Denna helg har jag firat den stundande biologiska mångfaldens dag genom att delta i en så kallad bioblitz vid Årike-Fyris i Uppsala. I en bioblitz hjälps experter och amatörer åt med att hitta så många arter som möjligt under ett dygn i en begränsad yta. I en Facebookgrupp för bi-entusiaster hade larmet gått om att ett svartpälsbi Anthophora retusa hade setts i bioblitzens område. Svartpälsbi är en riktig raritet, men har på senare år hittats på allt fler platser. I våras fick jag förmånen att fördjupa mig i svartpälsbiets fascinerande ekologi i ett jobbuppdrag, och sedan dess har jag velat se ett live.

Under bioblitzens sista timma bjöds det på bi-exkursion under ledning av ArtDatabankens Artur Larsson. Vi besökte en torrbacke där det flög gott om både sandbin, bandbin, blodbin och gökbin. När en av de kameraförsedda exkursionsdeltagarna odramatisk visade upp en bild på ett stort, humlelikt bi som hade krupit ner i ett hål i marken, blev det liv i luckan. Det var inget mindre än svartpälsbiet! Det blev till att vakta hålet en lång stund, men det var det värt eftersom den tillslut kom fram och började flyga. Den var så knubbig och söt med sin blänkande bakkropp och sina grönglänsande (!) ögon. Tyvärr fick jag ingen bild framifrån som visar dessa. Men rumpan fick jag med!

Hona av svartpälsbi, på väg bort från kameran.

Hanen av svartpälsbi är lika omisskännlig som honan. Han är stor och pälsig, också med grönglänsande ögon, men är gyllenbrun på huvudet och mellankroppen i stället för svart. Jag kommer definitivt besöka denna torrbacke igen för att få se en skymt av hanen.

Stor svävfluga som söker nektar i tjärblomster.

I den blommande backen surrade också svävflugor, troligtvis stor svävfluga Bombylius major. Stor svävfluga lever som kleptoparasit på bin, vilket innebär att svävflugehonan lägger sina ägg i närheten av bibon. Larverna som kläcks tar sig sedan ned i bi-hålorna där de snyltar på pollen och sedan till och med äter av bilarverna!

Fröställning av backsippa.

I backen växte också backsippa Pulsatilla vulgaris som så här i slutet av maj redan har blommat över. Kvar står de spretande fröställningarna vars fina hår reflekterade den gassande solen. Vackert!

 

Dagens exkursion till Trunsta träsk i Knivsta hade ett enda syfte, nämligen att få se den sällsynta och sällsamma svampen trollhand Hypocreopsis riccioidea. Fyra av expeditionens fem deltagare hade aldrig sett den och jag var en av dem. För att nå vårt mål var vi tvungna att dyka in bland videsnåren och gå på en bräcklig överis som rätt som det var brast under oss. Lyckan var total när trollhanden uppenbarade sig. Den var så mycket snyggare i verkligheten än vad jag hade föreställt mig!

Här lyser jag och trollhanden ikapp i den bleka vintersolen.

Trollhand är en saprofyt, en nedbrytare, som lever framförallt på döda grenar av vide och hassel, ofta tillsammans med skinnsvampen kantöra Hymenochaetopsis tabacina. De fingerlika loberna, som kan vara allt från gulbruna till purpurbruna, har gett arten dess fantasifulla namn.

En maffig trollhand! Både ovanför och nedanför trollhanden syns skinnsvampen kantöra som ofta växer på samma substrat som trollhand.

En greppande hand kring videgrenen. Trollhand gör skäl för sitt namn!

 

Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag jobbar med fjärils- och humleinventering, utan att närmare gå in på vad det innebär. För er som är nyfikna tänkte jag nu att jag skulle förklara bakgrunden till inventeringen och beskriva en vanlig arbetsdag.

Fjärilar och humlor.. vad vore sommaren utan dessa? Mitt jobb är att inventera dem i ängs- och betesmarker. (Ängshumla och skogspärlemorfjäril på väddklint)

Det är av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, jag är anställd. SLU har ett nationellt miljöövervakningsprogram som kallas NILS (Nationell Inventering av Landskapet I Sverige). Programmets syfte är att samla, analysera och presentera data om hur landskapet i Sverige ser ut och förändras över tid. Övervakningen bygger på att data samlas in i så kallade NILS-rutor. NILS-rutor är permanenta provrutor som är utspridda i hela vårt avlånga land. Rutorna är 5 x 5 km i södra Sverige i norr 15 x 15 km.

I NILS-rutorna finns det ängs- och betesmarker registrerade. I ett slumpmässigt urval av dessa ängs- och betesmarker inventeras förekomsten av fjärilar och humlor vart femte år. Det är viktigt att ha koll på dessa insekter. Arter som minskar respektive ökar säger något om landskapets förändringar och den biologiska mångfalden i stort. Särskilt fjärilar reagerar snabbt på miljöförändringar och olika arter är olika känsliga för processer som igenväxning, eutrofiering och ett allt mer rationellt och storskaligt jordbruk.

Jag har ansvar för att inventera 9 NILS-rutor med sammanlagt 20 ängs- och betesmarksobjekt, i Uppland och på Gotland. Varje objekt besöker jag fyra gånger under säsongen, tre gånger av besöken inventerar jag fjärilar och en gång inventerar jag humlor. Metoden är utformad så att den skall kunna upprepas av vem som helst och resultatet går sedan att jämföra med andra objekt där samma inventeringsmetod har använts. Ett ängs- och betesmarksobjekt kan se ut som på bilden nedan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

Så här kan ett ängs- och betesmarksobjekt se ut på kartan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.

När jag inventerar fjärilar går jag i stadig takt (50 m/min) längs transekterna och registrerar alla fjärilar jag ser i en halvcirkel med fem meters radie framför mig. När jag inventerar humlor går jag långsammare (25 m/min) och radien på halvcirkeln som jag söker av är bara två meter.

En vanlig arbetsdag inleder jag tidigt på morgonen med att kolla väderprognosen. Det är SMHI som sätter agendan för dagen; är det är sol och temperaturer över 17 grader i någon NILS-ruta, är det till den jag åker för att inventera fjärilar. Är det mulet blir det istället humleinventering. Regn, kraftig blåst eller temperaturer under 17 grader innebär alltid att inventeringen ställs in och jag får en ledig dag.

När jag har bestämt var jag ska inventera, sätter jag mig i tjänstebilen och kör dit. Det blir onekligen en del bilkörning i jobbet, men det gör mig inget. Väl framme vid ett objekt är det dags att hänga på sig utrustningen: en handdator, en syftkompass, två gps:er, karta och håven såklart. Sedan söker jag upp den första transektens startpunkt med hjälp av gps:en och börjar inventera. Varje fjäril eller humla som finns på transekten knappas in på handdatorn och får sin position registrerad. Ibland måste jag fånga in insekten för att kunna artbestämma den. Är det någon av de större pärlemorfjärilarna får man vara beredd på en språngmarsch- de är så himla snabba!

Vädret är ett gissel. När solen går i moln måste jag pausa fjärilsinventeringen eftersom de då slutar flyga. Det händer heller inte allt för sällan att SMHIs prognos slår fel och att man efter en och en halv timmes bilkörning till ett objekt tvingas konstatera att det inte är inventeringsväder.

Jag är väldigt glad över mitt sommarjobb. Att få betalt för att artbestämma, som är mitt största intresse, är en ynnest. Att få vara ute på arbetstid likaså (dessutom bara när det är fint väder!). När arbetsdagen är slut, dröjer jag mig ofta kvar på objektet och håvar lite sländor eller gräshoppor. I vilka andra jobb kan du göra det? I början tyckte jag det var jobbigt att konfronteras med alla oberäkneliga betesdjur, men jag måste säga att det går bättre för varje år och jag kan idag säga att jag är fri från min koskräck. Sommaren med det här jobbet har blivit som ett enda långt äventyr med dagliga naturupplevelser, och än är det inte över.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha