Den fjärde dagen av årets mykologivecka i Dalarna är snart till ända. Det är en fältdag kvar och därför förtidigt att summera hela veckan. Men jag kan ändå konstatera att den hittills har varit lyckad, trots att sommarens torka har påverkat svamptillgången negativt. Av de turer som stod till buds under veckans första två dagar valde jag att följa med till ängsmiljöer. Vi besökte ett antal fäbodvallar och en betad älvdal med skralt resultat. Det var helt enkelt för torrt. Men den mycket vanliga gräsmarkssvampen toppvaxskivling svek oss inte. Toppvaxskivling ser ut som en sagosvamp; toppig med röd hatt och gul fot och så svartnar den med åldern eller vid beröring. Efter mycket letande hittades tillslut en lite ovanligare ängssvamp också; spetsvaxskivning Hygrocybe acutoconica var. acutoconica. Även spetsvaxskivling är toppig, men är gul-orange i färgen och svartnar inte vid beröring så som toppig ängsvaxskivling gör.

En familj med sagosvampen toppvaxskivling. Dessa svartnar med åldern eller vid beröring.

Spetsvaxskivling är toppig, gul-orange och svartnar inte vid beröring.

Eftersom det var så magert med svamp på ängsmarkerna, valde jag att exkurera i skogsmiljö under gårdagen. Det blev inte vilken skogsmiljö som helst utan något så exklusivt som en kalksandtallskog. Där växte förväxlingsarterna ruttaggsvamp Sarcodon pseudoglaucopus och skrovlig taggsvamp Sarcodon scabrosus som jag fick öva på att särskilja, den kanelmuffinslika dropptaggsvampen Hydnellum ferrugineum och ett litet exemplar av luddticka Onnia tomentosa. Luddticka har jag velat se länge. Det är en marklevande ettårig ticka som är signalart. Luddtickan har en kanelbrun, luddig fot och hatt och porerna är till en början vita.

Luddtaggsvamp är kanelfärgad och sammetsluden på hatt och fot.

Dagens exkursion gick till lite trivialare skogsmiljöer. Vi hittade inga ovanliga svampar direkt, men två arter vill jag lyfta fram som favoriter; tratticka Polyporus melanopus och broskmussling Panus conchatus. Tratticka är spexig med sin sammetssvarta fot mot de ljusa porlagret. Ovanifrån ser den alldaglig ut och är därför lätt att missa. Den gråbeigea broskmussligen bjöd på en överraskning när man vände på yngre exemplar; lamellerna var vackert lilafärgade! Både tratticka och broskmussling är lövträdsvedsvampar, men trattickan behöver inte mer än en liten pinne av lövträd att leva på som är begravd i marken. Trattickan kan också leva på lövträdsrötter.

Den spexiga tratttickan med sammetsmörk fot, vitt porlager och ljusbrun ovansida kan leva på en liten lövträdspinne i marken.

Broskmussling har ofta lila toner i sig, särskilt unga fruktkroppar.

 

Vem kan ana att det finns en värd av färger att upptäcka under en tallåga? Ta skinnsvamparna gultrådsskinn Piloderma fallax och rödvedsskinn Phanerochaete sanguinea till exempel. Båda arter är vanliga, men de lever ett undangömt liv. Vackra är de hur som helst!

Gultrådsskinn är inte specifikt knutna till tallågor, utan dess gula myceltrådar hittas ofta när man lyfter på mossa eller skrapar bort förna i barrskog. Den anses till och med vara Sveriges vanligaste svamp.

Det köttröda rödvedsskinnet bryter ned murken ved, oftast barrved på magra marker.

 

 

I helgen har jag varit på den bästa kurs jag har gått på år och dar; tallnaturskogens vedsvampar, arrangerat av Sveriges mykologiska förening. Kursen hölls i nordvästra Dalarna och kursledare var bland annat Olli Manninen som är en av nordens bästa vedsvampskännare och en skogsaktivist av rang. Han var den som importerade den finska metoden till Sverige för att hitta tallvedsvampar. Den finska metoden går ut på att man helt enkelt vänder på tallågorna. Det kan se en smula brutalt ut när stora stockar vänds upp och ner, men det ger resultat utan dess like och har bidragit till att man i Sverige har gjort många nya vedsvampsfynd. Givetvis läggs lågorna tillbaks i sin ursprungsposition för att den mångfald av arter som lever under dem ska få fortsätta göra det i decennier framöver.

Uppvänd låga med urskogsporing, en art som vi skulle ha missat utan denna omilda behandling. Urskogsporing är klassad som starkt hotad på svenska rödlistan (EN).

På kursen lyftes tre arter av tallvedsvampar fram som särskilt användbara vid identifiering av biologiskt värdefulla tallmiljöer. Det var gräddporing Sidera lenis, nortagging Odonticium romellii och fläckporing Antrodia albobrunnea. Dessa tre är rödlistade, möjliga att urskilja i fält och signalerar att det finns en kontinuitet av högkvalitativa tallågor sedan långt tillbaka i tiden.

Gräddporing är en finporig vit till gräddfärgad ticka som har konsistensen av en tempurmadrass när man petar på den. Den har heller ingen riktigt definierad kant utan liksom flyter ut i veden. När gräddporing åldras blir den ofta grönfärgad av alger. Denna art klassas som sårbar på svenska rödlistan (VU).

Nordtagging är en ljus, tunn skinnsvamp med millimetersmå taggar. En deltagare på kursen tyckte att den såg ut som ett snölandskap med granar i miniatyr. En klockren liknelse! Arten är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan.

Fläckporing har den egenheten att den blir brunfläckad när den åldras. Den har också en karaktäristisk mörk zon intill tickans baksida där den fäster mot underlaget. Fläckporing är klassad som sårbar (VU) i svenska rödlistan.

Det är i de torra tallmiljöerna som man kan hitta de mest exklusiva vedsvamparna, fick vi lära oss på kursen. I en torr miljö bryts tallågorna ner långsamt och blir därmed ett långlivat substrat för kräsna vedsvampar som gräddporing, nordtagging och fläckporing. Välkänt är också att gamla, långsamväxande tallar ger en hög kvalitet på lågorna som gör att det tar hundratals år för dem att brytas ned. Sådana lågor nyblildas av naturliga skäl i långsam takt och därför är det allvarligt att så många av dem körs sönder vid t ex markberedning i skogsbruket. Att skogar med gammal tall huggs ner är också ett hot för många vedsvampar eftersom det är framtidens potentiella lågor som försvinner.

Här studeras kritporing. Den kritvita tickan som klassas som akut hotad CR.

Under stora delar av kursen befann jag mig i ett lyckorus. Så många häftiga arter, fantastiska skogar och ett härligt gäng nördar där alla blev lika glada som jag när vi hittade arter som kritporing Antrodia crassa, urskogsporing Antrodia infirma och kolticka Gloeophyllum carbonarium, för mig närmast mytiska gammelskogsarter. Nu känner jag mig taggad att hitta dessa på egen hand!

Avslutningsvis vill jag visa vad som för mig och flera andra var det klart häftigaste fyndet; kolticka. Den växer bara på undersidan av brända, kolade talllågor. Bara det är häftigt i sig! Koltickan kan förväxlas med vedticka som också är brun och kan växa på kolad ved. Men till skillnad från vedtickan så har koltickan hexagonala porer som går ända ut i kanten på fruktkroppen. Den har inte heller vedtickans karaktäristiska läderlukt. Kolticka är klassad som starkt hotad (EN) på rödlistan.

 

Ädellövskogens gömda svampar. En nyutkommen bok av Claes Ingvert.

Jag minns när jag som barn tittade i min mors fotosvampbok och uppslukad av bilderna lät fantasin skena iväg. Kragskivlingarna såg ut som vackra damer med stora hattar och flugsvamparna var läskiga att titta på eftersom de var märkta med kors som utropade deras farlighet. Som vuxen bläddrar jag fortfarande gärna i fotoböcker på svamp. Men mina fantasier handlar idag om att själv få hitta de där snyggingarna och istället för varnande kors går jag igång på rödlistekategorier. Claes Ingverts nyutkomna bok Ädellövskogens gömda svampar har allt det jag söker i en artbok för att jag ska nöjesbläddra; hänförande bilder och en överskådlig presentation av utbredning och rödlistestatus. Boken har också en kortfattad presentation av varje svamp, både på svenska och engelska. Men dessa texter har jag inte fördjupat mig i ännu. Det kommer jag göra den gången jag själv besöker en ädellövskog och hittar någon av dess gömda svampar. Förhoppningsvis sker det snart, för är det något den här boken gör så är det att väcka längtan. Och det är ett bra betyg för en bok!

Bilderna är hänförande och informationen är lättöverskådlig.

Boken kan köpas här direkt av författaren.

 

 

 

I en lågarik asp- och hasselmiljö hittade jag den blyga skönheten gyttrad taggsvamp.

Återigen är det asplågorna som levererar i mitt inventeringsområde utanför Uppsala. Idag hittade jag en till taggig skönhet, gyttrad taggsvamp Hericium cirrhatum, men denna är något blygsammare än sin praktfulla släktig koralltaggsvampen som jag hittade och bloggade om häromdagen. Gyttrad taggsvamp är en vednedbrytare som föredrar lövved. I bland förekommer den även på barrved. Taggarna sitter på undersidan av breda tungor som utgår ifrån en gemensam bas, inte som hos koralltaggsvampen där taggarna sitter på uppåtsträvande grenar. Gyttrad taggsvamp blir heller inte särskilt stor, max 15 cm. Liten men naggade god kan man säga!

Hos den gyttrade taggsvampen sitter taggarna främst på undersidan av breda tungor som sitter gyttrade från en gemensam bas.

 

Mitt på ett brötigt hygge hittade jag idag ett gäng rävröda tickor på en asplåga. Min första tanke var att det måste vara de vackra men vanliga cinnobertickorna Trametes cinnabarina, men hårigheten och det ljusa porlagret fick mig på andra tankar. Kunde det vara rävtickor? Med signalartsboken till hjälp blev mitt antagande snabbt till ett faktum. Jag hade hittat mina första rävtickor Inonotus rheades!

Asplåga med en familj rävtickor.

Rävticka är en mindre allmän art som finns i större delar av Sverige men har sin tyngdpunkt i östra Svealand. Den rävröda färgen, hårigheten (som i och för sig bara finns på de unga fruktkropparna), och det ljusare porlagret gör arten omisskännlig. Är man ändå osäker på identifieringen kan man titta efter rävtickans stora, hårda, marmorerade mycelkärna som man kan se i tvärsnitt.

Rävtickan är inte bara snygg, den är också en medelgod signalart på värdefulla aspmiljöer.

Rävröd och hårig på ovansidan, tunn kant och ett ljust porlager.

 

 

I en lövrik barrnaturskog stötte jag på den fantastiska koralltaggsvampen.

Jag måste bara få dela med mig av dagens artglädje; ett praktexemplar koralltaggssvamp Hericium coralloides! Den växte i basen på en skadad asp och lyste så vit och grann så att jag redan på långt håll förstod att jag äntligen skulle få se en av mina drömarter. Eftersom koralltaggsvamp både är signalart och listad som nära hotad på svenska rödlistan kunde jag skriva upp den i min handdator som ett ytterligare bevis på att just den här skogen är extra värdefull ur ett biologisk mångfald perspektiv. I samma skog hittade jag också aspfjädermossa Neckera pennata och den vackert orangea brandtickan Pycnoporellus fulgens.

Koralltaggsvamp är både signalart och rödlistad.

Koralltaggsvamp är en vitrötare som bryter ner död lövved, ofta lövträdslågor där barken har fallit av och veden har börjat murkna. Arten tycks av någon anledning föredra ved som förrötats av de mycket vanligare arterna fnöskticka Fomes fomentarius eller sprängticka Inonotus obliquus. 

På taggarna sitter hymeniet som är den vävnad på svampen som bildar sporer. Det korallika växtsättet optimerar helt enkelt den sporproducerande ytan.

 

Jag känner mig så lyckligt lottad som får gå omkring i fina skogar och leta naturvårdsarter på arbetstid. Även idag, när glasögonen var immiga och det ihärdiga regnet började tränga igenom jacka och skor, kände jag upptäckarlust i den fantastiska asprika grannaturskogen jag var i. Framåt femtiden var det dags att bege sig mot bilen och hem till den stundande tvättiden, men jag kunde inte låta bli att gå en extrasväng i hopp om att hitta något mer bland lågorna. Så plötsligt, på en asplåga, fick jag se dem! Två små kandelabersvampar Artomyces pyxidatus lyste smutsvita mot asplågans svarta ved, precis så fantastiska som jag mindes dem från inventeringarna i Mjällådalen i Västernorrland.

En mäktig syn, även om dessa bara var 5-6 centimeter höga.

Kandelabersvampen är asplågans kronjuvel. Den dyker nästan bara upp på asplågor i skyddsvärda miljöer som hyser sällsynta och rödlistade arter. Därför har kandelabersvamp kvalat in som Skogsstyrelsens signalart, en art som signalerar skog med höga naturvärden. Kandelabersvampen är dessutom listad som nära hotad på svenska rödlistan eftersom grova asplågor som den växer på har minskat i landskapet.

Vacker, inte sant?

 

Min mor med fjälltickor.

Jag vill dela med mig av ett fint minne från två somrar sedan när jag var nyinflyttad i Knivsta och jag och min mor upptäckte Knivstas vackra omgivningar tillsammans. För att ha något att utgå ifrån, besökte vi Knivstas alla landsbygdskyrkor. Kyrkorna såg ut som kyrkor brukar, och jag har nu blandat i hop dem i mitt minne. Det jag dock aldrig kommer att glömma är då vi längs vägen hittade de gigantiska fjälltickorna på ett träd. Vi gjorde en tvärnit med bilen, obekymrade om de undrande gårdsinvånarna, och tumlade ut för att klappa, känna och förundras.

Fjälltickor stora som familjepizzor.

Fjällticka Polyporus squamosus är relativt vanlig på ädla lövträd i södra och mellersta Sverige, medans den i nordligaste Sverige går på gråal, björk och sälg. Ovansidan är ockragul med mörkare fjäll och porerna på undersidan är gräddvita. Lukten är mjölig, lite unken.

En sådan här ticksamling är naturligtvis attraktiv för allahanda svampätande småkryp. Svamp är näringsrikt, och fjällticka är inget undantag. Jag minns att i dessa fjälltickor myllrade det av kortvingar. När jag senare frågade en entomolog (insektsexpert) vad han trodde det var för art i fjälltickorna, skrattade han gott åt min fråga och sa att det rörde sig om massor av olika arter. Unga exemplar av fjälltickor lär vara ätbara också för människor. Men jag har aldrig provat själv.

 

Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan.

Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!

Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad.

Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad.

I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!

Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand.

En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha