Uddbräken- Ormbunken med det lilla extra
Uddbräken Polystichum aculeatum är en sällsynt och fridlyst ormbunksväxt som har sin svenska huvudutbredning i Dalsland. Under helgens mosskurs med övernattning på Kroppefjäll B & B fick mossorna stå tillbaka till förmån för en snabb ormbunkeexkursion.
Min lärdom efter att ha vridit och vänt på åtskilliga triviala ormbunksblad, är att om du är osäker på om du har hittat uddbräken, så har du inte hittat den än!
Uddbräken, glänsande grön – året om! Uddbräken är omisskännlig och är ormbunken som har extra allt; läderartade blad med de mest adorabla uddspetsar, styva bladskott och vintergröna blad. Dessa egenskaper gör uddbräken till en populär trädgårdsväxt och den går att beställa i trädgårdshandeln. Tyvärr finns det exempel på uppgrävning och att det har utrotat lokala populationer. Ändå är det skogsbruket som är det främsta hotet mot arten som klassas som sårbar (VU) på rödlistan. Uddbräken vill ha det skuggigt och har helt enkelt svårt att överleva en hyggesfas med ökad solinstrålning.
Uddbräken med sina långa bladspetsar. 
Ser du tumvanten? En extra rolig karaktär för uddbräken är att den innersta bladfliken närmast stammen har ett litet utskott som ser ut som en tumme på en tumvante! Släpp upp!
Vilken rikedom det är att ha en blommande äng alldeles utanför ytterdörren! Hela förmiddagen har jag strosat bland gråfibblor, prästkragar och stora bestånd av stormåra och spanat på fjärilar, vildbin, blomflugor och blombockar. Det myllrar, kryper och fladdrar och jag får vara en del av detta fantastiska.
Det är andra sommaren nu som jag har släppt upp blommorna och låtit gräsklipparen stå. Men det har inte varit utan arbete. På våren har jag räfsat kvistar och fjolårslöv. I augusti har lien åkt fram och höet har vänts och torkats för att alla ängsblommor ska få fröa av sig och sedan har höet forslats bort. För det är så man traditionellt sköter en äng.
Om du inte är en ängsnörd som jag, eller helt enkelt har ett liv med många andra intressen eller måsten på sommaren, så förstår jag om det här med äng och ängsskötsel kan kännas övermäktigt. Mitt budskap till dig då är att testa att bara släppa upp en mindre del av gräsmattan. Släpp upp och se vad som händer!
När jag för några år sedan hade en ordinarie radhusträdgård i Tierps tätort hade jag inga förhoppningar om att få en traditionell blomsteräng när vi slutade klippa en kvadratmeter av vår gräsmatta. Jag hade inga förväntingar över huvud taget. Men det visade sig att bladrosetter av revsmörblomma låg där och lurade och snart lyste det av gula solar som lockade till sig pollinerare. Förutom olika arter av humlor minns jag särskilt glädjen i att hitta födosökande smörblommebi, ett sött litet vildbi som samlar pollen från just smörblommor.
Här skyltas avsikten med vårt “slarv” med att klippa gräsmattan när vi bodde i Tierps tätort. Pedagogiskt för både barn och vuxna. 
Så här ser min ängsgräsmatta ut där jag bor idag. Just nu går den i vita färger. Vitklövern fullkomligt älskas av humlorna och härom dagen hittade jag ett väggsidenbi vilandes i en av prästkragarna som visas på bild. Hängmattan i bakgrunden får symbolisera vinsten med att slippa klippa gräset varje vecka. Tallört – En klorofyllös parasit
Det är inte var dag ett knippe tallörter Monotropa hypopitys uppenbarar sig när man är vilse i en regnvåt sumpskog. (Det är inte var dag jag är vilse heller för den delen.) Mitt lugna sökande efter svamp hade sedan länge övergått i ett hetsigt och planlöst irrande då tallörterna plötsligt dök upp framför mig. Det oväntade mötet gav mig en känsla av att det var tallörterna som hade hittat mig snarare än tvärt om.
Ett knippe tallörter. Tallörten är något så märkvärdigt som växt som saknar klorofyll. Deras bleka uppsyn har fått svampplockare att undra vad detta är för konstig svamp. Tittar man däremot noga så ser man att tallörten har allt vad en klassisk grön blomväxt har; stjälkar med blad och blommor med kronblad, ståndare och pistiller.
De tallörter jag hittade, hade gått i frukt. Ändå ser man resterna av pistiller och kronblad, som är håriga på insidan. Hårigheten i blommans inre är en viktig karaktär för att skilja tallört från systerarten kalktallört Monotropa hypophegea, som inte har dessa hår. Man kan då fråga sig hur tallörten får sin livsenergi då den saknar klorofyll? I min gamla flora från 90- talet står det att den är nedbrytare, men idag vet man bättre. Tallörten är nämligen en parasit, och parasiterar på musseroners mycel. Musseroner Tricholoma är ett svampsläkte som lever i symbios med träd via ett nätverk av tunna svamptrådar (mycel) som är kopplade till trädens rötter. Via detta nätverk får musseronsvamparna energirikt socker och från trädens fotosyntes och träden får i sin tur tillgång till mycelnätverkets enorma vattenupptagningsförmåga. När tallörten parasiterar på musseronernas mycel, innebär det i förlängningen att tallörten även parasiterar på musseronens trädkompis och det socker som träden bildar via fotosyntesen.
Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
En hane av fjällvickerblåvinge Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
En hona av fjällvickerblåvinge, på blad av fjällvedel. På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Här, på Mittåkläppens sydsluttning, kurade det fjällvickerblåvingar i snålblåsten. Fjällgentiana och klippveronika
Om det fanns en tävling i vilken blomma som är blåast i Sverige, så skulle den lilla fjällblomman fjällgentiana Gentiana nivalis få en självklar första plats. Fjällgentiana ser inte mycket ut för världen vid kallt och mulet väder. Men så fort solen skiner och temperaturen stiger uppemot 10 grader, slår den ut sina fem kronblad och är redo att ta andan ur den förbipasserande fjällvandraren. För mig är fjällgentianan drottningen på fjället, en blomma som som får tiden att stanna upp litet, liten tag,
Fjällgentiana, fjällets drottning. 
Fjällgentianablomman i blåaste blått! Andraplatsen i blåhetstävlingen knips av klippveronikan Veronica fruticans, också den en liten blomma som du hittar i fjällen. Jag tycker den är så otroligt näpen med de vita ståndarknapparna i kontrast till de djupblåa kronbladen.
Klippveronikan tillhör samma släkte som vardagsblomman teveronika Veronica chamaedrys och de båda arterna påminner om varandra. Klippveronikan har dock större blommor i förhållande till resten av växten. Mig veterligen hittar man ingen teveronika på fjällets klippavsatser och du hittar definitivt inte klippveronika i din gräsmatta, så förväxlingsrisken är minimal.
Klippveronika Veronica fruticans är en exklusiv kusin till vår vanliga teveronika. Florafrossa på Mittåkläppen
Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!
Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.
Mittåkläppens våglika profil tornar upp sig i början av vandringen. 
Så snart man lämnar trädgränsen så breder den frodiga vegetationen ut sig, här i form av en fuktäng med mängder av orkidéerna brudsporre (rosa blommor) och fjällyxne (vita blommor). 
Här är fjällyxnen Pseudorchis straminea i närbild. Hade det gått att förmedla dofter digitalt så hade du känt en kraftig vaniljdoft. Den betydligt sällsyntare och starkt hotade dubbelgångaren vityxne Pseudorchis albida saknar denna egenskap. 
En annan orkidé som förekommer på Mittåkläppens sluttningar är grönkulla Dactylorhiza viride. Alla jag såg var såhär vackert rödanlupna, sitt namn till trots. 
Jag kan inte se mig mätt på gullbräcka Saxifraga aizoide! Vid en liten bäck växte den i båda färgvarianterna. 
När sluttningarna blev allt mer hedartade ökade blomsterprakten om möjligt ännu mer. 
De utblommade fältsipporna Dryas octopetala gav verkligen karaktär till fjällets sluttningar. 
På Mittåkläppens topp kunde man hitta en och annan fjällsippa som fortfarande blommande. Utsikten kan fjällsippan inte klaga på! 
Två ensamma svarthö Bartsia alpina, också de med vidunderlig utsikt. 
Uppe på toppen njöt även jag av utsikten. Det var sikt åt alla väderstreck, ett panorama i 360 grader. 
Det blev en hel del botaniserande vid klippavsatserna, där det fanns gott om håriga fjällfibblor Hieracium sect. alpina. Jag kan inte urskilja de olika arterna av fjällfibbla. Det finns ca 200 stycken arter! Fjällfibblorna är några av de arter som är lika vackra outslagna som utslagna. 
Bland blad av nätvide Salix reticulata, fjällsippa och kråbärsris Empetrum nigrum stack det upp en förkrympt version av ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. 
Avslutningsvis vill jag visa fjällbinkan Erigeron uniflorus som är en personlig favorit. Tack till dig som har läst och titta såhär längt! Adam och Eva – Blomsterparet som luras
Adam och Eva Dactylorhiza sambucina är namnet på en av Sveriges mest kända orkidéer. Det är en art som saknar nektar och har två färgformer; en gulvit och en rödrosa. De olika färgformerna växer om vart annat i kalkrika ängs- och betesmarker.
I går gjorde jag mitt årliga vårbesök i Bondskärets naturreservat för att njuta av bland annat Adam och Eva.
Här syns den rödrosa färgformen av Adam och Eva i en beteshage i försommarskrud vid norra Upplandskusten. 
Blommor i närbild av den gulvita färgformen av Adam och Eva. I blommornas värd finns det många strategier för att locka till sig pollinerare på ett så effektivt sätt som möjligt. Tillsammans med färggranna och skyltande kronblad är det kutym att bjuda på en slurk nektar till den besökande insekten som tack för ett ovärderligt jobb med att bistå blommornas befruktning. För t ex en humla är den energirika nektarn det bränsle hon behöver för att oförtrutet kunna besöka blomma efter blomma på jakt efter pollen som ska bli mat till hennes larver. Så snopen hon ska bli då när hon besöker “Adam”, den prunkande orkidén i vackra röda färger, men som inte levererar någon nektar hur många hon än besöker. När humlan tröttnat på att bli snuvad på konfekten vänder hon antennerna mot “Evorna” istället och gör även där pollineringsjobbet utan att få betalt. Hur många gånger humlorna byter mellan de olika färgvarianterna vet nog ingen. Men det är i alla fall tillräckligt många gånger för att Adam och Eva ska kunna föra sina gener vidare utan att behöva tillverka den kostsamma nektarn!
Vilken av färgformerna är då Adam och vilken är Eva? I texten ovan benämner jag ju den rödrosa som Adam och den gulvita som Eva, men det är bara efter mitt eget tyckande. Jag har inte sett någon officiell på källa på vem som är vem. Det vore roligt att veta hur ni tänker kring namngivning. Kommentera gärna i så fall!
Nagelört – Snart i en backe nära dig
Min första vårblomma 2023 blev varken tussilago eller blåsippa. Det blev nagelört Draba verna. Nagelört är en betydligt oansenligare uppenbarelse än de två förstnämnda växterna. Från en bladrosett som inte är större än en nagel, sträcker sig en gänglig centimeterhög stjälk som bär vita blommor med fyra djupt kluvna kronblad. Ut och spana i torra backar och vägkanter! Den är värd din tid.
Själv hittade jag årets första nagelört i en sandig backe inte långt från mitt hem. Jag var egentligen ute efter vårtidiga insekter, vilket jag också hittade, men det var nagelörten som fick mig att åla i en halvtimme på jakt efter den perfekta bilden som inte riktigt ville infinna sig.
Nagelörten är liten men fulländad! 
Bladrosetterna av nagelört är en skönhetsupplevelse i sig. Med skarpa ögon eller en lupp kan man studera det som på botanikspråk kallas stjärnhår. Det är hår som grenar sig. Stjärnhåren breder ut sig över bladen likt vindkraftsparker- måste ses! 
I sandbacken växte också tuvor av brännmossa Ceratodon purpureus som nu på våren bildar dessa iögonfallande röda kapselskaft. I förgrunden syns bladrosetter av gråfibbla. 
Bland tallbarr, sand och nagelört hittade jag också denna tjusiga skalbagge. Det är en tjugofyraprickig nyckelpiga Subcoccinella vigintiquatuorpunctata. Det som ser ut som smuts och damm på täckvingarna är nyckelpigans ljusa hår. 
Av dagens alla artfynd vill jag utse denna skräddarlika skinnbagge Neides tipularius till vinnare. Så skir, skör och vacker! Den blåste bokstavligen ur min hand och på marken var den perfekt kamouflerad bland sandkorn och fjolårsgräs. Arten tillhör familjen styltskinnbaggar men har i dagsläget inget svenskt namn. Nu blommar hasseln!
Hanlig och honlig fägring på en och samma hasselbuske! Nu blommar hasseln för fullt i Norduppland. De gula hanhängena bildar glorior över hasselbuskarna och syns på långt håll. För att se den honliga motsvarigheten, måste man gå nära. Väldigt nära. Ut ur blomknopparna skjuts honblommornas rubinröda märken, redo att ta emot pollen från hanhängen med vindens hjälp. Med lite tur blir det hasselnötter till hösten!
Hasselblommans efterlängtade uppenbarelse liknar närmast en havsanemon. Några arter och vyer från Fulufjällets nationalpark
För en dryg vecka sedan kom jag hem från en semestervecka på Fulufjället i Dalarna tillsammans med min mor Eva Lundell. För att vara en fjällsemester har resan varit av lyxkaraktär. Lugnt tempo, ingen tung packning och vi har bott i stuga med bekvämligheter som fullutrustat kök, sopsorteringskärl och utedass. Vädret har varit perfekt för vandring med mestadels svalt och mulet väder med betydligt fler solglimtar än regnskurar. Fokus på våra dagsetapper var att upptäcka naturen och frossa i arter och vyer som vi inte ser till vardags.
Här är syns Eva, min mamma, rasta ett slag under vår vandring upp för Fulufjällets brant. 
Här lämnar vi trädgränsen och kommer upp på kalfjället och den platå som vi skulle hålla oss på större delen av tiden. 
Fulufjället erbjuder milsvid vandring mellan sjöar, myrar och stenskravel, allt uppepå en sandstensplatå. I förgrunden syns ripvide Salix glauca med sina silverhåriga, smala blad. Mellan lokarna breder ängsullen Eriophorum angustifolium ut sig. Foto: Eva Lundell 
Ängsull Eriophorum angustifolium på nära håll. Foto: Eva Lundell 
Där det var klafsigt och blött, var det oftast spångat. Vid fuktstråken blommade välbekanta blommor som mjölkört Chamerion angustifolium och gullris Solidago virgaurea mellan de krumma fjällbjörkarna. 
Stoppen blev många under våra vandringar. Här får de marktäckande lavarna min uppmärksamhet. Foto: Eva Lundell 
Här och var bland stenskravlet på Fulufjället kunde vi se sandsten med böljeslagsmärken. Du har säkert sett de små vågorna av sand som uppstår av vågskvalpet på grunda sandstränder. Böljeslagsmärken är fossila sådana vågor som har bevarats i sandsten. Foto: Eva Lundell 
Ljungpiparna Pluvialis apricaria ackompanjerade de ödsliga vidderna med sina entoniga pip. Just denna individ hade ett oroligt beteende runt oss. Antagligen kom vi för nära ungarna. Foto: Eva Lundell 
En bister uppsyn av en perfekt kamouflerad höna av dalripa Lagopus lagopus lagopus gjorde oss också sällskap. Foto: Eva Lundell 
Vackra vyer med blånande berg, hade vi gott om. Foto: Eva Lundell 
Förutom att ljungen Calluna vulgaris blommade, var det ont om blommande fjällväxter såhär i början av augusti. Här syns lappljungens fröställningar Phyllodoce caerulea inbäddad i renlav, vackra på sitt eget lilla vis. Foto: Eva Lundell 
Istället för njuta av blommor, fick vi njuta (visuellt) av allehanda bär. Här är ripbär Arctous alpinus, en fjällväxt som växer på Fulufjällets rishedar tillsammans med kråkbär. Ripbärets blad är vackert nätnerviga. 
Här avtecknar sig kråkbär Empetrum nigrum mot en kartlavsprydd sten Rhizocarpon geographicum. Kråkbär, tillsammans med ljung och dvärgbjörk, var de mest dominerande markväxterna. 
Bitvis övergick risheden till gräshed med stagg Nardus stricta och kruståtel Avenella flexuosa. På bilden ses massblomning av kruståtel som i solen skimrade i rött och silver. Foto: Eva Lundell 
Svampfynden var få, men en och annan gulkremla Russula claroflava fick vi se. Denna gulkremla hukar under en dvärgbjörk. Foto: Eva Lundell 
Vittring pågår! Så här ser delar av den ravin ut uppifrån där Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, störtar ner. 
Naturligtvis besökte vi även Njupeskär nerifrån. Njupeskär är en av nationalparkens huvudattraktioner. Mindre känt bland geneme besökare är kanske den unika mossflora som trivs i forsdimman. Foto: Eva Lundell 
På denna myr, vid Fulufjällets fot, gjorde jag ett fint mossfynd. Foto: Eva Lundell 
Mossfyndet var långskaftad komossa Splachnum sphaericum, en mossa som växer på spillning från växtätare. 
Avslutningsvis sa vi “hej” till lavskrikorna Perisoreus infaustus vid naturum , portalen till Fulufjällets nationalpark. De sägs att korv ska vara favoritmaten, men rågbröd verkade också falla i smaken! Foto: Eva Lundell