Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
En hane av fjällvickerblåvinge Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
En hona av fjällvickerblåvinge, på blad av fjällvedel. På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Här, på Mittåkläppens sydsluttning, kurade det fjällvickerblåvingar i snålblåsten. Godnatt lilla storsovarbi
Jag har en liten kvällsrutin. När nattens kyla och fukt kommer krypande, spanar jag in en specifik blomkalk av stor blåklocka Campanula persicifolia som växter runt knuten. Där hänger allt som oftast ett storsovarbi Chelostoma rapunculi med käkarna hårt låsta om blåklockans pistill som om det gällde livet. Och det gör det för ett litet bi, gäller livet alltså. Blåklockan ger skydd mot regn och predatorer. En riktigt bra klocka verkar också vara värd att återkomma till, och ger mig glädjen att natta mitt “eget” storsovarbi.
Två blomkalkar av stor blåklocka. En av den är bebodd om natten. 
Genom att försiktigt lyfta på klockan får jag ta del av värld som är okänd för många. Däri har storsovarbiet slagit sig till ro för natten. 
Med sina käkar håller storsovarbiet sig på plats. Den kraftigt krumböjda bakkroppsspetsen är ett av många kännetecken som skvallrar om att det är en hane. Storsovarbi är en av tre arter i släktet som kallas blomsovarbi Chelostoma. Dessa arter (smörblommebi, småsovarbi och storsovarbi) är svarta, långsmala, jämnbreda och har sparsamt med behåring förutom honornas vithåriga pollenborste på magen. Hanarna har böjd bakropsspets med artspecifika utskott som är till hjälp i artbestämningen.
Om du vill fördjupa dig i hur man känner igen olika blomsovarbin är en sökning på Artfakta på sin plats. Där finns fina bilder, artbeskrivningar och digitala nycklar. Med lite träning går det känna igen alla tre arter av blomsovarbin Chelostoma i fält.
Nagelört – Snart i en backe nära dig
Min första vårblomma 2023 blev varken tussilago eller blåsippa. Det blev nagelört Draba verna. Nagelört är en betydligt oansenligare uppenbarelse än de två förstnämnda växterna. Från en bladrosett som inte är större än en nagel, sträcker sig en gänglig centimeterhög stjälk som bär vita blommor med fyra djupt kluvna kronblad. Ut och spana i torra backar och vägkanter! Den är värd din tid.
Själv hittade jag årets första nagelört i en sandig backe inte långt från mitt hem. Jag var egentligen ute efter vårtidiga insekter, vilket jag också hittade, men det var nagelörten som fick mig att åla i en halvtimme på jakt efter den perfekta bilden som inte riktigt ville infinna sig.
Nagelörten är liten men fulländad! 
Bladrosetterna av nagelört är en skönhetsupplevelse i sig. Med skarpa ögon eller en lupp kan man studera det som på botanikspråk kallas stjärnhår. Det är hår som grenar sig. Stjärnhåren breder ut sig över bladen likt vindkraftsparker- måste ses! 
I sandbacken växte också tuvor av brännmossa Ceratodon purpureus som nu på våren bildar dessa iögonfallande röda kapselskaft. I förgrunden syns bladrosetter av gråfibbla. 
Bland tallbarr, sand och nagelört hittade jag också denna tjusiga skalbagge. Det är en tjugofyraprickig nyckelpiga Subcoccinella vigintiquatuorpunctata. Det som ser ut som smuts och damm på täckvingarna är nyckelpigans ljusa hår. 
Av dagens alla artfynd vill jag utse denna skräddarlika skinnbagge Neides tipularius till vinnare. Så skir, skör och vacker! Den blåste bokstavligen ur min hand och på marken var den perfekt kamouflerad bland sandkorn och fjolårsgräs. Arten tillhör familjen styltskinnbaggar men har i dagsläget inget svenskt namn. Drama vid insektshotellet – En parasitstekels ankomst
Tidigt i våras fick jag och Helmer ett så kallat insektshotell av vår vän Linnea. Hotellet består av ett litet trähus som är fullproppat med ihåliga bamburör och vedbitar med borrhål. Dessa hål är tänkt att attrahera insekter, t ex rödmurarbin, som lägger sina ägg i just håligheter. När det sedan kläcks ut nya bin nästkommande vår, kan man känna att man har gjort en god gärning samtidigt som ens hotellgäster hjälper till att pollinera i trädgården. Det är i alla fall tanken och det är så som insektshotellen marknadsförs.
Här syns vårt insektshotell med den oinbjudna gästen Ephialtes som är en parasitstekel. När jag hängde upp insektshotellet på gaveln vid vår öppna altan för några månader sedan, kunde jag inte förutse vilket vilket engagemang det skulle väcka hos oss. Redan efter några dagar så såg jag till min glädje den första potentiella gästen undersöka ett av borrhålen. Det var en solitärgetning, en getinghona av den sort som inte bygger stora sociala samhällen, utan nöjer sig med att bara lägga några ägg i håligheter för att sedan låta avkomman klara sig själv. Innan hon lämnar äggen åt sitt öde, gör hon en sista kärlekshandling och murar igen hålet med jord och saliv. På samma sätt gör flera arter av solitärbin, bland annat det vanliga rödmurarbiet som jag nämnde tidigare.
När vi hade konstaterat att vårt första bamburör i hotellet blivit igenmurat, jublade vi av entusiasm, och jag sms:ade Linnea som delade vår glädje. Allt eftersom veckorna gick blev fler och fler bamburör och borrhål barnkammare med än så länge okända arter.
Idag såg vi en ny art visa intresse för vårat insektshotell. Det var en parasitstekelhona av släktet Ephialtes. Parasitsteklar utvecklas inuti andra insektsarters larver. Med ytterst känsligt luktsinne letar honan av parasitstekeln upp dessa larver och sticker med millimeterprecision in sitt långa äggläggningsrör i värdlarven som kommer att utgöra både husrum och mat åt parasitstekelns larv. När jag förklarade för Helmer vad parasitstekelhonan hade för ärende vid vårt insektshotell, tyckte han att vi skulle försvara våra hotellgäster. En etisk/ filosofisk diskussion uppstod emellan oss och det var med blandande känslor vi lät parasitstekelhonan jobba ostört. När hon började undersöka det fjärde igenmurade hålet, var till och med min gräns nådd för naturens fascinerande grymheter och jag viftade bort henne. Men snart blev vi varse om att en äggstinn parasitstekelhona som fått nys om de perfekta barnkamrarna, inte ger upp i första taget. Målmedvetet kom insektshotellets ovälkomna gäst tillbaka till våra skyddslingar och började vibrera intensivt med antennerna för att fånga upp doften av nästa offer i något av de igenmurade hålen.
Vi lät alltså tillslut naturen ha sin gång. Naturen är fantastisk och vi har numera en uppfödning av parasitsteklar på altanen!
Här är parasitstekelhonan i färd med att sticka in sitt smala äggläggningsrör i en barnkammare. Målet är att nå en larv där hennes avkomma kommer att utvecklas. Det blir så att säga en larv i larven! Parasitstekeln hänger här upp och ned. Det tjocka röret som utgår från hennes bakkropp och som syns längs ner till höger i bild, är själva fodralet till äggläggningsröret. 
Här syns den gracila parasitstekeln med ett äggläggningsrör som är längre än henne själv! Tack och lov så sticker hon inte människor. Bokspinnarlarv – En samtalsöppnare på Tranås centralstation
En obekymrad bokspinnarlarv. När jag i helgen klev in i vänthallen på Tranås centralstation, fick jag syn på en bokspinnarlarv Calliteara pudibunda som spatserade på en av de lediga sittbänkarna. Synen av denna spektakulära nattfjärilslarv gjorde mig glad och eftersom delad glädje är dubbel glädje, plockade jag upp bokspinnaren i handen och visade var och en av de andra väntande resenärerna. Det visade sig vara en samtalsöppnare, och snart var vi ett gäng som spekulerade kring hur denna larv hade kommit dit, dess livscykel och om nattfjärilar i största allmänhet.
Bokspinnarlaven har klassiska varningsfärger i gult, svart och rött – en färgkombination som signalerar giftighet. Om larven verkligen är giftig, eller om den bara fejkar, vet jag inte. Bokspinnarlarver har inget med böcker att göra. Däremot är bok dess huvudsakliga värdträd och det är i trädkronan som den främst håller till under sin tre månader långa larvutveckling. I slutet av september eller en bit in i oktober söker sig den fullvuxna larven ner på marken och letar lämplig plats för förpuppning. Övervintring sker i puppstadiet och nästa försommar kläcks den fullbildade fjärilen. Så som många andra nattfjärilar är bokspinnaren gråfärgad och är lågt ifrån den färgklick som den var som larv.
Gräsulv – Ett möte och ett minne
Larver är ju för söta! Särskilt när de är håriga. Denna gräsulv Macrothylacia rubi levde farligt när den spatserade fram på en grusparkering. När jag tog upp den rullade den ihop sig till en pälsmössa! Enligt säkra källor så kan man få eksem av de giftproducerande håren som lätt lossnar, men det var inget jag kände av. Jag skulle dock inte vilja utmana ödet och ha den på någon annan del av kroppen än just mina tjockhudade händer!
På denna grusparkering levde gräsulven farligt. Kanske förlitade den sig på sina giftiga hår? 
När jag försiktigt tog den i handen rullade den ihop sig till denna pälsmössa. Mötet med gräsulvslarven igår fick mig att börja gräva i mitt bildarkiv på datorns hårddisk. Mycket riktig, i en mapp med bilder från botanikdagarna i Småland 2010, hittade jag min färdigutvecklade gräsulvshanne som jag såg och fotograferade vid Lundens naturreservat för 11 år sedan. En bevingad gräsulv har jag inte sett sedan dess, medan dessa svarthåriga skönheter, larverna, har jag sett nästan varje år. Förklaringen är enkel. Larverna är dagaktiva och fjärilarna är nattaktiva, som de flesta så kallade nattfjärilar är!
För 11 år sedan lyckades jag fånga in en hane av en fullbildad gräsulv. 
Att det är en hanne kan man se dels på den kanelbruna färgen (honan är mer gråfärgad) och dels på de rejäla kamförgrenade antennerna. Skogsklocka – en ståtlig klockväxt på tillbakagång
Inför dagens exkursion hade jag packat ned det mesta i ryggsäcken men ändå glömt det väsentligaste; vatten. Bristen på vätska i värmen gjorde mig ofokuserad på huvudsyftet som var att koordinatsätta skogsklockor Campanula cervicaria som växer längs en skogsbilväg utanför Tierp. Det blev bara en skogsklocka registrerad och hade det inte varit för att det satt en mindre bastardsvärmare Zygaena viciae som ett smycke på en av skogsklockorna, hade det inte blivit några bilder tagna och därmed inte heller något blogginlägg.
Dubbelt rödlistat. Skogsklocka med ett insektssmycke i form av mindre bastardsvärmare. Båda arterna är listade som nära hotade (NT) på svenska rödlistan. Vid första anblicken av en skogsklocka kan det verka märkligt att den tillhör samma familj som mer kända klockväxter som blåklocka och ängsklocka. Tankarna går snarare till en annan blomsterfamilj, kransblommiga växter, eftersom blomhuvudena sitter i våningar. Tittar du däremot på de enskilda små blommorna så ser du likheten med våra vanliga klockväxter.
Detta är en skogsklocka vars blommor inte har slagit ut än. Här ser man tydligt att blomhuvudena sitter som i våningar. Växtmiljön är en blommande vägkant. 
På nära håll syns skogsklockans släktskap med blåklocka. Båda tillhör familjen klockväxter. Skogsklockan är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Trots att skogsklockan är så robust och reslig är den känslig för den igenväxning som sker i jordbruksbygder idag. Historiskt har skogsklockan anpassat sig till människans ängsbruk och skogsbete, som sedan länge har upphört i stor skala. Skogsbilvägar och kraftledningsgator har emellertid blivit en tillflyktsort för skogsklockan och här i Uppland ökar faktiskt arten vilket troligen är en följd av skogsbilvägarnas expansion.
Skogsklockans stjälk är kantig och borsthårig. Brunsprötad skymningssvärmare
Tänk dig känslan. Du går upp på morgonen, är lite trött, och öppnar din nattfjärilsfälla som står på altanen utan några särskilda förväntningar. Det första du får se är en gigantisk svärmarfjäril med en kropp som är nästan lika lång och tjock som din tumme! Detta var precis det som hände mig i morse, och jag kan säga att efter synen av min första brunsprötad skymningsvärmare Hyles gallii var jag klarvaken.
Den brunsprötade skymningssvärmaren är nästan lika stor som min tumme! Brunsprötad skymningsvärmare är omisskännlig i sin murriga grundfärg med ett ljust band över framvingarna. Varje bakvinge har dessutom en röd fläck som syns när fjärilen flyger. Som många andra svärmare är brunsprötad skymningssvärmare en skicklig flygare. Den flyger dessutom dagtid och besöker vanliga blommor som t ex mjölkört, vilket ökar chansen att man får syn på den. Min högst ovetenskapliga slutsats efter att ha följt fjärilsgrupper i några år på Facebook, är att brunsprötad skymningssvärmare är en av de fjärilar som flest undrar över vad den heter. Det gäller även den uppseendeväckande larven av brunsprötad skymningssvärmare som är riktigt stor och är militärgrön med gula fläckar längs sidorna. Googla, så får ni se!
Brunsprötad skymningssvärmare med en lite butter uppsyn. 
Även om denna bilden blev suddig så skymtar man den brunsprötade skymningssvärmarens röda fläckar på bakvingarna. Gulfläckad glanstrollslända och en suverän artbestämningsbok
Min vilodag hemma i hängmattan till trots, har jag fått stifta bekantskap med en ny trollsländeart och fått en ny favoritbok bland artbestämningslitteraturen.
Gulfläckad glanstrollslända är ensam art i Sverige om att ha gula fläckar på bakkroppen i kombination med att vara grönmetallicfärgad. Att försiktigt hålla trollsländor i båda vingparen är ett bra sätt att komma dem nära för detaljstudier utan att de skadas. Trollsländearten i fråga, är gulfläckad glanstrollslända Somatochlora flavomaculata. Den har patrullerat här hemma på tomten i två dagar, och undkommit åtskilliga utfall med håven från min sida. Men skam den som ger sig! I förmiddags var det jag som var snabbast och den lilla helikoptern blev infångad för artbestämning.
Eftersom jag var på hemmaplan hade jag tillgång till all min artbestämningslitteratur. Jag passade då på att ta fram boken Nordens trollsländor av Magnus Billquist, som jag förut har tyckt varit för stor för att ta med ut i fält. Snabbt kunde jag konstatera att det inte var en dag för tidigt som jag öppnade denna bok. Så otroligt pedagogisk i sitt upplägg och fullmatad med tydliga bilder som visar allt från livsmiljö till närbilder på viktiga fältbestämningskaraktärer. Jag gillar särskilt inledningens artöversikt där man snabbt kan matcha sin okända trollslända mot olika utseendegrupper. Min infångade trollslända kunde jag t ex matcha mot gruppen trollsländor med nyckelordet “grönmetallicfärgad” i utseendebeskrivningen. Efter att ha uteslutit arterna fjälltrollslända och tundratrollslända baserat på bokens utbredningskartor, hade jag bara tre arter kvar att jämföra med. Eftersom det bara är gulfläckad glanstrollslända av de grönmetallicfärgade trollsländorna som har gul teckning på bakkroppen, var artbestämningen lätt denna gång!
Den stora boken underst är nytillskottet Nordens Trollsländor, en guldskatt för den som vill lära sig artbestämma ALLA trollsländor oavsett om individen är ung eller sliten, typisk eller otypisk. Översta boken är min trotjänare Trollsländor i Sverige, en smidig fälthandbok som presenterar den Svenska trollsländefaunan på ett överskådligt sätt. Flodflicksländor vid Tämnarån
Åh vad jag blir öm i hjärtat när jag ser flicksländor! Dessa små flygande pinnar rör sig sävligt över vegetationen, gärna vid vatten, och slår sig ned vid jämna mellanrum. Kanske väljer de ett strå som inte är mycket bredare än de själva. Där sitter de och spanar med sina stora facettögon som sitter så brett isär att de närmast liknar hammarhajar. Färgen är ofta blå eller beige med svart teckning, ibland är ögonen röda och ibland går hela sländan i rött, allt beroende på vilken av Sveriges 20 flicksländearter det rör sig om. Gemensamt är den tunna kroppen och de smala vingparen som hålls hopfällda över bakkroppen vid vila. Till skillnad från de flygskickliga “vanliga” trollsländorna, är flicksländor lätta att fånga in med håv. Artbestämningen är desto klurigare, men som tur är finns det utmärkt litteratur att tillgå.
Idag stötte jag på mängder av flicksländor på min spångade promenad över Tämnarån i Tierp. Alla var av samma art, flodflickslända Platycnemis pennipes, som jag nu börjar känna mig säker på i min artbestämning. Flodflicksländan ger ett ljust intryck. Hanen är ljust blå och honan är ljust beige till gulgrön. Båda könen har svarta teckningar och de arttypiska dubbla ljusa linjerna vid skuldran. Arttypiskt är också de breda “vaderna”, främst på bakbenen och främst på hanen. Flodflicksländan är en relativt vanlig art i södra Sverige vid långsamt rinnande vatten med mycket vegetation.
En hane av flodflickslända visar upp sig. Överst på mellankroppen, på skuldrorna, syns de arttypiska dubbla ljusa linjerna. 
Genom att försiktigt hålla sländan i vingarna går det att studera viktiga fältkaraktärer utan att den skadas. Här ser man hanens breda vader! 
Även honan av flodflickslända har de typiska dubbla ljusa linjerna på mellankroppen. Färgen hos honan är diskretare än hos hanen och går i beige till blekt gulgrön.