• Artsidan tipsar,  Övrigt krypande och slingrande

    Tickan var ett slemhorn – mysteriet löst!

    En bild tagen i all hast med mobilen, föreställandes något mystiskt som senare visade sig vara plasmodiumstadiet av slemsvampen slemhorn.

    I en bildmapp på datorn med oidentifierade arter har den här bilden legat sedan hösten 2018. Denna gula, poriga och svällande art har gäckat mig sedan jag hittade den på död ved i en skogsdunge utanför Uppsala. Förgäves har jag letat i mina tickböcker utan att komma vidare i artbestämningen, gett upp, och låtit bilden arkiveras. Det jag inte förstod för ett år sedan var att det inte var en ticka som jag hade hittat. Det var inte ens en svamp!

    Häromdagen tog jag fram min finska bok om myxomyceter som jag har ägnat allt för lite uppmärksamhet åt. Jag förstår inte ett ord finska, men bilderna är vackra och jag ville helt enkelt njuta lite av dessa bilder. När jag synar omslaget klickar det till i mig. Där syntes en liten men tydlig bild på min gula så kallade ticka. Mysteriet var äntligen löst! Arten var en myxomycet, en slemsvamp, närmare bestämt ett plasmodium av arten slemhorn Ceratiomyxa fruticulosa.

    Min vackra finska bok om slemsvampar med mitt slemhorn på framsidan.

    Slemsvamparnas livcykler och olika stadier är inte helt okomplicerade. Men jag gjorde ett försök att förklara slemsvampen vargmjölks livcykel i ett tidigare inlägg, som ni gärna får läsa. Ett av slemsvamparnas livstadier är i alla fall plasmodiumstadiet, det stadiet mitt slemhorn var i när jag hittade det. Ett plasmodium är en frilevande klump som kryper fram, ätandes det den kommer över i form av bakterier och mikroskopiska svamphyfer. Plasmodiet har ett stort antal cellkärnor, oftast diploida (innehåller två kompletta uppsättningar av kromosomer), men det finns inga cellväggar utan cellkärnorna flyter fritt i kroppen. Även om både plasmodiet och det sporproducerande kropparna som bildas senare liknar svamp, så klassas numera slemsvampar som en stam i riket protister. När jag läste om livets uppkomst och systematik under biologutbildningen fick vi lära oss att protister var en slags slasktratt där man har placerat det som varken är svampar, växter eller djur.

    Den lilla men naggande goda skriften om slemsvampar av Uno Eliasson.

    Slutligen vill jag tipsa om en fantastisk liten skrift om myxomyceter av Uno Eliasson. Jag köpte den för 10 kr i presentshoppen i Göteborgs botaniska trädgård för några år sedan. Skriften innehåller nycklar, artbeskrivningar och bilder på slemsvampar som har hittats i botaniska trädgården i Göteborg, samt en omfattande inledning om slemsvamparnas biologi.

  • Övrigt krypande och slingrande

    Stor dammsnäcka

    Stor dammsnäcka
    Stor dammsnäcka Lymnaea stagnalis

    Då jag lurpassade på trollsländor häromdagen, fick jag syn på denna mastodont! Det är en stor dammsnäcka Lymnaea stagnalis, vår största sötvattensnäcka. Med en skalhöjd på upp till 6 cm, gör den skäl för sitt namn. Skalet är högervridet, och växer från spiran och utåt. Ju större skal desto äldre snäcka. Stor dammsnäckas föda består av alger, som den skrapar i sig från växter och stenar med sin vassa tunga. Den är därför vanligt förekommande i näringsrika vatten där det finns gott om mat.

    Jag var osäker på om den kunde andas på land, därför släppte jag snart ner den i vattnet igen. Men nu, efter att ha läst på lite, vet jag att den andas med lungor, och måste upp till ytan regelbundet för att få luft. Väl i vattnet igen, fällde den ut “hornen” som man kan se på denna bild.

    Stor dammsnäcka- i högsta grad levande!
    Stor dammsnäcka – i högsta grad levande!

    Som många andra snäckor, är den stora dammsnäckan hermafrodit, alltså dubbelkönad. Men den behöver ändå en partner för att kunna fortplanta sig.

    Den stora dammsnäckans nervsystem är förhållandevis enkelt, med “bara” 20 000 neuroner. Många av neuronerna är dessutom stora och lättidentifierbara. Det har gjort den till en modellorganism, vilket betyder att det bedrivs omfattande forskning på arten, i hopp om att förstå även hur andra organismer fungerar.

     

  • Övrigt krypande och slingrande

    Harmlösa hästiglar

    Javisst finns det blodiglar i Sverige!

    Men de är ytterst sällsynta, så turen (eller oturen) att träffa på dessa blodsugare är ytterst liten. Vad som däremot finns i var och varannan sjö är de harmlösa hästiglarna Haemopis sanguisuga. Hästiglarnas föda består av små vattendjur som de slukar hela.

    sugande iglar

    Jag och Yvonne hittade massor av hästiglar i går. När de förflyttade sig och sög sig fast lite varstans, upptäckte jag att de hade en sugpropp i både fram- och bakänden. Jag blev också helt förbluffad över deras förmåga att töja ut sin kropp till mer än den dubbla längden!

    hästigel

    Precis som daggmasken tillhör iglarna ringmaskarna, fylum Annelida. Det som kännetecknar ringmaskar är bland annat att kroppen består av ringlika segment, vilka tydligt framgår på hästigeln.

    puss

    Hästigeln är hermafrodit, alltså tvåkönad, men för att det skall bli nya iglisar måste parning ändå ske. Föräldern lägger sedan sin slemmiga äggkokong vid vattenbrynet i mitten av sommaren. Kanske var det därför vi hittade så många av dem i strandkanten?