Noshornsoxen – Sveriges egen noshörning
Visste du att vi har noshörningar i Sverige? Eller i alla fall noshornsoxar Sinodendron cylindricum, en skalbaggsart där hanen stoltserar med ett kraftigt horn på huvudet. Igår kväll när jag var på väg hem från en liten runda med fjärilshåven, höll jag på att trampa på en sådan liten noshornsoxe som påminner så om de stora hornprydda djuren på savannen. Det var på stigen mot vårat bostadsområde som går igenom ett lövskogsparti, som detta möte skedde. Miljön där tror jag är optimal för noshornsoxar, vars larver lever av murken lövved. Kanske hade min noshornsoxegrabb nyss kläckts fram och var på jakt efter en hona?
En noshornsoxegrabb med en profil som heter duga! Eftersom det bara är hanen hos noshornsoxen som är hornprydd, misstänker jag att denna attiralj spelar roll i uppvaktningen av honor och används i styrkedemonstrationer gentemot konkurrerande hanar. Så fungerar det i alla fall hos noshornsoxens mer kända släkting, ekoxen. Både noshornsoxe och ekoxe tillhör familjen ekoxbaggar Lucanidae. Ekoxen är Europas största skalbagge som nästan kan bli en decimeter lång, medans noshornsoxen bara blir en dryg centimeter. Liten, men minst lika snygg tycker jag!
Uppifrån ser noshornsoxen ut som en svart liten cylinder. Det vetenskapliga artepitetet cylindricum syftar just på skalbaggens form. 
På denna stig hittade jag noshornsoxen som är knuten till lövträdsmiljöer. Larverna äter av multnande lövved och de vuxna skalbaggarna lever av sav. Olvon med en krans av fejkblommor
Olvonblommor som tål att studeras närmare. Det är gott om vitblommande träd och buskar i skogsbrynen nu. Fläder och rönn med sina praktfulla blomsterkvastar, där fläderns blommor doftar underbart och rönnens luktar kattpiss, och olika arter av hagtorn med sina vita blommor på skaft, bara för att nämna några. Olvon är busken som ståtar med prakt två gånger om året. I juni med sina vita blommor och i oktober när både bär och blad blir vackert röda. Doften på olvonens blommor, kan jag inte dra mig till minnes, och om just vår vildväxande olvonbuske hittar jag inga doftreferenser beskrivna på nätet eller i floran. Hur som helst är olvonens blommor vackra, eller i alla fall de som många av oss tror är blommor.
I mitten syns olvonets egentliga blommor som aldrig blir större eller märkvärdigare än såhär. I en krans runt dessa syns de sterila fejkblommorna som bara har skyltande funktion för pollinerarna. Om vi definierar en blomma som ett organ som antingen innehåller hanliga ståndare eller honliga pistiller, så sitter olvonets egentliga blommor i mitten av blomsterklasen, små och intetsägande. I en krans runt dessa, har olvonet stora skyltande fejkblommor! Titta noga på dem. Du kommer inte att se en tillstymmelse till ståndare eller pistiller i dessa “blommor” som förövrigt har fem vita kronblad. Dessa könlösa fejkblommor fyller naturligtvis en funktion ändå. De hjälper till att skylta till pollinerare att det finns mat att hämta i form av pollen och nektar i de riktiga blommorna.
Olvonblad är tre- till femflikiga och växer parvis motsatta på stammen. På hösten blir blad och bär vackert röda. Gölgroda – en Norduppländsk raritet
Strålande sol. Såhär i början av juni betyder det att gölgrodorna Pelophylax lessonae spelar i grunda, varma gölar längs Nordupplands kust. Igår hade jag glädjen att äntligen få se (och höra!) gölgroda i Fågelsundets naturreservat i Tierps kommun. Det var många faktorer som bidrog till att upplevelsen blev magisk. Tallarna i den gamla barrblandskogen var märkta av tidens tand och uppvisade den karaktär och knotighet som bara riktigt gamla träd gör. På marken lyste de vita skogsstjärnorna mellan blommande blåbärsris och den vibrerande varma luften doftade av kåda. Lägg därtill de spegelblanka gölarna som sjöd av liv: trollsländor och flicksländor i hundratal och skräniga tärnor som dök och snappade efter ätbart. Ute i vattnet växte vit näckros och mer tillgängligt i vattenbrynet blommade skvattram, vattenklöver och en för mig okänd och intressant art av bläddra Utricularia sp. Botaniken fick dock stå tillbaka för herpetologin denna gång. Grodorna hade mitt fulla fokus!
Den spegelblanka gölen bjöd på en liten kväkande symfoni efter en lång tids väntande. Inför denna exkursion hade jag läst på om gölgrodan som i Sverige bara förekommer naturligt längs Nordupplands kust. Vid parningsspel blåser hanarna upp kinderna och utstöter kväkande ljud som kan höras från en kilometers håll. Med denna information färskt i minnet hade jag förväntat mig mer ljud från gölarna än tärnornas skränande. Jag stod tyst och lyssnade länge, redo att besviket gå vidare, när jag plötsligt hörde det första kvacket. Jag skojar inte, det lät verkligen som ett utdraget “kvack kvack”, som en parodi på ett grodläte! Att bara få detta livstecken från en sällsynt och exklusiv groda, gjorde mig mer än nöjd. När en orädd gölgroda dessutom simmade mot stranden en meter framför mig, var lyckan total! Den var så stilig med sin karaktäristiska gröna rand längs ryggen och uppsynen med dess trubbiga nos liknar ingen annan grodart jag har sett tidigare.
Här är den! Gölgrodan i egen hög person. Väl hemma igen, läste jag på ytterligare om gölgrodan. Tydligen är det den mest värmekrävande av våra 13 Svenska groddjursarter. Den kalla våren förklarar säkert varför jag fick se den först nu i juni och inte tidigare i år när jag har spanat efter den.
Hela den svenska populationen av gölgroda beräknas leva utspritt på endast 120 småvatten. Det säger då sig själv att enskilda åtgärder som påverkar något av dessa vatten med intilliggande övervintringsvisten som t ex skogsavverkning och dikning, även påverkar artens långsiktiga överlevnad i Sverige. Även naturliga processer som att grunda men permanenta vattensamlingar längs kusten växer igen med vass, är också ett hot. Gölgrodan, som är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan, har ett eget åtgärdsprogram som jag nu har grottat ned mig i, men det innehållet ska jag inte skriva om här utan jag hänvisar till Naturvårdsverkets hemsida.
Dramatik i ramslökskogen
Nationaldagen firade jag idag med andra floraentusiaster i Långhällskogens naturreservat strax söder om Gävle. Det var perfekt strandväder med gassande sol från klarblå himmel, men vi från Gävleborgs botaniska sällskap valde skogen istället med svalkande källvatten, ljusa gläntor och dansande myggor. Även om allt från trollsländor till dunmossa fick vår uppmärksamhet så var det kärlväxterna som stod i fokus. Efter att vi betat av guckusko i knopp, stor låsbräken, nästrot, bäckbräsma och allehanda starr- arter så lämnade jag gruppen för att ensam i lugn och ro njuta av havet av ramslök Allium ursinum som vi tidigare hade passerat.
I långhällskogens naturreservat kan du vandra i ett hav av ramslök. När jag närmade mig skogsgläntan där ramslöken växte ymnigt, märkte jag att jag inte längre var själv. En man och en kvinna stod böjda över var sin ryggsäck som stod på marken och de fick bråttom att stänga ryggsäckarna när jag närmade mig. Jag förstod direkt vad som pågick och skyndade mig fram. “Ni plockar väl inte ramslök i ett naturreservat?” Kvinnan, som såg både skyldig och trotsig ut på samma gång, mumlade om att ramslök inte var fridlyst och att flera verkade ha skördat ramslök innan dem eftersom det fanns så mycket stigar upptrampade. Jag upplyste dem då om att reservatet hade upprättats bland annat för att skydda den sällsynta ramslöken, men jag såg på deras skyldiga kroppsspråk att de mycket väl redan visste att det var förbjudet. De lommade snart iväg och jag blev ensam igen bland myggen och den gastronomiskt eftertraktade ramslöken. Jag, som sällan tar ton och är konflikträdd, funderade sedan lite förfärat på var jag fick luft ifrån.
Ramslöken, vars blad var täckta med pollen från barrträden, blommade vitt och vackert på sina ställen. 
Såhär ser ramslökens blad ut som skördas och används i matlagning. 
Intill havet av ramslök växte också stora bestånd av liljekonvalj. De giftiga liljekonvaljebladen kan vara förvillande lika ramslöksblad. Ramslöksblad växer dock ett och ett och skiljs så från liljekonvaljbladen som är parbladiga. Lerfärgad rotfjäril
Lerfärgad rotfjäril är en av Sveriges sju arter av den primitiva fjärilsfamiljen rotfjärilar. I natt fick jag äntligen fångst i min ljusfälla igen! Fem individer av lerfärgad rotfjäril Korscheltellus lupulinus satt och kurade bland äggkartongerna när jag öppnade på locket i morse. På olika fjärilsforum har jag läst att det är fler än jag som har haft fjärilstorka under en längre tid. Jag hoppas att dessa fem skönheter kommer att inleda mer fruktbara nätter. Hur min fälla fungerar och vad jag gör med fjärilarna jag fångar in kan du läsa om i detta inlägg.
Rotfjärilar räknas som en av de mest primitiva fjärilsfamiljerna. Antennerna är korta och sugsnabel saknas. Om de vuxna djuren äter något överhuvudtaget, vet jag inte. Rotfjärilarnas larver äter däremot på växtrötter och därav det svenska namnet.
Grön bärfishona lägger ägg
Här lägger honan av grön bärfis omsorgsfullt sina ägg. Jag måste bara få dela med mig av något fint. Jag fick idag se hur en hona av grön bärfis Palomena prasina la sina ägg på vår fönsterkarm. Hon la de ljusgröna äggen försiktigt ett och ett, i prydligt i sammansatta rader. Huruvida det var en bra idé att lägga äggen på en vit fönsterkarm, vet jag inte. Kommer äggen att klara sig utan att kamoufleras mot grön växtlighet? Vad ska bärfisnymferna äta av när de kläcks? Dagens händelse väcker många frågor. Det ska hur som helst bli spännande att följa utvecklingen!
Violmaraton del 5: sumpviol, kärrviol och strandviol
Jag fortsätter mitt violmaraton med tre violer som alla växer på en strandäng i Bredforsens naturreservat; sumpviol Viola uliginosa, kärrviol Viola palustris och strandviol Viola persicifolia. Att dessa violer vill ha de blött om fötterna, hör man på namnen. Den vanligaste av alla violer på fuktig mark skulle jag säga är kärrviolen. Sumpviol och strandviol är båda sällsynta och rödlistade, nära hotad (NT) respektive sårbar (VU).
Den ståtliga sumpviolen vill ha det fuktigt och trivs i strandängar och sumpskogar. Bredforsens naturreservat ligger vid bruksorten Söderfors i Tierps kommun och innefattar fastland, öar och stränder i anslutning till Dalälven. I reservatet ingår också strandängar där de regelbundna översvämningarna i kombination med bete skapar en öppen, fuktig miljö där en mångfald av specialanpassade gräs och örter trivs. En av dessa specialare är sumpviolen som faktiskt har sin första svenska fynduppgift i Söderfors. Sumpviolen är en ovanligt stor och ståtlig viol och de blåvioletta blommorna är flera centimeter höga. Även bladen är stora, och de har en utdragen hjärtlik form.
Sumpviolens blad är stora, kala och utdraget hjärtlika. 
Sumpviolens blommor är också stora och kan bli uppemot tre centimeter. Efter att ha klafsat runt i strandängen en bra stund och fotograferat sumpvioler fick jag tillslut också syn på den betydligt mindre och oansenligare kärrviolen. Även om kärrviolen är mycket vanlig i fuktiga marker, blev jag glad att se den eftersom den står på min violmaratonlista. Kärrviolens blommor är blekt violetta med vackert ådringsmönster och bladen har den form som i flororna kallas njurlik.
Kärrviol. En vanlig och vacker syn på fuktiga marker under vår och försommar. 
Jag har bara sett njurar på bild, men kan stämma in i florornas beskrivning om att kärrviolens blad är njurlika. Efter att ha sett både sumpviol och kärrviol vid Dalälvens strand, kom jag hem och läste att Naturskyddsföreningen i Tierp hade haft en exkursion på exakt samma strandäng några dagar innan och då hittat strandviol. Så härom dagen återvände jag med ett enda fokus; att hitta den sällsynta strandviolen. Efter mycket letande gjorde jag en klassiker. Jag gav upp för en stund och satte mig ner för att fika. Tror du inte att den stod just där jag ställde ner ryggsäcken? Efter att ha konsulterat floran kunde jag konstatera att strandviolen är omisskännlig med sina blekt blåa blommor och avlånga, trubbigt spjutformade blad.
Den eftersökta strandviolen. Blek och vacker med karaktäristiskt avlånga blad. Sommarkänsla och två arter skinnbagge
Efter veckor av kyla och regn har solen gett sig tillkänna. Som i ett trollslag infinner sig känslan av sommar som jag förknippar med livsglädje, oändliga möjligheter och en gnutta stress. Idag har jag dock bestämt mig för att ha en vilodag och stanna hemma. Med det är inte sagt att mitt artintresse sätts på paus. Under denna årstid behöver jag bara gå ut i den ordinära villaträdgården för att uppleva biologisk mångfald. I maskrosorna surrar både sobersandbi Andrena cineraria och trädgårdssandbi Andrena haemorrhoa. En aurorafjärilhanne Anthocharis cardamines patrullerar regelbundet längs snöbärshäcken och idag bjuder mina pallkragar på minst två arter av skinnbagge; hårig bärfis Dolycoris baccarum och bredkantsskinnbaggen Coreus marginatus.
Hårig bärfis. Hela kroppen är hårig, men på den här bilden syns det bäst på benen. Det som kännetecknar en skinnbagge är att den främre delen av de första vingparet (skinnbaggar har två vingpar) är läderartat. På huvudets undersida sitter dessutom en sugsnabel som i vila hålls bakåtfälld under mellankroppen. Alla våra 30 arter av bärfisar Pentatomidae är skinnbaggar. Den bärfis som jag idag hittade i pallkragen är en art som är lätt att känna igen, nämligen hårig bärfis Dolycoris baccarum. Den läderartade delen av vingarna är vackert vinröd och hela insekten är alldeles hårig!
Bredkantskinnbagge som huserar på mina rabarber. Den andra skinnbaggen som huserade i min pallkrage är bredkantsskinnbaggen Coreus marginatus. Denna är mycket selektiv i sin diet och äter bara av syraväxter dit rabarber tillhör. Att bredkantsskinnbaggen satt på just rabarberbladen är alltså ingen slump.
Violmaraton del 4: underviol
Underviolens blommor är bleka och väldoftande. Underviol växer i mullrika och kalkrika skogar och är en av skogsstyrelsens signalarter. Som skogsälskare ligger mig signalarter extra varmt om hjärtat. En signalart indikerar nämligen att skogen har höga naturvärden. Många gånger har jag stött på underviolens stora, njurformade blad i skogen, blivit glad och fört den till protokollet, just eftersom den är en signalart. Det jag också gillar med underviolen, är att arten har ett klockrent kännetecken. Det är nämligen bara underviolen som har ensidigt håriga stjälkar och bladskaft. Håll upp en bladstjälk mot solen och du kan urskilja en hår-rand på bara ena sidan av skaftet!
Hårig, men bara på en sida av bladskaftet! 
Underviolens blad är nu små, men de växer till sig ordentligt framåt sommaren. Violmaraton del 3: buskviol
Buskviol. Här i färgharmoni med det spirande gräset. Av de violer jag har stött på under mitt violmaraton i vår, är buskviolen Viola hirta min favorit hittills. Den är storvuxen, härligt hårig och färgen är behagligt blåviolett.
Först letade jag efter buskviol i Tierps närnatur där den tidigare registrerats i samband med inventeringen för Upplands flora. När sökandet inte gav resultat på hemmaplan, tog jag tillslut bilen några mil söder ut till naturreservatet Fullerö backar, strax norr om Uppsala, där buskviolen växte i mängder.
Hårigt värre! Hela växten, förutom själva blomman, är hårig. Om du hittar en mycket hårig violbukett där alla blomstjälkarna utgår från jordstammen i marken (och inte ifrån bladiga stjälkar) på en torr och kalkrik mark i södra Sverige, då har du troligen en buskviol framför dig. Förväxlingsarten bergviol Viola collina är mycket sällsyntare och hittas främst i Västernorrland. Är du osäker, ska du titta på stiplerna (minibladen som sitter vid bladskaftet) huruvida de är tandade eller inte. Hela stipler utan tänder i bladkanten, ger arten buskviol. Stipler med tänder, ger arten bergviol. Du kan läsa mer om förväxlingsarten bergviol i detta inlägg från 2012.
Buskviolens blad är avlångt hjärtlika.