Jag känner mig så lyckligt lottad som får gå omkring i fina skogar och leta naturvårdsarter på arbetstid. Även idag, när glasögonen var immiga och det ihärdiga regnet började tränga igenom jacka och skor, kände jag upptäckarlust i den fantastiska asprika grannaturskogen jag var i. Framåt femtiden var det dags att bege sig mot bilen och hem till den stundande tvättiden, men jag kunde inte låta bli att gå en extrasväng i hopp om att hitta något mer bland lågorna. Så plötsligt, på en asplåga, fick jag se dem! Två små kandelabersvampar Artomyces pyxidatus lyste smutsvita mot asplågans svarta ved, precis så fantastiska som jag mindes dem från inventeringarna i Mjällådalen i Västernorrland.

En mäktig syn, även om dessa bara var 5-6 centimeter höga.

Kandelabersvampen är asplågans kronjuvel. Den dyker nästan bara upp på asplågor i skyddsvärda miljöer som hyser sällsynta och rödlistade arter. Därför har kandelabersvamp kvalat in som Skogsstyrelsens signalart, en art som signalerar skog med höga naturvärden. Kandelabersvampen är dessutom listad som nära hotad på svenska rödlistan eftersom grova asplågor som den växer på har minskat i landskapet.

Vacker, inte sant?

 

I helgen var jag för första gången med på Sveriges entomologiska förenings årmöte med tillhörande exkursioner. Det hölls i år i Nyköping, Sörmland, och en av exkursionerna gick till trumgräshoppslokalen vid Nynäs slott som ligger mellan Nyköping och Trosa.

Trumgräshoppa är inte bara en raritet, utan kanske är en av Sveriges häftigaste insekter. Den har fått sitt namn efter det trummande, eller snarare smattrande ljudet hanarna alstrar när de flyger. Och inte nog med det. När hanarna smattrandes tar till flykten spänner de ut sina orangeröda vingar och ger intryck av små röda projektiler som flyger några meter framför fötterna. Detta fick vi uppleva på bergsknallen vid Nynäs slott och de flesta entomologerna var lika förtjusta som jag. Det fotades en hel del, och jag var nog inte ensam om att inte lyckas fånga de röda projektilerna på bild i flykten. Men med lite tålamod fick jag i alla fall en bild på både en hona och hane av trumgräshoppa sittandes på marken.

Hane av trumgräshoppa. När den sitter på marken är den perfekt kamouflerad. Man kan bara ana den röda färgen under yttervingarna.

Honan av trumgräshoppan är också välkamouflerad men mer rödbrun i färgen. Och så är hon större än hanen.

 

Det är nu en vecka sedan jag kom hem från Forskningsresan i Jämtland. Vi var ett 50-tal personer ifrån hela Sverige som under en veckas tid ideellt inventerade avverkningshotade naturskogar i trakterna kring Björkvattnet, nära gränsen till Norge.

Det finns ingen miljö som får mig att känna mig så hemma som i en norrländsk naturskog. I naturskogen, där tall och gran tillåts uppnå flerhundraårig ålder, får jag perspektiv på livet och kan hämta kraft. Men naturskogens varande handlar inte bara om mig. Hundratals växter, svampar och småkryp har sin hemvist i den, och är idag mer eller mindre hotade i en krympande livsmiljö. Därför är det så stärkande med ett arrangemang som Forskningsresan. Det blir en möjlighet att göra något konkret för gammelskogen och ett tillfälle att träffa andra med samma engagemang.

Här kommer bilder från Forskningsresan 2018.

Denna underbara gran har levt i uppemot 200 år, men sjunger nu på sista versen. Den har blivit angripen av den rödlistade rötsvampen granticka Phellinus chrysoloma som nu bildar små bruna hattar i syfte att sprida sina sporer. De horisontella märkena i barken är gjorda av tretåig hackspett Picoides tridactulus.

De senvuxna granarna intill myrarna kan bli riktigt gamla om de förblir oavverkade. På denna hittade vi den rödlistade lilla skålsvampen gammelgranskål Pseudographis pinicola. För att se den är det lupp som gäller!

I den mest förtrollande granskog med stora, ljusa gläntor med kärrfibbla och nordisk stormhatt, meandrade det en liten bäck. Eller å, som vi skulle kalla den i södra Sverige.

När de gamla granarna dör, blir de till lågor. Lågorna i en skog är livsmiljö åt åtskilliga organismer som löser av varandra i nedbrytningsarbetet. På denna låga växte det doftskinn Cystostereum murray.

Även björkarna är viktiga efter sin livstid. Som här, bohål åt någon fågel. I basen på björken växte brunpudrad nållav Chaenotheca gracillima.

Om du vill göra en insats för Sveriges sista gammelskogar, kan jag rekommendera dig att söka upp andra med samma önskan. Det kan exempelvis vara i föreningen Skydda skogen eller i Naturskyddsföreningen. Jag kan också varmt rekommendera dig att följa med på nästa års Forskningsresa.

 

Poppelglasvinge, en fjäril.

Denna respektingivande varelse är en fjäril, närmare bestämt en poppelglasvinge Sesia apiformis. Poppelglasvingen är precis som blomflugor mästare i att efterhärma getingarnas varningsfärger, så kallat mimikry.

Poppelglasvingens larver lever i veden på solbelyst asp, sälg och olika poppelarter där den gnager slingrande gångar mellan barken och veden. Larven lever på detta sätt i uppemot tre år innan den förpuppas i maj. Någon månad senare kryper den fantastiska fullbildade fjärilen fram, skräckinjagande men alldeles ofarlig.

Getinglik men utan gadd.

 

Min mor med fjälltickor.

Jag vill dela med mig av ett fint minne från två somrar sedan när jag var nyinflyttad i Knivsta och jag och min mor upptäckte Knivstas vackra omgivningar tillsammans. För att ha något att utgå ifrån, besökte vi Knivstas alla landsbygdskyrkor. Kyrkorna såg ut som kyrkor brukar, och jag har nu blandat i hop dem i mitt minne. Det jag dock aldrig kommer att glömma är då vi längs vägen hittade de gigantiska fjälltickorna på ett träd. Vi gjorde en tvärnit med bilen, obekymrade om de undrande gårdsinvånarna, och tumlade ut för att klappa, känna och förundras.

Fjälltickor stora som familjepizzor.

Fjällticka Polyporus squamosus är relativt vanlig på ädla lövträd i södra och mellersta Sverige, medans den i nordligaste Sverige går på gråal, björk och sälg. Ovansidan är ockragul med mörkare fjäll och porerna på undersidan är gräddvita. Lukten är mjölig, lite unken.

En sådan här ticksamling är naturligtvis attraktiv för allahanda svampätande småkryp. Svamp är näringsrikt, och fjällticka är inget undantag. Jag minns att i dessa fjälltickor myllrade det av kortvingar. När jag senare frågade en entomolog (insektsexpert) vad han trodde det var för art i fjälltickorna, skrattade han gott åt min fråga och sa att det rörde sig om massor av olika arter. Unga exemplar av fjälltickor lär vara ätbara också för människor. Men jag har aldrig provat själv.

 

Makaonfjärilslarv i försvarsposition.

Under botanikdagarna i Västmanland stötte vi på ett antal makaonfjärilslarver Papilio machaon. En av dem hittades av en äldre man som höll den i en pinne så att alla kunde få fotografera den, däribland jag. Han berättade att det var denna larv som en gång hade väckt hans naturintresse som barn. Jag tror att varken barn eller vuxen kan motstå att fascineras av denna tjocka, marsipanfärgade larv som dessutom har ett hemligt försvarsvapen. När den blir retad reser den upp framkroppen och blottar ett orange organ på huvudet som avsöndrar en kväljande doft! I kombination med varningsfärgerna kan denna manöver skrämma den mest hungriga fiende. Skulle den trots detta bli tagen av en fågel, blir den snabbt släppt eftersom skinnet är mycket illasmakande.

Makaonfjärilslarven lever på olika flockblomstriga växter t ex  strätta Angelica sylvestris och kärrsilja Peucedanum palustre. När larven har förpuppat sig och sedan kläcks kommer den vackraste av fjärilar fram, den blekgula makaonfjärilen med svarta teckningar och röda skrämselögon.

Makaonfjärilslarv ätandes på värdväxten kärrsilja.

 

Violstensalg färgar block och stenar röda längs norrländska skogsbilvägar.

Häromdagen körde jag förbi de här lysande röda stenarna efter ett jobbpass i skogen. De matchade så fint i den blommande ljungen i den annars så tråkiga plantagemiljön. Man kan tro att stenarna har blivit målande, men det är en grönalg som ger den här färgen; violstensalg Trentepohlia iolitus. Violstensalg är en vanlig syn längs norrländska skogsbilvägar. Den tycks gynnas av det plötsliga ljusinsläppet som en vägdragning innebär och kanske gynnas den även av dammbildningen. Namnet violstensalg kommer ifrån den violdoft som uppenbarar sig när man skrapar på algen när den är fuktig.

Jag har tidigare i år skrivit om en släkting till violstensalgen, rödfärgsalg, som färgar trädstammar röda. Läs gärna det inlägget här.

Det bildas en vacker mosaik när violstensalg och lav konkurrerar om utrymme.

 

Blad av gul näckros med gnaghål av näckrosbaggelarver.

Ibland kan man stöta på blad av gul näckros Nuphar lutea som är mönstrade av breda, slingrade gnaghål. Då är det larver av näckrosbagge Galerucella nymphaeae som har varit i farten. På Sveriges lantbruksuniversitet har man bedrivit forskning på dessa larvers påverkan på näckrosblad och omgivande vattensystem och kommit fram till att näckrosbaggelarverna är så kallade ekosystemingenjörer. Ekosystemingenjörer är organismer som har så stor inverkan på sin omgivning att det påverkar ett helt ekosystem, i detta fall en hel vattenmiljö. Näckrosbaggelarvernas gnag minskar nämligen tillväxten hos gul näckros i sådan grad att betydligt mer solljus når vattnet än vad som skulle ha gjorts om näckrosorna hade fått växa ohämmat. Det påverkar hur mycket solljus som når ner i vattnet, som i sin tur reglerar algtillväxten som är födobasen för hela näringskedjan i ett vattensystem!

Glupska ekosystemingenjörer, säkert omedvetna om sin nyckelroll i vattenmiljön.

Näckrosbaggens larver är mörka på ryggen och gula på buken.

 

En äggkokong av skogslyktspindel.

Under lunchrasten idag, i en dikeskant i Jämtland, fick jag se denna lilla lykta som hängde från en kärrfräken. Det är inget mindre än en äggkokong av skogslyktspindel Agroeca brunnea. Själva spindelhonan är uppemot centimetern, är rödbrun och ganska oansenlig, men har alltså förmågan att med sina spinnvårtor på bakkroppen skapa den mest fantastiska lilla barnkammare till sina ägg. Skogslyktspindel spinner förövrigt inga nät, utan jagar i kapp sina byten. På engelska kallas spindeln fairy-lamp spider, vilket man kan förstå!

 

 

Blicka in i dessa pandaögon och du blir kär! Min nya bi-förälskelse är hanen av väggsidenbi Colletes daviesanus. De svarta ögonen, den ljusa nosen… så näpet! Detta möte ägde rum i Gredelby hagar för några veckor sedan. Både hanen och honan av väggsidenbi satt på var sin prästkrage och verkade vara nedkylda. Desto lättare blev det då att fånga dem på bild.

Hane av väggsidenbi. Hanen har längre antenner än honan och saknar hår på bakbenen för att samla pollen.

Nog är sidenbin vackert sidenglansiga, men det är inte därför de har fått de smickrande namnet. Honan, som gräver bohålor åt sina larver i vertikala, solbelysta ytor, klär sina celler med ett sekret som hon avsöndrar från en körtel. Detta skyddande sekret får sedan en struktur som liknar silkespapper. Att just denna art av sidenbi heter just väggsidenbi, beror på att honan kan välja att bygga bo i väggar t ex i vittrade kalkfasader, sandstensbyggnader eller murbruk.

Hona av väggsidenbi. Hon har till skillnad från hanen, långa hår på bakbenen som hon samlar pollen på. Antennerna är en antennled kortare och hon är dessutom någon millimeter större än hanen.

En annan karaktär för just sidenbin är att de har kluven tunga. Tungan är dessutom kort, vilket förklarar det ensidiga valet av korgblommiga växter som födokälla. Korgblommiga växter som t ex prästkrage och renfana har grunda blomkalkar som passar ett kortungebi som väggsidenbi. (Läs gärna också om vårsidenbiet jag bloggade om i våras.)

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha