Bräkenskorpa
I höst har jag fått upp ögonen för bräkenskorpa Cryptomycina pteridis. Det är inget bakverk, utan en oansenlig svamp som växer på undersidan av bladen på örnbräken Pteridium aquilinum. Örnbräken är en knähög ormbunksväxt som känns igen på den långa stjälken i vars topp bladverket breder ut sig horisontellt.
I början av min jakt på bräkenskorpa vände jag på örnbräkenblad på måfå. Nu har jag vässat blicken och kan så här på höstkanten känna igen det bruna, lite skrumpnande bladverket på håll. Det är lycka varje gång jag prickar rätt!
Släpp upp!
Vilken rikedom det är att ha en blommande äng alldeles utanför ytterdörren! Hela förmiddagen har jag strosat bland gråfibblor, prästkragar och stora bestånd av stormåra och spanat på fjärilar, vildbin, blomflugor och blombockar. Det myllrar, kryper och fladdrar och jag får vara en del av detta fantastiska.
Det är andra sommaren nu som jag har släppt upp blommorna och låtit gräsklipparen stå. Men det har inte varit utan arbete. På våren har jag räfsat kvistar och fjolårslöv. I augusti har lien åkt fram och höet har vänts och torkats för att alla ängsblommor ska få fröa av sig och sedan har höet forslats bort. För det är så man traditionellt sköter en äng.
Om du inte är en ängsnörd som jag, eller helt enkelt har ett liv med många andra intressen eller måsten på sommaren, så förstår jag om det här med äng och ängsskötsel kan kännas övermäktigt. Mitt budskap till dig då är att testa att bara släppa upp en mindre del av gräsmattan. Släpp upp och se vad som händer!
När jag för några år sedan hade en ordinarie radhusträdgård i Tierps tätort hade jag inga förhoppningar om att få en traditionell blomsteräng när vi slutade klippa en kvadratmeter av vår gräsmatta. Jag hade inga förväntingar över huvud taget. Men det visade sig att bladrosetter av revsmörblomma låg där och lurade och snart lyste det av gula solar som lockade till sig pollinerare. Förutom olika arter av humlor minns jag särskilt glädjen i att hitta födosökande smörblommebi, ett sött litet vildbi som samlar pollen från just smörblommor.
Lysticka
Tänk att det skulle dröja ett helt liv innan jag hittade min egen lysticka Hapalopilus rutilans! Mötet med denna art blev inte så himlastormande som jag hade föreställt mig det, utan det var snarare som ett glatt konstaterade; jaha, här sitter du.
Lystickan tycker jag att man känner igen på sin brist på tydliga karaktärer. Färgen är svårdefinierbart brunbeige och konsistensen är varken jättemjuk eller hård.
Tillhör du dem som går omkring med kaliumhydroxid i fickan (bland mykologer, dvs svampkännare, förekommer faktiskt detta!) kan du droppa några stänk på fruktkroppen och se dropparna bli kraftigt lila i kontakt med svampen. Lila är också färgen som svampfärgare vill åt då de plockar eller köper lysticka för dyra pengar.
Lystickan som växer på min mark ska dock får växa kvar. Den ska få sprida sina sporer och fortsätta lysa upp min tillvaro.
Nu skjuter tät fransmossa ut sina sporofyter!
Det har varit en kall vår hittills i min landsände, och i väntan på den stora, gröna explosionen i naturen nosar jag mig ned i mossornas värld. Bilden nedan visar en granlåga (ett liggande dött träd) som är vackert bevuxen av tät fransmossa Ptilidium pulcherrimum.
Tät fransmossa är en vanlig art i barrskogen. Du hittar den växandes på såväl multnande lågor som på barken på levande granar och tallar, alltid vackert gulgrön och tryckt intill underlaget.
Det är svårt att inte lägga märke till att det skjuter ut som en skog av knappnålsliknande aliens ur mossan. Det är de sporbildande organen sporofyterna. Det var dessa som fångade min blick härom dagen och fick mig att stanna upp i förundran. Att tät fransmossa och många andra mossor bildar sporofyter, är för mig ett uppskattat vårtecken i klass med knoppande vitsippor.
Mossornas sporofyter är dock inga blommor. Medans växternas blommor innehåller han- och honorgan i form av ståndare och pistiller och skyltande kronblad för att locka förbiflygande pollinerare, är mossornas sporofyter ett resultat av en befruktning som redan ägt rum i mossans “bladiga” delar där det finns både han- och honorgan. Att säga att en mossa blommar är alltså inte korrekt, även om sporofyterna kan vara nog så iögonfallande.
Namnet tät fransmossa är mycket passande. Med en god syn eller en lupp till hands kan man se att varje litet mossblad har långa fransar i bladkanterna. Den växer också alltid tätt intill underlaget, till skillnad från förväxlingsarten stor fransmossa Ptilidium ciliare. Som namnet antyder har även stor fransmossa fransade blad, men stor fransmossa har ett mer upprätt växtsätt, rödbrun färg och föredrar att växa på mark och sten.
Kameleontskål
Jag skålar in våren 2024 med den vackraste av skålsvampar; kameleontskål Caloscypha fulgens! Ut med vinterdepression och snö till knäna och in med små, kluriga svampar som dyker upp i naturen när den fuktmättade marken blottas. Ända sedan jag blev medveten om kameleontskålens existens för några år sedan, har jag velat hitta den och skåda dess osannolika färgkombination av blått och gult med egna ögon. Idag hände det. Jag hittade den växandes på barrmatta under en liten gran på min egen tomt.
Vad finns det mer att säga om kameleontskålen? Tittar man på statistiken över inrapporterade fynd av svampen i Sverige på artfakta.se så ser man att den är betydligt mer förekommande vissa år än andra. Förra året rapporterades den inte alls. I år verkar den däremot ha ett rekordår med ett 20-tal fynd registrerade hittills.
Kameleontskålssäsongen varar från våren till försommaren och den gynnas av snörika vintrar, som den vintern vi har haft här i Norduppland i år.
Så, ut och leta, ut och skåla!
Mossig fägring på mossornas dag
På självaste mossornas dag vill jag lägga upp en bild som visar hur otroligt vackra mossor kan vara. Bilden är tagen idag, i Edskärrets naturreservat i Östhammars kommun i Uppland.
Grentaggsvamp i farten
Grentaggsvamp Climacodon septentrionalis är en art som är lätt att känna igen. På håll ser det ut som att någon har spritsat vaniljkrämsblandad vispgrädde på trädstammen som den växer ur. Efter att jag bara hade fått se grenataggsvamp på bild i böcker och i sociala medier, fick jag i höst äntligen den live!
Grentaggsvampsupplevelsen delade jag med min vän Carin när vi körde på grusvägar genom Norduppländsk landsbygd. Vi var på väg till okända kalkbarrskogar i syfte att hitta just spännande svampar. Ingen av oss var beredd på att vi skulle upptäcka dagens finaste svampfynd genom bilfönstret!
Det hela skedde mycket oväntat och var snabbt över. I samma stund som jag skrek “grentaggsvamp” och pekade mot en stor lönn som stod en bit från vägkanten, ställde Carin sig på bromsen. Skicklig som en biltjuv backade hon sedan 20 meter och sekunden efter vällde vi ut ur bilen och sprang mot lönnen. Vi befann oss på gränsen till en villatomt och vi agerade effektivt för att vårt intrång skulle bli så kort som möjligt. Lukta, smaka, känna. Och fotografera förstås! När vi båda hade fångats på bild tillsammans med grentaggsvampen kunde färden fortsätta. I bilen gladdes vi åt vårat fynd och hoppades förstås att ingen hade bevittnat vårt tilltag!
Tallört – En klorofyllös parasit
Det är inte var dag ett knippe tallörter Monotropa hypopitys uppenbarar sig när man är vilse i en regnvåt sumpskog. (Det är inte var dag jag är vilse heller för den delen.) Mitt lugna sökande efter svamp hade sedan länge övergått i ett hetsigt och planlöst irrande då tallörterna plötsligt dök upp framför mig. Det oväntade mötet gav mig en känsla av att det var tallörterna som hade hittat mig snarare än tvärt om.
Tallörten är något så märkvärdigt som växt som saknar klorofyll. Deras bleka uppsyn har fått svampplockare att undra vad detta är för konstig svamp. Tittar man däremot noga så ser man att tallörten har allt vad en klassisk grön blomväxt har; stjälkar med blad och blommor med kronblad, ståndare och pistiller.
Man kan då fråga sig hur tallörten får sin livsenergi då den saknar klorofyll? I min gamla flora från 90- talet står det att den är nedbrytare, men idag vet man bättre. Tallörten är nämligen en parasit, och parasiterar på musseroners mycel. Musseroner Tricholoma är ett svampsläkte som lever i symbios med träd via ett nätverk av tunna svamptrådar (mycel) som är kopplade till trädens rötter. Via detta nätverk får musseronsvamparna energirikt socker och från trädens fotosyntes och träden får i sin tur tillgång till mycelnätverkets enorma vattenupptagningsförmåga. När tallörten parasiterar på musseronernas mycel, innebär det i förlängningen att tallörten även parasiterar på musseronens trädkompis och det socker som träden bildar via fotosyntesen.
Fjällvickerblåvinge på Mittåkläppen
På min vandring upp för Mittåkläppen i nordvästra Härjedalen i slutet av juli var det inte bara blomster som förgyllde min tillvaro. Till min glädje satt det fjällvickerblåvingar Agriades orbitulus och tryckte i vegetationen. De var ovilliga att flyga i det kyliga vädret, vilket gav mig tillfälle att studera dem i lugn och ro.
Hanen av fjällvickerblåvinge är gnistrande blå på ovansidan och honans ovansida är brun. Den färguppdelningen delar de med många av Sveriges ca 20 blåvingearter. Fjällvickerblåvingens vingundersida däremot är mer unik för arten och är lika hos hane och hona; grå med stora ljusgrå fläckar. (Det är bara högnordisk blåvinge som har en liknande färgteckning och den arten finns bara i nordligaste delen av Sveriges fjällkedja.) I Sverige hittar vi fjällvickerblåvinge på sydvända fjällsluttningar i nordvästra Härjedalen och en bit in i södra Jämtland.
På Mittåkläppen såg jag några bestånd av den gula och ståtliga ärtväxten isvedel Astragalus frigidus. Ett gammalt namn på den arten är fjällvicker, vilket har gett namn åt fjällvickerblåvingen. Isvedel, tillsammans med fjällvedel Astragalus alpinus, är nämligen värdväxt åt fjällvickerblåvingen. Med det menas att honan av fällvickerblåvinge lägger ägg på dessa växter och att larverna sedan lever av och utvecklas på dem.
Fjällgentiana och klippveronika
Om det fanns en tävling i vilken blomma som är blåast i Sverige, så skulle den lilla fjällblomman fjällgentiana Gentiana nivalis få en självklar första plats. Fjällgentiana ser inte mycket ut för världen vid kallt och mulet väder. Men så fort solen skiner och temperaturen stiger uppemot 10 grader, slår den ut sina fem kronblad och är redo att ta andan ur den förbipasserande fjällvandraren. För mig är fjällgentianan drottningen på fjället, en blomma som som får tiden att stanna upp litet, liten tag,
Andraplatsen i blåhetstävlingen knips av klippveronikan Veronica fruticans, också den en liten blomma som du hittar i fjällen. Jag tycker den är så otroligt näpen med de vita ståndarknapparna i kontrast till de djupblåa kronbladen.
Klippveronikan tillhör samma släkte som vardagsblomman teveronika Veronica chamaedrys och de båda arterna påminner om varandra. Klippveronikan har dock större blommor i förhållande till resten av växten. Mig veterligen hittar man ingen teveronika på fjällets klippavsatser och du hittar definitivt inte klippveronika i din gräsmatta, så förväxlingsrisken är minimal.