på en liten lövträdspinne i marken.

Broskmussling har ofta lila toner i sig, särskilt unga fruktkroppar.

 

I helgen har jag varit på den bästa kurs jag har gått på år och dar; tallnaturskogens vedsvampar, arrangerat av Sveriges mykologiska förening. Kursen hölls i nordvästra Dalarna och kursledare var bland annat Olli Manninen som är en av nordens bästa vedsvampskännare och en skogsaktivist av rang. Han var den som importerade den finska metoden till Sverige för att hitta tallvedsvampar. Den finska metoden går ut på att man helt enkelt vänder på tallågorna. Det kan se en smula brutalt ut när stora stockar vänds upp och ner, men det ger resultat utan dess like och har bidragit till att man i Sverige har gjort många nya vedsvampsfynd. Givetvis läggs lågorna tillbaks i sin ursprungsposition för att den mångfald av arter som lever under dem ska få fortsätta göra det i decennier framöver.

Uppvänd låga med urskogsporing, en art som vi skulle ha missat utan denna omilda behandling. Urskogsporing är klassad som starkt hotad på svenska rödlistan (EN).

På kursen lyftes tre arter av tallvedsvampar fram som särskilt användbara vid identifiering av biologiskt värdefulla tallmiljöer. Det var gräddporing Sidera lenis, nortagging Odonticium romellii och fläckporing Antrodia albobrunnea. Dessa tre är rödlistade, möjliga att urskilja i fält och signalerar att det finns en kontinuitet av högkvalitativa tallågor sedan långt tillbaka i tiden.

Gräddporing är en finporig vit till gräddfärgad ticka som har konsistensen av en tempurmadrass när man petar på den. Den har heller ingen riktigt definierad kant utan liksom flyter ut i veden. När gräddporing åldras blir den ofta grönfärgad av alger. Denna art klassas som sårbar på svenska rödlistan (VU).

Nordtagging är en ljus, tunn skinnsvamp med millimetersmå taggar. En deltagare på kursen tyckte att den såg ut som ett snölandskap med granar i miniatyr. En klockren liknelse! Arten är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Fläckporing har den egenheten att den blir brunfläckad när den åldras. Den har också en karaktäristisk mörk zon intill tickans baksida där den fäster mot underlaget. Fläckporing är klassad som sårbar (VU) i svenska rödlistan.

Det är i de torra tallmiljöerna som man kan hitta de mest exklusiva vedsvamparna, fick vi lära oss på kursen. I en torr miljö bryts tallågorna ner långsamt och blir därmed ett långlivat substrat för kräsna vedsvampar som gräddporing, nordtagging och fläckporing. Välkänt är också att gamla, långsamväxande tallar ger en hög kvalitet på lågorna som gör att det tar hundratals år för dem att brytas ned. Sådana lågor nyblildas av naturliga skäl i långsam takt och därför är det allvarligt att så många av dem körs sönder vid t ex markberedning i skogsbruket. Att skogar med gammal tall huggs ner är också ett hot för många vedsvampar eftersom det är framtidens potentiella lågor som försvinner.

Här studeras kritporing. Den kritvita tickan som klassas som akut hotad CR.

Under stora delar av kursen befann jag mig i ett lyckorus. Så många häftiga arter, fantastiska skogar och ett härligt gäng nördar där alla blev lika glada som jag när vi hittade arter som kritporing Antrodia crassa, urskogsporing Antrodia infirma och kolticka Gloeophyllum carbonarium, för mig närmast mytiska gammelskogsarter. Nu känner jag mig taggad att hitta dessa på egen hand!

Avslutningsvis vill jag visa vad som för mig och flera andra var det klart häftigaste fyndet; kolticka. Den växer bara på undersidan av brända, kolade talllågor. Bara det är häftigt i sig! Koltickan kan förväxlas med vedticka som också är brun och kan växa på kolad ved. Men till skillnad från vedtickan så har koltickan hexagonala porer som går ända ut i kanten på fruktkroppen. Den har inte heller vedtickans karaktäristiska läderlukt. Kolticka är klassad som starkt hotad (EN) på rödlistan.

 

I helgen var jag för första gången med på Sveriges entomologiska förenings årmöte med tillhörande exkursioner. Det hölls i år i Nyköping, Sörmland, och en av exkursionerna gick till trumgräshoppslokalen vid Nynäs slott som ligger mellan Nyköping och Trosa.

Trumgräshoppa är inte bara en raritet, utan kanske är en av Sveriges häftigaste insekter. Den har fått sitt namn efter det trummande, eller snarare smattrande ljudet hanarna alstrar när de flyger. Och inte nog med det. När hanarna smattrandes tar till flykten spänner de ut sina orangeröda vingar och ger intryck av små röda projektiler som flyger några meter framför fötterna. Detta fick vi uppleva på bergsknallen vid Nynäs slott och de flesta entomologerna var lika förtjusta som jag. Det fotades en hel del, och jag var nog inte ensam om att inte lyckas fånga de röda projektilerna på bild i flykten. Men med lite tålamod fick jag i alla fall en bild på både en hona och hane av trumgräshoppa sittandes på marken.

Hane av trumgräshoppa. När den sitter på marken är den perfekt kamouflerad. Man kan bara ana den röda färgen under yttervingarna.

Honan av trumgräshoppan är också välkamouflerad men mer rödbrun i färgen. Och så är hon större än hanen.

 

Det är nu en vecka sedan jag kom hem från Forskningsresan i Jämtland. Vi var ett 50-tal personer ifrån hela Sverige som under en veckas tid ideellt inventerade avverkningshotade naturskogar i trakterna kring Björkvattnet, nära gränsen till Norge.

Det finns ingen miljö som får mig att känna mig så hemma som i en norrländsk naturskog. I naturskogen, där tall och gran tillåts uppnå flerhundraårig ålder, får jag perspektiv på livet och kan hämta kraft. Men naturskogens varande handlar inte bara om mig. Hundratals växter, svampar och småkryp har sin hemvist i den, och är idag mer eller mindre hotade i en krympande livsmiljö. Därför är det så stärkande med ett arrangemang som Forskningsresan. Det blir en möjlighet att göra något konkret för gammelskogen och ett tillfälle att träffa andra med samma engagemang.

Här kommer bilder från Forskningsresan 2018.

Denna underbara gran har levt i uppemot 200 år, men sjunger nu på sista versen. Den har blivit angripen av den rödlistade rötsvampen granticka Phellinus chrysoloma som nu bildar små bruna hattar i syfte att sprida sina sporer. De horisontella märkena i barken är gjorda av tretåig hackspett Picoides tridactulus.

De senvuxna granarna intill myrarna kan bli riktigt gamla om de förblir oavverkade. På denna hittade vi den rödlistade lilla skålsvampen gammelgranskål Pseudographis pinicola. För att se den är det lupp som gäller!

I den mest förtrollande granskog med stora, ljusa gläntor med kärrfibbla och nordisk stormhatt, meandrade det en liten bäck. Eller å, som vi skulle kalla den i södra Sverige.

När de gamla granarna dör, blir de till lågor. Lågorna i en skog är livsmiljö åt åtskilliga organismer som löser av varandra i nedbrytningsarbetet. På denna låga växte det doftskinn Cystostereum murray.

Även björkarna är viktiga efter sin livstid. Som här, bohål åt någon fågel. I basen på björken växte brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima.

Om du vill göra en insats för Sveriges sista gammelskogar, kan jag rekommendera dig att söka upp andra med samma önskan. Det kan exempelvis vara i föreningen Skydda skogen eller i Naturskyddsföreningen. Jag kan också varmt rekommendera dig att följa med på nästa års Forskningsresa.

 

Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan.

Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!

Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad.

Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad.

I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!

Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand.

En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.

 

Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.

Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr.

I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling.

Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 

En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan.

Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka!

Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp.

 

Svenska botaniska föreningen arrangerar varje år tre dagars exkursion till något av våra 25 landskap i Sverige med fullt fokus på kärlväxter. Om man som jag älskar växter och gillar att umgås med likasinnade, blir botanikdagarna en av årets höjdpunkter. I år är botanikdagarna förlagda i landskapet Västmanland och jag har lyckan att få vara med för sjätte gången. Här kommer en liten sammanfattning av dag ett.

Dagens första utflyktsmål gick till Klackberg, ett övergivet gruvfält där man har brutit metaller sedan medeltiden. Numera är området naturreservat och hemvist för en mångfald av kalkgynnade växter som murruta Asplenium ruta-muraria, majviva Primula farinosa, ängsgentiana Gentianella amarella, röd skogslilja Cephalanthera rubra, säfferot Seseli libanotis m. fl.

Den art som stod för den största skönhetsupplevelsen var röd skogslilja.

Nästa område att besöka var Silvtjärns naturreservat, ett område med kalkpåverkad barrskog och rikkärr. Här fick jag tre nya artkryss; dvärgigelknopp Sparganium natans, tagelsäv Eleocharis quinqueflora och kärrbräken Thelypteris palustris. Vi tittade naturligtvis även på starrar och olika gräs.

Kärrbräken liknar ingen ormbunke jag har sett tidigare. Bladen sitter nämligen inte tuvade, utan kommer från en lång jordstam och bildar bestånd. De var dessutom veka och bleka.

Det säregna gräset backskafting Brachypodium pinnatum var marktäckande i vissa delar av skogen. Denna art har jag bara sett på Gotland innan.

En av alla vackra starrar vi träffade på var klubbstarr Carex buxbaumii.

Efter en promenad med många stopp i Silvtjärns naturreservat kom vi slutligen fram till rikkärret. Här växte den praktfulla tagelstarren Carex appropinquata, en mängd tvåblad Listera ovata och ett handfull kärrknipprötter Epipactis palustris. Det utlovade knottblomstret Microstylis monophyllos visade sig vara svårare att få syn på. Vi var ett 20-tal personer som letade uppemot en halvtimme innan det första exemplaret hittades. Då var glädjen desto större!

Den lilla orkidén knottblomster engagerade hela sällskapet och blev ett fint avslut på den första botanikdagen i Västmanland.

 

I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.

Humlekurs

Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt

I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!

Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt.

Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.

Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.

 

 

Bergviol

Under dagens exkursion till Billberget med Medelpads botaniska förening, fick jag äntligen se den sällsynta bergviolen Viola collina. Även om bergviol är den viol som blommar allra tidigast, hade jag mina tvivel om att få se den eftersom det fortfarande låg snö kvar i skogen. Men vid bergets fot hade en liten rasbrant värmts upp tillräckligt av solen för att väcka de små violbuketterna till liv. Jag fick då tillfälle att noga studera bergviolens karaktärer som skiljer den från den snarlika buskviolen Viola hirta. Bland annat har bergviolen långfransade stipler och djup inskärning vid basen på de hjärlika bladen. Blommorna, som bara var någon centimeter stora, var blekvioletta och doftade ljuvligt. Väldoften uppskattas säkerligen också av nyvakna humlor och flugor som är bergviolens pollinatörer.

Bergviolen, som är både fridlyst och rödlistad, har sin Svenska utbredning nästan enbart i Medelpad, med koncentration kring Sundsvall. Det var också i Sundsvall bergviolen hittades för första gången av Lars Levi Laestadius 1824. När arten beskrevs blev Sundsvallsviol det naturliga namnet, ett namn som fortfarande används lokalt vid sidan om dagens korrekta namn, bergviol.

 

Nu har jag bestämt mig. Resten av mitt art- verksamma liv skall jag ägna åt bin, humlor och getingar!I alla fall är det så det känns efter gaddstekelkursen med NEF, Norrlands entomologiska förening.

Kursen var bara över helgen, men oj vad mycket jag fick lära mig om denna stora värld av småkryp.

stekelkurs

Sanddyner och grustag är optimala miljöer för bland annat bin, rov- och vägsteklar. Insektsvädret var på topp!

Stekelkurs

Kursledaren hade i förväg placerat ut insektsfällor som vi vittjade (plastbyttor till hälften fyllda av vatten med några doppar diskmedel i).

vitskål

Innehållet i fällorna lades i sprit, etiketterades efter konstens alla regler och blev eftermiddagens huvudbry vid stereolupparna.

stekelkurs

Med hjälp av ett 20-tal insektsböcker på allehanda språk, hjälptes vi åt att artbestämma gaddsteklarna. Jag bestämde bara sisådär 10 stycken, men var mäkta stolt ändå!

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha