Ett vackert virrvarr av klorofyllfria, röda till gulfärgade stjälkar.

Får jag lov presentera det vackraste av virrvarr; nässelsnärja Cuscuta europaea! Det är en klorofyllfri växt som parasiterar på brännässlor Urtica dioica. Denna art har jag drömt om att få se i många år, och idag hände det alltså. Det var min vän Yvonne som gjorde fyndet när hon inventerade humlor och fjärilar i en hage utanför Sala. Jag hade följt med henne dit i hopp om att se klöverhumla. Klöverhumlan lös med sin frånvaro trots ihärdigt letande, men vad gjorde det när dagen avslutades med denna fantastiska växt!

Nässelsnärjans blommor är söta och ljust rosa.

Nässelsnärjan uppträdde i mängder på brännässlorna i den välgödslade hagen.

 

Ängsblombocken Stenurella melanura är en liten gracil långhorning som älskar blommor. Får du väl upp ögonen för den, ser du den i var och varannan prästkrage, strätta, mjölkört, älggräs eller rölleka. Både hane och hona av ängsblombock har svarta kroppar och är vackert brunröda på täckvingarna. Honan har dessutom breda, svarta marginaler där de båda täckvingarna möts.

Här är honan av ängsblombock med sina svarta marginaler på de annars så brunröda täckvingarna.

Larven lever i två till tre år i gamla grenar och klena stammar av både barr- och lövträd där veden är mjuk och fuktig. Den förpuppar sig i juni och visar sig som fullvuxen skalbagge i blommorna några veckor senare. Då är det dags att para sig, vilket lämpligtvis också sker i en blomma!

Överst syns hanen med sina helbrunröda täckvingar.

 

Jag tycker det är både spännande och vackert med rostsvampar. De har ofta en komplex livcykel och kan växla mellan olika värdar som den parasiterar. När jag var och inventerade vägkanter i Norrbotten för någon vecka sedan kunde jag inte låta bli att ta den här bilden. Den förställer blommande åkerbär Rubus arcticus, mitt favoritbär, med en alldeles egen unik smak. Åkerbäret på bilden har blad angripna av en rostsvamp som har deformerat och färgat dem orangea. Tack vare den utmärkta fälthandboken Galler vet jag nu att det är fråga om åkerbärsrost Phragmidium arcticum. Jag har inte hittat någon information om hur den här rostsvampen lever, mer än att den inte värdväxlar. Men jag är glad att jag fick ett namn på angriparen iallafall. Ett logisk namn dessutom!

Åkerbär med åkerbärsrost.

 

– Det är en myskbock, det är en myskbock, det är en myskbock! flämtade jag högt när jag fick se denna bjässe till skalbagge. Att jag sett myskbock på bild hade inte gjort mig beredd på mötet med den. Så stor, och så skimrade vacker i regnbågens färger! Jag tvekade en sekund innan jag lät den vandra upp på min hand från pilstammen som den sprang på. De blev en lång fotosession innan jag slutligen satte ner den i pilens grenverk. Då gav den ifrån sig ett litet pip!

Myskbock är en långhorning, vilket de långa antennerna skvallrar om. Hanar av myskbock har antenner som är längre än kroppen, medans honans antenner bara når till mitten av täckvingarna. Min myskbock var alltså en hane. Namnet mysk kommer ifrån den aromatiskt doftade vätska som skalbaggen avsöndrar ifrån två springor på undersidan av mellankroppen när den blir retad. Jag retade den aldrig till den grad att den började dofta.                                                                                                                                  

Myskbocken har en utvecklingstid från ägg till fullvuxen insekt på hela tre till fyra år. Under denna tid lever den som larv i Salix- arter, t ex gamla sälgar, där den äter av veden. Larvernas verksamhet blir även till nytta för andra arter. Ofta hittar man larver som större träfjäril Cossus cossus som lever i de håligheter myskbockens larver har skapat.

 

När man verkligen har letat efter en art, då är det extra fantastiskt när man väl stöter på den. Citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis har jag och en kollega ägnat hela två arbetsdagar åt att leta, utan att hitta den. Så när den utan förvarning dök upp i går vid parkeringsplatsen i Gredelby hagar i Knivsta blev jag uppspelt som ett barn!

Eftersom det var hane var arten lätt att känna igen. Den karaktäristiska gula ”citronen” på det sjunde bakkroppssegmentet lös som en liten sol på den i övrigt mörkröda kroppen. Honor och outfärgade hanar har gula fläckar längs hela bakkroppen och kan därmed förväxlas med nordisk kärrtrollslända Leucorrhinia rubicunda och i viss mån myrtrollslända Leucorrhinia dubia. När man kom den citronfläckade kärrtrollslänadan nära kunde man också se den vita pannan, vilket alla kärrtrollsländor har.

Karaktäristiskt för hanen av citronfläckad kärrtrollslända är den gula citronen på sjunde bakkroppssegmentet.

Citronfläckad kärrtrollslända lever i både näringsfattiga och näringsrika vatten och den har pekats ut som en möjlig indikator-art för vattenmiljöer som är artrika. Tyvärr är den på tillbakagång i Mellaneuropa och finns på flera EU-länders rödlistor, dock inte på Sveriges eftersom den fortfarande är relativt vanlig här. Arten är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Liksom alla kärrtrollsländor har också den citronfläckade kärrtrollsländan vit panna.

 

Jag har fått en ny vana sedan jag hörde talas om blåklocksbi, bi-arten vars hanar gärna kurar i blåklockor när det är dåligt bi-väder. När jag går förbi en blåklocka vänder jag helt enkelt upp den för att se om där sitter något blåklocksbi. Allt som oftast är den tom, men tillräckligt ofta för att man inte ska tröttna, får man av en sötchock utan dess like!

Vänder man på en klocka kan man mötas av uppsynen av en sömnig hane av blåklocksbi.

Blåklocksbiet är ett så kallat oligolektiskt bi. Det innebär att den bara samlar pollen från ett växtsläke, i det här fallet blåklockssläktet Campanula. Hanarna dagvilar och övernattar som sagt ofta i själva matkällan, medans honorna ofta tillbringar natten i boet som hon har grävt i marken till sina larver.

 

Efter tio dagars vägkantsinventering i Norrbotten är jag hemkommen till Knivsta för midsommarfirande. Jag dissade dagens dans runt stången och begav mig istället till Gredelby hagar för att fotografera sju sorters blommor. Trots återkommande regndroppar flög det en hel del fjärilar. Dessa kunde jag förstås inte låta bli, så här kommer nu sju sorters blommor och sju sorters fjärilar. De sistnämnda är inte ämnade för att lägga under huvudkudden!

Först ut är gulvial Lathyrus pratensis och rutig buskmätare Chiasmia clathrata.

Sedan kommer luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus och en flockblomstrig växt som vi kanske inte förknippar med midsommarbuketter; blommande kirskål Aegopodium podagraria.

En söt liten ängssmygare Ochlodes sylvanus lät sig väl smaka av den späda skogsklövern Trifolium medium.

Röllekan Achillea millefolium må vara trivial men den duger gott för denna pärlgräsfjäril Coenonympha arcania. Lägg märke till de pärl-lika ögonfläckarna på bakvingens undersida!

Ingen midsommarbukett utan prästkragar Leucanthemum vulgare. I Gredelby hagar växer de i mängder.

Den femte fjärilen är ingen mindre än den rödlistade violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe. Jag såg sammanlagt tre individer idag. Samtliga var hanar.

I den högväxta fuktängen nere vid Trunsta träsk lyser de upprätta gulvita ståndarknapparna på ängsrutan Thalictrum flavum. (Förväxlingsarten backruta har hängande ståndarknappar.)

Vad glad jag blev när jag såg den sagolikt vackra midsommarblåvingen Aricia artaxerxes slå ut sina bruna vingar! Den sitter på en utblommad humleblomster.

I den mest torkdrabbade backen i Gredelby hagar stötte jag på fjäril och blomma nummer sju; kamgräsfjäril och vitmåra.

 

Det är något magiskt över jungfrusländor, hur de kan fladdra likt fjärilar ovan vattenytan i gammelskogsåar. I veckan stötte jag på en hona av blå jungfruslända Calopteryx virgo. Den satt på en grankvist i kanten till ett hygge. Omgivningen var inte så romantisk, men det var ändå som att tiden stannade upp när jag fick se den vackra grönguldiga varelsen.

Blå jungfruslända är knuten till vatten med lite fart i, helst med sten- och grusbotten och omgivande träd som ger skugga. Vad denna granna hona gjorde på hygget, långt i från något vatten, vet jag inte. Att det är en hona kan man se på de brunfärgade vingarna. Hanens vingar är blå.

