Nu har snön äntligen försvunnit och vårtecknen står som spön i backen. Citronfjäril och tussilago i alla ära, men inget går upp mot bombmurklan Sarcosoma globosum när det gäller att framkalla vårkänslor. Vårkänslor för mig är förväntan. Förväntan på den tid som ligger framför mig med nya artkryss och kära återseenden.

Dagens bombmurklefynd i södra Lunsen utanför Knivsta var ett kärt återseende. Jag bloggade om vårens chokladtryfflar här på Artsidan redan för sex år sedan men sedan dess har bombmurklan blivit något av en mediakändis då den sällsynta och fridlysta svampen fick myndigheterna att stoppa en avverkning av skogen den växte i. Ärendet gick ända upp till mark- och miljööverdomstolen innan markägaren fick rätt att avverka och därmed utradera hela växtplatsen. En seger för äganderätten sades det.

Skogen vi var i idag är nyckelbiotop. Det innebär att den är klassad av Skogsstyrelsen som en miljö som är skyddsvärd och där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Förutom bombmurkla hittade vi även signalarterna rynkskinn Phlebia centrifuga, grön sköldmossa Buxbaumia viridis och bladrosetter av den lilla orkidén knärot Goodyera repens. Jag hoppas att en skog som denna kan få står kvar!

 

Efter att ha varit inomhus på Sveriges botaniska förenings årliga konferens i Uppsala hela helgen, var det skönt att på söndagseftermiddagen ta en promenad till Gredelby hagar och klappa på kuddtickan. Kuddticka Phellinus punctatus gör skäl för sitt namn med sitt speciella växtsätt. Första året växer tickan i sidled. Sedan växer den utåt, med det yngre porlagret ovanpå det äldre, ett lager för varje år. Med åren bildas dessa fina sammetskuddar som inbjuder till klapp.

Kuddticka är ljusbrun i färgen med en karaktäristisk silvergrå kant som består av tidigare års porlager. Tickan är en vanligt syn på olika lövträd här i östra Mellansverige. I övriga Sverige ska den vara sällsynt.

 

Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren ”den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.

Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.

 

Utrustad med snöskor och kikare har jag sökt efter vintertagging Irpicodon pendulus åtskilliga gånger då jag bodde i Härnösand, men förgäves. I helgen fick jag äntligen se den, och även om jag inte hittade den själv och trots att den var mindre än vad jag hade föreställt mig den, är jag mer än nöjd över att ha fått lära känna ännu en signalart.

Vintertagging är en vitaktig skinnsvamp med grova taggar som bara växer på gammeltallar, oftast i naturskogar med höga naturvärden. De ettåriga fruktkropparna börjar växa på senhösten och påträffas under vinter och tidig vår.

Vintertaggingen är sällsynt och har sin huvudutbredning i östra Svealand. Jag drömmer fortfarande om att få hitta min egen vintertagging. Nu när jag har fått en känsla för hur den växer och och hur den ser ut, och dessutom befinner mig i rätt region, borde jag ha bättre chans än någonsin tidigare.

 

Dagens exkursion till Trunsta träsk i Knivsta hade ett enda syfte, nämligen att få se den sällsynta och sällsamma svampen trollhand Hypocreopsis riccioidea. Fyra av expeditionens fem deltagare hade aldrig sett den och jag var en av dem. För att nå vårt mål var vi tvungna att dyka in bland videsnåren och gå på en bräcklig överis som rätt som det var brast under oss. Lyckan var total när trollhanden uppenbarade sig. Den var så mycket snyggare i verkligheten än vad jag hade föreställt mig!

Här lyser jag och trollhanden ikapp i den bleka vintersolen.

Trollhand är en saprofyt, en nedbrytare, som lever framförallt på döda grenar av vide och hassel, ofta tillsammans med skinnsvampen kantöra Hymenochaetopsis tabacina. De fingerlika loberna, som kan vara allt från gulbruna till purpurbruna, har gett arten dess fantasifulla namn.

En maffig trollhand! Både ovanför och nedanför trollhanden syns skinnsvampen kantöra som ofta växer på samma substrat som trollhand.

En greppande hand kring videgrenen. Trollhand gör skäl för sitt namn!

 

Jag minns mycket väl mitt första frätskinn Vuilleminia comedens. Det var min mamma som visade mig det på en ekgren i ekebacken i Ljugnskile. Sedan dess har jag sett det lite varstans och nu senast i Kölängen i Knivsta.

Jag gillar det dramatiska namnet frätskinn. Det ser verkligen ut som att svampen har frätt sönder barken. Fast det handlar snarare om att svampen har sprängt sig fri, eftersom den först börjar växa innan för barken på angripna grenar. Fruktkroppen som sedan blottas kan bli en halvmeter lång.

Frätskinn är rödgrå till smutsigt lila i färgen och har en vaxartad yta i väta. I torka blir den glanslös och sprickig. Skinnet växer under hela året och påträffas allmänt på döda, ofta kvarsittande grenar av ek, björk, al och hassel i hela Sverige.

 

Vad det är spännande att gå och vända pinnar och stockar! Ofta hittar man obskyra skinn och svårbestämda tickor. Idag hittade jag tätskinn Peniophora incarnata, som varken är svårbestämt eller obskyrt, men desto vackrare!

Ett fuktigt tätskinn med sin lysande orangea färg och vita tillväxtzon.

Tätskinn bildar tunna, hårt fastsittande skorpor på framförallt lövved. Den verkar inte vara så kräsen när det gäller val av substrat. Tunna grenar går bra. Tätskinn utvecklas under höst till vår. När de är fuktiga kan de vara lysande orangea medans de i torka bleknar och spricker upp på ett karaktäristiskt sätt.

Ett lite torrare tätskinn som är något blekare och har fått de karaktäristiska sprickorna. Till vänster om tätskinnet växer en bonusart; stor hjortticka Datronia mollis. 

 

Inte trodde jag att dagens promenad till Kölängen i Knivsta skulle generera ett artkryss. Ett rödlistat dessutom!

Ekticka Phellinus robustus som parasiterar på levande, äldre, senvuxna ekar, blev alltså dagens kryss och höjdpunkt. Ektickan har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vilket förklarar att det är först nu som upplänning jag träffar på den. Tickan förekommer ofta i få exemplar på varje lokal, och är rödlistad som nära hotad (NT).

Ekticka Phellinus robustus parasiterande på ek.

Ektickan gör sanneligen skäl för artepitetet robustus. Den kan bli upp till 40 cm bred och 15 cm tjock. Att bli så stor tar tid. Tickan är flerårig och det finns exempel på fruktkroppar som blivit över 70 år gamla. Ofta växer ektickan högt upp i kronorna. Mitt fynd gjorde det inte, vilket underlättade fotograferandet.

En vacker och åldrig ticka som det till och med växer mossa på!

Jag kan nu konstatera att har sett de flesta av de 22 arterna i Phellinus-släktet som växer i Sverige. Buskticka P. contiguus och havtornsticka P. hippophaecola trillade in under en exkursion med Uppsala svampklubb i höstas. Kvar att kryssa har jag plommonticka P. tuberculosus och krusbärsticka P. ribis!

 

Denna helg har jag varit på vedsvampsworkshop i Göteborg med Sveriges mykologiska förening. Vedsvampar som tickor och skinn är något som jag verkligen går i gång på. Många av arterna är doldisar och hittas först när man verkligen letar efter dem och mångfalden av färger och former är stor. Eftersom död ved är en bristvara i dagens hårt brukade skogar, är många vedsvampar hotade. Prakttagging Steccherinum robustius är ett exempel på en hotad vedsvamp som är riktigt snygg. Den är klassad som sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Vi hittade den på en låga i Vitsippsdalen under workshopens gemensamma exkursion.

Prakttagging

Prakttagging Steccherinum robustius

Prakttaggingen är orange till tegelröd i färgen som färsk, och blir blekbrun när den åldras och torkar. Den fransade tillväxtzonen är vit till ljusgul och kontrasterar vackert mot hymeniet (det sporbärande vävnadslagret). Taggarna är upp till fyra millimeter långa och själva svampen kan breda ut sig flera meter på döda stående och liggande träd, främst alm. I och med almsjukans framfart väntas prakttaggingen fortsätta att minska i antal. Prakttagging är en signalart, vilket innebär att arten indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter.

 

Veckan har gått i tickornas tecken. Jag inventerar ettåriga tickor till mitt examensarbete och har därför sökt upp varenda låga i Knivstatrakten känns det som. En låga bjöd på en överraskning. Min första tanke var att det rörde sig om ännu en tickart; växtsättet och den borsthåriga ovansidan tydde på det, men konsistensen var alldeles geléartad och undertill fanns inte en tillstymmelse till porer. Med spänning sökte jag istället bland gelésvamparna i svampbokens början och hittade snart vad jag sökte; svartöra Auricularia mesenterica!

Svartöra lever som saprofyt (nedbrytare) eller svaghetsparasit på främst almträd och beskrivs som en karaktärsart för mullrika almlundar. Det var sannerligen en ovanligt fin och kraftig låga mitt svampfynd växte på, så jag blev inte förvånad när jag läste att svartöra var rödlistad som NT, nära hotad. Almsjukan är en bov i dramat som på sikt minskar tillgängliga substrat för arten.

Låga med svartöra

Låga med massförekomst av svartöra.

Ovansidan var bortshårig och påminde om en ticka.

Ovansidan var borsthårig och påminde om en ticka.

Svartörats konsistens var härligt geléartad.

Svartörats konsistens var härligt geléartad. Men i torrare väderlek skrumpnar den och blir hornartad.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha