Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
En hane av fjällvickerblåvinge Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
En hona av fjällvickerblåvinge, på blad av fjällvedel. På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Här, på Mittåkläppens sydsluttning, kurade det fjällvickerblåvingar i snålblåsten. Fjällgentiana och klippveronika
Om det fanns en tävling i vilken blomma som är blåast i Sverige, så skulle den lilla fjällblomman fjällgentiana Gentiana nivalis få en självklar första plats. Fjällgentiana ser inte mycket ut för världen vid kallt och mulet väder. Men så fort solen skiner och temperaturen stiger uppemot 10 grader, slår den ut sina fem kronblad och är redo att ta andan ur den förbipasserande fjällvandraren. För mig är fjällgentianan drottningen på fjället, en blomma som som får tiden att stanna upp litet, liten tag,
Fjällgentiana, fjällets drottning. 
Fjällgentianablomman i blåaste blått! Andraplatsen i blåhetstävlingen knips av klippveronikan Veronica fruticans, också den en liten blomma som du hittar i fjällen. Jag tycker den är så otroligt näpen med de vita ståndarknapparna i kontrast till de djupblåa kronbladen.
Klippveronikan tillhör samma släkte som vardagsblomman teveronika Veronica chamaedrys och de båda arterna påminner om varandra. Klippveronikan har dock större blommor i förhållande till resten av växten. Mig veterligen hittar man ingen teveronika på fjällets klippavsatser och du hittar definitivt inte klippveronika i din gräsmatta, så förväxlingsrisken är minimal.
Klippveronika Veronica fruticans är en exklusiv kusin till vår vanliga teveronika. Florafrossa på Mittåkläppen
Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!
Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.
Mittåkläppens våglika profil tornar upp sig i början av vandringen. 
Så snart man lämnar trädgränsen så breder den frodiga vegetationen ut sig, här i form av en fuktäng med mängder av orkidéerna brudsporre (rosa blommor) och fjällyxne (vita blommor). 
Här är fjällyxnen Pseudorchis straminea i närbild. Hade det gått att förmedla dofter digitalt så hade du känt en kraftig vaniljdoft. Den betydligt sällsyntare och starkt hotade dubbelgångaren vityxne Pseudorchis albida saknar denna egenskap. 
En annan orkidé som förekommer på Mittåkläppens sluttningar är grönkulla Dactylorhiza viride. Alla jag såg var såhär vackert rödanlupna, sitt namn till trots. 
Jag kan inte se mig mätt på gullbräcka Saxifraga aizoide! Vid en liten bäck växte den i båda färgvarianterna. 
När sluttningarna blev allt mer hedartade ökade blomsterprakten om möjligt ännu mer. 
De utblommade fältsipporna Dryas octopetala gav verkligen karaktär till fjällets sluttningar. 
På Mittåkläppens topp kunde man hitta en och annan fjällsippa som fortfarande blommande. Utsikten kan fjällsippan inte klaga på! 
Två ensamma svarthö Bartsia alpina, också de med vidunderlig utsikt. 
Uppe på toppen njöt även jag av utsikten. Det var sikt åt alla väderstreck, ett panorama i 360 grader. 
Det blev en hel del botaniserande vid klippavsatserna, där det fanns gott om håriga fjällfibblor Hieracium sect. alpina. Jag kan inte urskilja de olika arterna av fjällfibbla. Det finns ca 200 stycken arter! Fjällfibblorna är några av de arter som är lika vackra outslagna som utslagna. 
Bland blad av nätvide Salix reticulata, fjällsippa och kråbärsris Empetrum nigrum stack det upp en förkrympt version av ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. 
Avslutningsvis vill jag visa fjällbinkan Erigeron uniflorus som är en personlig favorit. Tack till dig som har läst och titta såhär längt! Godnatt lilla storsovarbi
Jag har en liten kvällsrutin. När nattens kyla och fukt kommer krypande, spanar jag in en specifik blomkalk av stor blåklocka Campanula persicifolia som växter runt knuten. Där hänger allt som oftast ett storsovarbi Chelostoma rapunculi med käkarna hårt låsta om blåklockans pistill som om det gällde livet. Och det gör det för ett litet bi, gäller livet alltså. Blåklockan ger skydd mot regn och predatorer. En riktigt bra klocka verkar också vara värd att återkomma till, och ger mig glädjen att natta mitt “eget” storsovarbi.
Två blomkalkar av stor blåklocka. En av den är bebodd om natten. 
Genom att försiktigt lyfta på klockan får jag ta del av värld som är okänd för många. Däri har storsovarbiet slagit sig till ro för natten. 
Med sina käkar håller storsovarbiet sig på plats. Den kraftigt krumböjda bakkroppsspetsen är ett av många kännetecken som skvallrar om att det är en hane. Storsovarbi är en av tre arter i släktet som kallas blomsovarbi Chelostoma. Dessa arter (smörblommebi, småsovarbi och storsovarbi) är svarta, långsmala, jämnbreda och har sparsamt med behåring förutom honornas vithåriga pollenborste på magen. Hanarna har böjd bakropsspets med artspecifika utskott som är till hjälp i artbestämningen.
Om du vill fördjupa dig i hur man känner igen olika blomsovarbin är en sökning på Artfakta på sin plats. Där finns fina bilder, artbeskrivningar och digitala nycklar. Med lite träning går det känna igen alla tre arter av blomsovarbin Chelostoma i fält.
Adam och Eva – Blomsterparet som luras
Adam och Eva Dactylorhiza sambucina är namnet på en av Sveriges mest kända orkidéer. Det är en art som saknar nektar och har två färgformer; en gulvit och en rödrosa. De olika färgformerna växer om vart annat i kalkrika ängs- och betesmarker.
I går gjorde jag mitt årliga vårbesök i Bondskärets naturreservat för att njuta av bland annat Adam och Eva.
Här syns den rödrosa färgformen av Adam och Eva i en beteshage i försommarskrud vid norra Upplandskusten. 
Blommor i närbild av den gulvita färgformen av Adam och Eva. I blommornas värd finns det många strategier för att locka till sig pollinerare på ett så effektivt sätt som möjligt. Tillsammans med färggranna och skyltande kronblad är det kutym att bjuda på en slurk nektar till den besökande insekten som tack för ett ovärderligt jobb med att bistå blommornas befruktning. För t ex en humla är den energirika nektarn det bränsle hon behöver för att oförtrutet kunna besöka blomma efter blomma på jakt efter pollen som ska bli mat till hennes larver. Så snopen hon ska bli då när hon besöker “Adam”, den prunkande orkidén i vackra röda färger, men som inte levererar någon nektar hur många hon än besöker. När humlan tröttnat på att bli snuvad på konfekten vänder hon antennerna mot “Evorna” istället och gör även där pollineringsjobbet utan att få betalt. Hur många gånger humlorna byter mellan de olika färgvarianterna vet nog ingen. Men det är i alla fall tillräckligt många gånger för att Adam och Eva ska kunna föra sina gener vidare utan att behöva tillverka den kostsamma nektarn!
Vilken av färgformerna är då Adam och vilken är Eva? I texten ovan benämner jag ju den rödrosa som Adam och den gulvita som Eva, men det är bara efter mitt eget tyckande. Jag har inte sett någon officiell på källa på vem som är vem. Det vore roligt att veta hur ni tänker kring namngivning. Kommentera gärna i så fall!
Nagelört – Snart i en backe nära dig
Min första vårblomma 2023 blev varken tussilago eller blåsippa. Det blev nagelört Draba verna. Nagelört är en betydligt oansenligare uppenbarelse än de två förstnämnda växterna. Från en bladrosett som inte är större än en nagel, sträcker sig en gänglig centimeterhög stjälk som bär vita blommor med fyra djupt kluvna kronblad. Ut och spana i torra backar och vägkanter! Den är värd din tid.
Själv hittade jag årets första nagelört i en sandig backe inte långt från mitt hem. Jag var egentligen ute efter vårtidiga insekter, vilket jag också hittade, men det var nagelörten som fick mig att åla i en halvtimme på jakt efter den perfekta bilden som inte riktigt ville infinna sig.
Nagelörten är liten men fulländad! 
Bladrosetterna av nagelört är en skönhetsupplevelse i sig. Med skarpa ögon eller en lupp kan man studera det som på botanikspråk kallas stjärnhår. Det är hår som grenar sig. Stjärnhåren breder ut sig över bladen likt vindkraftsparker- måste ses! 
I sandbacken växte också tuvor av brännmossa Ceratodon purpureus som nu på våren bildar dessa iögonfallande röda kapselskaft. I förgrunden syns bladrosetter av gråfibbla. 
Bland tallbarr, sand och nagelört hittade jag också denna tjusiga skalbagge. Det är en tjugofyraprickig nyckelpiga Subcoccinella vigintiquatuorpunctata. Det som ser ut som smuts och damm på täckvingarna är nyckelpigans ljusa hår. 
Av dagens alla artfynd vill jag utse denna skräddarlika skinnbagge Neides tipularius till vinnare. Så skir, skör och vacker! Den blåste bokstavligen ur min hand och på marken var den perfekt kamouflerad bland sandkorn och fjolårsgräs. Arten tillhör familjen styltskinnbaggar men har i dagsläget inget svenskt namn. Sex arter vedsvampar i syrenhäcken
Att flytta till ett hus med tomt innebär många nya möjligheter. En av dem är att tomtkryssa. Att tomtkryssa går ut på att man räknar och dokumenterar alla arter som man har eller ser på ens egen tomt. Man ska självklart ha så många arter som möjligt, även om det är oklart vem man tävlar emot. På nyårsdagen 2023 inledde jag min bana som tomtkryssare med att kryssa talgoxe och blåmes vid fågelmatningen. I helgen tog jag mig an syrenhäcken i samma anda. Det har hittills resulterat i att jag kan lägga sex nya vedsvampsarter till tomtlistan; kuddticka Fomitiporia punctata, klyvporing Xylodon paradoxus, tätskinn Peniophora incarnata, askskinn Peniophora limitata, rödvedskål Patinellaria sanguinea och gul hårskål Neodasyscypha cerina. De två senare arterna, rödvedsskål och gul hårskål, har jag aldrig sett förut i mitt liv! Långväga exkursioner i alla ära, men det kan verkligen löna dig att gräva där man står (i mitt fall i min egen häck).
Kuddtickan var den arten som lurade in mig i den snåriga syrenhäcken från första början. Med sin storlek på omkring en decimeter och sin härliga oboy-färg går den inte att missa. 
Så här vit och fin är klyvporingen där den breder ut sig på den döda syrenveden. Den riktiga skönhetsupplevelsen får man dock när man går nära. 
Ja, vad ska man säga? Klyvporingen är såå snygg! 
Tätskinnets prakt lyser i samma färg som huden. 
Askskinn är en art som man främst hittar på döda askgrenar. Men enligt litteraturen kan den i sällsynta fall även växa på syren. Färgen är karaktäristiskt mattgrå och när den blir äldre spricker den upp likt torkad lera. 
Nu pratar vi små svampar! Rödvedsskål heter arten som färgar veden vackert rött. 
Det som ser ut som ett litet skruffs på den avklippta ytan på syrenpinnen, är i själva verket små, små håriga skålar. Arten heter gul hårskål. 
Det är först när man lägger de gula hårskålarna under lupp som man inser att namnet är mycket passande. Efter att jag sprutat lite vatten över dem, öppnade sig några av skålarna och visade ett gult hymenium. Hymenium kallas den fertila delen på en svamp där sporerna bildas. Ängssvampar bakom husknuten
I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.
Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.
Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!
Så små och så söta! Ängsfingersvampens gula fingrar når inte högre än gräshakmossan. 
Stopp! Här växer jag! Blodvaxskivlingens färg missar man inte i gräsmattan. 
Vit vaxskivling är en blek uppenbarelse. Skivorna är långt nedlöpande på foten. 
Hagfingersvampen är inte stor, och fingrarna växer en och en. 
När flyttkaoset har lagt sig ska jag mikroskopiera denna jordtunga och förhoppningsvis klura ut vilken art det rör sig om. Drama vid insektshotellet – En parasitstekels ankomst
Tidigt i våras fick jag och Helmer ett så kallat insektshotell av vår vän Linnea. Hotellet består av ett litet trähus som är fullproppat med ihåliga bamburör och vedbitar med borrhål. Dessa hål är tänkt att attrahera insekter, t ex rödmurarbin, som lägger sina ägg i just håligheter. När det sedan kläcks ut nya bin nästkommande vår, kan man känna att man har gjort en god gärning samtidigt som ens hotellgäster hjälper till att pollinera i trädgården. Det är i alla fall tanken och det är så som insektshotellen marknadsförs.
Här syns vårt insektshotell med den oinbjudna gästen Ephialtes som är en parasitstekel. När jag hängde upp insektshotellet på gaveln vid vår öppna altan för några månader sedan, kunde jag inte förutse vilket vilket engagemang det skulle väcka hos oss. Redan efter några dagar så såg jag till min glädje den första potentiella gästen undersöka ett av borrhålen. Det var en solitärgetning, en getinghona av den sort som inte bygger stora sociala samhällen, utan nöjer sig med att bara lägga några ägg i håligheter för att sedan låta avkomman klara sig själv. Innan hon lämnar äggen åt sitt öde, gör hon en sista kärlekshandling och murar igen hålet med jord och saliv. På samma sätt gör flera arter av solitärbin, bland annat det vanliga rödmurarbiet som jag nämnde tidigare.
När vi hade konstaterat att vårt första bamburör i hotellet blivit igenmurat, jublade vi av entusiasm, och jag sms:ade Linnea som delade vår glädje. Allt eftersom veckorna gick blev fler och fler bamburör och borrhål barnkammare med än så länge okända arter.
Idag såg vi en ny art visa intresse för vårat insektshotell. Det var en parasitstekelhona av släktet Ephialtes. Parasitsteklar utvecklas inuti andra insektsarters larver. Med ytterst känsligt luktsinne letar honan av parasitstekeln upp dessa larver och sticker med millimeterprecision in sitt långa äggläggningsrör i värdlarven som kommer att utgöra både husrum och mat åt parasitstekelns larv. När jag förklarade för Helmer vad parasitstekelhonan hade för ärende vid vårt insektshotell, tyckte han att vi skulle försvara våra hotellgäster. En etisk/ filosofisk diskussion uppstod emellan oss och det var med blandande känslor vi lät parasitstekelhonan jobba ostört. När hon började undersöka det fjärde igenmurade hålet, var till och med min gräns nådd för naturens fascinerande grymheter och jag viftade bort henne. Men snart blev vi varse om att en äggstinn parasitstekelhona som fått nys om de perfekta barnkamrarna, inte ger upp i första taget. Målmedvetet kom insektshotellets ovälkomna gäst tillbaka till våra skyddslingar och började vibrera intensivt med antennerna för att fånga upp doften av nästa offer i något av de igenmurade hålen.
Vi lät alltså tillslut naturen ha sin gång. Naturen är fantastisk och vi har numera en uppfödning av parasitsteklar på altanen!
Här är parasitstekelhonan i färd med att sticka in sitt smala äggläggningsrör i en barnkammare. Målet är att nå en larv där hennes avkomma kommer att utvecklas. Det blir så att säga en larv i larven! Parasitstekeln hänger här upp och ned. Det tjocka röret som utgår från hennes bakkropp och som syns längs ner till höger i bild, är själva fodralet till äggläggningsröret. 
Här syns den gracila parasitstekeln med ett äggläggningsrör som är längre än henne själv! Tack och lov så sticker hon inte människor. Nu blommar hasseln!
Hanlig och honlig fägring på en och samma hasselbuske! Nu blommar hasseln för fullt i Norduppland. De gula hanhängena bildar glorior över hasselbuskarna och syns på långt håll. För att se den honliga motsvarigheten, måste man gå nära. Väldigt nära. Ut ur blomknopparna skjuts honblommornas rubinröda märken, redo att ta emot pollen från hanhängen med vindens hjälp. Med lite tur blir det hasselnötter till hösten!
Hasselblommans efterlängtade uppenbarelse liknar närmast en havsanemon.