Nu skjuter tät fransmossa ut sina sporofyter!
Det har varit en kall vår hittills i min landsände, och i väntan på den stora, gröna explosionen i naturen nosar jag mig ned i mossornas värld. Bilden nedan visar en granlåga (ett liggande dött träd) som är vackert bevuxen av tät fransmossa Ptilidium pulcherrimum.
Tät fransmossa är en vanlig art i barrskogen. Du hittar den växandes på såväl multnande lågor som på barken på levande granar och tallar, alltid vackert gulgrön och tryckt intill underlaget.
Det är svårt att inte lägga märke till att det skjuter ut som en skog av knappnålsliknande aliens ur mossan. Det är de sporbildande organen sporofyterna. Det var dessa som fångade min blick härom dagen och fick mig att stanna upp i förundran. Att tät fransmossa och många andra mossor bildar sporofyter, är för mig ett uppskattat vårtecken i klass med knoppande vitsippor.
Mossornas sporofyter är dock inga blommor. Medans växternas blommor innehåller han- och honorgan i form av ståndare och pistiller och skyltande kronblad för att locka förbiflygande pollinerare, är mossornas sporofyter ett resultat av en befruktning som redan ägt rum i mossans “bladiga” delar där det finns både han- och honorgan. Att säga att en mossa blommar är alltså inte korrekt, även om sporofyterna kan vara nog så iögonfallande.
Namnet tät fransmossa är mycket passande. Med en god syn eller en lupp till hands kan man se att varje litet mossblad har långa fransar i bladkanterna. Den växer också alltid tätt intill underlaget, till skillnad från förväxlingsarten stor fransmossa Ptilidium ciliare. Som namnet antyder har även stor fransmossa fransade blad, men stor fransmossa har ett mer upprätt växtsätt, rödbrun färg och föredrar att växa på mark och sten.