En hona av blå jungfruslända som låter sig beskådas.

I Sverige finns ytterligare en art jungfruslända, nämligen blåbandad jungfruslända Calopteryx splendens. Den är något sällsyntare och föredrar sakta framflytande åar. Det är hanens blåbandade vingar som har gett arten dess namn. Vad jag vet har jag inte sett den arten än. Det beror nog på att jag större delen av mitt art-verksamma liv har befunnit mig norr om dess utbredningsområde, som sträcker sig upp till Hälsingland.

 

Denna helg har jag firat den stundande biologiska mångfaldens dag genom att delta i en så kallad bioblitz vid Årike-Fyris i Uppsala. I en bioblitz hjälps experter och amatörer åt med att hitta så många arter som möjligt under ett dygn i en begränsad yta. I en Facebookgrupp för bi-entusiaster hade larmet gått om att ett svartpälsbi Anthophora retusa hade setts i bioblitzens område. Svartpälsbi är en riktig raritet, men har på senare år hittats på allt fler platser. I våras fick jag förmånen att fördjupa mig i svartpälsbiets fascinerande ekologi i ett jobbuppdrag, och sedan dess har jag velat se ett live.

Under bioblitzens sista timma bjöds det på bi-exkursion under ledning av ArtDatabankens Artur Larsson. Vi besökte en torrbacke där det flög gott om både sandbin, bandbin, blodbin och gökbin. När en av de kameraförsedda exkursionsdeltagarna odramatisk visade upp en bild på ett stort, humlelikt bi som hade krupit ner i ett hål i marken, blev det liv i luckan. Det var inget mindre än svartpälsbiet! Det blev till att vakta hålet en lång stund, men det var det värt eftersom den tillslut kom fram och började flyga. Den var så knubbig och söt med sin blänkande bakkropp och sina grönglänsande (!) ögon. Tyvärr fick jag ingen bild framifrån som visar dessa. Men rumpan fick jag med!

Hona av svartpälsbi, på väg bort från kameran.

Hanen av svartpälsbi är lika omisskännlig som honan. Han är stor och pälsig, också med grönglänsande ögon, men är gyllenbrun på huvudet och mellankroppen i stället för svart. Jag kommer definitivt besöka denna torrbacke igen för att få se en skymt av hanen.

Stor svävfluga som söker nektar i tjärblomster.

I den blommande backen surrade också svävflugor, troligtvis stor svävfluga Bombylius major. Stor svävfluga lever som kleptoparasit på bin, vilket innebär att svävflugehonan lägger sina ägg i närheten av bibon. Larverna som kläcks tar sig sedan ned i bi-hålorna där de snyltar på pollen och sedan till och med äter av bilarverna!

Fröställning av backsippa.

I backen växte också backsippa Pulsatilla vulgaris som så här i slutet av maj redan har blommat över. Kvar står de spretande fröställningarna vars fina hår reflekterade den gassande solen. Vackert!

 

Äntligen är fältsäsongen här och kontorsarbete utbyts mot arbete i fält. Just nu är jag är ute på nattliga uppdrag i Västernorrland och Jämtland. Jag besöker vägsträckor där Ecocom har fått indicier på att stora mängder groddjur körs ihjäl. Tips har bland annat samlats in från allmänheten. Min uppgift är att dokumentera både levande och döda groddjur på vägarna för att få in underlag för eventuella skyddsbarriärer och passager för dessa små. Ett jobb som känns både angeläget och är spännande!

Tumme upp för nattarbete.

Groddjuren vandrar till sina lekvatten under årets första varma och fuktiga nätter. Då gäller det att vara på plats. Aldrig har jag sett så mycket groddjur på en gång som i dessa dagar! Det knorras och piper i dikena av vanlig groda Rana temporaria och vanlig padda Bufo bufo (ja, paddor piper mer än de kväker) och de verkar inte låta sig störas i deras spel när jag lyser på dem med pannlampan.

En härlig syn! Spelande vanlig groda.

Och så till den tråkiga biten. Jag har också sett mängder av trafikdödade groddjur. Särskilt paddorna är långsamma över vägen. De knatar sakta några decimeter, sedan vilar de en stund, omedvetna om den fara de utsätter sig för. Förhoppningsvis kommer åtgärder sättas in på några av de vägsträckor som jag har inventerat.

Här är två paddor, en hona och en hane, som vandrar över döda artfränder för att komma till lekvattnet.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha