• Artsidan tipsar,  Svampar

    Rosa vaxskivling – En av fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar

    Unga fruktkroppar av rosa vaxskivling.

    Detta är den tredje rosa svampen från skogen kring Tierps elljusspår som jag presenterar här. Denna gång är det en svamp med klassiskt svamputseende; med skivor, hatt och fot. Arten heter rosa vaxskivling Hygrophorus pudorinus och tillhör ett släkte som på svenska heter skogsvaxskivlingar. Gemensamt för de flesta skogsvaxskivlingar är att hatten är klibbig eller slemmig och att skivorna är nedlöpande, alltså att skivorna fäster en bit ned på foten. Rosa vaxskivling är en av de vanligare skogsvaxskivlingarna. Omkring hälften av alla skogsvaxskivlingar är annars rödlistade.

    Skivorna är glesa och går ner en bit på foten.
    Här är en ung rosa vaxskivling med vätskedroppar och en mycket slemmig hatt!

    Det finns totalt fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar att hålla koll på, varav en växer bara under ek (kremlevaxskivling H. russula), och en annan har en ring på foten och är mycket sällsynt (slöjvaxskivling H. purpurascens). En tredje, har en besk smak och både gulnar och får vinröda fläckar med åldern (besk vaxskivling H. erubescens). Rosa vaxskivling är alltså utan både ring, besk smak, gulnar inte eller får vinröda fläckar med åldern, och lever med gran. Om du tycker det är krångligt att hålla ordning på alla karaktärer, kan jag rekommendera att kika på ArtDatabankens digitala bestämningsnyckel för skogsvaxskivlingarna som publicerades förra veckan.

    Rosa vaxskivling är en av fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar.
  • Svampar

    Gelétratting – Tillsätt bara socker?

    Här gäller det att se upp var man sätter fötterna!

    Mera rosa svamp från Tierps elljuspår i skogen! Den här gången är det gelétratting Tremiscus helvelloides som överraskar med att dyka upp mitt i grusspåret. De ser ut som de heter, trattar eller tungor med gelékonsistens. Även denna art är för mig en önskeart. Den är ju så snygg!

    Här räcks det ut en tunga av gelétratting!
    Eftersom gelétratting kan användas i sallader, kanske de också kan paneras i socker?
    Naturens eget gelégodis!

    I min svampbok Svampar- En fälthandbok kan jag läsa att gelétrattingen är sällsynt men gynnas av kalk i marken. Lokalt är den vanligare, t ex i Jämtland eller på Gotland där marken är kalkrik. Det står också att svampen är smak- och luktlös men att den kan användas i sallader(!). Tyvärr är jag inte tillräckligt äventyrlig för att prova.

  • Svampar

    Rosenfingersvamp vid vägkanten

    Ända sedan jag började intressera mig för svampar i ängar och naturbetesmarker har jag velat se den sällsynta och rödlistade rosenfingersvampen. Precis som violett fingersvamp Clavaria zollingeri som jag bloggade om 01-09-2010 är rosenfingersvampen en av kronjuvelerna i magra marker som under lång tid har hävdats av människan och hennes boskap. Därför blev jag lika förvånad som glad när jag sprang på just rosenfingersvamp vid Tierps grusade elljusspår som går genom lövrik kalkbarrskog.

    Rosa skönheter!

    När jag läser om rosenfingersvampen på ArtDatabankens artfaktablad, framgår det mycket riktigt att svampen växer i gräsmark, gärna kalkhaltig och sandig sådan. Den kan också växa i rik löv- och blandskog, en miljö som jag inte förut har associerat med arten. Att den dessutom kan dyka upp i vägkanter med lågvuxen vegetation var för mig en nyhet, men det “make sense” eftersom många av våra ängsväxter har vägkanter som sista utpost när de naturliga ängsmarkerna försvinner i snabb takt, så varför skulle inte samma sak gälla för våra ängssvampar?

    Små och lätta att missa vid vägkanten.

    Det har blivit flera turer förbi rosenfingersvamparna sedan jag hittade dem förra veckan. Dels därför att de växer längs en trevlig promenadslinga, men också för att de har så varit svåra att fånga på bild så det har krävts flera fotosessioner innan jag blivit nöjd. Idag fick jag hjälp av en vän som höll sitt finger bakom svamparna så kameran kunde fokusera. Min medföljare var dock inte lika begeistrad som jag över rosenfingersvamparna. Hon tyckte nämligen att de såg ut som maskar!

  • Fåglar,  Kärlväxter,  Landskap,  Svampar

    Några arter och vyer från Fulufjällets nationalpark

    För en dryg vecka sedan kom jag hem från en semestervecka på Fulufjället i Dalarna tillsammans med min mor Eva Lundell. För att vara en fjällsemester har resan varit av lyxkaraktär. Lugnt tempo, ingen tung packning och vi har bott i stuga med bekvämligheter som fullutrustat kök, sopsorteringskärl och utedass. Vädret har varit perfekt för vandring med mestadels svalt och mulet väder med betydligt fler solglimtar än regnskurar. Fokus på våra dagsetapper var att upptäcka naturen och frossa i arter och vyer som vi inte ser till vardags.

    Här är syns Eva, min mamma, rasta ett slag under vår vandring upp för Fulufjällets brant.
    Här lämnar vi trädgränsen och kommer upp på kalfjället och den platå som vi skulle hålla oss på större delen av tiden.
    Fulufjället erbjuder milsvid vandring mellan sjöar, myrar och stenskravel, allt uppepå en sandstensplatå. I förgrunden syns ripvide Salix glauca med sina silverhåriga, smala blad. Mellan lokarna breder ängsullen Eriophorum angustifolium ut sig. Foto: Eva Lundell
    Ängsull Eriophorum angustifolium på nära håll. Foto: Eva Lundell
    Där det var klafsigt och blött, var det oftast spångat. Vid fuktstråken blommade välbekanta blommor som mjölkört Chamerion angustifolium och gullris Solidago virgaurea mellan de krumma fjällbjörkarna.
    Stoppen blev många under våra vandringar. Här får de marktäckande lavarna min uppmärksamhet. Foto: Eva Lundell
    Här och var bland stenskravlet på Fulufjället kunde vi se sandsten med böljeslagsmärken. Du har säkert sett de små vågorna av sand som uppstår av vågskvalpet på grunda sandstränder. Böljeslagsmärken är fossila sådana vågor som har bevarats i sandsten. Foto: Eva Lundell
    Ljungpiparna Pluvialis apricaria ackompanjerade de ödsliga vidderna med sina entoniga pip. Just denna individ hade ett oroligt beteende runt oss. Antagligen kom vi för nära ungarna. Foto: Eva Lundell
    En bister uppsyn av en perfekt kamouflerad höna av dalripa Lagopus lagopus lagopus gjorde oss också sällskap. Foto: Eva Lundell
    Vackra vyer med blånande berg, hade vi gott om. Foto: Eva Lundell
    Förutom att ljungen Calluna vulgaris blommade, var det ont om blommande fjällväxter såhär i början av augusti. Här syns lappljungens fröställningar Phyllodoce caerulea inbäddad i renlav, vackra på sitt eget lilla vis. Foto: Eva Lundell
    Istället för njuta av blommor, fick vi njuta (visuellt) av allehanda bär. Här är ripbär Arctous alpinus, en fjällväxt som växer på Fulufjällets rishedar tillsammans med kråkbär. Ripbärets blad är vackert nätnerviga.
    Här avtecknar sig kråkbär Empetrum nigrum mot en kartlavsprydd sten Rhizocarpon geographicum. Kråkbär, tillsammans med ljung och dvärgbjörk, var de mest dominerande markväxterna.
    Bitvis övergick risheden till gräshed med stagg Nardus stricta och kruståtel Avenella flexuosa. På bilden ses massblomning av kruståtel som i solen skimrade i rött och silver. Foto: Eva Lundell
    Svampfynden var få, men en och annan gulkremla Russula claroflava fick vi se. Denna gulkremla hukar under en dvärgbjörk. Foto: Eva Lundell
    Vittring pågår! Så här ser delar av den ravin ut uppifrån där Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, störtar ner.
    Naturligtvis besökte vi även Njupeskär nerifrån. Njupeskär är en av nationalparkens huvudattraktioner. Mindre känt bland geneme besökare är kanske den unika mossflora som trivs i forsdimman. Foto: Eva Lundell
    På denna myr, vid Fulufjällets fot, gjorde jag ett fint mossfynd. Foto: Eva Lundell
    Mossfyndet var långskaftad komossa Splachnum sphaericum, en mossa som växer på spillning från växtätare.
    Avslutningsvis sa vi “hej” till lavskrikorna Perisoreus infaustus vid naturum , portalen till Fulufjällets nationalpark. De sägs att korv ska vara favoritmaten, men rågbröd verkade också falla i smaken! Foto: Eva Lundell
  • Insekter,  Kärlväxter,  Svampar

    Ett axplock arter från sommartorpet

    Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.

    I en torr och mager sluttning växer den minimala ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. Yvonne har räknat till 25 stycken hittills och hon hittar fler ju mer hon kryper omkring på platsen. Månlåsbräken är den vanligaste av våra åtta låsbräkenarter, men är mycket svår att upptäcka. Jag skulle säga att låsbräknar har en särställning bland många botanister och på Facebook hittar man gruppen “Låsbräkenriddarna” där dessa små får stå i fullt fokus.
    I rabatterna längs torpgrunden har även de så kallade ogräsen sin självklara plats bland planterade prydnadsväxter. Här är frodas styvmorsviolen Viola tricolor, Sveriges vildväxande “minipensé” och Ångermanlands landskapsblomma.
    Här är ännu ett ogräs, men av den mer diskretare sorten. Åkerspärgel Spergula arvensis växer ostyrigt och spretigt. De vita blommorna är mycket näpna, men i regnet behagade de inte att slå ut. Med lite god vilja kan man se på bilden att åkerspärgeln har glandelhår, hår som utsöndrar vätska som gör att växten känns lite klibbig att ta i.
    Delar av gräsmattan på torpet är oklippt till förmån för biologisk mångfald. Här blommar massor av ormrot med sin vita blommor i ax och ätbara rödbruna groddknoppar.
    Vi hittade även årets första ängssvampar! För mig var det dessutom en ny art, mörkfjällig vaxskivling Hygrocybe turunda. Mörkfjällig vaxskivling är vackert röd-orange med nedlöpande skivor i något ljusare färgnyans. Tittar man nära på hatten ser man de karaktäristiska bruna små fjällen som har gett vaxskivlingen dess namn.
    I syrenbusken hade en tandmätare Odontopera bidentata tagit skydd för regnet. Nattfjärilar kan generellt vara kluriga att artbestämma, och i synnerhet många mätarfjärilar som är gråa eller bruna. Den här mätaren har tandade vingkanter, vilket få liknande arter har.
    Även min nattfjärilsfälla har fått följa med på semester. På nätterna har den lyst och fångat in någon enstaka ny art varje natt. Här syns ett mörkt och lite anonymt nattfly som har ett namn som jag tycker passar en superhjälte; mörkbrunt skuggfly Charanyca ferruginea.
  • Svampar

    Gråbroking – bajssvampen med volang

    Även en bajssvamp har sin charm.

    I veckan bar det av till Bondskärets naturreservat för att titta på orkidén Adam och Eva som nu blommar för fullt. Orkidéer i all ära, men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var gråbrokingarna Panaeolus papilionaceus som kantade flertalet komockor i de idylliska försommarhagarna.

    Brokingar är ett släkte svampar som vill ha det näringsrikt och därför ofta hittas på dynga. Namnet broking kommer ifrån den brokiga färgen på svampens skivor. De mörka sporerna mognar nämligen ojämnt och färgar de grå skivorna fläckvis.

    De mörka sporerna mognar ojämnt och ger skivorna en vacker brokighet. Dessa fläckiga skivor är ett kännetecken för släktet brokingar Panaeolus.

    Just arten gråbroking är lätt att känna igen. Det är den enda av brokingarna som har volang! På hattkanten på färska “nyutslagna” exemplar syns nämligen rester av det ljusa hyllet som tidigare låg som en skyddande hinna över skivorna.

    På hattkanten syns rester av det hylle som tidigare skyddade skivorna. Dessa hyllerester liknar en liten spets, eller volang om man så vill!

  • Insekter,  Kärlväxter,  Övrigt krypande och slingrande,  Svampar

    Smått och gott längs Dalälven

    Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.

    På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.

    En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen.
    Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen.

    På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.

    Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen.
    Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer.
    Vårärt. Skir och graciös.

    Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.

    Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken.

  • Svampar

    Vårrödhättingar välkomnar värmen

    Ett knippe vårrödhätting är lätt att missa bland fjolårslöv.

    Även våren är svamparnas tid, men det finns betydligt färre arter som visar sina fruktkroppar under våren, vilket underlättar artbestämning. Igår hade jag lyckan att springa på ett knippe vårrödhättingar Entoloma vernum som hukade under en planta vispstarr, perfekt kamouflerade bland asplöven.

    Röda sporer färgar undersidan roströd.

    Vårrödhättingar tillhör släktet Entoloma, med det på svenska passande namnet rödskivlingar. När fruktkropparna är spormogna, färgas skivorna vackert roströda av miljontals små sporer.

    Vårrödhätting har strimmig hatt, ofta en puckel och är hygrofan.

    Vårrödhättingarnas hattar har ofta en liten puckel i mitten och har en strimmig hattkant. Arten är också hygrofan, vilket betyder att den ändrar utseende beroende på om den är torr eller fuktig. En hygrofan hatt i väta blir ofta vattnigt genomskinlig. I torka däremot, får den hygrofana hatten en matt lyster.

    Mina vårrödhättingars växtplats.

    Av Sveriges över 10 000 svamparter är de flesta oätliga. Den giftiga vårrödhättingen är inget undantag.

  • Svampar

    Epålettsvamp

    Ett 20-tal fruktkroppar av epålettsvamp som växte på en nedfallen ekgren gladde mig på nyårsafton.

    Epålettsvamp Panellus stipticus är en vedlevande mussling som alltid ser ut att ha torkat och tappat färgen. Hur fräsch och nyutsprungen svampen än är, har den alltid en smutsbeige färg och ett utseende som får mig att associera till torrspruckna hälar. Men denna lite tråkiga uppsyn tycker jag kompenseras av det fyndiga namnet epålettsvamp. När jag inför detta blogginlägg googlade ordet epålett så hade jag ingen aning om att det var namnet på utsmyckat axelstycke i en uniform. Efter att ha tittat på bilder på ett antal epåletter tycker jag mig i alla fall se en formlikhet med epålettsvampen.

    Epålettsvampen ser på nära håll ofta ut som ytan på torrspruckna hälar.

    Epålettsvampen har en hatt som är en till tre centimeter bred och har en kort sidoställd fot. Exemplaren på bilden växte på en grov, nedfallen ekgren. Murken ekved är det substrat den föredrar, även om den också dyker upp på annan lövved. Fruktkroppar av epålettsvamp kan man hitta året runt.

    På denna bilden syns epålettsvampens korta, sidoställda fot.

  • Svampar

    Bokrödgömming

    Ser du de små röda fläckarna på bokstammen? Det är svampen bokrödgömming.

    På annandagen gjorde jag och mor ett nostalgibesök i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand. Denna bokskog lär vara den nordligaste spontant uppkomna bokskog i Sverige. För många år sedan, under ett och ett halvt år, hade jag förmånen att bo strax intill detta reservat och bokskogen ingick då i mina dagliga strövmarker. När jag återvänder idag ser jag arter jag inte var medveten om i början på tjugohundratalet. En av dessa är bokrödgömming Neonectria coccinea. När jag fick syn på de röda små plupparna tjoade jag högt av glädje. Dels för att det är en art jag inte har sett förut, och dels för att den är såå snygg!

    Här syns bokrödgömmingen som röda kaviarägg i vacker kontrast till bokens gråa bark och plattsvepemossans skirhet.