Ängssvampar bakom husknuten
I somras ställde jag in en efterlängtad fjällvandring för att istället gå på en husvisning. Det visade sig vara rätt beslut. Nu är vi nyinflyttade i vårt alldeles egna faluröda hus på landet med adressen Bolstan 113 utanför Tierp.
Ni som har följt min blogg vet att jag är särskilt förtjust i ängssvampar. Såhär på hösten kan jag åka flera mil för att komma till fina marker med dessa färgglada lyckopiller. Då förstår ni säkert min exaltering när jag såg en ängssvamp bakom vårat hus! Det var den omisskännliga sprödvaxskivlingen. Alldeles gul och så spröd att den genast föll sönder i handen på mig.
Nu några veckor senare är jag uppe i hela 7 ängsvampstomtkryss och jag hoppas på fler. Jag kan rapportera att den gula ängsfingersvampen Clavulinopsis corniculata växer lite varstans i de magrare delarna av gräsmattan. Den är inte mer än en centimeter hög, så man får se upp var man sätter fötterna! Med blodvaxskivlingen Hygrocybe coccinea är det enklare. Den meddelar sin ankomst med stoppskyltsröda hattar. Fruktkropparna av vit vaxskivling Cuphophyllus virgineus är bokstavligen bleka i jämförelse, men de ger mig samma glädje som blodvaxskivlingarna. Det senaste tillskottet i fungan är ett litet gäng hagfingersvampar Clavulinopsis helvola, en ensam toppvaxskivling Hygrocybe conica samt en jordtunga!
Så små och så söta! Ängsfingersvampens gula fingrar når inte högre än gräshakmossan. 
Stopp! Här växer jag! Blodvaxskivlingens färg missar man inte i gräsmattan. 
Vit vaxskivling är en blek uppenbarelse. Skivorna är långt nedlöpande på foten. 
Hagfingersvampen är inte stor, och fingrarna växer en och en. 
När flyttkaoset har lagt sig ska jag mikroskopiera denna jordtunga och förhoppningsvis klura ut vilken art det rör sig om. Otrogen med fjärilar – 10 år senare
För exakt 10 år sedan skrev jag en bekännelse här på Artsidan. Jag hade börjat bli intresserad av fjärilar och det var något jag hade kluvna känslor inför. Här kommer ett urval av några laddade meningar ur inlägget “Otrogen med fjärilar” 2011-07-25:
“Eftersom jag har hållit på med botanik så länge, är det som att jag har någon slags lojalitet till den. Växterna förtjänar all min uppmärksamhet och jag har ju identifierat mig som botaniker i många år. Men så dök insekterna upp i mitt liv!“…
“Att få se en ny fjärilsart är den ultimata lyckan.“…
“Växterna står där det står. Praktisk men lite tråkigt. Jag kan knappt tro att jag skriver detta. Jag känner mig otrogen!”
För mig personligen är det kul att påminnas om min vånda som jag uppenbarligen kände inför mitt breddade intresse. Jag är idag glad att jag vågade följa känslan av pirr i magen som jag känner när något är riktigt roligt och att jag vågade vara “otrogen” mot växterna. Såhär 10 år senare efter mitt inlägg kan jag konstatera att dagfjärilarna var inkörsporten till entomologins underbara värd i mitt liv. Vid sidan om hägrande växtkryss drömmer jag numera också om att få se praktbyxbi, noshornsbagge och gullvivefjäril.
Min jakt på insikter om insekter har tagit mig över hela Sverige och i min minnesbank samlar jag fina möten med både insektsarter och människor som delar min passion. Att mitt dagfjärilsintresse skulle ge mig sommarjobb som fjärils- och humleinventerare åt SLU i flera somrar, hade jag inte räknat med när jag som nybörjare i 10-talets början tafatt jämförde blåvingars vingundersidor i min nyinköpta fjärilsbok. I år var det första gången jag startade min egen nattfjärilsfälla och på allvar började undersöka nattens ljusskygga varelser. Det är en fantastisk resa som jag bara har påbörjat, och antagligen inte har något slut.
Idag har jag inga som helst samvetskval över att växla mellan botanik och entomologi och jag kan byta fokus dem emellan flera gånger per dag. Mitt tidigare resonemang om att vara “otrogen” botaniken finner jag lite roande och en smula inskränkt, när jag nu har facit om hur berikande det kan bli. Alla arter, små som stora, tillhör ju samma natur som jag älskar, är en del av och vill värna!
Här möts två av mina största intressen. En citronfjärilshane representerar entomologin och den blommande bitterskråpen representerar botaniken. Sju sorters blommor, sju färger
Det här är min midsommarbukett med sju sorters blommor som jag ska drömma på i natt. Visserligen har jag hittat min drömprins, men blomsterplockandet vid midsommar är ändå den tradition jag håller högst. Nu, just i denna tid, är natten som kortast och naturen är som mest levande, prunkande och myllrande. Är inte det värt att fira med en bukett under kudden, så säg?
Sju sorters blommor är lekande lätt att få ihop när man befinner sig på ett torpställe i skogen med omgivande slåtteräng. För att utmana mig lite har jag plockat sju arter i olika färger. Lägg gärna märke till den fantastiska utsikten med de blånande, skogsklädda bergen som skymtas i bilden. Jag är tillfälligt tillbaka i Västernorrland, mina gamla hemtrakter, och det kittlar i magen när jag ser det storslagna och vackra landskapet som jag inte visste att jag saknade så mycket.
Blå: ängsklocka
Rosa: rödblära
Gul: smörblomma
Vit: prästkrage
Brun: ängsfryle
Gulgrön: daggkåpa
Rödaktig (högst utskickande i buketten): ängssyraGotland i mitt hjärta
Min relation till Gotland har varit speciell sedan jag för första gången besökte ön under en familjesemester år 2000. Jag var då 15 år. Inför resan hade jag packat ner min mammas två fotofloror och av någon anledning började jag slå upp och anteckna de blommor som jag såg. Jag vet inte varför jag fick detta infall, kanske var det i brist på annat att göra, men det är det bästa infall jag någonsin har fått, för sedan den resan har jag varit fast i botanikens underbara värld.
I år har jag haft förmånen att återbesöka ön genom jobbet. Jag är nyss hemkommen från den tredje Gotlandsturen denna sommar och jag längtar redan tillbaka till de karga tallskogarna med hav av tulkört, de blåeldsprunkande klapperstensstränderna, de orkidérika kärren, agmyrarna, alvaren och inte minst de unika vägrenarna som så här på sensommaren dignar av väddklint, vildmorot, cikoria och pukvete, precis som jag minns som 15-åring.
Pukvete är en av de arter som är karaktäristisk för Gotlands vägkanter. Inför årets Gotlandsresor har jag haft höga förväntningar på att hitta rariteter och få nya artkryss. Nu kan jag konstatera att jag har fått se alla de arter jag drömde om i våras, plus några till. I början av juli snubblade jag till exempel över kärrlilja Tofieldia calyculata. Det är en art som i Sverige bara finns på Gotland och är släkt med den nordliga arten björnbrodd T. pusilla. Tyvärr blev det ingen bild efter som jag, som jag skrev, bokstavligt talat snubblade över den när jag inventerade en transekt.
En annan för Gotland exklusiv art är blodtopp Sanguisorba officinalis. Den letade jag aktivt efter i naturreservatet Bräntings haid på norra Gotland. Jag var taggad till tänderna för att hitta den och var beredd på timmar av letande. Men plötsligt, efter en kvarts vandring i reservatet, stod den bara där bland all knappag i den uttorkade fuktheden (även knappag var för mig ett kryss), och när jag hittat den första blodtoppen, dök det snart upp fler. Den säregna växten liknar ingenting annat jag sett tidigare. De rödsvarta små blommorna är samlade i huvudlika ax på gängliga stjälkar. Doften är utsökt.
Blodtopp Detta var ett smakprov på några av mina Gotlandskryss. Jag hittade naturligtvis en hel del nya fjärilar också. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg.
Otrogen med fjärilar
När fjärilen lockar mer än växten den sitter på. Eftersom jag har hållit på med botanik så länge, är det som att jag har någon slags lojalitet till den. Växterna förtjänar all min uppmärksamhet och jag har ju identifierat mig som botaniker i många år. Men så dök insekterna upp i mitt liv!
Att få se en ny fjärilsart är den ultimata lyckan. Spänningen ligger i att jag i så liten mån kan påverka själv vilken fjäril som skall dyka upp. Allt beror på miljön, vädret, och inte minst SLUMPEN och TUREN att vara där på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Sedan skall den ju fångas också!
Ta skogspärlemorfjärilen som exempel. Den flyger högt upp i luften, studsande och snabbt. För inte tala om den speedade makaonfjärilen. Snacka om jaktmoment och utmaning!
Växterna står där det står. Praktisk men lite tråkigt. Jag kan knappt tro att jag skriver detta. Jag känner mig otrogen!
Min brudbukett
Jag tycker att en bukett med ängsblommor är så mycket vackrare än den mest konstfulla uppsättning av snittblommor. Känslan av en egenplockad sommarbukett är också så mycket bättre när man vet att den inte har åkt hundratals mil i lastbil och inte är besprutad med allehanda insektsgifter. Min självplockade brudbukett bestod av ett fång häggblommor och en näve skogsförgätmigej.
Hägg Prunus padus har en underbar doft, söt men samtidigt lite bitter (i alla fall inbillar jag mig att jag känner den bittra doften!). Hägg är nämligen rik på ämnet amygdalin, samma välsmakande och giftiga ämne som finns i bittermandel.
I Sverige har vi åtta förgätmigejarter. Skogsförgätmigej Myosotis sylvatica är en av tre arter som har relativt stora blommor (ca 8 mm). Dessa stora blommor, i kombination med foderblad som är lika långa som kronpipen och är försedda med krokuddiga och utspärrade hår, är säkra artbestämningskaraktärer.
Skogsförgätmigej växer naturligt i Skånes lundar, men eftersom arten också är en populär trädgårdsväxt kan man hitta den lite var som helst i landet. Hemma hos mig har den sedan decennier tillbaka lämnat sina prydliga rabatter och gett sig ut i ängarna.
Jag uppäckte snart att jag hade fått en bonus-art i min bukett. De små rödgula vårtorna på häggbladen är galler, boningar åt häggbladgallskvalster Phytoptus padi, även kallade hägghorn. Gallkvalster är mikropsopiskt små spindeldjur med maskformad kropp, sugande mundelar och endast två benpar. Bara i Sverige finns det omkring 250 olika arter, varav mer än hälften bildar galler.
Hanar är ytterst sällsynta och oftast praktiserar honorna jungfrufödsel. Honan lägger sina obefruktade ägg på våren efter att ha övervintrat i värdväxtens knoppar. Snart suger både honan och ungar bladnäring så att galler bildas. Spridingen sker främst med vinden och för att blåsa bort har de lite olika tekniker. De kan ställa sig upp, klättra upp på varandra eller göra små skutt.
Efter att ha läst om dessa små lirares liv kunde jag inte bli annat än öm i hjärtat. Jag är glad att de fick vara med i min brudbukett!
Sommarlängtan
Sommarångesten har gått över i sommarlängtan. Jag längtar efter humlesurr, att svettas på verandan redan klockan nio på morgonen, och att smyga ut barfota om kvällen för att lukta på nattviolen.
Den här bilden väcker underbara minnen. Mitt i sommarnatten hittade jag en vilande brunfläckig pärlemorfjäril Boloria selene.
Sommarångest
Så fort året har “gått över krönet”, börjar planerandet inför sommaren. Alla föreningar jag är med i anordnar helt fantastiska långexkursioner utspridda i landet t. ex Forskningsresan, Mykologiveckan och Botanikdagarna, och jag vill åka på dem alla!
Sedan måste man ju få in lite pengar också, samtidigt som jag bara vill spring på ängen med min håv. Och överallt finns det arter som lockar och pockar på uppmärksamhet. På ynka tre månader skall allt hinnas med. Känns problemet igen? De sommarprojekt som hittills har fått stryka på foten är underhåll av hus, trädgårdspyssel och deckarläsning i hängmattan.
Just nu är det skönt att det fortfarande är vinter. Med gott samvete kan jag sitta framför datorn eller kura i soffan med kurslitteraturen. Sommaren kommer när den kommer. Och då gäller det att vara utvilad!
En perfekt sommardag kan vara att bara ligga i gräset och studera en larvs vandring över ett grässtrå. Här syns den väl kamouflerade larven av ärtfly Ceramica pisi.
