Insekter

Drama vid insektshotellet – En parasitstekels ankomst

Tidigt i våras fick jag och Helmer ett så kallat insektshotell av vår vän Linnea. Hotellet består av ett litet trähus som är fullproppat med ihåliga bamburör och vedbitar med borrhål. Dessa hål är tänkt att attrahera insekter, t ex rödmurarbin, som lägger sina ägg i just håligheter. När det sedan kläcks ut nya bin nästkommande vår, kan man känna att man har gjort en god gärning samtidigt som ens hotellgäster hjälper till att pollinera i trädgården. Det är i alla fall tanken och det är så som insektshotellen marknadsförs.

Här syns vårt insektshotell med den oinbjudna gästen Ephialtes som är en parasitstekel.

När jag hängde upp insektshotellet på gaveln vid vår öppna altan för några månader sedan, kunde jag inte förutse vilket vilket engagemang det skulle väcka hos oss. Redan efter några dagar så såg jag till min glädje den första potentiella gästen undersöka ett av borrhålen. Det var en solitärgetning, en getinghona av den sort som inte bygger stora sociala samhällen, utan nöjer sig med att bara lägga några ägg i håligheter för att sedan låta avkomman klara sig själv. Innan hon lämnar äggen åt sitt öde, gör hon en sista kärlekshandling och murar igen hålet med jord och saliv. På samma sätt gör flera arter av solitärbin, bland annat det vanliga rödmurarbiet som jag nämnde tidigare.

När vi hade konstaterat att vårt första bamburör i hotellet blivit igenmurat, jublade vi av entusiasm, och jag sms:ade Linnea som delade vår glädje. Allt eftersom veckorna gick blev fler och fler bamburör och borrhål barnkammare med än så länge okända arter.

Idag såg vi en ny art visa intresse för vårat insektshotell. Det var en parasitstekelhona av släktet Ephialtes. Parasitsteklar utvecklas inuti andra insektsarters larver. Med ytterst känsligt luktsinne letar honan av parasitstekeln upp dessa larver och sticker med millimeterprecision in sitt långa äggläggningsrör i värdlarven som kommer att utgöra både husrum och mat åt parasitstekelns larv. När jag förklarade för Helmer vad parasitstekelhonan hade för ärende vid vårt insektshotell, tyckte han att vi skulle försvara våra hotellgäster. En etisk/ filosofisk diskussion uppstod emellan oss och det var med blandande känslor vi lät parasitstekelhonan jobba ostört. När hon började undersöka det fjärde igenmurade hålet, var till och med min gräns nådd för naturens fascinerande grymheter och jag viftade bort henne. Men snart blev vi varse om att en äggstinn parasitstekelhona som fått nys om de perfekta barnkamrarna, inte ger upp i första taget. Målmedvetet kom insektshotellets ovälkomna gäst tillbaka till våra skyddslingar och började vibrera intensivt med antennerna för att fånga upp doften av nästa offer i något av de igenmurade hålen.

Vi lät alltså tillslut naturen ha sin gång. Naturen är fantastisk och vi har numera en uppfödning av parasitsteklar på altanen!

Här är parasitstekelhonan i färd med att sticka in sitt smala äggläggningsrör i en barnkammare. Målet är att nå en larv där hennes avkomma kommer att utvecklas. Det blir så att säga en larv i larven! Parasitstekeln hänger här upp och ned. Det tjocka röret som utgår från hennes bakkropp och som syns längs ner till höger i bild, är själva fodralet till äggläggningsröret.
Här syns den gracila parasitstekeln med ett äggläggningsrör som är längre än henne själv! Tack och lov så sticker hon inte människor.

Biolog och skribent på Artsidan.se

5 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.