Uddbräken- Ormbunken med det lilla extra
Uddbräken Polystichum aculeatum är en sällsynt och fridlyst ormbunksväxt som har sin svenska huvudutbredning i Dalsland. Under helgens mosskurs med övernattning på Kroppefjäll B & B fick mossorna stå tillbaka till förmån för en snabb ormbunkeexkursion.
Min lärdom efter att ha vridit och vänt på åtskilliga triviala ormbunksblad, är att om du är osäker på om du har hittat uddbräken, så har du inte hittat den än!
Uddbräken, glänsande grön – året om! Uddbräken är omisskännlig och är ormbunken som har extra allt; läderartade blad med de mest adorabla uddspetsar, styva bladskott och vintergröna blad. Dessa egenskaper gör uddbräken till en populär trädgårdsväxt och den går att beställa i trädgårdshandeln. Tyvärr finns det exempel på uppgrävning och att det har utrotat lokala populationer. Ändå är det skogsbruket som är det främsta hotet mot arten som klassas som sårbar (VU) på rödlistan. Uddbräken vill ha det skuggigt och har helt enkelt svårt att överleva en hyggesfas med ökad solinstrålning.
Uddbräken med sina långa bladspetsar. 
Ser du tumvanten? En extra rolig karaktär för uddbräken är att den innersta bladfliken närmast stammen har ett litet utskott som ser ut som en tumme på en tumvante! Rosettmossor med Mossornas vänner
I helgen befann sig ett 20-tal personer i Dalsland, krypandes på stubbåkrar och spanandes i klippbranter, med syfte att hitta rosettmossor Riccia sp. Jag var en av de lyckliga i leran som fått plats på Mossornas vänners mosskurs. Mossornas vänner är en finfin förening för den som har ett mossintresse.
Rosettmossor är plattade mossor som växer utifrån en mittpunkt och därmed bildar små rosetter (med betoning på små!). I Sverige har 13 arter av rosettmossor påträffats. Under kursen hittade vi en handfull arter, från rosettmossa Riccia sorocarpa som hittas på var och varannan lerig-sandig åker till dvärgrosettmossa R. warnstorfii som är otroligt sällsynt.
Vill du lära känna igen olika arter av rosettmossor rekommenderas det att först få koll på den vanliga art som rätt och slätt heter rosettmossa R. sorocarpa. Som bilden visar, är de blågröna i färgen och har en smal skåra genom loberna. I hög förstoring syns också en antydan till genomskinlig lobkant. 
I en stubbåker som denna hittade vi massor av de minimala rosettmossorna R. sorocarpa. 
Flera av våra rosettmossor kräver mer exklusiva miljöer än stubbåkrar. Som här; en basisk, solbelyst klippbrant som sluttar ned mot en sjö. Den berömda rosettmosslokalen gick skämtsamt under namnet “rosettmosshimlen” ibland oss. 
Dvärgrosettmossa Riccia warnstorfii är en stark hotad mossa som växer på kala jordfläckar. Det är av yttersta vikt att dessa fläckar inte växer igen! Tyvärr såg vi tecken på just detta i “rosettmosshimlen”. 
Hår- rosettmossa Riccia ciliata är listad som sårbar (VU) på rödlistan. Den blev en favorit hos mig av den anledningen att den var lätt att känna igen på de långa, vita håren. 
Strandrosettmossa Riccia bifurca, ytterligare en exklusiv rosettmossa i “rosettmosshimlen”. Denna är nära hotad (NT) på rödlistan. På kursen fick vi också lära oss lite rosettmossekologi. Rosettmossor sprider sig med sporer, som de flesta andra mossor. Du har säkert sett en mossa med sporkapslar någon gång. De är små sporbehållare som sitter på höga skaft. Rosettmossor saknar dessa sporkapslar. I stället bildas rosettmossornas förhållandevis stora och klumpiga sporer inuti bålen och blottas först då rosettmossan blir gammal och trasas sönder. Spridning sker då i stor utsträckning av förbipasserande djur och fåglar.
Bräkenskorpa
I höst har jag fått upp ögonen för bräkenskorpa Cryptomycina pteridis. Det är inget bakverk, utan en oansenlig svamp som växer på undersidan av bladen på örnbräken Pteridium aquilinum. Örnbräken är en knähög ormbunksväxt som känns igen på den långa stjälken i vars topp bladverket breder ut sig horisontellt.
I början av min jakt på bräkenskorpa vände jag på örnbräkenblad på måfå. Nu har jag vässat blicken och kan så här på höstkanten känna igen det bruna, lite skrumpnande bladverket på håll. Det är lycka varje gång jag prickar rätt!
I ett hav av gröna, friska örnbräknar ser man är här en ö av ett 10-tal örnbräknar som avviker i utseende. 
Det angripna bladverket är brunt och bladen har skrumpnat något. Det senare är en viktig detalj för att skilja blad med bräkenskorpa från blad som bara har vissnat naturligt inför den stundande vintern. 
Att vända på ett blad av örnbräden med bräkenskorpa är en skönhetsupplevelse. Långsmala millimeterstora fruktkroppar bildar de mest fantastiska mönster! 
Till våren kommer fruktkropparna spricka upp i längsgående slitsar och svampens sporer sprids för vinden redo att infektera nya örnbräkenplantor. Släpp upp!
Vilken rikedom det är att ha en blommande äng alldeles utanför ytterdörren! Hela förmiddagen har jag strosat bland gråfibblor, prästkragar och stora bestånd av stormåra och spanat på fjärilar, vildbin, blomflugor och blombockar. Det myllrar, kryper och fladdrar och jag får vara en del av detta fantastiska.
Det är andra sommaren nu som jag har släppt upp blommorna och låtit gräsklipparen stå. Men det har inte varit utan arbete. På våren har jag räfsat kvistar och fjolårslöv. I augusti har lien åkt fram och höet har vänts och torkats för att alla ängsblommor ska få fröa av sig och sedan har höet forslats bort. För det är så man traditionellt sköter en äng.
Om du inte är en ängsnörd som jag, eller helt enkelt har ett liv med många andra intressen eller måsten på sommaren, så förstår jag om det här med äng och ängsskötsel kan kännas övermäktigt. Mitt budskap till dig då är att testa att bara släppa upp en mindre del av gräsmattan. Släpp upp och se vad som händer!
När jag för några år sedan hade en ordinarie radhusträdgård i Tierps tätort hade jag inga förhoppningar om att få en traditionell blomsteräng när vi slutade klippa en kvadratmeter av vår gräsmatta. Jag hade inga förväntingar över huvud taget. Men det visade sig att bladrosetter av revsmörblomma låg där och lurade och snart lyste det av gula solar som lockade till sig pollinerare. Förutom olika arter av humlor minns jag särskilt glädjen i att hitta födosökande smörblommebi, ett sött litet vildbi som samlar pollen från just smörblommor.
Här skyltas avsikten med vårt “slarv” med att klippa gräsmattan när vi bodde i Tierps tätort. Pedagogiskt för både barn och vuxna. 
Så här ser min ängsgräsmatta ut där jag bor idag. Just nu går den i vita färger. Vitklövern fullkomligt älskas av humlorna och härom dagen hittade jag ett väggsidenbi vilandes i en av prästkragarna som visas på bild. Hängmattan i bakgrunden får symbolisera vinsten med att slippa klippa gräset varje vecka. Lysticka
Fina lysticka, plötsligt växer du bara där framför mig på en klen, döende rönnstam. Lite blek och oformlig men ändå med stor auktoritet. För du bär på en hemlighet som få skogsvandrare känner till. Tänk att det skulle dröja ett helt liv innan jag hittade min egen lysticka Hapalopilus rutilans! Mötet med denna art blev inte så himlastormande som jag hade föreställt mig det, utan det var snarare som ett glatt konstaterade; jaha, här sitter du.
Lystickan tycker jag att man känner igen på sin brist på tydliga karaktärer. Färgen är svårdefinierbart brunbeige och konsistensen är varken jättemjuk eller hård.
Tillhör du dem som går omkring med kaliumhydroxid i fickan (bland mykologer, dvs svampkännare, förekommer faktiskt detta!) kan du droppa några stänk på fruktkroppen och se dropparna bli kraftigt lila i kontakt med svampen. Lila är också färgen som svampfärgare vill åt då de plockar eller köper lysticka för dyra pengar.
Lystickan som växer på min mark ska dock får växa kvar. Den ska få sprida sina sporer och fortsätta lysa upp min tillvaro.
Lystickans undersida. Nu skjuter tät fransmossa ut sina sporofyter!
Det har varit en kall vår hittills i min landsände, och i väntan på den stora, gröna explosionen i naturen nosar jag mig ned i mossornas värld. Bilden nedan visar en granlåga (ett liggande dött träd) som är vackert bevuxen av tät fransmossa Ptilidium pulcherrimum.
Tät fransmossa- en vanlig barrskogsart på död ved. Tät fransmossa är en vanlig art i barrskogen. Du hittar den växandes på såväl multnande lågor som på barken på levande granar och tallar, alltid vackert gulgrön och tryckt intill underlaget.
Ur den täta fransmossan skjuter det ut en skog av sporofyter. Det är svårt att inte lägga märke till att det skjuter ut som en skog av knappnålsliknande aliens ur mossan. Det är de sporbildande organen sporofyterna. Det var dessa som fångade min blick härom dagen och fick mig att stanna upp i förundran. Att tät fransmossa och många andra mossor bildar sporofyter, är för mig ett uppskattat vårtecken i klass med knoppande vitsippor.
Mossornas sporofyter är dock inga blommor. Medans växternas blommor innehåller han- och honorgan i form av ståndare och pistiller och skyltande kronblad för att locka förbiflygande pollinerare, är mossornas sporofyter ett resultat av en befruktning som redan ägt rum i mossans “bladiga” delar där det finns både han- och honorgan. Att säga att en mossa blommar är alltså inte korrekt, även om sporofyterna kan vara nog så iögonfallande.
I bilden kan man med lite god vilja ana de fransade mossbladen. De tusentals fransarna ger hela mossan ett ruggat intryck. Namnet tät fransmossa är mycket passande. Med en god syn eller en lupp till hands kan man se att varje litet mossblad har långa fransar i bladkanterna. Den växer också alltid tätt intill underlaget, till skillnad från förväxlingsarten stor fransmossa Ptilidium ciliare. Som namnet antyder har även stor fransmossa fransade blad, men stor fransmossa har ett mer upprätt växtsätt, rödbrun färg och föredrar att växa på mark och sten.
Jag vill avsluta med en bild på fransmossa utan sporofyter, men som visar mossans karaktär med ett tilltryckt, krypande växtsätt, en lite ruggad, filtaktig yta och den vackert gulgröna färgen. Kameleontskål
Den som kryper i förnan och har ögonen med sig kan hitta de mest fantastiska ting. Jag skålar in våren 2024 med den vackraste av skålsvampar; kameleontskål Caloscypha fulgens! Ut med vinterdepression och snö till knäna och in med små, kluriga svampar som dyker upp i naturen när den fuktmättade marken blottas. Ända sedan jag blev medveten om kameleontskålens existens för några år sedan, har jag velat hitta den och skåda dess osannolika färgkombination av blått och gult med egna ögon. Idag hände det. Jag hittade den växandes på barrmatta under en liten gran på min egen tomt.
Se och förundras! Vad finns det mer att säga om kameleontskålen? Tittar man på statistiken över inrapporterade fynd av svampen i Sverige på artfakta.se så ser man att den är betydligt mer förekommande vissa år än andra. Förra året rapporterades den inte alls. I år verkar den däremot ha ett rekordår med ett 20-tal fynd registrerade hittills.
Kameleontskålssäsongen varar från våren till försommaren och den gynnas av snörika vintrar, som den vintern vi har haft här i Norduppland i år.
Så, ut och leta, ut och skåla!
En färgexplosion i liten skala. Mossig fägring på mossornas dag
På självaste mossornas dag vill jag lägga upp en bild som visar hur otroligt vackra mossor kan vara. Bilden är tagen idag, i Edskärrets naturreservat i Östhammars kommun i Uppland.
Rubinvitmossa och gyllenmossa i kanten av ett rikkärr. Grentaggsvamp i farten
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är rödlistad som nära hotad (NT). Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!
Grentaggsvamp. Så vacker och kompakt! Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!
Självklart hade grentaggsvampen taggar på undersidan! Konsistensen i köttet var lite seg. 
Grentaggsvampen hade en stor fruktkropp även vid lönnens bas. Här är vi båda förevigade, grentaggsvampen och jag. Foto: Carin von Köhler Tallört – En klorofyllös parasit
Det är inte var dag ett knippe tallörter Monotropa hypopitys uppenbarar sig när man är vilse i en regnvåt sumpskog. (Det är inte var dag jag är vilse heller för den delen.) Mitt lugna sökande efter svamp hade sedan länge övergått i ett hetsigt och planlöst irrande då tallörterna plötsligt dök upp framför mig. Det oväntade mötet gav mig en känsla av att det var tallörterna som hade hittat mig snarare än tvärt om.
Ett knippe tallörter. Tallörten är något så märkvärdigt som växt som saknar klorofyll. Deras bleka uppsyn har fått svampplockare att undra vad detta är för konstig svamp. Tittar man däremot noga så ser man att tallörten har allt vad en klassisk grön blomväxt har; stjälkar med blad och blommor med kronblad, ståndare och pistiller.
De tallörter jag hittade, hade gått i frukt. Ändå ser man resterna av pistiller och kronblad, som är håriga på insidan. Hårigheten i blommans inre är en viktig karaktär för att skilja tallört från systerarten kalktallört Monotropa hypophegea, som inte har dessa hår. Man kan då fråga sig hur tallörten får sin livsenergi då den saknar klorofyll? I min gamla flora från 90- talet står det att den är nedbrytare, men idag vet man bättre. Tallörten är nämligen en parasit, och parasiterar på musseroners mycel. Musseroner Tricholoma är ett svampsläkte som lever i symbios med träd via ett nätverk av tunna svamptrådar (mycel) som är kopplade till trädens rötter. Via detta nätverk får musseronsvamparna energirikt socker och från trädens fotosyntes och träden får i sin tur tillgång till mycelnätverkets enorma vattenupptagningsförmåga. När tallörten parasiterar på musseronernas mycel, innebär det i förlängningen att tallörten även parasiterar på musseronens trädkompis och det socker som träden bildar via fotosyntesen.