Sippor i färgerna tre
Ett hav av vitsippor. Vad kan väcka större lycka? Solstrålar genom skir grönska av hägg och hassel. En varm, fuktig luft med doft av jord och vitsippor och en serenad av lövsångare och koltrastar. Dagens tur till en av Dalälvens skogspärlor stimulerade många sinnen. Målet var bland annat att hitta gulsippa Anemone ranunculoides, en egen art som ser ut som klassisk vitsippa Anemone nemorosa, men som är strålande gul.
Här är den! Gulsippan i egen hög person. Minnen av både blåsippa och vitsippa har jag sedan tidig barndom, vilket jag säkert delar med många andra svenskar. Första gången i mitt liv som jag fick se gulsippa, var först i högstadiet under en skolresa till Öland. Det är nämligen i kalktrakter som gulsippan uppträder, gärna tillsammans med både blåsippa och vitsippa, i mullrika lundar. Fortfarande längtar jag efter att få se svavelsippa, den sällsynta hybriden mellan gulsippa och vitsippa.
Den välbekanta och omsjungna blåsippan. Här i en något blek version. Det var på hemvägen från min skogstur efter mycket sökande som jag äntligen hittade några exemplar av gulsippa i havet av vitsippor. Här och var uppenbarade sig också blåsippsplantor Hepatica nobilis, nu såhär i maj med något bleka blommor efter att ha lyst klarblått i flera veckor.
Fällans första fångst: Åkervindefjädermott
Som ett barn på julafton kliver jag numera upp tidigt på morgonen och med spänning inspekterar min nattfjärilsfälla. Efter några kalla och fruktlösa nätter har denna nattens lysning gett resultat. Ett litet liv, ett åkervindefjädermott Emmelina monodactyla, blev den första nattfjärilen som fångades in på Krans väg 19 i Tierp.
Ett fjädermott blev premiärarten i min fälla! Detta är ett åkervindefjädermott. Arten flyger tidigt på säsongen, är rostbrun till ljusgrå i färgen och har svarta prickar längs med bakkroppens ovansida (som tyvärr syns dåligt på bilden). Du har säkert någon gång lagt märke till att din utebelysning har dragit till sig tillsynes förvirrade nattfjärilar. Detta fenomen utnyttjar man när man vill fånga dem. Min fälla består av en låda och ett UV-lysrör som drivs av ett 12 volts MC-batteri. En ljuskänslig sensor aktiverar lysröret vid mörkrets inbrott och stänger av lyset när det ljusnar ute. Nattfjärilarna, som attraheras av ljuset och leds ner i lådan, kan sedan beskådas i lugn och ro på morgonen. Perfekt för den som är kvällstrött!
Vad grannarna tror om min UFO-liknande ljusfälla på altanen, vet jag inte. Men för mig är det en härlig syn! 
Lådan är inredd med tidningspapper och äggkartonger, vilket ger gott om skrymslen för fjärilarna att gömma sig i. Efter att ha konsulterat den behändiga lilla boken Fjädermott i Norden, hemsidan Vilkenart.se och skrollat bland inläggen i Facebookgruppen Insektsdagboken, känner jag mig sådär härligt säker på min artbestämning, lyckligt omedveten om de artbestämningsfällor som man säkert kan trampa i som nybörjare.
Fjädermott ser lite ut som stora myggor med sina smala vingar och långa ben. Men de har alla det som kännetecknar en fjäril; fyra fjällklädda vingar och en sugsnabel. När man väl har konstaterat att man har fångat ett av Sveriges 45 arter av fjädermott, är denna bok ett måste! Avslutningsvis vill jag bara svara på den vanligaste av frågorna jag får om min fälla; vad jag gör med fjärilarna efter de har fångats in? För dig som är djurvän kan jag lugna med att jag släpper ut dem i närliggande buskage efter fotografering.
Mosippan ute i backarna står
Kan man bli annat än glad när man får hälsa på mosippor? Första maj firade jag med att klappa mosippa Pulsatilla vernalis på Marma skjutfält i Norduppland. Det var många år sedan jag sist fick se blommande exemplar av mosippa och jag ville dessutom visa Helmer denna vackra raritet. Att hitta de decimeterhöga håriga sipporna tog ett tag, trots noggranna koordinatangivelser från Artportalen. Det var som om ögat behövde ställtid. När vi väl hade hittat den första bugande sippan, såg vi den snart lite varstans. Så vacker, och så klappvänlig!
