Det är nu en vecka sedan jag kom hem från Forskningsresan i Jämtland. Vi var ett 50-tal personer ifrån hela Sverige som under en veckas tid ideellt inventerade avverkningshotade naturskogar i trakterna kring Björkvattnet, nära gränsen till Norge.

Det finns ingen miljö som får mig att känna mig så hemma som i en norrländsk naturskog. I naturskogen, där tall och gran tillåts uppnå flerhundraårig ålder, får jag perspektiv på livet och kan hämta kraft. Men naturskogens varande handlar inte bara om mig. Hundratals växter, svampar och småkryp har sin hemvist i den, och är idag mer eller mindre hotade i en krympande livsmiljö. Därför är det så stärkande med ett arrangemang som Forskningsresan. Det blir en möjlighet att göra något konkret för gammelskogen och ett tillfälle att träffa andra med samma engagemang.

Här kommer bilder från Forskningsresan 2018.

Denna underbara gran har levt i uppemot 200 år, men sjunger nu på sista versen. Den har blivit angripen av den rödlistade rötsvampen granticka Phellinus chrysoloma som nu bildar små bruna hattar i syfte att sprida sina sporer. De horisontella märkena i barken är gjorda av tretåig hackspett Picoides tridactulus.

De senvuxna granarna intill myrarna kan bli riktigt gamla om de förblir oavverkade. På denna hittade vi den rödlistade lilla skålsvampen gammelgranskål Pseudographis pinicola. För att se den är det lupp som gäller!

I den mest förtrollande granskog med stora, ljusa gläntor med kärrfibbla och nordisk stormhatt, meandrade det en liten bäck. Eller å, som vi skulle kalla den i södra Sverige.

När de gamla granarna dör, blir de till lågor. Lågorna i en skog är livsmiljö åt åtskilliga organismer som löser av varandra i nedbrytningsarbetet. På denna låga växte det doftskinn Cystostereum murray.

Även björkarna är viktiga efter sin livstid. Som här, bohål åt någon fågel. I basen på björken växte brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima.

Om du vill göra en insats för Sveriges sista gammelskogar, kan jag rekommendera dig att söka upp andra med samma önskan. Det kan exempelvis vara i föreningen Skydda skogen eller i Naturskyddsföreningen. Jag kan också varmt rekommendera dig att följa med på nästa års Forskningsresa.

 

Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan.

Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!

Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad.

Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad.

I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!

Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand.

En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.

 

Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.

Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr.

I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling.

Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 

En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan.

Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka!

Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp.

 

Svenska botaniska föreningen arrangerar varje år tre dagars exkursion till något av våra 25 landskap i Sverige med fullt fokus på kärlväxter. Om man som jag älskar växter och gillar att umgås med likasinnade, blir botanikdagarna en av årets höjdpunkter. I år är botanikdagarna förlagda i landskapet Västmanland och jag har lyckan att få vara med för sjätte gången. Här kommer en liten sammanfattning av dag ett.

Dagens första utflyktsmål gick till Klackberg, ett övergivet gruvfält där man har brutit metaller sedan medeltiden. Numera är området naturreservat och hemvist för en mångfald av kalkgynnade växter som murruta Asplenium ruta-muraria, majviva Primula farinosa, ängsgentiana Gentianella amarella, röd skogslilja Cephalanthera rubra, säfferot Seseli libanotis m. fl.

Den art som stod för den största skönhetsupplevelsen var röd skogslilja.

Nästa område att besöka var Silvtjärns naturreservat, ett område med kalkpåverkad barrskog och rikkärr. Här fick jag tre nya artkryss; dvärgigelknopp Sparganium natans, tagelsäv Eleocharis quinqueflora och kärrbräken Thelypteris palustris. Vi tittade naturligtvis även på starrar och olika gräs.

Kärrbräken liknar ingen ormbunke jag har sett tidigare. Bladen sitter nämligen inte tuvade, utan kommer från en lång jordstam och bildar bestånd. De var dessutom veka och bleka.

Det säregna gräset backskafting Brachypodium pinnatum var marktäckande i vissa delar av skogen. Denna art har jag bara sett på Gotland innan.

En av alla vackra starrar vi träffade på var klubbstarr Carex buxbaumii.

Efter en promenad med många stopp i Silvtjärns naturreservat kom vi slutligen fram till rikkärret. Här växte den praktfulla tagelstarren Carex appropinquata, en mängd tvåblad Listera ovata och ett handfull kärrknipprötter Epipactis palustris. Det utlovade knottblomstret Microstylis monophyllos visade sig vara svårare att få syn på. Vi var ett 20-tal personer som letade uppemot en halvtimme innan det första exemplaret hittades. Då var glädjen desto större!

Den lilla orkidén knottblomster engagerade hela sällskapet och blev ett fint avslut på den första botanikdagen i Västmanland.

 

I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.

Humlekurs

Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt

I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!

Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt.

Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.

Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.

 

 

Bergviol

Under dagens exkursion till Billberget med Medelpads botaniska förening, fick jag äntligen se den sällsynta bergviolen Viola collina. Även om bergviol är den viol som blommar allra tidigast, hade jag mina tvivel om att få se den eftersom det fortfarande låg snö kvar i skogen. Men vid bergets fot hade en liten rasbrant värmts upp tillräckligt av solen för att väcka de små violbuketterna till liv. Jag fick då tillfälle att noga studera bergviolens karaktärer som skiljer den från den snarlika buskviolen Viola hirta. Bland annat har bergviolen långfransade stipler och djup inskärning vid basen på de hjärlika bladen. Blommorna, som bara var någon centimeter stora, var blekvioletta och doftade ljuvligt. Väldoften uppskattas säkerligen också av nyvakna humlor och flugor som är bergviolens pollinatörer.

Bergviolen, som är både fridlyst och rödlistad, har sin Svenska utbredning nästan enbart i Medelpad, med koncentration kring Sundsvall. Det var också i Sundsvall bergviolen hittades för första gången av Lars Levi Laestadius 1824. När arten beskrevs blev Sundsvallsviol det naturliga namnet, ett namn som fortfarande används lokalt vid sidan om dagens korrekta namn, bergviol.

 

Nu har jag bestämt mig. Resten av mitt art- verksamma liv skall jag ägna åt bin, humlor och getingar!I alla fall är det så det känns efter gaddstekelkursen med NEF, Norrlands entomologiska förening.

Kursen var bara över helgen, men oj vad mycket jag fick lära mig om denna stora värld av småkryp.

stekelkurs

Sanddyner och grustag är optimala miljöer för bland annat bin, rov- och vägsteklar. Insektsvädret var på topp!

Stekelkurs

Kursledaren hade i förväg placerat ut insektsfällor som vi vittjade (plastbyttor till hälften fyllda av vatten med några doppar diskmedel i).

vitskål

Innehållet i fällorna lades i sprit, etiketterades efter konstens alla regler och blev eftermiddagens huvudbry vid stereolupparna.

stekelkurs

Med hjälp av ett 20-tal insektsböcker på allehanda språk, hjälptes vi åt att artbestämma gaddsteklarna. Jag bestämde bara sisådär 10 stycken, men var mäkta stolt ändå!

 

Beskedet

Jag har tidigare skrivit om att Botanikdagarna är sommarens höjdpunkt för många av landets botaniker, och så även för mig. I dag kom antagningsbeskedet för årets Botanikdagar i Uppland. Förväntansfullt slet jag upp kuvertet, bara för att få en kniv i magen: ”Tyvärr kan vi i dagsläget inte erbjuda dig en plats…”

Just nu känner jag mig sårad och utesluten. Men jag vet att jag bara har mig själv att skylla. De ca 100 platserna är mycket eftertraktade, och för att överhuvudtaget få en chans att komma med måste man anmäla sig redan på första dagen, vilket jag naturligtvis hade glömt.

Just nu står jag på reservlistan. Åtta personer står före mig i kön, och nu måste jag döda dem alla.

 

Jag har ett fint blomsterminne kopplat till kärnkraftsverket i Oskarshamn, vilket känns absurt med tanke på den dramatiska utvecklingen i Japan.

Det var i samband med sommarens Botanikdagar, som vi botaniserade på artificiella grusåsar bara några hundra meter från kärnkraftverket. Solen stekte och den ljusreflekterade miljön krävde solglasögon för att undvika spänningshuvudvärk. (Eller var det inbillad strålningshuvudvärk som kom smygande?).

Under det korta besöket fick jag se två efterlängtade drömarter, några bonusarter som jag aldrig tidigare hade sett men som jag heller inte har längtat efter, och flera kära återseenden.

Kärnkraftverket i Oskarshamn

Kärnkraftverket i Oskarshamn- En udda plats för biologisk mångfald?

Klipplin Linum austriacum

Äntligen! Ända sedan jag köpte min flora för 11 år sedan, har jag längtat efter att få se klipplin Linum austriacum.

Rosenkronill Securigera varia

Även rosenkronill Securigera varia var en drömart. Den var dock lite blekare än vad jag föreställt mig.

Styv fingerört Potentilla recta

Styv fingerört Potentilla recta var en trevlig bonusart.

Blåeld Echium vulgare

Aldrig att jag tröttnar på denna fantastiska blomma! Blåeld Echium vulgare var ett kärt återseende.

 

Bråbygden bjöd inte bara på blommor och vackra vyer. Då jag var i full färd med att fotografiera den sträva nejlikroten Geum hispidum, nåddes jag av meddelandet att en violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe hade synts till. Jag släppte genast vad hade för händerna och började jaga allt som rörde sig.

När gruppen långsamt började dra sig tillbaka mot bussen, vred det sig i magen av besvikelse över att ha missat den för mig så exklusiva fjärilen. Men så plötslig fick jag syn på en guldvinge. Mitt hjärta bultade när jag undersökte den försiktigt:

  • Violett anstrykning i vingspetsarna. Check!
  • Ljusa, något otydliga ”halvmånar” innanför den orange ytterkanten på bakvingens undersida. Check!

Det var ingen tvekan om att det var den. I min håv hade jag ren och skär lycka, en violettkantad sådan.

Violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe

Men så som ofta när det gäller fjärilar i jordbrukslandskapet, är violett guldvinge starkt minskande. Därför är den klassad som sårbar (VU) på rödlistan. Läs mer i ArtDatabankens Artfaktablad.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha