Gelétratting – Tillsätt bara socker?
Mera rosa svamp från Tierps elljuspår i skogen! Den här gången är det gelétratting Tremiscus helvelloides som överraskar med att dyka upp mitt i grusspåret. De ser ut som de heter, trattar eller tungor med gelékonsistens. Även denna art är för mig en önskeart. Den är ju så snygg!
I min svampbok Svampar- En fälthandbok kan jag läsa att gelétrattingen är sällsynt men gynnas av kalk i marken. Lokalt är den vanligare, t ex i Jämtland eller på Gotland där marken är kalkrik. Det står också att svampen är smak- och luktlös men att den kan användas i sallader(!). Tyvärr är jag inte tillräckligt äventyrlig för att prova.
Gräsulv – Ett möte och ett minne
Larver är ju för söta! Särskilt när de är håriga. Denna gräsulv Macrothylacia rubi levde farligt när den spatserade fram på en grusparkering. När jag tog upp den rullade den ihop sig till en pälsmössa! Enligt säkra källor så kan man få eksem av de giftproducerande håren som lätt lossnar, men det var inget jag kände av. Jag skulle dock inte vilja utmana ödet och ha den på någon annan del av kroppen än just mina tjockhudade händer!
Mötet med gräsulvslarven igår fick mig att börja gräva i mitt bildarkiv på datorns hårddisk. Mycket riktig, i en mapp med bilder från botanikdagarna i Småland 2010, hittade jag min färdigutvecklade gräsulvshanne som jag såg och fotograferade vid Lundens naturreservat för 11 år sedan. En bevingad gräsulv har jag inte sett sedan dess, medan dessa svarthåriga skönheter, larverna, har jag sett nästan varje år. Förklaringen är enkel. Larverna är dagaktiva och fjärilarna är nattaktiva, som de flesta så kallade nattfjärilar är!
Rosenfingersvamp vid vägkanten
Ända sedan jag började intressera mig för svampar i ängar och naturbetesmarker har jag velat se den sällsynta och rödlistade rosenfingersvampen. Precis som violett fingersvamp Clavaria zollingeri som jag bloggade om 01-09-2010 är rosenfingersvampen en av kronjuvelerna i magra marker som under lång tid har hävdats av människan och hennes boskap. Därför blev jag lika förvånad som glad när jag sprang på just rosenfingersvamp vid Tierps grusade elljusspår som går genom lövrik kalkbarrskog.
När jag läser om rosenfingersvampen på ArtDatabankens artfaktablad, framgår det mycket riktigt att svampen växer i gräsmark, gärna kalkhaltig och sandig sådan. Den kan också växa i rik löv- och blandskog, en miljö som jag inte förut har associerat med arten. Att den dessutom kan dyka upp i vägkanter med lågvuxen vegetation var för mig en nyhet, men det “make sense” eftersom många av våra ängsväxter har vägkanter som sista utpost när de naturliga ängsmarkerna försvinner i snabb takt, så varför skulle inte samma sak gälla för våra ängssvampar?
Det har blivit flera turer förbi rosenfingersvamparna sedan jag hittade dem förra veckan. Dels därför att de växer längs en trevlig promenadslinga, men också för att de har så varit svåra att fånga på bild så det har krävts flera fotosessioner innan jag blivit nöjd. Idag fick jag hjälp av en vän som höll sitt finger bakom svamparna så kameran kunde fokusera. Min medföljare var dock inte lika begeistrad som jag över rosenfingersvamparna. Hon tyckte nämligen att de såg ut som maskar!
Några skorplavar på sten på Fulufjället
Är det något det finns gott om på Fulufjället, så är det sten och stenskravel. Stenskravlen är hopplösa att skynda sig över, särskilt om stenarna är blöta! Något som knappast går att undvika att lägga märke till på Fulufjället är stenarnas dekor av lavar. Den grönspräckliga kartlaven Rhizocarpon geographicum i synnerhet!
En annan av de stenlevande skorplavarna (skorplavar kallas alla lavar som växer så tätt intill underlaget att de knappt går att pilla loss) som vi lade märke till, var rostskivlaven Lecidea lithophila. Rostskivlaven var betydligt sällsyntare än kartlaven, men ändå minst lika utstickande med sin vackert roströda färg med svarta apotecier (fruktkroppar).
Den tredje och sista skorplaven som jag vill berätta om, är vindlaven Ophioparma ventosa. Den utmärkte sig rejält med sina blodröda apotecier och sin placeringen högt uppe på ett block. Den utsatta placeringen på blocket är inte av en slump, som det sällan är när det gäller arter, utan vindlaven växer just alltid på stenar, berg och block som är kalblåsta under vintern. Därav namnet vindlav.
Några vanliga marklavar på Fulufjället
Eftersom det mesta i blomsterväg hade blommat över när jag och mamma besökte Fulufjället i Dalarna i början av augusti, så blev det naturligt att lavarna fick en stor del av vår uppmärksamhet. Fulufjället renbetas heller inte, vilket har gjort att de långsamväxande lavarna har kunnat växa så gott som ostört och skapat de mest fantastiska lavmattor. Instinktivt kändes det fel att gå på dem, särskilt vid torka då det kraschade under skorna vid de tillfällen vi lämnade stigen.
De lavarna som dominerade lavmattorna var olika renlavar Cladonia sp, islandslav Cetraria islandica och den bulliga fönsterlaven Cladonia stellaris. Fönsterlav är den laven som vi traditionellt har i våra adventsljusstakar till jul och går under det felaktiga handelsnamnet “vitmossa”. I lavmattorna ingick det också en hel del snölav Flavocetraria nivalis och strutlav Flavocetraria cucullata, och enstaka fläckar med fjälltagellav Alectoria ochroleuca. Alla dessa tre lavar är gulvita i färgen, men har helt olika struktur.
Urnlav – Kräsen som få
När jag inför min resa till Fulufjället kollade vilka arter som hade rapporterats in på Artportalen i området, såg jag att urnlav Tholurna dissimilis var en av dem. Jag bestämde mig då att sommaren 2021 skulle bli den då jag äntligen skulle få se urnlav. Ända sedan jag skaffade mig min lavbok i början på 00-talet, har det varit min dröm att få se den. Enligt mig är urnlav i samma liga som de legendariska lavarna långskägg och varglav, baserat på sitt säregna utseende och speciella livsbetingelser.
Urnlav hittas på toppväxande, döende grangrenar, som helst har fågelgödslats. Granen i fråga ska inte vara vilken dussingran som helst, utan vara en senvuxen, uråldrig kämpe som växer strax ovanför trädgränsen i fjällen. Redan under vår första dag på Fulufjället började jag och min mamma Eva finkamma lovande granar, och de dröjde inte länge innan vi fick napp! Vilken glädjefest det blev! Jag blev så glad av synen av den gråa lilla lavkudden med de spretande utskotten, och mamma blev glad över att jag blev glad.
Urnlaven är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan och är en så kallad kappnålslav, även om den avviker i utseendet gentemot anda arter av knappnålslavar. Det vetenskapliga artepitetet dissimilis betyder just olik.
Några arter och vyer från Fulufjällets nationalpark
För en dryg vecka sedan kom jag hem från en semestervecka på Fulufjället i Dalarna tillsammans med min mor Eva Lundell. För att vara en fjällsemester har resan varit av lyxkaraktär. Lugnt tempo, ingen tung packning och vi har bott i stuga med bekvämligheter som fullutrustat kök, sopsorteringskärl och utedass. Vädret har varit perfekt för vandring med mestadels svalt och mulet väder med betydligt fler solglimtar än regnskurar. Fokus på våra dagsetapper var att upptäcka naturen och frossa i arter och vyer som vi inte ser till vardags.
Vackert vid vatten
Förra veckan besökte jag det som i turistbroschyrerna kallas för “Dalarnas copacabana”, en långgrund sandstrand i Särnsjön i Nordvästra Dalarna. Vistelsen var kort, bara några timmar, men gav mig en fin botanisk upplevelse i form av massblomning av vattenpilört Persicaria amphibia och notblomster Lobelia dortmanna som växte tillsammans några meter ut i det klara, näringsfattiga vattnet. I strandbrynet hittade jag revor av strandranunkel Ranunculus reptans och även plantor av sylört Subularia aquatica. I kontrast till den spensliga strandranunkeln och den minimala sylörten, bjöd den anslutande strandängsvegetationen på halvmeterhög kung Karls spira Pedicularis sceptrum-carolinum. De stoltserade spirorna, tillsammans med utsikten över blånande fjäll, påminde mig att jag befann mig långt ifrån Upplands slättbygder.
Godisrosa alknottror
Knottror på al. Vad kan det vara? Jo, alknottror! Ibland är namngivningen inte svårare än så i gallernas värld. En gall är en onormal tillväxtförändring på växter som orsakas av en parasit. Galler kan skapas av av allt från bakterier till insekter. Hos denna gråal Alnus incana är det gallkvalstret Eriophyes alniincanae som har orsakat tillväxtförändingen. Gallkvalstret håller till i knottrorna där de också suger näring från bladen. Ibland kan ett alblad ha hundratals alknottror vilket gör att bladet deformeras av näringsbrist. Alknottror är runda, kala och insnörda vid basen. I sitt första stadium är de gulgröna, sedan blir det vackert röda som på bilderna, för att slutligen bli bruna.
Även klibbal har en egen art av gallkvalser som gör alknottror. Då heter arten Eriophyes laevis.
Gul parasollmossa – allt annat än mossig
Det är dags att omvärdera det nedsättande ordet “mossigt”. Särskilt med tanke på hur färgsprakande och spännande en gul parasollmossa Splachnum luteum är! De många kortlivade parasollerna hos arten har funktionen att locka till sig insekter. Inte för pollinering som hos blommorna, utan för sporspridning. Mossan växer på spillning från framförallt älg och är någorlunda vanlig i myrkanter i norra Sverige. Varje gång jag ser den infinner sig någon slags raritetskänsla. Den är ju så häftig, tycker ni inte?