När solen kom fram började sandbina att surra och vargvägsteklar att flyga lågt över sandblottorna i jakt på byten. Inga av insekterna ville fastna på bild under de korta stunder som solen sken. Mosipporna däremot, var tacksamma att fota.
Få växter är så klappvänliga som mosippa. Denna knopp värmde sig i en rejäl pälsmössa! Marma skjutfält är till vardags avspärrat för allmänheten till förmån för försvarsmaktens övningar. Tack vare markslitaget av bandvagnar, soldatfötter och granatexplosioner i det sandiga tallhedslandskapet, så skapas det ständigt nya kala fläckar där den konkurrenssvaga mosippan kan växa.
Karaktäristiska mosippeblad – värda att hålla utkik efter i ljusa, sandiga tallskogar. Kontinuerlig störning i markskiktet är en förutsättning för mosippans överlevnad. Mosippor var betydligt vanligare förr i tiden då var och varannan bonde hade korna på skogsbete och det förekom en högre frekvens av skogsbränder i landskapet som skapade de livsviktiga markblottorna och höll undan konkurrerande risbuskar. Idag är mosippan klassad som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan. Växten är dessutom fridlyst och Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för mosippans bevarande.
Tickan var ett slemhorn – mysteriet löst!
En bild tagen i all hast med mobilen, föreställandes något mystiskt som senare visade sig vara plasmodiumstadiet av slemsvampen slemhorn. I en bildmapp på datorn med oidentifierade arter har den här bilden legat sedan hösten 2018. Denna gula, poriga och svällande art har gäckat mig sedan jag hittade den på död ved i en skogsdunge utanför Uppsala. Förgäves har jag letat i mina tickböcker utan att komma vidare i artbestämningen, gett upp, och låtit bilden arkiveras. Det jag inte förstod för ett år sedan var att det inte var en ticka som jag hade hittat. Det var inte ens en svamp!
Häromdagen tog jag fram min finska bok om myxomyceter som jag har ägnat allt för lite uppmärksamhet åt. Jag förstår inte ett ord finska, men bilderna är vackra och jag ville helt enkelt njuta lite av dessa bilder. När jag synar omslaget klickar det till i mig. Där syntes en liten men tydlig bild på min gula så kallade ticka. Mysteriet var äntligen löst! Arten var en myxomycet, en slemsvamp, närmare bestämt ett plasmodium av arten slemhorn Ceratiomyxa fruticulosa.
Min vackra finska bok om slemsvampar med mitt slemhorn på framsidan. Slemsvamparnas livcykler och olika stadier är inte helt okomplicerade. Men jag gjorde ett försök att förklara slemsvampen vargmjölks livcykel i ett tidigare inlägg, som ni gärna får läsa. Ett av slemsvamparnas livstadier är i alla fall plasmodiumstadiet, det stadiet mitt slemhorn var i när jag hittade det. Ett plasmodium är en frilevande klump som kryper fram, ätandes det den kommer över i form av bakterier och mikroskopiska svamphyfer. Plasmodiet har ett stort antal cellkärnor, oftast diploida (innehåller två kompletta uppsättningar av kromosomer), men det finns inga cellväggar utan cellkärnorna flyter fritt i kroppen. Även om både plasmodiet och det sporproducerande kropparna som bildas senare liknar svamp, så klassas numera slemsvampar som en stam i riket protister. När jag läste om livets uppkomst och systematik under biologutbildningen fick vi lära oss att protister var en slags slasktratt där man har placerat det som varken är svampar, växter eller djur.
Den lilla men naggande goda skriften om slemsvampar av Uno Eliasson. Slutligen vill jag tipsa om en fantastisk liten skrift om myxomyceter av Uno Eliasson. Jag köpte den för 10 kr i presentshoppen i Göteborgs botaniska trädgård för några år sedan. Skriften innehåller nycklar, artbeskrivningar och bilder på slemsvampar som har hittats i botaniska trädgården i Göteborg, samt en omfattande inledning om slemsvamparnas biologi.
Fyra signalartsmossor som är vanliga på västkusten
Signalarter är lättidentifierade arter som indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter i skogsmiljöer. Eftersom det bland annat råder så olika klimatologiska förutsättningar i vårt avlånga land, har många av våra signalarter olika starkt signalvärde beroende på var i landet de växer. I detta inlägg ska jag presentera fyra signalartsmossor som är mycket vanliga på västkusten och därför har lägre signalvärde där än i övriga Sverige. Samtliga arter är fotograferade på Lammön, ett litet naturreservat i Tanums kommun, i norra Bohuslän.
KLIPPFRULLANIA
I mitten på denna trädgren syns en decimeterstor, yvig fäll med rödbrun klippfrullania. Sitt namn till trots, hittar jag ofta klippfrullania Frullania tamarisci på trädstammar på västkusten. Men i övriga Sverige, där artens signalvärde är högre, växer den främst på klippväggar i miljöer med konstant fuktigt mikroklimat. Klippfrullania känns igen redan på håll. Den är yvig och har en karaktäristisk rödbrun färg. Förväxlingsart kan vara någon av fransmossorna Ptilidium sp. som kan ha samma rödbruna färg, men en fransmossa har alltid fransiga blad vilket klippfrullania aldrig har. En annan möjlig förväxlingsart är någon av porellorna Porella sp. Porellor ser helt enkelt ut som en klippfrullania men är rent gröna och saknar alltså klippfrullanians rödaktiga färg.
I mitten av bilden syns en liten tuss med klippfrullania, omgiven av ljusgröna mattor av cypressfläta Hypnum cupressiforme. 
När klippfrullanian torkar upp antar den en nästan korall-lik struktur. Skotten är 3-5 centimeter långa, plattade med förgreningar åt sidorna. 
Såhär ser en fuktig klippfrullania ut på nära håll. På vissa skott syns de runda och taktegellagda bladen. VÅGIG SIDENMOSSA
Lysande ljusgrön syns den vågiga sidenmossan i vacker kontrast emot övriga mossor på stenarna. Vågig sidenmossa Plagiothecium undulatum sticker ut med sin ljust gröna färg och är lite av en favorit hos mig. Om man jämför vågig sidenmossa med andra sidenmoss-arter så är vågig sidenmossa en riktig bjässe med skott som är flera centimeter stora. Varje skott består av en stam som täcks av massor av tvärvågiga blad.
De ljust sidenglänsande skotten är flera centimeter stora. Den största arten i släktet sidenmossor! 
De tvärvågiga bladen som har gett vågig sidenmossa sitt namn, syns på denna bilden. VÄSTLIG HAKMOSSA
På bilden syns en sten som är helt täckt med en matta av västlig hakmossa. Västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus kan verkligen täcka var och varannan sten i skogar på västkusten. Det är en stor och yvig mossa med spetsiga, längsveckade blad som växer tätt och utspärrade från stammen.
Skotten av västlig hakmossa är styva och sticker ut från underlaget. I Sveriges östra och norra delar signalerar fynd av västlig hakmossa att mikroklimatet länge har varit fuktigt och stabilt, vilket det ofta är i skogsekosystem som är mer eller mindre orörda. Då är det ofta lönsamt att leta efter rödlistade arter eller andra signalarter.
Här ser du de spetsiga bladen som är böjda åt samma håll i grenspetsarna. 
En underbar fäll av västlig hakmossa! STOR REVMOSSA
Stor revmossa med Y-förgrenade skottspetsar. Den mossa som är sist ut bland de fyra signalartsmossorna är stor revmossa Bazzania trilobata. Artepitetet trilobata syftar till de utdöda kräftdjuren trilobiter som man kan hitta fossil av i kalksten. Visst ser de välvda skotten av ovanpå varandra liggande blad ut som riktiga kräftstjärtar! Ett annat kännetecken är att skotten ofta förgrenar sig Y-likt.
Stor revmossa i mängder! Stor revmossa är en exklusiv mossa i södra Sverige med undantag för västkusten. Enstaka fynd är också gjorda i norra Sverige. Gemensamt för lokalerna med stor revmossa är att den växer i slutna gammelskogar och i nordvända bergsbranter med jämn och hög luftfuktighet.
Epålettsvamp
Ett 20-tal fruktkroppar av epålettsvamp som växte på en nedfallen ekgren gladde mig på nyårsafton. Epålettsvamp Panellus stipticus är en vedlevande mussling som alltid ser ut att ha torkat och tappat färgen. Hur fräsch och nyutsprungen svampen än är, har den alltid en smutsbeige färg och ett utseende som får mig att associera till torrspruckna hälar. Men denna lite tråkiga uppsyn tycker jag kompenseras av det fyndiga namnet epålettsvamp. När jag inför detta blogginlägg googlade ordet epålett så hade jag ingen aning om att det var namnet på utsmyckat axelstycke i en uniform. Efter att ha tittat på bilder på ett antal epåletter tycker jag mig i alla fall se en formlikhet med epålettsvampen.
Epålettsvampen ser på nära håll ofta ut som ytan på torrspruckna hälar. Epålettsvampen har en hatt som är en till tre centimeter bred och har en kort sidoställd fot. Exemplaren på bilden växte på en grov, nedfallen ekgren. Murken ekved är det substrat den föredrar, även om den också dyker upp på annan lövved. Fruktkroppar av epålettsvamp kan man hitta året runt.
På denna bilden syns epålettsvampens korta, sidoställda fot. 2019 var tistelfjärilens år
En trött och sliten nässelfjäril. Foto: Eva Lundell Det är nog få som har undgått att 2019 var tistelfjärilens år. Googlar man på orden “tistelfjäril” och “invation” dyker det upp många artiklar på ämnet från tidningar som normalt inte har arter och natur på sin agenda. Som biolog har man fått känna sig lite märkvärdig när man mer än en gång har fått kommentera den stora mängden av stora brunfläckiga fjärilar med ett nonchalant “ja de kommer ju ända ifrån Medelhavet”. Riktigt sant är det ju inte att just vår tistelfjäril i försommarens kaprifolhäck har flugit så långt, men det är definitivt nästan säkert en avkomma från en tistelfjäril som några månader tidigare började sin resa från Nordafrika eller Mellanöstern. Och det är fascinerande nog.
Det jag gillar med bilden på tistelfjärilen ovan, som förresten min mor har tagit, är att den visar hur en tistelfjäril faktiskt ser ut efter en flygtur på hundratals mil; blek och sliten. Denna tistelfjäril representerar kämparna i livet. De som fortfarande flyger trots att vingarna kan ha reducerats med en tredjedel av hårda vindar. Det är långt ifrån den nykläckta, fotoshoppade tistelfjärilen som får pryda framsidan av kalendrar och bokomslag. Men den är vacker ändå, för att den berättar en historia. Med det säger jag gott nytt år!
Bokrödgömming
Ser du de små röda fläckarna på bokstammen? Det är svampen bokrödgömming. På annandagen gjorde jag och mor ett nostalgibesök i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand. Denna bokskog lär vara den nordligaste spontant uppkomna bokskog i Sverige. För många år sedan, under ett och ett halvt år, hade jag förmånen att bo strax intill detta reservat och bokskogen ingick då i mina dagliga strövmarker. När jag återvänder idag ser jag arter jag inte var medveten om i början på tjugohundratalet. En av dessa är bokrödgömming Neonectria coccinea. När jag fick syn på de röda små plupparna tjoade jag högt av glädje. Dels för att det är en art jag inte har sett förut, och dels för att den är såå snygg!
Här syns bokrödgömmingen som röda kaviarägg i vacker kontrast till bokens gråa bark och plattsvepemossans skirhet. Håris i Hogsäms naturreservat
Det är mellandagar och jag hälsar på släkt och familj i norra Bohuslän. Klassiskt västkustvinterväder mötte mig dagen innan julafton; regn och dimma. Men igår slog vädret om och temperaturen kröp under nollan. Det visade sig att detta väderomslag gav perfekta förutsättningar för bildning av håris. I varje fall stötte jag och min mor på massor av vedbitar på marken med detta fenomen i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand.
Håris, ett konstverk av svampen Exidiopsis effusa Håris är ett fenomen som kan uppstå på fuktig, murken lövved när temperaturen är strax under noll grader och marken är snöfri. Exakt hur dessa isnålar bildas, är inte helt klarlagt, men det står i alla fall klart att svampen Exidiopsis effusa är inblandad. När svampen bryter ned veden bildas koldioxid som pressar ut vattnet ur vedens många porer. Att vattnet sedan fryser till is beror troligen på att svampen också frigör ämnen som katalyserar isbildningsprocessen.
När jag för första gången stötte på håris hade jag ingen aning om att det var en svamp som låg bakom detta fenomen och jag minns min förundran över mitt hårisfynd. Andra namn på fenomenet som t ex vätteskägg skvallrar om att folk har förundrats över detta vita fluff sedan lång tid tillbaka och har sökt alternativa förklaringar.
Håris eller vätteskägg består av isnålar. Sex vanliga & lättigenkännliga skogsmarksmossor
I den här skogen kan vi verkligen tala om en mossmatta! Denna gröna matta består av ett fåtal mossarter som är lätta att känna igen och lära sig. Här kommer en liten guide till sex mycket vanliga och lättigenkännliga mossor som växer på marken i skogen.
HUSMOSSA
Det känns självklart att ta upp husmossa Hylocomium splendens som första mossa bland skogsmarksmossorna. Den är så otroligt vanlig och kan vara den dominerande mossan i en skog så långt ögat når. Det mest karaktäristiska med husmossa är att den växer i våningar. Varje skott bildar en ny våning för varje år. Den översta våningen är den yngsta våningen, och den bildar som ett tak för hela skottet. Varje våning är dubbelt pargrenig. Det betyder att det utgår motsatta grenar från mittstammen som i sin tur har motsatta smågrenar på sig. Detta växtsätt påminner något tujamossorna Thuidium sp. men tujamossorna är ljusgröna och matta i färgen gentemot husmossans brungröna färg.
Här syns mängder av “takvåningar” på husmossan. Färgen är brungrön. 
Varje våning på husmossan är dubbelt pargrenig. 
Rycker man upp ett skott av husmossan syns de karaktäristiska våningarna tydligt. En ny våning bildas för varje år. Det största skottet på bilden är alltså minst fyra år gammalt. KAMMOSSA
Kammossa Ptilium crista-castrensis är min mammas favoritmossa och jag förstår henne verkligen! Färgen är ljusgrön och varje skott ser precis ut som en dubbelsidig kam.
Varje skott av kammossan ser ut som en dubbelsidig kam. 
Dubbelsidiga kammar eller platta julgranar om man så vill. STOR KVASTMOSSA
Det finns många arter av kvastmossa och den som kanske är lättast att känna igen är stor kvastmossa Dicranum majus. Stor kvastmossa har bågböjda, centimeterlånga blad. Toppen på varje skott böjer sig åt ett håll – precis som på en sopande kvast!
Stor kvastmossa gör skäl för sitt namn med de kvastlika skottopparna. VÄGGMOSSA
Väggmossa Pleurozium schreberi är tillsammans med husmossa den vanligaste marktäckande mossan i skogen. Varje skott består av en stam med spretande grenar i ett plan. Stammen är alldeles rödbrun – precis som en faluröd ladugårdsvägg. Namnet väggmossa kommer ifrån bruket att täta timmerväggarna med arten förr i tiden.
Väggmossan med sina ladugårdsröda stammar. PRAKTBRÄKENMOSSA
Praktbräkenmossa Plagiochila asplenioides är en personlig favorit blad markmossorna i skogen. Den växer där det är lite fuktigare och i vätan ger den ett skirt intryck. Tittar du lite närmare på praktbräkenmossan så ser du att varje skott består av en stam med två rader av stora, nästan genomskinliga blad som saknar bladnerv. Toppen på skottet är oftast lite böjd och liknar därmed en kräftstjärt. Om du känner till ormbunksväxten svartbräken så kan du tänka att praktbräkenmossa ser ut som miniatyrer av den ormbunken.
I vätan ger praktbräkenmossan ett ljusgrönt och skirt intryck. 
Bladen, som sitter i rader på var sida stammen, är nästan genomskinliga och saknar bladnerv. Skottopparna böjer sig likt kräftstjärtar på praktbräkenmossan. KRANSMOSSA
Sist ut i denna mossguide är kransmossa Rhytidiadelphus triquetrus. Det är en karaktäristisk art för näringsrik granskog, men hittas även i andra miljöer. Kransmossa är en spretande mossa. Grenarna spretar åt alla håll på den styva stammen, och även varje litet trekantigt blad spretar ut vilket ger mossan ett rufsigt helhetsintryck. Stammen är brunröd, precis som hos väggmossan.
Här ser man att kransmossan har grenar som spretar åt alla håll. 
De spretande, trekantiga bladen hos kransmossan ger ett rufsigt helhetsintryck. På bilden kan man ana den rödbruna stammen.
