• Artsidan tipsar,  Insekter

    Gulfläckad glanstrollslända och en suverän artbestämningsbok

    Min vilodag hemma i hängmattan till trots, har jag fått stifta bekantskap med en ny trollsländeart och fått en ny favoritbok bland artbestämningslitteraturen.

    Gulfläckad glanstrollslända är ensam art i Sverige om att ha gula fläckar på bakkroppen i kombination med att vara grönmetallicfärgad. Att försiktigt hålla trollsländor i båda vingparen är ett bra sätt att komma dem nära för detaljstudier utan att de skadas.

    Trollsländearten i fråga, är gulfläckad glanstrollslända Somatochlora flavomaculata. Den har patrullerat här hemma på tomten i två dagar, och undkommit åtskilliga utfall med håven från min sida. Men skam den som ger sig! I förmiddags var det jag som var snabbast och den lilla helikoptern blev infångad för artbestämning.

    Eftersom jag var på hemmaplan hade jag tillgång till all min artbestämningslitteratur. Jag passade då på att ta fram boken Nordens trollsländor av Magnus Billquist, som jag förut har tyckt varit för stor för att ta med ut i fält. Snabbt kunde jag konstatera att det inte var en dag för tidigt som jag öppnade denna bok. Så otroligt pedagogisk i sitt upplägg och fullmatad med tydliga bilder som visar allt från livsmiljö till närbilder på viktiga fältbestämningskaraktärer. Jag gillar särskilt inledningens artöversikt där man snabbt kan matcha sin okända trollslända mot olika utseendegrupper. Min infångade trollslända kunde jag t ex matcha mot gruppen trollsländor med nyckelordet “grönmetallicfärgad” i utseendebeskrivningen. Efter att ha uteslutit arterna fjälltrollslända och tundratrollslända baserat på bokens utbredningskartor, hade jag bara tre arter kvar att jämföra med. Eftersom det bara är gulfläckad glanstrollslända av de grönmetallicfärgade trollsländorna som har gul teckning på bakkroppen, var artbestämningen lätt denna gång!

    Den stora boken underst är nytillskottet Nordens Trollsländor, en guldskatt för den som vill lära sig artbestämma ALLA trollsländor oavsett om individen är ung eller sliten, typisk eller otypisk. Översta boken är min trotjänare Trollsländor i Sverige, en smidig fälthandbok som presenterar den Svenska trollsländefaunan på ett överskådligt sätt.
  • Insekter

    Flodflicksländor vid Tämnarån

    Åh vad jag blir öm i hjärtat när jag ser flicksländor! Dessa små flygande pinnar rör sig sävligt över vegetationen, gärna vid vatten, och slår sig ned vid jämna mellanrum. Kanske väljer de ett strå som inte är mycket bredare än de själva. Där sitter de och spanar med sina stora facettögon som sitter så brett isär att de närmast liknar hammarhajar. Färgen är ofta blå eller beige med svart teckning, ibland är ögonen röda och ibland går hela sländan i rött, allt beroende på vilken av Sveriges 20 flicksländearter det rör sig om. Gemensamt är den tunna kroppen och de smala vingparen som hålls hopfällda över bakkroppen vid vila. Till skillnad från de flygskickliga “vanliga” trollsländorna, är flicksländor lätta att fånga in med håv. Artbestämningen är desto klurigare, men som tur är finns det utmärkt litteratur att tillgå.

    Idag stötte jag på mängder av flicksländor på min spångade promenad över Tämnarån i Tierp. Alla var av samma art, flodflickslända Platycnemis pennipes, som jag nu börjar känna mig säker på i min artbestämning. Flodflicksländan ger ett ljust intryck. Hanen är ljust blå och honan är ljust beige till gulgrön. Båda könen har svarta teckningar och de arttypiska dubbla ljusa linjerna vid skuldran. Arttypiskt är också de breda “vaderna”, främst på bakbenen och främst på hanen. Flodflicksländan är en relativt vanlig art i södra Sverige vid långsamt rinnande vatten med mycket vegetation.

    En hane av flodflickslända visar upp sig. Överst på mellankroppen, på skuldrorna, syns de arttypiska dubbla ljusa linjerna.
    Genom att försiktigt hålla sländan i vingarna går det att studera viktiga fältkaraktärer utan att den skadas. Här ser man hanens breda vader!
    Även honan av flodflickslända har de typiska dubbla ljusa linjerna på mellankroppen. Färgen hos honan är diskretare än hos hanen och går i beige till blekt gulgrön.
  • Insekter

    Färger och mönster i nattens fjärilsfångst

    Jag vill så gärna visa några glimtar ur den underbara värld som jag får ta del av varje morgon när jag vittjar min ljusfälla för nattfjärilar. I morse hittade jag tre olika arter av fältmätare. Varje fältmätare med sin egen unika kombination av mönster och färger.

    Gräsgrön fältmätare

    Först ut är gräsgrön fältmätare Colostygia pectinataria. Det är en vanlig art som finns i hela Sverige utom i fjälltrakterna. Gräsgrön fältmätare är tydligt grönfärgad som nykläckt fjäril. Även om den gröna färgen snabbt bleknar under fjärilens korta livstid, kan man känna igen den på de vita, vågiga tvärlinjerna som i framvingarnas framkant möter de typiska svarta fläckarna.

    Citrongul fältmätare

    När jag fick se den citrongula fältmätaren Cidaria fulvata bland äggkartongerna i fällan, drog jag efter andan. Den var så vacker i sin varma, gula färg med det bruna tvärbandet över vingarna. Citrongul fältmätare är en vanlig art i nästan hela Sverige. Larverna lever på rosor, vilket lyckligtvis grannen har gott om!

    Ögonfläckad fältmätare

    Sist ut är ögonfläckad fältmätare Cosmorhoe ocellata. Här imponerar det kontrastrika mönstret snarare än färgerna i sig. Över de lysande vita vingarna går ett mörkt tvärband och vid framvingarnas bakkant syns det svarta “ögonfläckarna” som gett arten dess namn. Även denna fältmätare är vanlig i stora delar av Sverige utom i fjälltrakterna. Larverna lever på måror.

  • Insekter

    Björkvedbock – snyggaste långhorningen!

    Det är inte var dag man får hålla en björkvedbock Saperda scalaris i sin hand! Det är helt klart en av Sveriges läckraste långhorningar och definitivt den snyggaste jag har haft närkontakt med.

    Skalbaggen är svart i grunden men har färgade hår som ger den en gulgrön teckning.

    Björkvedbock är en vanlig långhorning. I larvstadiet lever björkvedbocken under veden i många olika lövträd i både skogs- och odlingslandskap och förekommer även i fjällbjörkskogen. Larvutvecklingen tar ett till två år. Anledningen till att man sällan får se denna uppseendeväckande art beror på att den som fullbildad skalbagge främst är nattaktiv. Det händer ibland att larver av björkvedbock kommer in med brasved och kläcks inomhus.

    Denna björkvedbock är troligen en hona eftersom antennerna är kortare än kroppen. Hanarnas antenner når ända till täckvingarnas slut när de hålls bakåt.
    Tjena! Såhär söt är jag med mina stora ögon och långa antenner!
  • Kärlväxter

    Strandtrav och strandvial vid Höga kusten

    Strandtrav Cardaminopsis petraea och strandvial Lathyrus japonicus. En Ångermanländsk korsblommig exklusivitet och en ganska så sällsynt ärtväxt. De ser så olika ut som två växter kan göra, men gemensamt är att de båda växer i karga havsmiljöer. Strandvial har jag sett många gånger på olika ställen i landet. Strandtrav fick jag se för första gången i helgen, i Rotsidans naturreservat som ligger i hjärtat av höga kusten i mitt gamla hemlandskap Ångermanland.

    Slipade, låga klippor i Rotsidans naturreservat.

    För att komma fram till Rotsidans naturreservat, som tills stora delar består av låga, slipade diabasklippor och klapperstensfält, fick vi gå genom en solvarm tallskog med blommande lingon och linnea. I gläntorna fladdrade det tallmätare. Det är brunspräckliga nattfjärilar som är omisskännliga då de i vila slår ihop vingarna precis som en dagfjäril. När skogen glesnade och vi kom fram till klipporna och de öppna havet, fick vi kryssa fram mellan solbadande semesterfirare. Det dröjde inte länge innan jag fick syn på en liten kämpande växt som tillsynes växte direkt ur klipphällen. “Nu kan vi åka hem” skojade jag till sällskapet som var med mig. “Här är strandtraven!”

    Här är strandtraven, den lilla växten som i Sverige bara finns längs Ångermanlands kust.
    Precis som alla växter i familjen korsblommiga växter, har strandtraven enkla blommor med fyra kronblad.

    Även om jag direkt fick se dagens målart var det såklart inte tal om att åka hem. Rotsidans naturreservat bjöd, förutom på sol och bad, även på strandväxter som strandloka, knutarv, fackelblomster, östersjötåg, vattenmåra, frossört, fjällnejlika och så den pampiga strandvialen såklart!

    Strandvialen är en omisskännlig strandväxt. Hela växten är reslig och flera decimeter hög. Bladen är blågröna och lite köttiga och de stora blommorna är violetta.
    Att strandvial är en ärtväxt går inte ta miste på! Ärtskidorna ska dessutom vara ätliga. På uppmaningen att smaka på ärtorna, duckade jag genom att säga att jag inte ville plocka i naturreservat.
  • Insekter

    Svärmarlycka i juninatten

    I fjärilsgrupper på Facebook läggs det nästan dagligen ut bilder på svärmare så här års. Svärmare är våra största nattfjärilar. Den kraftiga, spolformade kroppen hålls upp av stora, spetsiga framvingar och ett mindre par bakvingar. Det är en konstruktion som gör dem till riktigt skickliga flygare. Svärmare kan accelerera upp till 15 m/sek på korta sträckor. När de besöker blommor kan de likt kolibrier stå stilla i luften och till och med backa!

    Under midsommarhelgen var det min tur att få se dem live. Det var sent på kvällen och jag låg och slumrade i sängen på torpet hos min biologvän Yvonne. I rummet intill kikar Yvonne ut genom fönstret för att spana efter fladdermöss. Plötsligt hör jag henne skrika: “SVÄRMARE!” Jag blir med ens klarvaken, flyger upp ur sängen och springer mot dörren. Där krockar jag med Yvonne som är lika ivrig att se svärmare som jag. Halvnakna springer vi ut i natten mot den blommande kaprifolen med var sin håv i högsta hugg. Där var de mycket riktigt. Inte en, inte två, utan hela fyra svärmarfjärilar flög runt busken! Snabbt kunde vi konstatera att det rörde sig om tre vackert gråmelerade tallsvärmare Sphinx pinastri och en större snabelsvärmare Deilephila elpenor med den osannolika färgteckningen rosa och orange.

    Svärmarna verkade obekymrade om vår närvaro och jag förväntade mig därför att få till den där perfekta, klara bilden som jag sett så många gånger på Facebook. Det visade sig vara lättare sagt än gjort! Bilden nedan är den enda där man faktiskt kan ana att det är en tallsvärmare och inte ett grått spöke. Den färggranna större snabelsvärmaren fångade vi in i en burk, men trots att den tillslut satt stilla på burklocket ville den inte sluta vibrera med vingarna. Nu har jag ursäktat mig för dåliga bilder. Jag tror ändå att det framgår hur stora och häftiga de är!

    Likt en kolibri svävade tallsvärmaren från blomma till blomma i kaprifolen.
    Rosa och brunorange känns som den mest osannolika färgkombinationen för en fjäril. Större snabelsvärmare är vacker så man häpnar!
  • Insekter

    Mnemosynefjäril

    Jag har aldrig haft något så exklusivt som en mnemosynefjäril i min håv förut!

    Mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne är den stora, vita, exklusiva fjärilen med det svårstavade namnet. I Sverige hittas den bara i begränsade kustområden i Blekinge, Uppland och Medelpad. I början på förra sekelskiftet fanns den i ytterligare sju landskap, men i takt med att buskrika ängar och betesmarker har försvunnit i och med ett rationaliserat jord- och skogsbruk, har mnemosynefjärilen dött ut i område efter område. Idag klassas fjärilen som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan och en fridlysning har ansetts nödvändig för att skydda den sista spillran av populationen.

    Dagens lyckade mnemosynefjärilsexkursion gick till Alnö utanför Sundsvall tillsammans med Yvonne. Med exakta lokalangivelser och ett varmt och soligt väder kände vi att vi hade oddsen på vår sida. Redan strax efter att vi hade passerat över bron till ön såg vi den första stora vita flygaren, och bara några minuter efter att vi parkerat vid en frodig äng, såg vi flera stycken! En sliten individ, med hack i vingen efter ett fågelangrepp, blev snabbt infångad med håv. Så snart den hade lugnat sig, kröp den villigt upp på min hand och lät sig fotograferas innan den oskadd tog till flykten. Behöver jag säga att lyckan var total?

    Mnemosynefjäril är stor och vit med svarta fläckar på framvingarna och med tydliga vingribbor. Detta var ett slitet exemplar med fågelhack i högra bakvingen, men de genomskinliga vingspetsarna är inte ett resultat av slitage utan är ett av mnemosynefjärilens signum.

    Nu när jag sitter här hemma i soffan och smälter dagens upplevelse, tänker jag på alla de gånger jag har jagat efter rapsfjärilar och vitvingefjärilar vid Medelpads kust i tron det har varit mnemosynefjäril. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat ta så fel vid första anblicken. Tillskillnad från rapsfjärilar och vitvingefjärilar som intensivt fladdrar strax över gräs och örter, så segelflyger mnemosynefjärilen ofta flera meter över marken. Det fick vi bevittna idag. Mnemosynefjärilen är ju dessutom större i storlek. Mycket större!

  • Insekter,  Kärlväxter,  Svampar

    Ett axplock arter från sommartorpet

    Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.

    I en torr och mager sluttning växer den minimala ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. Yvonne har räknat till 25 stycken hittills och hon hittar fler ju mer hon kryper omkring på platsen. Månlåsbräken är den vanligaste av våra åtta låsbräkenarter, men är mycket svår att upptäcka. Jag skulle säga att låsbräknar har en särställning bland många botanister och på Facebook hittar man gruppen “Låsbräkenriddarna” där dessa små får stå i fullt fokus.
    I rabatterna längs torpgrunden har även de så kallade ogräsen sin självklara plats bland planterade prydnadsväxter. Här är frodas styvmorsviolen Viola tricolor, Sveriges vildväxande “minipensé” och Ångermanlands landskapsblomma.
    Här är ännu ett ogräs, men av den mer diskretare sorten. Åkerspärgel Spergula arvensis växer ostyrigt och spretigt. De vita blommorna är mycket näpna, men i regnet behagade de inte att slå ut. Med lite god vilja kan man se på bilden att åkerspärgeln har glandelhår, hår som utsöndrar vätska som gör att växten känns lite klibbig att ta i.
    Delar av gräsmattan på torpet är oklippt till förmån för biologisk mångfald. Här blommar massor av ormrot med sin vita blommor i ax och ätbara rödbruna groddknoppar.
    Vi hittade även årets första ängssvampar! För mig var det dessutom en ny art, mörkfjällig vaxskivling Hygrocybe turunda. Mörkfjällig vaxskivling är vackert röd-orange med nedlöpande skivor i något ljusare färgnyans. Tittar man nära på hatten ser man de karaktäristiska bruna små fjällen som har gett vaxskivlingen dess namn.
    I syrenbusken hade en tandmätare Odontopera bidentata tagit skydd för regnet. Nattfjärilar kan generellt vara kluriga att artbestämma, och i synnerhet många mätarfjärilar som är gråa eller bruna. Den här mätaren har tandade vingkanter, vilket få liknande arter har.
    Även min nattfjärilsfälla har fått följa med på semester. På nätterna har den lyst och fångat in någon enstaka ny art varje natt. Här syns ett mörkt och lite anonymt nattfly som har ett namn som jag tycker passar en superhjälte; mörkbrunt skuggfly Charanyca ferruginea.
  • Kärlväxter,  Personligt

    Sju sorters blommor, sju färger

    Det här är min midsommarbukett med sju sorters blommor som jag ska drömma på i natt. Visserligen har jag hittat min drömprins, men blomsterplockandet vid midsommar är ändå den tradition jag håller högst. Nu, just i denna tid, är natten som kortast och naturen är som mest levande, prunkande och myllrande. Är inte det värt att fira med en bukett under kudden, så säg?

    Sju sorters blommor är lekande lätt att få ihop när man befinner sig på ett torpställe i skogen med omgivande slåtteräng. För att utmana mig lite har jag plockat sju arter i olika färger. Lägg gärna märke till den fantastiska utsikten med de blånande, skogsklädda bergen som skymtas i bilden. Jag är tillfälligt tillbaka i Västernorrland, mina gamla hemtrakter, och det kittlar i magen när jag ser det storslagna och vackra landskapet som jag inte visste att jag saknade så mycket.

    Blå: ängsklocka
    Rosa: rödblära
    Gul: smörblomma
    Vit: prästkrage
    Brun: ängsfryle
    Gulgrön: daggkåpa
    Rödaktig (högst utskickande i buketten): ängssyra

  • Insekter

    Noshornsoxen – Sveriges egen noshörning

    Visste du att vi har noshörningar i Sverige? Eller i alla fall noshornsoxar Sinodendron cylindricum, en skalbaggsart där hanen stoltserar med ett kraftigt horn på huvudet. Igår kväll när jag var på väg hem från en liten runda med fjärilshåven, höll jag på att trampa på en sådan liten noshornsoxe som påminner så om de stora hornprydda djuren på savannen. Det var på stigen mot vårat bostadsområde som går igenom ett lövskogsparti, som detta möte skedde. Miljön där tror jag är optimal för noshornsoxar, vars larver lever av murken lövved. Kanske hade min noshornsoxegrabb nyss kläckts fram och var på jakt efter en hona?

    En noshornsoxegrabb med en profil som heter duga!

    Eftersom det bara är hanen hos noshornsoxen som är hornprydd, misstänker jag att denna attiralj spelar roll i uppvaktningen av honor och används i styrkedemonstrationer gentemot konkurrerande hanar. Så fungerar det i alla fall hos noshornsoxens mer kända släkting, ekoxen. Både noshornsoxe och ekoxe tillhör familjen ekoxbaggar Lucanidae. Ekoxen är Europas största skalbagge som nästan kan bli en decimeter lång, medans noshornsoxen bara blir en dryg centimeter. Liten, men minst lika snygg tycker jag!

    Uppifrån ser noshornsoxen ut som en svart liten cylinder. Det vetenskapliga artepitetet cylindricum syftar just på skalbaggens form.
    På denna stig hittade jag noshornsoxen som är knuten till lövträdsmiljöer. Larverna äter av multnande lövved och de vuxna skalbaggarna lever av sav.