Florafrossa på Mittåkläppen
Nog hade jag hört talas om Mittåkläppen förut. Fjället med den rika floran i nordvästra Härjedalen. Men det var först efter att ha läst Barbro Risbergs botaniska reportage i tidningen Vilda växter som jag kände att detta fjäll kallade även på mig. Nu har jag varit där och jag blev inte inte besviken!
Här kommer ett smakprov av floran på Mittåkläppen. Min tur på fjället ägde rum den 22 juli.
Mittåkläppens våglika profil tornar upp sig i början av vandringen. 
Så snart man lämnar trädgränsen så breder den frodiga vegetationen ut sig, här i form av en fuktäng med mängder av orkidéerna brudsporre (rosa blommor) och fjällyxne (vita blommor). 
Här är fjällyxnen Pseudorchis straminea i närbild. Hade det gått att förmedla dofter digitalt så hade du känt en kraftig vaniljdoft. Den betydligt sällsyntare och starkt hotade dubbelgångaren vityxne Pseudorchis albida saknar denna egenskap. 
En annan orkidé som förekommer på Mittåkläppens sluttningar är grönkulla Dactylorhiza viride. Alla jag såg var såhär vackert rödanlupna, sitt namn till trots. 
Jag kan inte se mig mätt på gullbräcka Saxifraga aizoide! Vid en liten bäck växte den i båda färgvarianterna. 
När sluttningarna blev allt mer hedartade ökade blomsterprakten om möjligt ännu mer. 
De utblommade fältsipporna Dryas octopetala gav verkligen karaktär till fjällets sluttningar. 
På Mittåkläppens topp kunde man hitta en och annan fjällsippa som fortfarande blommande. Utsikten kan fjällsippan inte klaga på! 
Två ensamma svarthö Bartsia alpina, också de med vidunderlig utsikt. 
Uppe på toppen njöt även jag av utsikten. Det var sikt åt alla väderstreck, ett panorama i 360 grader. 
Det blev en hel del botaniserande vid klippavsatserna, där det fanns gott om håriga fjällfibblor Hieracium sect. alpina. Jag kan inte urskilja de olika arterna av fjällfibbla. Det finns ca 200 stycken arter! Fjällfibblorna är några av de arter som är lika vackra outslagna som utslagna. 
Bland blad av nätvide Salix reticulata, fjällsippa och kråbärsris Empetrum nigrum stack det upp en förkrympt version av ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. 
Avslutningsvis vill jag visa fjällbinkan Erigeron uniflorus som är en personlig favorit. Tack till dig som har läst och titta såhär längt! Några arter och vyer från Fulufjällets nationalpark
För en dryg vecka sedan kom jag hem från en semestervecka på Fulufjället i Dalarna tillsammans med min mor Eva Lundell. För att vara en fjällsemester har resan varit av lyxkaraktär. Lugnt tempo, ingen tung packning och vi har bott i stuga med bekvämligheter som fullutrustat kök, sopsorteringskärl och utedass. Vädret har varit perfekt för vandring med mestadels svalt och mulet väder med betydligt fler solglimtar än regnskurar. Fokus på våra dagsetapper var att upptäcka naturen och frossa i arter och vyer som vi inte ser till vardags.
Här är syns Eva, min mamma, rasta ett slag under vår vandring upp för Fulufjällets brant. 
Här lämnar vi trädgränsen och kommer upp på kalfjället och den platå som vi skulle hålla oss på större delen av tiden. 
Fulufjället erbjuder milsvid vandring mellan sjöar, myrar och stenskravel, allt uppepå en sandstensplatå. I förgrunden syns ripvide Salix glauca med sina silverhåriga, smala blad. Mellan lokarna breder ängsullen Eriophorum angustifolium ut sig. Foto: Eva Lundell 
Ängsull Eriophorum angustifolium på nära håll. Foto: Eva Lundell 
Där det var klafsigt och blött, var det oftast spångat. Vid fuktstråken blommade välbekanta blommor som mjölkört Chamerion angustifolium och gullris Solidago virgaurea mellan de krumma fjällbjörkarna. 
Stoppen blev många under våra vandringar. Här får de marktäckande lavarna min uppmärksamhet. Foto: Eva Lundell 
Här och var bland stenskravlet på Fulufjället kunde vi se sandsten med böljeslagsmärken. Du har säkert sett de små vågorna av sand som uppstår av vågskvalpet på grunda sandstränder. Böljeslagsmärken är fossila sådana vågor som har bevarats i sandsten. Foto: Eva Lundell 
Ljungpiparna Pluvialis apricaria ackompanjerade de ödsliga vidderna med sina entoniga pip. Just denna individ hade ett oroligt beteende runt oss. Antagligen kom vi för nära ungarna. Foto: Eva Lundell 
En bister uppsyn av en perfekt kamouflerad höna av dalripa Lagopus lagopus lagopus gjorde oss också sällskap. Foto: Eva Lundell 
Vackra vyer med blånande berg, hade vi gott om. Foto: Eva Lundell 
Förutom att ljungen Calluna vulgaris blommade, var det ont om blommande fjällväxter såhär i början av augusti. Här syns lappljungens fröställningar Phyllodoce caerulea inbäddad i renlav, vackra på sitt eget lilla vis. Foto: Eva Lundell 
Istället för njuta av blommor, fick vi njuta (visuellt) av allehanda bär. Här är ripbär Arctous alpinus, en fjällväxt som växer på Fulufjällets rishedar tillsammans med kråkbär. Ripbärets blad är vackert nätnerviga. 
Här avtecknar sig kråkbär Empetrum nigrum mot en kartlavsprydd sten Rhizocarpon geographicum. Kråkbär, tillsammans med ljung och dvärgbjörk, var de mest dominerande markväxterna. 
Bitvis övergick risheden till gräshed med stagg Nardus stricta och kruståtel Avenella flexuosa. På bilden ses massblomning av kruståtel som i solen skimrade i rött och silver. Foto: Eva Lundell 
Svampfynden var få, men en och annan gulkremla Russula claroflava fick vi se. Denna gulkremla hukar under en dvärgbjörk. Foto: Eva Lundell 
Vittring pågår! Så här ser delar av den ravin ut uppifrån där Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, störtar ner. 
Naturligtvis besökte vi även Njupeskär nerifrån. Njupeskär är en av nationalparkens huvudattraktioner. Mindre känt bland geneme besökare är kanske den unika mossflora som trivs i forsdimman. Foto: Eva Lundell 
På denna myr, vid Fulufjällets fot, gjorde jag ett fint mossfynd. Foto: Eva Lundell 
Mossfyndet var långskaftad komossa Splachnum sphaericum, en mossa som växer på spillning från växtätare. 
Avslutningsvis sa vi “hej” till lavskrikorna Perisoreus infaustus vid naturum , portalen till Fulufjällets nationalpark. De sägs att korv ska vara favoritmaten, men rågbröd verkade också falla i smaken! Foto: Eva Lundell Botanikdagarna i Västmanland – Hälleskogsbrännan
Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan. Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!
Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad. 
Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad. I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!
Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand. En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.
I en snölega
En snölega är lite som det låter. En plätt där snön har legat extra länge, ibland ända in i augusti.
Denna snölega, som låg nedanför en av våra toppar vi inventerade, har nyligen blottats. Eftersom ris och buskar inte hinner etablera sig på den korta tid det är barmark, kan små och konkurrenssvaga arter få livsutrymme. Resultatet blir ett unikt ekosystem med stor biologisk mångfald. Här följer några av de snölegearter som jag träffade på.
Bladrosett av fjällnoppa Gnaphalium supinum. Så gosig med sina silverulliga blad!
Den pyttiga dvärgranunkeln Ranunculus pygmaeus gör skäl för sitt namn.
Isranunkel Ranunculus glacialis förtjänar ett helt eget blogginlägg med sin intressanta biologi. Men det får bli en annan gång.
Snöbräcka Saxifraga rivularis. Mycket lätt att gå förbi!
Här ovanligt storblommiga exemplar av purpurbräcka Saxifraga oppositifolia.En stor del av biomassan i fjällen består av olika arter av lav. I denna snölega bredde den omisskännliga saffranslaven Solorina crocea ut sig i vida mattor.
Nya perspektiv
Transporten in i fjällvärden gick med en sådan här röd och grann sak. Utsikten var vidunderlig och jag var glad som ett barn.
Helikoptervyn gav nya perspektiv. Min inlärda kunskap om inlandsisarnas och smältvattnens påverkan på landskapet, förvandlades till insikt.
Som sagt. Glad som ett barn!
Så gjorde vi
Inventeringsuppdraget var att kartera floran på fyra förutbestämda fjälltoppar. Varje fjälltopp delades in i fyra fält, ett för varje vädersteck, och varje fält delades sedan upp i en övre och undre zon.
Floran dokumenterades på flera olika sätt. Det som var mest tålamodsprövande var att i varje fält skriva upp samtliga arter i 400 rutor, 1 x 1 dm stora. De rutor som bara bestod av jord och sten inventerades på ett kick. Värre var det med rutor där täta rismattor kuvade de underliggande växterna vars späda skott då blev både svårfunna och svårbestämda.
Den inventeringsmetod jag tyckte var roligast, var att gå igenom de breda zonerna och skriva upp samtliga arter. Och ju längre tid som gick mellan artfynden, desto mer mer utmanade blev det att hitta ytterligare en art. Skattjakt helt enkelt!
Vi gjorde också linjetaxeringar. En av oss gick då utefter ett rep och ropade ut vilken växt eller struktur som fanns exakt under varje halvmetersmarkering på repet. Den andra personen förde protokoll efter bästa förmåga.
Den första toppen låg vid trädgränsen. På bilden syns en kvadrat bestående av nio rutor. I varje “hörnruta” i kvadraten, lade vi ut ett nät som bildade 100 smårutor som vi inventerade noggrant.
Resterade toppar låg på kalfjället. Bilden visar högsta höjden på topp nr. 2 där de fyra stora fälten möttes.
Topp nr. tre var fjället Gåsen, som också har gett namn till den fjällstation vi bodde på.
Och så var det fjärde toppen. Allt som oftast var den insvept i moln. Men inte denna dag.
Vid varje topp slog vi upp vårt basläger. (Men vi övernattade alltid vår bekväma fjällstuga).
Hemma igen
Äntligen hemma! Tänk bara att få ta en varm dusch inomhus istället för att plaska sig ren i en rännil av smältvatten.
Det har varit ett roligt och lärorikt äventyr, med massor av nya arter och intryck. Först och främst är det en sådan lyx att umgås med duktiga botaniker hela dagarna, att inte alltid behöva gå via floran, utan bara hugga tag i närmsta expert och fråga hur man skiljer mellan snöarv Cerastium arcticum och fjällarv C. alpinum.
Sedan kan jag ju inte klaga på arbetsmiljön direkt! Visserligen var det mindre kul när snöblandat regn piskade oss i ansiktet och stela fingrar omöjliggjorde produktionen av prydliga protokoll, men dagarna med sol och milsvidd utsikt, uppvägde skitvädret alla gånger.
Botaniker in action.
Jag älskar den här bilden! B. fäktar vilt för att få bort myggorna.
Snöarv eller fjällarv – det är frågan!
Efter regn…
…kommer solsken.
Bråbygden
Första gången jag fick upp ögonen för Bråbygden, var under ett besök på Skansen i början på 00-talet. Jag var på väg ut från området, men slank ändå in i en utställningslokal strax innan stängning. Där visades de mest hänförande bilder på ett levande kulturlandskap med ängar, hagar, hamlade träd och stenrösen. Även byarnas eldsjälar skildrades respektfullt, som med gemensamma krafter lyckats vända trenden av utflyttnig och utarming av samhällsservicen. I bakgrunden till allt detta, spelades en stämningsfull folkmelodi. Jag blev helt betagen. “Denna bygd måste jag besöka”.
Jag hoppade högt av glädje när jag såg att ett besök i Bråbygden var inplanerat under Botanikdagarna i Småland.
Så fort jag steg ut i landskapet från bussen, möttes jag av denna vackra hamlade lind Tilia cordata. Hamling var förr ett att sätt att dryga ut djurfodret när ängsskörden inte räckte till. Trots att trädet angrips av rötsvampar och stressas av den återkommande kvistskörden, kan det till och med bli äldre än icke hamlade träd. Rötsvamparna skapar en ovärderlig livsmiljö för en mångfald av insekter och andra småkryp. (Naturvårdsverket 2004)
De stora stenuppläggningarna vittnar om forna tiders slit för att göra Smålands jordar odlingsbara.
Vilken mångfald av växter! I förgrunden syns åkervädd Knautia arvensis.
Målet för vårt besök i Bråbygden var att få se den sällsynta sträv nejlikrot. Dess främsta utbredning i Sverige är just i östra delen av Småland. Utanför Sveriges gränser dyker den upp först i Spanien (!).
