• Artsidan tipsar,  Övrigt krypande och slingrande

    Tickan var ett slemhorn – mysteriet löst!

    En bild tagen i all hast med mobilen, föreställandes något mystiskt som senare visade sig vara plasmodiumstadiet av slemsvampen slemhorn.

    I en bildmapp på datorn med oidentifierade arter har den här bilden legat sedan hösten 2018. Denna gula, poriga och svällande art har gäckat mig sedan jag hittade den på död ved i en skogsdunge utanför Uppsala. Förgäves har jag letat i mina tickböcker utan att komma vidare i artbestämningen, gett upp, och låtit bilden arkiveras. Det jag inte förstod för ett år sedan var att det inte var en ticka som jag hade hittat. Det var inte ens en svamp!

    Häromdagen tog jag fram min finska bok om myxomyceter som jag har ägnat allt för lite uppmärksamhet åt. Jag förstår inte ett ord finska, men bilderna är vackra och jag ville helt enkelt njuta lite av dessa bilder. När jag synar omslaget klickar det till i mig. Där syntes en liten men tydlig bild på min gula så kallade ticka. Mysteriet var äntligen löst! Arten var en myxomycet, en slemsvamp, närmare bestämt ett plasmodium av arten slemhorn Ceratiomyxa fruticulosa.

    Min vackra finska bok om slemsvampar med mitt slemhorn på framsidan.

    Slemsvamparnas livcykler och olika stadier är inte helt okomplicerade. Men jag gjorde ett försök att förklara slemsvampen vargmjölks livcykel i ett tidigare inlägg, som ni gärna får läsa. Ett av slemsvamparnas livstadier är i alla fall plasmodiumstadiet, det stadiet mitt slemhorn var i när jag hittade det. Ett plasmodium är en frilevande klump som kryper fram, ätandes det den kommer över i form av bakterier och mikroskopiska svamphyfer. Plasmodiet har ett stort antal cellkärnor, oftast diploida (innehåller två kompletta uppsättningar av kromosomer), men det finns inga cellväggar utan cellkärnorna flyter fritt i kroppen. Även om både plasmodiet och det sporproducerande kropparna som bildas senare liknar svamp, så klassas numera slemsvampar som en stam i riket protister. När jag läste om livets uppkomst och systematik under biologutbildningen fick vi lära oss att protister var en slags slasktratt där man har placerat det som varken är svampar, växter eller djur.

    Den lilla men naggande goda skriften om slemsvampar av Uno Eliasson.

    Slutligen vill jag tipsa om en fantastisk liten skrift om myxomyceter av Uno Eliasson. Jag köpte den för 10 kr i presentshoppen i Göteborgs botaniska trädgård för några år sedan. Skriften innehåller nycklar, artbeskrivningar och bilder på slemsvampar som har hittats i botaniska trädgården i Göteborg, samt en omfattande inledning om slemsvamparnas biologi.

  • Mossor

    Fyra signalartsmossor som är vanliga på västkusten

    Signalarter är lättidentifierade arter som indikerar höga naturvärden och förekomst av rödlistade arter i skogsmiljöer. Eftersom det bland annat råder så olika klimatologiska förutsättningar i vårt avlånga land, har många av våra signalarter olika starkt signalvärde beroende på var i landet de växer. I detta inlägg ska jag presentera fyra signalartsmossor som är mycket vanliga på västkusten och därför har lägre signalvärde där än i övriga Sverige. Samtliga arter är fotograferade på Lammön, ett litet naturreservat i Tanums kommun, i norra Bohuslän.

    KLIPPFRULLANIA

    I mitten på denna trädgren syns en decimeterstor, yvig fäll med rödbrun klippfrullania.

    Sitt namn till trots, hittar jag ofta klippfrullania Frullania tamarisci på trädstammar på västkusten. Men i övriga Sverige, där artens signalvärde är högre, växer den främst på klippväggar i miljöer med konstant fuktigt mikroklimat. Klippfrullania känns igen redan på håll. Den är yvig och har en karaktäristisk rödbrun färg. Förväxlingsart kan vara någon av fransmossorna Ptilidium sp. som kan ha samma rödbruna färg, men en fransmossa har alltid fransiga blad vilket klippfrullania aldrig har. En annan möjlig förväxlingsart är någon av porellorna Porella sp. Porellor ser helt enkelt ut som en klippfrullania men är rent gröna och saknar alltså klippfrullanians rödaktiga färg.

    I mitten av bilden syns en liten tuss med klippfrullania, omgiven av ljusgröna mattor av cypressfläta Hypnum cupressiforme.
    När klippfrullanian torkar upp antar den en nästan korall-lik struktur. Skotten är 3-5 centimeter långa, plattade med förgreningar åt sidorna.
    Såhär ser en fuktig klippfrullania ut på nära håll. På vissa skott syns de runda och taktegellagda bladen.

    VÅGIG SIDENMOSSA

    Lysande ljusgrön syns den vågiga sidenmossan i vacker kontrast emot övriga mossor på stenarna.

    Vågig sidenmossa Plagiothecium undulatum sticker ut med sin ljust gröna färg och är lite av en favorit hos mig. Om man jämför vågig sidenmossa med andra sidenmoss-arter så är vågig sidenmossa en riktig bjässe med skott som är flera centimeter stora. Varje skott består av en stam som täcks av massor av tvärvågiga blad.

    De ljust sidenglänsande skotten är flera centimeter stora. Den största arten i släktet sidenmossor!
    De tvärvågiga bladen som har gett vågig sidenmossa sitt namn, syns på denna bilden.

    VÄSTLIG HAKMOSSA

    På bilden syns en sten som är helt täckt med en matta av västlig hakmossa.

    Västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus kan verkligen täcka var och varannan sten i skogar på västkusten. Det är en stor och yvig mossa med spetsiga, längsveckade blad som växer tätt och utspärrade från stammen.

    Skotten av västlig hakmossa är styva och sticker ut från underlaget.

    I Sveriges östra och norra delar signalerar fynd av västlig hakmossa att mikroklimatet länge har varit fuktigt och stabilt, vilket det ofta är i skogsekosystem som är mer eller mindre orörda. Då är det ofta lönsamt att leta efter rödlistade arter eller andra signalarter.

    Här ser du de spetsiga bladen som är böjda åt samma håll i grenspetsarna.
    En underbar fäll av västlig hakmossa!

    STOR REVMOSSA

    Stor revmossa med Y-förgrenade skottspetsar.

    Den mossa som är sist ut bland de fyra signalartsmossorna är stor revmossa Bazzania trilobata. Artepitetet trilobata syftar till de utdöda kräftdjuren trilobiter som man kan hitta fossil av i kalksten. Visst ser de välvda skotten av ovanpå varandra liggande blad ut som riktiga kräftstjärtar! Ett annat kännetecken är att skotten ofta förgrenar sig Y-likt.

    Stor revmossa i mängder!

    Stor revmossa är en exklusiv mossa i södra Sverige med undantag för västkusten. Enstaka fynd är också gjorda i norra Sverige. Gemensamt för lokalerna med stor revmossa är att den växer i slutna gammelskogar och i nordvända bergsbranter med jämn och hög luftfuktighet.

  • Svampar

    Epålettsvamp

    Ett 20-tal fruktkroppar av epålettsvamp som växte på en nedfallen ekgren gladde mig på nyårsafton.

    Epålettsvamp Panellus stipticus är en vedlevande mussling som alltid ser ut att ha torkat och tappat färgen. Hur fräsch och nyutsprungen svampen än är, har den alltid en smutsbeige färg och ett utseende som får mig att associera till torrspruckna hälar. Men denna lite tråkiga uppsyn tycker jag kompenseras av det fyndiga namnet epålettsvamp. När jag inför detta blogginlägg googlade ordet epålett så hade jag ingen aning om att det var namnet på utsmyckat axelstycke i en uniform. Efter att ha tittat på bilder på ett antal epåletter tycker jag mig i alla fall se en formlikhet med epålettsvampen.

    Epålettsvampen ser på nära håll ofta ut som ytan på torrspruckna hälar.

    Epålettsvampen har en hatt som är en till tre centimeter bred och har en kort sidoställd fot. Exemplaren på bilden växte på en grov, nedfallen ekgren. Murken ekved är det substrat den föredrar, även om den också dyker upp på annan lövved. Fruktkroppar av epålettsvamp kan man hitta året runt.

    På denna bilden syns epålettsvampens korta, sidoställda fot.

  • Insekter

    2019 var tistelfjärilens år

    En trött och sliten nässelfjäril. Foto: Eva Lundell

    Det är nog få som har undgått att 2019 var tistelfjärilens år. Googlar man på orden “tistelfjäril” och “invation” dyker det upp många artiklar på ämnet från tidningar som normalt inte har arter och natur på sin agenda. Som biolog har man fått känna sig lite märkvärdig när man mer än en gång har fått kommentera den stora mängden av stora brunfläckiga fjärilar med ett nonchalant “ja de kommer ju ända ifrån Medelhavet”. Riktigt sant är det ju inte att just vår tistelfjäril i försommarens kaprifolhäck har flugit så långt, men det är definitivt nästan säkert en avkomma från en tistelfjäril som några månader tidigare började sin resa från Nordafrika eller Mellanöstern. Och det är fascinerande nog.

    Det jag gillar med bilden på tistelfjärilen ovan, som förresten min mor har tagit, är att den visar hur en tistelfjäril faktiskt ser ut efter en flygtur på hundratals mil; blek och sliten. Denna tistelfjäril representerar kämparna i livet. De som fortfarande flyger trots att vingarna kan ha reducerats med en tredjedel av hårda vindar. Det är långt ifrån den nykläckta, fotoshoppade tistelfjärilen som får pryda framsidan av kalendrar och bokomslag. Men den är vacker ändå, för att den berättar en historia. Med det säger jag gott nytt år!

  • Svampar

    Bokrödgömming

    Ser du de små röda fläckarna på bokstammen? Det är svampen bokrödgömming.

    På annandagen gjorde jag och mor ett nostalgibesök i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand. Denna bokskog lär vara den nordligaste spontant uppkomna bokskog i Sverige. För många år sedan, under ett och ett halvt år, hade jag förmånen att bo strax intill detta reservat och bokskogen ingick då i mina dagliga strövmarker. När jag återvänder idag ser jag arter jag inte var medveten om i början på tjugohundratalet. En av dessa är bokrödgömming Neonectria coccinea. När jag fick syn på de röda små plupparna tjoade jag högt av glädje. Dels för att det är en art jag inte har sett förut, och dels för att den är såå snygg!

    Här syns bokrödgömmingen som röda kaviarägg i vacker kontrast till bokens gråa bark och plattsvepemossans skirhet.

  • Svampar

    Håris i Hogsäms naturreservat

    Det är mellandagar och jag hälsar på släkt och familj i norra Bohuslän. Klassiskt västkustvinterväder mötte mig dagen innan julafton; regn och dimma. Men igår slog vädret om och temperaturen kröp under nollan. Det visade sig att detta väderomslag gav perfekta förutsättningar för bildning av håris. I varje fall stötte jag och min mor på massor av vedbitar på marken med detta fenomen i Hogsäms bokskogsreservat utanför Bovallstrand.

    Håris, ett konstverk av svampen Exidiopsis effusa

    Håris är ett fenomen som kan uppstå på fuktig, murken lövved när temperaturen är strax under noll grader och marken är snöfri. Exakt hur dessa isnålar bildas, är inte helt klarlagt, men det står i alla fall klart att svampen Exidiopsis effusa är inblandad. När svampen bryter ned veden bildas koldioxid som pressar ut vattnet ur vedens många porer. Att vattnet sedan fryser till is beror troligen på att svampen också frigör ämnen som katalyserar isbildningsprocessen.

    När jag för första gången stötte på håris hade jag ingen aning om att det var en svamp som låg bakom detta fenomen och jag minns min förundran över mitt hårisfynd. Andra namn på fenomenet som t ex vätteskägg skvallrar om att folk har förundrats över detta vita fluff sedan lång tid tillbaka och har sökt alternativa förklaringar.

    Håris eller vätteskägg består av isnålar.
  • Mossor

    Sex vanliga & lättigenkännliga skogsmarksmossor

    I den här skogen kan vi verkligen tala om en mossmatta! Denna gröna matta består av ett fåtal mossarter som är lätta att känna igen och lära sig.

    Här kommer en liten guide till sex mycket vanliga och lättigenkännliga mossor som växer på marken i skogen.

    HUSMOSSA

    Det känns självklart att ta upp husmossa Hylocomium splendens som första mossa bland skogsmarksmossorna. Den är så otroligt vanlig och kan vara den dominerande mossan i en skog så långt ögat når. Det mest karaktäristiska med husmossa är att den växer i våningar. Varje skott bildar en ny våning för varje år. Den översta våningen är den yngsta våningen, och den bildar som ett tak för hela skottet. Varje våning är dubbelt pargrenig. Det betyder att det utgår motsatta grenar från mittstammen som i sin tur har motsatta smågrenar på sig. Detta växtsätt påminner något tujamossorna Thuidium sp. men tujamossorna är ljusgröna och matta i färgen gentemot husmossans brungröna färg.

    Här syns mängder av “takvåningar” på husmossan. Färgen är brungrön.
    Varje våning på husmossan är dubbelt pargrenig.
    Rycker man upp ett skott av husmossan syns de karaktäristiska våningarna tydligt. En ny våning bildas för varje år. Det största skottet på bilden är alltså minst fyra år gammalt.

    KAMMOSSA

    Kammossa Ptilium crista-castrensis är min mammas favoritmossa och jag förstår henne verkligen! Färgen är ljusgrön och varje skott ser precis ut som en dubbelsidig kam.

    Varje skott av kammossan ser ut som en dubbelsidig kam.
    Dubbelsidiga kammar eller platta julgranar om man så vill.

    STOR KVASTMOSSA

    Det finns många arter av kvastmossa och den som kanske är lättast att känna igen är stor kvastmossa Dicranum majus. Stor kvastmossa har bågböjda, centimeterlånga blad. Toppen på varje skott böjer sig åt ett håll – precis som på en sopande kvast!

    Stor kvastmossa gör skäl för sitt namn med de kvastlika skottopparna.

    VÄGGMOSSA

    Väggmossa Pleurozium schreberi är tillsammans med husmossa den vanligaste marktäckande mossan i skogen. Varje skott består av en stam med spretande grenar i ett plan. Stammen är alldeles rödbrun – precis som en faluröd ladugårdsvägg. Namnet väggmossa kommer ifrån bruket att täta timmerväggarna med arten förr i tiden.

    Väggmossan med sina ladugårdsröda stammar.

    PRAKTBRÄKENMOSSA

    Praktbräkenmossa Plagiochila asplenioides är en personlig favorit blad markmossorna i skogen. Den växer där det är lite fuktigare och i vätan ger den ett skirt intryck. Tittar du lite närmare på praktbräkenmossan så ser du att varje skott består av en stam med två rader av stora, nästan genomskinliga blad som saknar bladnerv. Toppen på skottet är oftast lite böjd och liknar därmed en kräftstjärt. Om du känner till ormbunksväxten svartbräken så kan du tänka att praktbräkenmossa ser ut som miniatyrer av den ormbunken.

    I vätan ger praktbräkenmossan ett ljusgrönt och skirt intryck.
    Bladen, som sitter i rader på var sida stammen, är nästan genomskinliga och saknar bladnerv. Skottopparna böjer sig likt kräftstjärtar på praktbräkenmossan.

    KRANSMOSSA

    Sist ut i denna mossguide är kransmossa Rhytidiadelphus triquetrus. Det är en karaktäristisk art för näringsrik granskog, men hittas även i andra miljöer. Kransmossa är en spretande mossa. Grenarna spretar åt alla håll på den styva stammen, och även varje litet trekantigt blad spretar ut vilket ger mossan ett rufsigt helhetsintryck. Stammen är brunröd, precis som hos väggmossan.

    Här ser man att kransmossan har grenar som spretar åt alla håll.
    De spretande, trekantiga bladen hos kransmossan ger ett rufsigt helhetsintryck. På bilden kan man ana den rödbruna stammen.
  • Mossor

    Triss i fjädermossor i Långängarnas naturreservat

    Långängarna var ytterligare ett reservat jag fick uppleva på min tvådagars visit i grannlänet Gävleborg. Långängarna är ett blandskogsreservat med ett mycket högt inslag av asp bland granarna. Som namnet antyder har marken tidigare brukats som äng, men det var över 150 år sedan, och under seklernas gång har träden vuxit sig grova på den bördiga marken.

    I reservatet Långängarna finns det bitvis gott om död ved.

    Efter att vi stigit in bara ett 10-tal meter in i reservatet, bad Lotta mig att börja spana efter Långängarnas flaggskeppsart aspfjädermossa Neckera pennata. Det tog inte lång stund innan det stora sjoket med fjäderlika plymer uppenbarande sig ganska så högt upp på en aspstam. De kraftiga skotten hängde så omisskännligt i utstående våningar efter stammen. Efter att ha beundrat aspfjädermossan och den gröna mosaiken av andra mossor på stammen hörde vi ett ett gällt hackspettsskrik. Det var arten mindre hackspett som hälsade oss välkomna till sina domäner!

    Aspfjädermossan växer ofta mellan ögonhöjd och knähöjd på stammar av olika lövträd.

    Aspfjädermossa är en exklusiv signalart som är knuten till blandskogsmiljöer som har haft en kontinuerligt inslag av lövträd under en lång tid. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Inte att förglömma är arten också är Upplands landskapsmossa.

    Varje skott av aspfjädermossa kan bli uppemot en decimeter långt. De står ut från stammen på ett sätt som jag tycker gör den omisskännlig.

    Det skulle bli många fler träd med aspfjädermossa under exkursionens gång. De flesta av dem växte i bekväm fotohöjd. Jag fick dessutom för första gången se fertila exemplar, det vill säga skott som på undersidan hade de karaktäristiska kortskaftade sporkapslarna.

    Här syns undersidan av ett aspmossa-skott med de mycket kortskaftade sporkapslarna som är en artskiljande karaktär tillsammans med de tvärvågiga bladen.

    Lotta visade också en asp med signalarten platt fjädermossa. Den platta fjädermossan har inte alls samma “power” som aspfjädermossan. Med det menar jag att arten har klenare skott som inte orkar stå ut mot underlaget på samma sätt. Bladen är släta och sporkapslar förekommer mycket sällan. Platt fjädermossa har, förutom vanliga grenar med blad, också trådsmala grenar som lätt bryts av. På så sätt sprider den sig vegetativt. Om jag är det minsta osäker på om det är en platt fjädermossa jag har framför mig, brukar leta efter dessa grenar som är typiska för arten.

    På denna bilden ser man tydligt att platt fjädermossa inte sticker ut från underlaget på samma sätt som aspfjädermossa.
    Skotten av platt fjädermossa är tanigare än aspfjädermossans och hänger mer ostrukturerat.

    Den tredje arten fjädermossa, som det finns gott om i Långängarnas naturreservat, är trubbfjädermossa Homalia trichomanoides. Signalarten trubbfjädermossa tillhör ett annat släkte än övriga fjädermossor och den sitter platt mot underlaget och är hårt fästad. Skotten är glänsande, upp till 6 cm långa, och i väta tycker jag de ser ut att vara av plast. Som namnet antyder är både de enskilda skotten och bladen rundtrubbiga och är på så sätt lätt att skilja från övriga fjädermossor.

    Här är ett helt rotben på en asp täckt av den glänsande signalarten trubbfjädermossa.
    De enskilda skotten av trubbfjädermossa är trubbiga och något nedböjda som en kräftstjärt. Luppar man de varje litet blad ser man att de också är rundtrubbiga.

    Även om vi kikade på en och annan lav och svamp under exkursionen, så var det mossorna som pockade på mest uppmärksamhet. Förutom trissen i fjädermossor, hittade vi signalarten stubbspretmossa på en murken asplåga, och på den fuktiga marken närmast bäcken dominerade signalarterna skogshakmossa och mörk husmossa. Det var en fantastiskt mossig dag!

  • Lavar,  Svampar

    Kattfotslav och rynkskinn i Grävna Knippan naturreservat

    I dagarna två har jag upplevt fantastiska naturreservat i Gävleborgs län tillsammans med härliga människor som är lika skogstokiga som jag. Det första naturreservatet vi besökte var Grävna Knippan som ligger strax nordväst om Järbo i Sandvikens kommun. På Länstyrelsens hemsida beskrivs Grävna Knippan som en skog som som inte har sett varken yxa eller såg på hundratals år. En skog, där naturliga processer sker långsamt över generationer, och där de gamla träden tillåts åldrats till den grad att de dör och blir till värdefull död ved i form av lågor och högstubbar. På lågorna (liggande döda träd) hittade vi arter som ullticka, gränsticka och rynkskinn. Namn som låter som ljuv musik i mina öron eftersom de är associerade med gammelskog. Gammelskog som jag älskar.

    En mäktig högstubbe av tall.
    Inger med en av Grävna Knippans aspar, omgiven av lågor.

    I Grävna Knippan är luftfuktigheten hög, särskilt kring den bäck som rinner från väster till öster tvärs genom reservatet. I den fuktiga miljön på de långsamväxande granarna trivs arten kattfotslav Felipes leucopellaeus. Det är en signalart som har en vit till rosaaktig bål med apothecier (fruktkroppar) som med lite fantasi ser ut som små fotavtryck av en katt. Det är så gulligt!

    Här syns kattfotslaven med sina apothecier. Visst kan du se kattfötterna?
    Här syns kattfotslaven på håll i form av en större fläck som går i svag rosa ton. Nedanför kattfotslaven växer det flera fina bålar av blåslav – Sveriges kanske vanligaste lav.

    Jag nämnde tidigare att vi även hittade rynkskinn Phlebia centrifuga på en av de många lågorna. Rättare sagt, det var Lotta som hittade rynkskinnet med hjälp spegelmetoden. Jag vet flera inventerare som inventerar med en spegel till hjälp, och jag tror Lotta är den som först började med detta. Hur som helst, efter att ha undersökt undersidan på många lågor är det skönt att slippa kravla sig på backen och istället ha en spegel till hands.

    Här demonstrera Lotta spegelmetoden. Pannlampa är också praktiskt i det skumma ljuset såhär i december.

    Tillbaka till rynkskinnet som Lotta hittade. Rynkskinn är en sällsynt skinnsvamp som bara uppträder i urskogsartade boreala barrskogar. Den är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan. Den känns igen på sin rynkiga och knöliga yta. Färgen är svagt hudfärgad med ljusare, fibrig kant. En riktig toppart!

    Här syns rynkskinnet i sin prakt! Ytan är karaktäristiskt rynkad och knölig. Observera den ljusare fransiga kanten.
  • Svampar

    Skönheten i ett rutskinn

    På denna stora eklåga hittade jag idag ett rutskinn.

    Jag hoppas du någon gång har upplevt skönheten i ett rutskinn Xylobolus frustulatus. Om du inte har det, är det inte för sent och jag uppmanar dig till att sätta upp det på din “bucket list” om du har någon sådan. Idag var målet med min exkursion att hitta olika arter av baronmossor Anomodon sp. Det gjorde jag, men det var det färska rutskinnet som fullkomligt stal showen från mossorna.

    Under eklågan visade det sig en stjärnhimmel.

    På en stor eklåga vid Skarbo udde vid Vendelsjön i Uppland gjorde jag fyndet av rutskinn. Jag kunde inte låta bli att krypa intill och titta under och upp mot lågans botten. Där avtecknades en stjärnhimmel av rutskinn som glimmade i fukten.

    Rutskinn är en vedsvamp som orsakar kärnröta på stammar och grova grenar av ek. Tyvärr är det brist på ekar som har rätt kvalitet på veden för rutskinnets smak, vilket gör att arten idag är klassad som nära hotad (NT) på den svenska rödlistan.

    Det färskaste delarna av rutskinnet var svagt grålila i färgen.
    Något äldre delar av rutskinnet skiftade lika vackert i brunrött.