Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan.

Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!

Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad.

Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad.

I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!

Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand.

En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.

 

Jag tycker det är både spännande och vackert med rostsvampar. De har ofta en komplex livcykel och kan växla mellan olika värdar som den parasiterar. När jag var och inventerade vägkanter i Norrbotten för någon vecka sedan kunde jag inte låta bli att ta den här bilden. Den förställer blommande åkerbär Rubus arcticus, mitt favoritbär, med en alldeles egen unik smak. Åkerbäret på bilden har blad angripna av en rostsvamp som har deformerat och färgat dem orangea. Tack vare den utmärkta fälthandboken Galler vet jag nu att det är fråga om åkerbärsrost Phragmidium arcticum. Jag har inte hittat någon information om hur den här rostsvampen lever, mer än att den inte värdväxlar. Men jag är glad att jag fick ett namn på angriparen iallafall. Ett logisk namn dessutom!

Åkerbär med åkerbärsrost.

 

Nu har snön äntligen försvunnit och vårtecknen står som spön i backen. Citronfjäril och tussilago i alla ära, men inget går upp mot bombmurklan Sarcosoma globosum när det gäller att framkalla vårkänslor. Vårkänslor för mig är förväntan. Förväntan på den tid som ligger framför mig med nya artkryss och kära återseenden.

Dagens bombmurklefynd i södra Lunsen utanför Knivsta var ett kärt återseende. Jag bloggade om vårens chokladtryfflar här på Artsidan redan för sex år sedan men sedan dess har bombmurklan blivit något av en mediakändis då den sällsynta och fridlysta svampen fick myndigheterna att stoppa en avverkning av skogen den växte i. Ärendet gick ända upp till mark- och miljööverdomstolen innan markägaren fick rätt att avverka och därmed utradera hela växtplatsen. En seger för äganderätten sades det.

Skogen vi var i idag är nyckelbiotop. Det innebär att den är klassad av Skogsstyrelsen som en miljö som är skyddsvärd och där det kan förväntas förekomma rödlistade arter. Förutom bombmurkla hittade vi även signalarterna rynkskinn Phlebia centrifuga, grön sköldmossa Buxbaumia viridis och bladrosetter av den lilla orkidén knärot Goodyera repens. Jag hoppas att en skog som denna kan få står kvar!

 

Efter att ha varit inomhus på Sveriges botaniska förenings årliga konferens i Uppsala hela helgen, var det skönt att på söndagseftermiddagen ta en promenad till Gredelby hagar och klappa på kuddtickan. Kuddticka Phellinus punctatus gör skäl för sitt namn med sitt speciella växtsätt. Första året växer tickan i sidled. Sedan växer den utåt, med det yngre porlagret ovanpå det äldre, ett lager för varje år. Med åren bildas dessa fina sammetskuddar som inbjuder till klapp.

Kuddticka är ljusbrun i färgen med en karaktäristisk silvergrå kant som består av tidigare års porlager. Tickan är en vanligt syn på olika lövträd här i östra Mellansverige. I övriga Sverige ska den vara sällsynt.

 

Det har blivit många nya svamparter för mig den senaste tiden. Hasselticka Dichomitus campestris är en av dem. Eftersom det är en signalart för lundar med höga naturvärden, kände jag mig upprymd av åsynen. Men mitt sällskap som har bott längre tid i Uppland än jag, tog lätt på fyndet med kommentaren ”den signalerar hassel”. Hasseltickan är nämligen relativt vanlig i östra Svealand. I övriga landet är den sällsynt.

Hasselticka växer på döda stammar av hassel, men i bland kan den även hittas på al och ek. De kuddformiga fruktkropparna, som kan ses från sommaren till våren, består nästan enbart av rör. Som ung är den gräddfärgad men blir med åldern mer gulbrun för att slutligen bli brunsvart med svedda kanter.

 

Utrustad med snöskor och kikare har jag sökt efter vintertagging Irpicodon pendulus åtskilliga gånger då jag bodde i Härnösand, men förgäves. I helgen fick jag äntligen se den, och även om jag inte hittade den själv och trots att den var mindre än vad jag hade föreställt mig den, är jag mer än nöjd över att ha fått lära känna ännu en signalart.

Vintertagging är en vitaktig skinnsvamp med grova taggar som bara växer på gammeltallar, oftast i naturskogar med höga naturvärden. De ettåriga fruktkropparna börjar växa på senhösten och påträffas under vinter och tidig vår.

Vintertaggingen är sällsynt och har sin huvudutbredning i östra Svealand. Jag drömmer fortfarande om att få hitta min egen vintertagging. Nu när jag har fått en känsla för hur den växer och och hur den ser ut, och dessutom befinner mig i rätt region, borde jag ha bättre chans än någonsin tidigare.

 

Dagens exkursion till Trunsta träsk i Knivsta hade ett enda syfte, nämligen att få se den sällsynta och sällsamma svampen trollhand Hypocreopsis riccioidea. Fyra av expeditionens fem deltagare hade aldrig sett den och jag var en av dem. För att nå vårt mål var vi tvungna att dyka in bland videsnåren och gå på en bräcklig överis som rätt som det var brast under oss. Lyckan var total när trollhanden uppenbarade sig. Den var så mycket snyggare i verkligheten än vad jag hade föreställt mig!

Här lyser jag och trollhanden ikapp i den bleka vintersolen.

Trollhand är en saprofyt, en nedbrytare, som lever framförallt på döda grenar av vide och hassel, ofta tillsammans med skinnsvampen kantöra Hymenochaetopsis tabacina. De fingerlika loberna, som kan vara allt från gulbruna till purpurbruna, har gett arten dess fantasifulla namn.

En maffig trollhand! Både ovanför och nedanför trollhanden syns skinnsvampen kantöra som ofta växer på samma substrat som trollhand.

En greppande hand kring videgrenen. Trollhand gör skäl för sitt namn!

 

Jag minns mycket väl mitt första frätskinn Vuilleminia comedens. Det var min mamma som visade mig det på en ekgren i ekebacken i Ljugnskile. Sedan dess har jag sett det lite varstans och nu senast i Kölängen i Knivsta.

Jag gillar det dramatiska namnet frätskinn. Det ser verkligen ut som att svampen har frätt sönder barken. Fast det handlar snarare om att svampen har sprängt sig fri, eftersom den först börjar växa innan för barken på angripna grenar. Fruktkroppen som sedan blottas kan bli en halvmeter lång.

Frätskinn är rödgrå till smutsigt lila i färgen och har en vaxartad yta i väta. I torka blir den glanslös och sprickig. Skinnet växer under hela året och påträffas allmänt på döda, ofta kvarsittande grenar av ek, björk, al och hassel i hela Sverige.

 

Vad det är spännande att gå och vända pinnar och stockar! Ofta hittar man obskyra skinn och svårbestämda tickor. Idag hittade jag tätskinn Peniophora incarnata, som varken är svårbestämt eller obskyrt, men desto vackrare!

Ett fuktigt tätskinn med sin lysande orangea färg och vita tillväxtzon.

Tätskinn bildar tunna, hårt fastsittande skorpor på framförallt lövved. Den verkar inte vara så kräsen när det gäller val av substrat. Tunna grenar går bra. Tätskinn utvecklas under höst till vår. När de är fuktiga kan de vara lysande orangea medans de i torka bleknar och spricker upp på ett karaktäristiskt sätt.

Ett lite torrare tätskinn som är något blekare och har fått de karaktäristiska sprickorna. Till vänster om tätskinnet växer en bonusart; stor hjortticka Datronia mollis. 

 

Inte trodde jag att dagens promenad till Kölängen i Knivsta skulle generera ett artkryss. Ett rödlistat dessutom!

Ekticka Phellinus robustus som parasiterar på levande, äldre, senvuxna ekar, blev alltså dagens kryss och höjdpunkt. Ektickan har sin huvudsakliga utbredning i sydöstra Sverige, vilket förklarar att det är först nu som upplänning jag träffar på den. Tickan förekommer ofta i få exemplar på varje lokal, och är rödlistad som nära hotad (NT).

Ekticka Phellinus robustus parasiterande på ek.

Ektickan gör sanneligen skäl för artepitetet robustus. Den kan bli upp till 40 cm bred och 15 cm tjock. Att bli så stor tar tid. Tickan är flerårig och det finns exempel på fruktkroppar som blivit över 70 år gamla. Ofta växer ektickan högt upp i kronorna. Mitt fynd gjorde det inte, vilket underlättade fotograferandet.

En vacker och åldrig ticka som det till och med växer mossa på!

Jag kan nu konstatera att har sett de flesta av de 22 arterna i Phellinus-släktet som växer i Sverige. Buskticka P. contiguus och havtornsticka P. hippophaecola trillade in under en exkursion med Uppsala svampklubb i höstas. Kvar att kryssa har jag plommonticka P. tuberculosus och krusbärsticka P. ribis!

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha