Tre nyanser av grått
Tre nya arter uppenbarade sig när jag vittjade min nattfjärilsfälla i morse. Det blev tre nyanser av grått, med lite bruna toner.
Först ut var en hane av vitgördlad lavmätare Cleora sinctaria. Det kan tyckas vara ett onödigt långt och konstigt namn, men det finns en logik. Lavmätare är ett gemensamt namn för många arter i den stora fjärilsfamiljen mätare, vars larver har ett karaktäristiskt “mätande” krypsätt. Det breda, något ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt kan dessutom associeras till en gördel.
Vitgördlad lavmätare med det ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt. 
Vitgördlad lavmätare, som jag tycker ser lite ledsen ut med sina stora ögon och slokande antenner. Nästa gråa art hade jag problem med att artbestämma, men jag fick snabbt hjälp i Facebookgruppen Insektsdagboken. Det visade sig vara en grön fältmätare Chloroclysta miata. I normala fall har denna variabla fjäril gröna nyanser, men inte idag, vilket passar dagens gråa tema.
En grön fältmätare utan en tillstymmelse till grönt i färgteckningen. Sist ut för presentation är en betydligt mindre fjäril än de tidigare. Ett mott, närmare bestämt humlemott Aphomia sociella, vars larver lever i humlebon eller getingbon. Humlemottslarverna gör skada hos sina värdar eftersom de äter både av yngel och matförråd.
Humlemott. Ett litet, oansenligt mott med en spännande livsföring. 
Här ser humlemottet en aning förvånad ut. Söt som få! Fällans första fångst: Åkervindefjädermott
Som ett barn på julafton kliver jag numera upp tidigt på morgonen och med spänning inspekterar min nattfjärilsfälla. Efter några kalla och fruktlösa nätter har denna nattens lysning gett resultat. Ett litet liv, ett åkervindefjädermott Emmelina monodactyla, blev den första nattfjärilen som fångades in på Krans väg 19 i Tierp.
Ett fjädermott blev premiärarten i min fälla! Detta är ett åkervindefjädermott. Arten flyger tidigt på säsongen, är rostbrun till ljusgrå i färgen och har svarta prickar längs med bakkroppens ovansida (som tyvärr syns dåligt på bilden). Du har säkert någon gång lagt märke till att din utebelysning har dragit till sig tillsynes förvirrade nattfjärilar. Detta fenomen utnyttjar man när man vill fånga dem. Min fälla består av en låda och ett UV-lysrör som drivs av ett 12 volts MC-batteri. En ljuskänslig sensor aktiverar lysröret vid mörkrets inbrott och stänger av lyset när det ljusnar ute. Nattfjärilarna, som attraheras av ljuset och leds ner i lådan, kan sedan beskådas i lugn och ro på morgonen. Perfekt för den som är kvällstrött!
Vad grannarna tror om min UFO-liknande ljusfälla på altanen, vet jag inte. Men för mig är det en härlig syn! 
Lådan är inredd med tidningspapper och äggkartonger, vilket ger gott om skrymslen för fjärilarna att gömma sig i. Efter att ha konsulterat den behändiga lilla boken Fjädermott i Norden, hemsidan Vilkenart.se och skrollat bland inläggen i Facebookgruppen Insektsdagboken, känner jag mig sådär härligt säker på min artbestämning, lyckligt omedveten om de artbestämningsfällor som man säkert kan trampa i som nybörjare.
Fjädermott ser lite ut som stora myggor med sina smala vingar och långa ben. Men de har alla det som kännetecknar en fjäril; fyra fjällklädda vingar och en sugsnabel. När man väl har konstaterat att man har fångat ett av Sveriges 45 arter av fjädermott, är denna bok ett måste! Avslutningsvis vill jag bara svara på den vanligaste av frågorna jag får om min fälla; vad jag gör med fjärilarna efter de har fångats in? För dig som är djurvän kan jag lugna med att jag släpper ut dem i närliggande buskage efter fotografering.
2019 var tistelfjärilens år
En trött och sliten nässelfjäril. Foto: Eva Lundell Det är nog få som har undgått att 2019 var tistelfjärilens år. Googlar man på orden “tistelfjäril” och “invation” dyker det upp många artiklar på ämnet från tidningar som normalt inte har arter och natur på sin agenda. Som biolog har man fått känna sig lite märkvärdig när man mer än en gång har fått kommentera den stora mängden av stora brunfläckiga fjärilar med ett nonchalant “ja de kommer ju ända ifrån Medelhavet”. Riktigt sant är det ju inte att just vår tistelfjäril i försommarens kaprifolhäck har flugit så långt, men det är definitivt nästan säkert en avkomma från en tistelfjäril som några månader tidigare började sin resa från Nordafrika eller Mellanöstern. Och det är fascinerande nog.
Det jag gillar med bilden på tistelfjärilen ovan, som förresten min mor har tagit, är att den visar hur en tistelfjäril faktiskt ser ut efter en flygtur på hundratals mil; blek och sliten. Denna tistelfjäril representerar kämparna i livet. De som fortfarande flyger trots att vingarna kan ha reducerats med en tredjedel av hårda vindar. Det är långt ifrån den nykläckta, fotoshoppade tistelfjärilen som får pryda framsidan av kalendrar och bokomslag. Men den är vacker ändå, för att den berättar en historia. Med det säger jag gott nytt år!
Väddsandbiet som satsar allt på åkervädd
Väddsandbi är oligolektisk på åkervädd Oligolektisk kallas den insekt som bara samlar pollen och nektar från en viss art. Av Sveriges ca 280 vilda biarter klassas hela 62 arter som oligolektiska. En av dessa arter är väddsandbi Andrena hattorfiana som i princip bara samlar pollen från åkervädd. Denna superspecialiserade art fick jag glädjen att stöta på igår.
Platsen var Valöns naturreservat i norra Bohuslän. I en vindskyddad slänt i den lagom hårt betade hagen blommade allehanda blommor, men bara en enda åkervädd så långt ögat nådde. När jag plötsligt såg ett stort bi besöka den ensamma åkervädden och sedan flyga där ifrån, gjorde jag en glädjedans som min mor och ett gäng kossor blev vittne till. Jag kände mig säker på vad jag sett och satte mig för att bevaka vädden med kameran. Honan av väddsandbi kom mycket riktigt snart tillbaka och därefter dök ytterligare en hona upp. Jag fotade flitigt men blåsten och binas vägran att stanna upp i pollensamlandet gjorde det svårt att få några bra bilder. Men man ser i alla fall på bilderna att väddsandbihonan är kal sånär som på lite vita hår. Kroppen är mörk, förutom på främre delen av bakkroppen som är karaktäristiskt rödaktig. På bakbenen syns den kraftiga behåringen där hon samlar det lilafärgade åkerväddspollenet. Hanar av väddsandbi saknar denna kraftiga bakbensbehårig, och samlar heller inte pollen. Men de kan likväl synas omkring åkervädd, patrullerades efter honor att para sig med. Jag fick dock inte syn på någon hane.
Väddsandbi är förhållandevis stort bi. Honan på bilden ger ett mörkt intryck och i början på bakkroppen syns det röda fältet. De håriga bakbenen är fulla med lilafärgat pollen! Som alla sandbin så bygger väddsandbi sina bon i marken. Glesbevuxen sandig mark är optimal bobyggarmark, boplatsen ska helst också vara solig och i lä.
Vinterflickslända – trollsländan med försprång
Tidigast ut på året av alla trollsländor är vinterflicksländan Sympecma fusca. Under gårdagens bispaning i den sydvända vägslänten dök den oväntat upp, brunskimrande och vacker. Bland de vissna löven på marken var den lilla varelsen perfekt kamouflerad. Men under en kort stund avtecknade den sig som ett brunt streck mot en sten och jag kunde ta några bilder.
Släktet Sympecma som vinterflicksländan tillhör, är det enda släktet bland trollsländor i Sverige där övervintringen sker som fullvuxen individ och inte som vattenlevande larv. Därav vinterflicksländans försprång på våren då den kan ge sig ut att leta efter en partner så fort solens strålar värmt upp de små kropparna.
Videgökbi – en vårtidig boparasit
Hona av videgökbi på jakt efter bogångar grävda av videsandbi att lägga sina ägg i. Alla bin är inte ulliga och gulliga. Gökbin har inte mycket hår på kroppen och liknar mer små getingar med sina varningsfärger i svart, gult och rött. De har dessutom en livscykel som gemene man inte förknippar med oskyldiga bin.
I Sverige har vi ett 30-tal arter av gökbin. Såhär tidigt på våren är det begränsat med gökbi-arter som är ute och flyger, vilket gör artbestämningen lättare. Videgökbiet Nomada leucophthalma är en av de första arterna som visar sig efter vintern.
Videgökbiets larver dödar videsandbiets ägg äter upp värddjurets pollenföråd! Under de senaste varma dagarna har jag spanat in en sydvänd vägskärning där flera honor av videgökbi har undersökt den blottade jorden på jakt efter obevakade bogångar grävda av videsandbi där de kan lägga sina ägg. Alla arter av gökbin är nämligen boparasiter på andra bin och videgökbina parasiterar på tidigflygande sandbin som videsandbi. Ur videgökbiets ägg kläcks sedan en larv som dödar värdägget och äter av det pollenförråd värdbiet hade byggt upp till sin egen larv.
Trumgräshoppa
I helgen var jag för första gången med på Sveriges entomologiska förenings årmöte med tillhörande exkursioner. Det hölls i år i Nyköping, Sörmland, och en av exkursionerna gick till trumgräshoppslokalen vid Nynäs slott som ligger mellan Nyköping och Trosa.
Trumgräshoppa är inte bara en raritet, utan kanske är en av Sveriges häftigaste insekter. Den har fått sitt namn efter det trummande, eller snarare smattrande ljudet hanarna alstrar när de flyger. Och inte nog med det. När hanarna smattrandes tar till flykten spänner de ut sina orangeröda vingar och ger intryck av små röda projektiler som flyger några meter framför fötterna. Detta fick vi uppleva på bergsknallen vid Nynäs slott och de flesta entomologerna var lika förtjusta som jag. Det fotades en hel del, och jag var nog inte ensam om att inte lyckas fånga de röda projektilerna på bild i flykten. Men med lite tålamod fick jag i alla fall en bild på både en hona och hane av trumgräshoppa sittandes på marken.
Hane av trumgräshoppa. När den sitter på marken är den perfekt kamouflerad. Man kan bara ana den röda färgen under yttervingarna. 
Honan av trumgräshoppan är också välkamouflerad men mer rödbrun i färgen. Och så är hon större än hanen. Poppelglasvinge – en mästare i mimikry
Poppelglasvinge, en fjäril. Denna respektingivande varelse är en fjäril, närmare bestämt en poppelglasvinge Sesia apiformis. Poppelglasvingen är precis som blomflugor mästare i att efterhärma getingarnas varningsfärger, så kallat mimikry.
Poppelglasvingens larver lever i veden på solbelyst asp, sälg och olika poppelarter där den gnager slingrande gångar mellan barken och veden. Larven lever på detta sätt i uppemot tre år innan den förpuppas i maj. Någon månad senare kryper den fantastiska fullbildade fjärilen fram, skräckinjagande men alldeles ofarlig.
Getinglik men utan gadd. Makaonfjärilslarv
Makaonfjärilslarv i försvarsposition. Under botanikdagarna i Västmanland stötte vi på ett antal makaonfjärilslarver Papilio machaon. En av dem hittades av en äldre man som höll den i en pinne så att alla kunde få fotografera den, däribland jag. Han berättade att det var denna larv som en gång hade väckt hans naturintresse som barn. Jag tror att varken barn eller vuxen kan motstå att fascineras av denna tjocka, marsipanfärgade larv som dessutom har ett hemligt försvarsvapen. När den blir retad reser den upp framkroppen och blottar ett orange organ på huvudet som avsöndrar en kväljande doft! I kombination med varningsfärgerna kan denna manöver skrämma den mest hungriga fiende. Skulle den trots detta bli tagen av en fågel, blir den snabbt släppt eftersom skinnet är mycket illasmakande.
Makaonfjärilslarven lever på olika flockblomstriga växter t ex strätta Angelica sylvestris och kärrsilja Peucedanum palustre. När larven har förpuppat sig och sedan kläcks kommer den vackraste av fjärilar fram, den blekgula makaonfjärilen med svarta teckningar och röda skrämselögon.
Makaonfjärilslarv ätandes på värdväxten kärrsilja. Näckrosbagge – en ekosystemingenjör
Blad av gul näckros med gnaghål av näckrosbaggelarver. Ibland kan man stöta på blad av gul näckros Nuphar lutea som är mönstrade av breda, slingrade gnaghål. Då är det larver av näckrosbagge Galerucella nymphaeae som har varit i farten. På Sveriges lantbruksuniversitet har man bedrivit forskning på dessa larvers påverkan på näckrosblad och omgivande vattensystem och kommit fram till att näckrosbaggelarverna är så kallade ekosystemingenjörer. Ekosystemingenjörer är organismer som har så stor inverkan på sin omgivning att det påverkar ett helt ekosystem, i detta fall en hel vattenmiljö. Näckrosbaggelarvernas gnag minskar nämligen tillväxten hos gul näckros i sådan grad att betydligt mer solljus når vattnet än vad som skulle ha gjorts om näckrosorna hade fått växa ohämmat. Det påverkar hur mycket solljus som når ner i vattnet, som i sin tur reglerar algtillväxten som är födobasen för hela näringskedjan i ett vattensystem!
Glupska ekosystemingenjörer, säkert omedvetna om sin nyckelroll i vattenmiljön. 
Näckrosbaggens larver är mörka på ryggen och gula på buken.
