Färger och mönster i nattens fjärilsfångst
Jag vill så gärna visa några glimtar ur den underbara värld som jag får ta del av varje morgon när jag vittjar min ljusfälla för nattfjärilar. I morse hittade jag tre olika arter av fältmätare. Varje fältmätare med sin egen unika kombination av mönster och färger.
Gräsgrön fältmätare Först ut är gräsgrön fältmätare Colostygia pectinataria. Det är en vanlig art som finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Gräsgrön fältmätare är tydligt grönfärgad som nykläckt fjäril. Även om den gröna färgen snabbt bleknar under fjärilens korta livstid, kan man känna igen den på de vita, vågiga tvärlinjerna som i framvingarnas framkant möter de typiska svarta fläckarna.
Citrongul fältmätare När jag fick se den citrongula fältmätaren Cidaria fulvata bland äggkartongerna i fällan, drog jag efter andan. Den var så vacker i sin varma, gula färg med det bruna tvärbandet över vingarna. Citrongul fältmätare är en vanlig art i nästan hela Sverige. Larverna lever på rosor, vilket lyckligtvis grannen har gott om!
Ögonfläckad fältmätare Sist ut är ögonfläckad fältmätare Cosmorhoe ocellata. Här imponerar det kontrastrika mönstret snarare än färgerna i sig. Över de lysande vita vingarna går ett mörkt tvärband och vid framvingarnas bakkant syns det svarta “ögonfläckarna” som gett arten dess namn. Även denna fältmätare är vanlig i stora delar av Sverige utom i fjälltrakterna. Larverna lever på måror.
Björkvedbock – snyggaste långhorningen!
Det är inte var dag man får hålla en björkvedbock Saperda scalaris i sin hand! Det är helt klart en av Sveriges läckraste långhorningar och definitivt den snyggaste jag har haft närkontakt med.
Skalbaggen är svart i grunden men har färgade hår som ger den en gulgrön teckning. Björkvedbock är en vanlig långhorning. I larvstadiet lever björkvedbocken under veden i många olika lövträd i både skogs- och odlingslandskap och förekommer även i fjällbjörkskogen. Larvutvecklingen tar ett till två år. Anledningen till att man sällan får se denna uppseendeväckande art beror på att den som fullbildad skalbagge främst är nattaktiv. Det händer ibland att larver av björkvedbock kommer in med brasved och kläcks inomhus.
Denna björkvedbock är troligen en hona eftersom antennerna är kortare än kroppen. Hanarnas antenner når ända till täckvingarnas slut när de hålls bakåt. 
Tjena! Såhär söt är jag med mina stora ögon och långa antenner! Svärmarlycka i juninatten
I fjärilsgrupper på Facebook läggs det nästan dagligen ut bilder på svärmare så här års. Svärmare är våra största nattfjärilar. Den kraftiga, spolformade kroppen hålls upp av stora, spetsiga framvingar och ett mindre par bakvingar. Det är en konstruktion som gör dem till riktigt skickliga flygare. Svärmare kan accelerera upp till 15 m/sek på korta sträckor. När de besöker blommor kan de likt kolibrier stå stilla i luften och till och med backa!
Under midsommarhelgen var det min tur att få se dem live. Det var sent på kvällen och jag låg och slumrade i sängen på torpet hos min biologvän Yvonne. I rummet intill kikar Yvonne ut genom fönstret för att spana efter fladdermöss. Plötsligt hör jag henne skrika: “SVÄRMARE!” Jag blir med ens klarvaken, flyger upp ur sängen och springer mot dörren. Där krockar jag med Yvonne som är lika ivrig att se svärmare som jag. Halvnakna springer vi ut i natten mot den blommande kaprifolen med var sin håv i högsta hugg. Där var de mycket riktigt. Inte en, inte två, utan hela fyra svärmarfjärilar flög runt busken! Snabbt kunde vi konstatera att det rörde sig om tre vackert gråmelerade tallsvärmare Sphinx pinastri och en större snabelsvärmare Deilephila elpenor med den osannolika färgteckningen rosa och orange.
Svärmarna verkade obekymrade om vår närvaro och jag förväntade mig därför att få till den där perfekta, klara bilden som jag sett så många gånger på Facebook. Det visade sig vara lättare sagt än gjort! Bilden nedan är den enda där man faktiskt kan ana att det är en tallsvärmare och inte ett grått spöke. Den färggranna större snabelsvärmaren fångade vi in i en burk, men trots att den tillslut satt stilla på burklocket ville den inte sluta vibrera med vingarna. Nu har jag ursäktat mig för dåliga bilder. Jag tror ändå att det framgår hur stora och häftiga de är!
Likt en kolibri svävade tallsvärmaren från blomma till blomma i kaprifolen. 
Rosa och brunorange känns som den mest osannolika färgkombinationen för en fjäril. Större snabelsvärmare är vacker så man häpnar! Mnemosynefjäril
Jag har aldrig haft något så exklusivt som en mnemosynefjäril i min håv förut! Mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne är den stora, vita, exklusiva fjärilen med det svårstavade namnet. I Sverige hittas den bara i begränsade kustområden i Blekinge, Uppland och Medelpad. I början på förra sekelskiftet fanns den i ytterligare sju landskap, men i takt med att buskrika ängar och betesmarker har försvunnit i och med ett rationaliserat jord- och skogsbruk, har mnemosynefjärilen dött ut i område efter område. Idag klassas fjärilen som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan och en fridlysning har ansetts nödvändig för att skydda den sista spillran av populationen.
Dagens lyckade mnemosynefjärilsexkursion gick till Alnö utanför Sundsvall tillsammans med Yvonne. Med exakta lokalangivelser och ett varmt och soligt väder kände vi att vi hade oddsen på vår sida. Redan strax efter att vi hade passerat över bron till ön såg vi den första stora vita flygaren, och bara några minuter efter att vi parkerat vid en frodig äng, såg vi flera stycken! En sliten individ, med hack i vingen efter ett fågelangrepp, blev snabbt infångad med håv. Så snart den hade lugnat sig, kröp den villigt upp på min hand och lät sig fotograferas innan den oskadd tog till flykten. Behöver jag säga att lyckan var total?
Mnemosynefjäril är stor och vit med svarta fläckar på framvingarna och med tydliga vingribbor. Detta var ett slitet exemplar med fågelhack i högra bakvingen, men de genomskinliga vingspetsarna är inte ett resultat av slitage utan är ett av mnemosynefjärilens signum. Nu när jag sitter här hemma i soffan och smälter dagens upplevelse, tänker jag på alla de gånger jag har jagat efter rapsfjärilar och vitvingefjärilar vid Medelpads kust i tron det har varit mnemosynefjäril. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat ta så fel vid första anblicken. Tillskillnad från rapsfjärilar och vitvingefjärilar som intensivt fladdrar strax över gräs och örter, så segelflyger mnemosynefjärilen ofta flera meter över marken. Det fick vi bevittna idag. Mnemosynefjärilen är ju dessutom större i storlek. Mycket större!
Ett axplock arter från sommartorpet
Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.
I en torr och mager sluttning växer den minimala ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. Yvonne har räknat till 25 stycken hittills och hon hittar fler ju mer hon kryper omkring på platsen. Månlåsbräken är den vanligaste av våra åtta låsbräkenarter, men är mycket svår att upptäcka. Jag skulle säga att låsbräknar har en särställning bland många botanister och på Facebook hittar man gruppen “Låsbräkenriddarna” där dessa små får stå i fullt fokus. 
I rabatterna längs torpgrunden har även de så kallade ogräsen sin självklara plats bland planterade prydnadsväxter. Här är frodas styvmorsviolen Viola tricolor, Sveriges vildväxande “minipensé” och Ångermanlands landskapsblomma. 
Här är ännu ett ogräs, men av den mer diskretare sorten. Åkerspärgel Spergula arvensis växer ostyrigt och spretigt. De vita blommorna är mycket näpna, men i regnet behagade de inte att slå ut. Med lite god vilja kan man se på bilden att åkerspärgeln har glandelhår, hår som utsöndrar vätska som gör att växten känns lite klibbig att ta i. 
Delar av gräsmattan på torpet är oklippt till förmån för biologisk mångfald. Här blommar massor av ormrot med sin vita blommor i ax och ätbara rödbruna groddknoppar. 
Vi hittade även årets första ängssvampar! För mig var det dessutom en ny art, mörkfjällig vaxskivling Hygrocybe turunda. Mörkfjällig vaxskivling är vackert röd-orange med nedlöpande skivor i något ljusare färgnyans. Tittar man nära på hatten ser man de karaktäristiska bruna små fjällen som har gett vaxskivlingen dess namn. 
I syrenbusken hade en tandmätare Odontopera bidentata tagit skydd för regnet. Nattfjärilar kan generellt vara kluriga att artbestämma, och i synnerhet många mätarfjärilar som är gråa eller bruna. Den här mätaren har tandade vingkanter, vilket få liknande arter har. 
Även min nattfjärilsfälla har fått följa med på semester. På nätterna har den lyst och fångat in någon enstaka ny art varje natt. Här syns ett mörkt och lite anonymt nattfly som har ett namn som jag tycker passar en superhjälte; mörkbrunt skuggfly Charanyca ferruginea. Noshornsoxen – Sveriges egen noshörning
Visste du att vi har noshörningar i Sverige? Eller i alla fall noshornsoxar Sinodendron cylindricum, en skalbaggsart där hanen stoltserar med ett kraftigt horn på huvudet. Igår kväll när jag var på väg hem från en liten runda med fjärilshåven, höll jag på att trampa på en sådan liten noshornsoxe som påminner så om de stora hornprydda djuren på savannen. Det var på stigen mot vårat bostadsområde som går igenom ett lövskogsparti, som detta möte skedde. Miljön där tror jag är optimal för noshornsoxar, vars larver lever av murken lövved. Kanske hade min noshornsoxegrabb nyss kläckts fram och var på jakt efter en hona?
En noshornsoxegrabb med en profil som heter duga! Eftersom det bara är hanen hos noshornsoxen som är hornprydd, misstänker jag att denna attiralj spelar roll i uppvaktningen av honor och används i styrkedemonstrationer gentemot konkurrerande hanar. Så fungerar det i alla fall hos noshornsoxens mer kända släkting, ekoxen. Både noshornsoxe och ekoxe tillhör familjen ekoxbaggar Lucanidae. Ekoxen är Europas största skalbagge som nästan kan bli en decimeter lång, medans noshornsoxen bara blir en dryg centimeter. Liten, men minst lika snygg tycker jag!
Uppifrån ser noshornsoxen ut som en svart liten cylinder. Det vetenskapliga artepitetet cylindricum syftar just på skalbaggens form. 
På denna stig hittade jag noshornsoxen som är knuten till lövträdsmiljöer. Larverna äter av multnande lövved och de vuxna skalbaggarna lever av sav. Lerfärgad rotfjäril
Lerfärgad rotfjäril är en av Sveriges sju arter av den primitiva fjärilsfamiljen rotfjärilar. I natt fick jag äntligen fångst i min ljusfälla igen! Fem individer av lerfärgad rotfjäril Korscheltellus lupulinus satt och kurade bland äggkartongerna när jag öppnade på locket i morse. På olika fjärilsforum har jag läst att det är fler än jag som har haft fjärilstorka under en längre tid. Jag hoppas att dessa fem skönheter kommer att inleda mer fruktbara nätter. Hur min fälla fungerar och vad jag gör med fjärilarna jag fångar in kan du läsa om i detta inlägg.
Rotfjärilar räknas som en av de mest primitiva fjärilsfamiljerna. Antennerna är korta och sugsnabel saknas. Om de vuxna djuren äter något överhuvudtaget, vet jag inte. Rotfjärilarnas larver äter däremot på växtrötter och därav det svenska namnet.
Grön bärfishona lägger ägg
Här lägger honan av grön bärfis omsorgsfullt sina ägg. Jag måste bara få dela med mig av något fint. Jag fick idag se hur en hona av grön bärfis Palomena prasina la sina ägg på vår fönsterkarm. Hon la de ljusgröna äggen försiktigt ett och ett, i prydligt i sammansatta rader. Huruvida det var en bra idé att lägga äggen på en vit fönsterkarm, vet jag inte. Kommer äggen att klara sig utan att kamoufleras mot grön växtlighet? Vad ska bärfisnymferna äta av när de kläcks? Dagens händelse väcker många frågor. Det ska hur som helst bli spännande att följa utvecklingen!
Sommarkänsla och två arter skinnbagge
Efter veckor av kyla och regn har solen gett sig tillkänna. Som i ett trollslag infinner sig känslan av sommar som jag förknippar med livsglädje, oändliga möjligheter och en gnutta stress. Idag har jag dock bestämt mig för att ha en vilodag och stanna hemma. Med det är inte sagt att mitt artintresse sätts på paus. Under denna årstid behöver jag bara gå ut i den ordinära villaträdgården för att uppleva biologisk mångfald. I maskrosorna surrar både sobersandbi Andrena cineraria och trädgårdssandbi Andrena haemorrhoa. En aurorafjärilhanne Anthocharis cardamines patrullerar regelbundet längs snöbärshäcken och idag bjuder mina pallkragar på minst två arter av skinnbagge; hårig bärfis Dolycoris baccarum och bredkantsskinnbaggen Coreus marginatus.
Hårig bärfis. Hela kroppen är hårig, men på den här bilden syns det bäst på benen. Det som kännetecknar en skinnbagge är att den främre delen av de första vingparet (skinnbaggar har två vingpar) är läderartat. På huvudets undersida sitter dessutom en sugsnabel som i vila hålls bakåtfälld under mellankroppen. Alla våra 30 arter av bärfisar Pentatomidae är skinnbaggar. Den bärfis som jag idag hittade i pallkragen är en art som är lätt att känna igen, nämligen hårig bärfis Dolycoris baccarum. Den läderartade delen av vingarna är vackert vinröd och hela insekten är alldeles hårig!
Bredkantskinnbagge som huserar på mina rabarber. Den andra skinnbaggen som huserade i min pallkrage är bredkantsskinnbaggen Coreus marginatus. Denna är mycket selektiv i sin diet och äter bara av syraväxter dit rabarber tillhör. Att bredkantsskinnbaggen satt på just rabarberbladen är alltså ingen slump.
Smått och gott längs Dalälven
Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.
På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.
En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen. 
Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen. På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.
Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen. 
Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer. 
Vårärt. Skir och graciös. Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.
Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken.