Vindlande vedmussling
Värmande marssol. Kristallblå himmel och smältande snö. Dagens utflykt gick till Söderfors och Dalälvens varierande natur med syftet att bara njuta. I det inbegriper ett visst mått av artletande. Jag menar, det går ju inte bara att stänga av sin artradar. Men fokus låg på att ta in naturen i sin helhet och lägga bakom sig några kilometer innan den obligatoriska fikastunden. På tillbakavägen stötte vi på ett gäng tjusiga vedmusslingar Gloeophyllum sepiarium.
Det var länge sedan jag såg så pass många färska och fina vedmusslingar på en enda låga, så jag var tvungen att stanna för att fota och klappa. 
Vackert rödbruna vedmusslingar. 
En liten, färsk och strävhårig vedmussling. Vedmussling är en vedlevande svamp som är särskilt vanlig på hyggen då den föredrar solexponerad barrved. När den strävhåriga och zonerade musslingen blir till åren, förlorar den sin rostbruna färg och antar samma gråaktiga nyans som veden den växer på.
Undertill har vedmusslingen täta läderartade skivor som ibland är vindlande labyrintiska. Det är på undersidan den verkliga skönheten sitter och undersidans skivor skiljer den från liknande vedsampar med porer.
Undersidan är underbar! “Rosa prick-svampen” Illosporopsis christiansenii
För bara ett par dagar sedan, övervägde jag att kasta mig på tåget till Sundsvall, för att få titta på några rosa fläckar som min biologvän Yvonne hade hittat på ett träd. Det rörde sig om den lavparasitiska svampen Illosporopsis christiansenii, en art som jag har velat se sedan den för första gången dök upp i mitt Facebookflöde för flera år sedan. Men verkligheten kom ikapp mig och jag insåg det ologiska i att överge mina planer och åtaganden över julhelgen för en millimeterstor svamps skull, om än en mycket snygg sådan.
Det jag inte visste när jag idag gick ut på min skogsrunda, var att jag skulle få hitta mitt alldeles egna fynd av Illosporopsis christiansenii! Av en slump föll min blick på en liten, död aspkvist, som fastnat i ett buskage på sin väg ned mot marken. Och på denna kvist syntes minimala exemplar av min rosa drömart!
Som av en händelse fick jag syn på lavparasiten Illosporopsis christiansenii som växte på en död aspgren. Titta noga. De är mycket små! Väl hemma igen, lade jag hela aspkvisten under stereoluppen och lavfloran åkte fram. Det var inte helt lätt att artbestämma laven som Illosporopsis christiansenii växte på. Men det var tydligt att den inte mådde bra av att bli parasiterad. De lavbålar med många fläckar av den rosa parasitsvampen, var missfärgade och förkrympta.
Den lavprydda aspgrenen fick komma med hem för att hamna under stereoluppens ljus. 
Fotat genom stereoluppen. De gråa cirklarna är lavens apotecier, frukkroppar. De är ca 1 mm breda, som storleksjämförelse till den ännu mindre, tuggummirosa lavparasiten Illosporopsis christiansenii. Illosporopsis christiansenii har inte något svenskt namn än (skandal, jag vet!). Men med denna svamps utseende och livsstil, borde det inte vara några problem att associera fram något passande! Jag som är dålig på att memorera vetenskapliga namn, har hittills kallat den för “rosa prick-svampen” i mitt huvud. Yvonne har tagit ut svängarna och kallar den för hubbabubba! Genialiskt, tycker jag!
Skogskaparspindelns kokong
Får jag lov att presentera de sötaste av julgranskulor man kan träffa på i naturen? Här svajar skogskaparspindelns Ero furcata lilla kokong för vinden, enbart fästad i ett enbarr.
Det är skogskaparspindeln som har spunnit denna ytterst lilla kokong. Jämför storleken med enbären och förundras! Denna spunna skapelse är vanlig att stöta på i skog och mark. Kanske har du som jag, beundrat de gyllengula silkestrådarna som bildar en vacker skyddsbubbla för nästa generation skogskaparspindlar.
Det var svårt att fota denna! Mitt tips är att söka på spindelns namn på Artfakta. Där finns det gott om bra bilder där man tydligt ser kokongens vackra konstruktion. Den vuxna skogskaparspindeln är en predator på nätspindlar. Genom att besöka och vibrera i andra spindlars nät, lockas spindelnätägaren fram i tron att den har fått ett byte. Blixtsnabbt biter och förlamar skogskaparspindeln då sitt byte och suger sedan ut spindelns innanmäte.
I Sverige har vi två arter av kaparspindlar med detta beteende; skogskaparspindel Ero furcata och sumpkaparspindel Ero cambridgei.
Sottickor modell större
Genväg är senväg. I alla fall när man hittar maffiga sottickor! För att komma fortare hem efter dagens skogspromenad, genade jag förbi ett uppväxande hygge bakom Tierps ridhus. Det resulterade i fynd av de största sottickorna Ischnoderma benzoinum jag någonsin sett!
Dessa stora sottickor uppvisade en fantastisk zonering i brunt och svart. De vackert brunzonerade fruktkropparna dekorerade basen på en granhögstubbe och fick mig att stanna upp och förundras. Svamparna var alldeles ludna, vilket skvallrar om att det handlade om relativt färska fruktkroppar. Sotticka har ettåriga fruktkroppar och när de åldras så försvinner nämligen ludenheten och blottlägger den mörka krustan. De är så jag är van att se sottickor; svarta, kala, intorkade och växandes under någon förmultnande låga. Dagens gigantiska sottickor var därför för mig också de vackraste sottickor jag har sett på länge.
När sottickan åldras försvinner den finludna ytan som karaktäriserar de unga sottickorna. På bilden syns sottickans blottlagda krusta i form av en svart halvcirkel. 
Här är en annan skönhet, sotsvart i färgen. 
På tickans undersida syns mycket små rörmynningar. De utgör hymeniet, den fertila delen av tickan, som sprider sporer. Rödbrun jordstjärna – Gotlands landskapssvamp
Under mykologiveckans första dag på Gotland tog jag endast ett par bilder på en och samma art; rödbrun jordstjärna Geastrum rufescens. De skulle också bli de enda bilderna jag fick med mig från resan, eftersom jag på grund av sjukdom var tvungen att åka hem redan nästa dag. Rödbrun jordstjärna är Gotlands landskapssvamp (javisst finns det landskapssvampar!) och därför är det passande att just denna art får representera min korta Gotlandsvistelse.
Rödbrun jordstjärna är en av våra större jordstjärnor och är lätt att känna igen på den 5-8-flikiga underdelens rodnande färg. I Sverige har vi omkring 20 arter av jordstjärnor Geastrum. Storlek och utseende varierar, men alla har samma uppbyggnad med en stjärnflikig kropp som bär upp en rökboll. Precis som hos röksvampar så innehåller jordstjärnornas rökbollar sporer och inbjuder till “puffning” för oss som har barnasinnet kvar.
Rödbrun jordstjärna – ståtlig värre! I bakgrunden syns växtplatsen som är Gotländsk kalkbarrskog. Majssot – En ovälkommen delikatess
Visst syns det att det är något märkligt med denna majskolv? Majssot Mycosarcoma maydis är en parasitsvamp som bildar galler på odlad majs. Det finns få registrerade fynd av majssot på Artportalen, en databas där både myndigheter och privatpersoner kan rapportera in och offentliggöra artfynd. De få fynden på Artportalen behöver inte betyda att majssoten är ovanlig i Sverige, bara att den inte har uppmärksammats i så stor utsträckning bland mykologer. Inom jordbuket är den långt ifrån okänd, efter som svampangreppen minskar skörden.
Förflyttar vi oss utomlands, till Mexico, anses majkolvar som blivit angripna av majssot vara en delikatess. Svampen ympas därför in aktivt in i odlingar och säljs dyrare än vanlig majs.
Här gäller det att spana noga efter parasiten majssot. Av en händelse passerade jag ett stort majsfält häromdagen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att spana efter majssot som i så fall skulle bli ett nytt svampkryss för mig personligen. Och mycket riktigt stötte jag på flera praktexemplar! Jag knäppte snabbt några bilder och tog kordinater för fyndplatsen, hela tiden orolig för att uppfattas som en potentiell majskolvstjuv. Men jag kom osedd därifrån, och har numera bidragit till kunskapsspridning av en intressant organism.
Ett resultat av parasitsvampen majssot. En delikatess som dock inte ser så aptitlig ut! Bokspinnarlarv – En samtalsöppnare på Tranås centralstation
En obekymrad bokspinnarlarv. När jag i helgen klev in i vänthallen på Tranås centralstation, fick jag syn på en bokspinnarlarv Calliteara pudibunda som spatserade på en av de lediga sittbänkarna. Synen av denna spektakulära nattfjärilslarv gjorde mig glad och eftersom delad glädje är dubbel glädje, plockade jag upp bokspinnaren i handen och visade var och en av de andra väntande resenärerna. Det visade sig vara en samtalsöppnare, och snart var vi ett gäng som spekulerade kring hur denna larv hade kommit dit, dess livscykel och om nattfjärilar i största allmänhet.
Bokspinnarlaven har klassiska varningsfärger i gult, svart och rött – en färgkombination som signalerar giftighet. Om larven verkligen är giftig, eller om den bara fejkar, vet jag inte. Bokspinnarlarver har inget med böcker att göra. Däremot är bok dess huvudsakliga värdträd och det är i trädkronan som den främst håller till under sin tre månader långa larvutveckling. I slutet av september eller en bit in i oktober söker sig den fullvuxna larven ner på marken och letar lämplig plats för förpuppning. Övervintring sker i puppstadiet och nästa försommar kläcks den fullbildade fjärilen. Så som många andra nattfjärilar är bokspinnaren gråfärgad och är lågt ifrån den färgklick som den var som larv.
Långfotad röksvamp
I Sverige har vi nära 30 arter av det komplex vi kallar för röksvampar. Många är små och har likartat utseeende. Då är det skönt med en röksvampsart som både är lätt att känna igen på sin långa fot och som har ett logiskt namn; långfotad röksvamp Lycoperdon excipuliforme.
Under dagens skogsrunda stötte jag på två unga, fräscha exemplar av långfotad röksvamp. Visst är de snygga?! När de blir äldre, mognar sporerna, själva bollen mörknar i färg och de blir “puffbara”.
Unga exemplar av långfotad röksvamp är riktigt taggiga. Taggarna är mjuka och bildar ett karaktäristisk mönster som är värt att titta närmare på! Rosa vaxskivling – En av fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar
Unga fruktkroppar av rosa vaxskivling. Detta är den tredje rosa svampen från skogen kring Tierps elljusspår som jag presenterar här. Denna gång är det en svamp med klassiskt svamputseende; med skivor, hatt och fot. Arten heter rosa vaxskivling Hygrophorus pudorinus och tillhör ett släkte som på svenska heter skogsvaxskivlingar. Gemensamt för de flesta skogsvaxskivlingar är att hatten är klibbig eller slemmig och att skivorna är nedlöpande, alltså att skivorna fäster en bit ned på foten. Rosa vaxskivling är en av de vanligare skogsvaxskivlingarna. Omkring hälften av alla skogsvaxskivlingar är annars rödlistade.
Skivorna är glesa och går ner en bit på foten. 
Här är en ung rosa vaxskivling med vätskedroppar och en mycket slemmig hatt! Det finns totalt fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar att hålla koll på, varav en växer bara under ek (kremlevaxskivling H. russula), och en annan har en ring på foten och är mycket sällsynt (slöjvaxskivling H. purpurascens). En tredje, har en besk smak och både gulnar och får vinröda fläckar med åldern (besk vaxskivling H. erubescens). Rosa vaxskivling är alltså utan både ring, besk smak, gulnar inte eller får vinröda fläckar med åldern, och lever med gran. Om du tycker det är krångligt att hålla ordning på alla karaktärer, kan jag rekommendera att kika på ArtDatabankens digitala bestämningsnyckel för skogsvaxskivlingarna som publicerades förra veckan.
Rosa vaxskivling är en av fyra rosafärgade skogsvaxskivlingar. Gelétratting – Tillsätt bara socker?
Här gäller det att se upp var man sätter fötterna! Mera rosa svamp från Tierps elljuspår i skogen! Den här gången är det gelétratting Tremiscus helvelloides som överraskar med att dyka upp mitt i grusspåret. De ser ut som de heter, trattar eller tungor med gelékonsistens. Även denna art är för mig en önskeart. Den är ju så snygg!
Här räcks det ut en tunga av gelétratting! 
Eftersom gelétratting kan användas i sallader, kanske de också kan paneras i socker?
Naturens eget gelégodis!I min svampbok Svampar- En fälthandbok kan jag läsa att gelétrattingen är sällsynt men gynnas av kalk i marken. Lokalt är den vanligare, t ex i Jämtland eller på Gotland där marken är kalkrik. Det står också att svampen är smak- och luktlös men att den kan användas i sallader(!). Tyvärr är jag inte tillräckligt äventyrlig för att prova.