Grymt snyggt gräs
Gräs är långt ifrån torra och tråkgröna. Titta bara på gulkavlen Alopecurus aequalis!
Gulkavlens ax är avlångt och jämntjockt som en kavel, med ståndarknappar som med tiden övergår från blekt gula till kraftigt orange.
Färgen på stråna är vackert grå-blå-gröna.
Stråna vinklas i basen, knäbjöjer som man säger i botaniska sammanhang, vilket ger gräset ett spretigt intryck.
Botanikdagar på egen hand
Just nu pågår Botanikdagarna i Uppland för fullt. Jag får regelbunda rapporter från min vän Yvonne om allt jag missar: vattenaole, blomvass, nonnea… Suck vilka arter!
Men nu har jag mina egna botanikdagar. Platsen är Arjeplogs omnejd och det slår Mälardalen med hästlängder! Här kommer några av de växter som jag träffade på vid Uddjaures strand, där jag tältade med myggen.
Sumpfräne Rorippa palustris.
Kärrspira Pedicularis palustris.
Norrlandsstarr Carex aquatilis.
Älggräsrost
Älggräsrost kallas den gallbildning som uppträder på älggräs Filipendula ulmaria och som orsakas av rostsvampen Triphragmium ulmariae .
Bilden visar en typisk gallbildning där svampen på kemisk väg har fått bladnerver och bladskaft att svälla upp. Det orange sporpulvret gör gallerna näst intill självlysande. Älggräset gynnas inte på något sätt av det här angreppet, utan förhållandet är parasitistiskt. Inte sällan dör hela älggräsplantan.
Min brudbukett
Jag tycker att en bukett med ängsblommor är så mycket vackrare än den mest konstfulla uppsättning av snittblommor. Känslan av en egenplockad sommarbukett är också så mycket bättre när man vet att den inte har åkt hundratals mil i lastbil och inte är besprutad med allehanda insektsgifter. Min självplockade brudbukett bestod av ett fång häggblommor och en näve skogsförgätmigej.
Hägg Prunus padus har en underbar doft, söt men samtidigt lite bitter (i alla fall inbillar jag mig att jag känner den bittra doften!). Hägg är nämligen rik på ämnet amygdalin, samma välsmakande och giftiga ämne som finns i bittermandel.
I Sverige har vi åtta förgätmigejarter. Skogsförgätmigej Myosotis sylvatica är en av tre arter som har relativt stora blommor (ca 8 mm). Dessa stora blommor, i kombination med foderblad som är lika långa som kronpipen och är försedda med krokuddiga och utspärrade hår, är säkra artbestämningskaraktärer.
Skogsförgätmigej växer naturligt i Skånes lundar, men eftersom arten också är en populär trädgårdsväxt kan man hitta den lite var som helst i landet. Hemma hos mig har den sedan decennier tillbaka lämnat sina prydliga rabatter och gett sig ut i ängarna.
Jag uppäckte snart att jag hade fått en bonus-art i min bukett. De små rödgula vårtorna på häggbladen är galler, boningar åt häggbladgallskvalster Phytoptus padi, även kallade hägghorn. Gallkvalster är mikropsopiskt små spindeldjur med maskformad kropp, sugande mundelar och endast två benpar. Bara i Sverige finns det omkring 250 olika arter, varav mer än hälften bildar galler.
Hanar är ytterst sällsynta och oftast praktiserar honorna jungfrufödsel. Honan lägger sina obefruktade ägg på våren efter att ha övervintrat i värdväxtens knoppar. Snart suger både honan och ungar bladnäring så att galler bildas. Spridingen sker främst med vinden och för att blåsa bort har de lite olika tekniker. De kan ställa sig upp, klättra upp på varandra eller göra små skutt.
Efter att ha läst om dessa små lirares liv kunde jag inte bli annat än öm i hjärtat. Jag är glad att de fick vara med i min brudbukett!
Ekbräken på g.
Apropå kärnkraft
Jag har ett fint blomsterminne kopplat till kärnkraftsverket i Oskarshamn, vilket känns absurt med tanke på den dramatiska utvecklingen i Japan.
Det var i samband med sommarens Botanikdagar, som vi botaniserade på artificiella grusåsar bara några hundra meter från kärnkraftverket. Solen stekte och den ljusreflekterade miljön krävde solglasögon för att undvika spänningshuvudvärk. (Eller var det inbillad strålningshuvudvärk som kom smygande?).
Under det korta besöket fick jag se två efterlängtade drömarter, några bonusarter som jag aldrig tidigare hade sett men som jag heller inte har längtat efter, och flera kära återseenden.
Kärnkraftverket i Oskarshamn- En udda plats för biologisk mångfald?
Äntligen! Ända sedan jag köpte min flora för 11 år sedan, har jag längtat efter att få se klipplin Linum austriacum.
Även rosenkronill Securigera varia var en drömart. Den var dock lite blekare än vad jag föreställt mig.
Styv fingerört Potentilla recta var en trevlig bonusart.
Aldrig att jag tröttnar på denna fantastiska blomma! Blåeld Echium vulgare var ett kärt återseende.
En ledig dag
En ledig dag från inventeringsjobbet. Vad gör man? Jo, man vandrar iväg och letar spännande växter!
En av botanikerna visades oss en lokal med krusbräken Cryptogramma crispa, en sällsynt men omisskännlig ormbunksväxt. De krusiga bladen får mig att associera till morotsblast.
I de fuktiga svackorna växte polarull i mängder, Eriophorum scheuchzer. Fluffigt värre!
Jag blir alltid glad när jag ser polartåg Juncus biglumis. Jag tycker att blommorna ser ut som stora handskar med pekande pekfingrar. Ni vet, sådana supportrarna har på hockeymatcher.
Fjällsyra Oxyria digyna är en växt som är lika syrlig som den låter. Precis som harsyra, innehåller de njurformade bladen oxalsyra, och ger växten en frisk smak. Käka lugnt bara! Oxalsyra är giftigt i stora mängder. Titta kan du göra hur mycket som helst.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En stor del av biomassan i fjällen består av olika arter av lav. I denna snölega bredde den omisskännliga saffranslaven Solorina crocea ut sig i vida mattor.
Så gjorde vi
Inventeringsuppdraget var att kartera floran på fyra förutbestämda fjälltoppar. Varje fjälltopp delades in i fyra fält, ett för varje vädersteck, och varje fält delades sedan upp i en övre och undre zon.
Floran dokumenterades på flera olika sätt. Det som var mest tålamodsprövande var att i varje fält skriva upp samtliga arter i 400 rutor, 1 x 1 dm stora. De rutor som bara bestod av jord och sten inventerades på ett kick. Värre var det med rutor där täta rismattor kuvade de underliggande växterna vars späda skott då blev både svårfunna och svårbestämda.
Den inventeringsmetod jag tyckte var roligast, var att gå igenom de breda zonerna och skriva upp samtliga arter. Och ju längre tid som gick mellan artfynden, desto mer mer utmanade blev det att hitta ytterligare en art. Skattjakt helt enkelt!
Vi gjorde också linjetaxeringar. En av oss gick då utefter ett rep och ropade ut vilken växt eller struktur som fanns exakt under varje halvmetersmarkering på repet. Den andra personen förde protokoll efter bästa förmåga.
Den första toppen låg vid trädgränsen. På bilden syns en kvadrat bestående av nio rutor. I varje “hörnruta” i kvadraten, lade vi ut ett nät som bildade 100 smårutor som vi inventerade noggrant.
Resterade toppar låg på kalfjället. Bilden visar högsta höjden på topp nr. 2 där de fyra stora fälten möttes.
Topp nr. tre var fjället Gåsen, som också har gett namn till den fjällstation vi bodde på.
Och så var det fjärde toppen. Allt som oftast var den insvept i moln. Men inte denna dag.
Vid varje topp slog vi upp vårt basläger. (Men vi övernattade alltid vår bekväma fjällstuga).
En bukett fjällväxter
Jag vet inte hur jag skall strukturera upp alla arter som jag vill skriva om. Men här kommer några till att börja med.
Fjällvedel Astragalus alpinus är en vacker ärtväxt som hittas allmänt på fuktiga ställen i hela fjällkedjan. Vad man vet, har larverna av kilstreckad fjällsäckmal Coleophora svenssoni, högnordisk höfjäril Colias hecla och fjällvickerblåvinge Albulina orbitulus, fjällvedel som enda värdväxt.
Fjällkåpa Alchemilla alpina är vår enda daggkåpa som har fingrade blad och är därför lätt att känna igen. Se bara upp med dvärgfingerörten Sibbaldia procumbens som kan påminna om fjällkåpan, men som bara har tre “fingrar” gentemot fjällkåpans fem.
Alla violer är inte blå. Fjällviolen Viola biflora, är undantaget som bekräftar regeln.
Fjällbräken Athyrium distentifolium växer i buketter på skyddade, fuktiga platser i fjällen. Bladen är skira och har en omisskännlig ljusgrön färg.
Fjällförgätmigej Myosotis decumbens. Aldrig att man förgäter en sådan skönhet!