• Svampar

    Gråbroking – bajssvampen med volang

    Även en bajssvamp har sin charm.

    I veckan bar det av till Bondskärets naturreservat för att titta på orkidén Adam och Eva som nu blommar för fullt. Orkidéer i all ära, men det som verkligen fångade min uppmärksamhet var gråbrokingarna Panaeolus papilionaceus som kantade flertalet komockor i de idylliska försommarhagarna.

    Brokingar är ett släkte svampar som vill ha det näringsrikt och därför ofta hittas på dynga. Namnet broking kommer ifrån den brokiga färgen på svampens skivor. De mörka sporerna mognar nämligen ojämnt och färgar de grå skivorna fläckvis.

    De mörka sporerna mognar ojämnt och ger skivorna en vacker brokighet. Dessa fläckiga skivor är ett kännetecken för släktet brokingar Panaeolus.

    Just arten gråbroking är lätt att känna igen. Det är den enda av brokingarna som har volang! På hattkanten på färska “nyutslagna” exemplar syns nämligen rester av det ljusa hyllet som tidigare låg som en skyddande hinna över skivorna.

    På hattkanten syns rester av det hylle som tidigare skyddade skivorna. Dessa hyllerester liknar en liten spets, eller volang om man så vill!

  • Kärlväxter

    Kungsängslilja – Rymlingen med ruter

    Kungsängslilja med kronblad rutiga som ett schackbräde!

    Idag skulle det ske. Efter fyra år boendes i Uppland tog jag mig in med tåg till Uppsala och vandrade söder ut längs Fyrisån. Målet var Kungsängsreservatet där det nu är massblomning av Upplands landskapsblomma kungsängslilja Fritillaria meleagris. Jag kände mig som en galen turist när jag kröp runt bland hundstarr, majsmörblomma och de lilarutiga klockorna med kameran i högsta hugg. Flera andra kameraförsedda människor gjorde mig sällskap på den delen av av fältet som var tillåten att beträda, och en av dem som jag språkade med hade liksom jag rest hyfsat långväga till Kungsängen för att se kungsängsliljorna blomma.

    Här ringer tusentals kungsängsliljor in sommaren.

    Kungsängslilja uppmärksammades på Kungsängen redan på Linnes tid och man konstaterade att den troligen hade spridit sig från Botaniska trädgården. En trädgårdsrymling med andra ord. Idag, 300 år senare, kan man lugnt säga att den är väletablerad, till glädje för turister som jag och Uppsalabor.

    I den fuktiga ängsmarken blommade hundstarren Carex nigra också för fullt. Överst syns hanaxen med gula och orangea ståndarknappar och under blommar de lite mer diskreta honaxen med sina vita märken.

  • Insekter,  Kärlväxter,  Övrigt krypande och slingrande,  Svampar

    Smått och gott längs Dalälven

    Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.

    På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.

    En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen.
    Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen.

    På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.

    Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen.
    Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer.
    Vårärt. Skir och graciös.

    Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.

    Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken.

  • Kärlväxter

    Liten blåklocka är Sveriges nationalblomma!

    Jag vet att jag är sist på bollen att skriva om nyheten om att Sveriges nationalblomma har utsetts. Men det är en för stor och för glad nyhet för att jag ska låta det passera utan kommentar, tycker jag.

    Grattis liten blåklocka och grattis Sverige!

    Det var Svenska botaniska föreningen som drog igång projektet med korningen i början av året, med andra nordiska länder som förebild där nationalblommor redan var utsedda. Sverige har dessutom fått en nationalfågel, koltrasten, i en process ledd av BirdLife Sverige och inom botaniken ville man nog inte vara sämre!

    Det som är så fantastiskt med den här nyheten, är inte bara det att min favoritkandidat liten blåklocka Campanula rotundifolia vann, utan det faktum att människor har varit så engagerade. Hela 81 000 personer hade deltagit i röstningen! Utöver det så har många medier rapporterat och följt denna smått historiska händelse. Av 81 000 personer var det 14 000 som hade röstat på vinnaren. Våra vilda växter väcker känslor och ibland får en liten blomma stå i centrum för en dag.

    Den lilla klockan med den ljuvligaste av färger! Här regnvåt en sensommarkväll.

    Liten blåklocka behöver nog ingen närmare presentation. Den blommar hela sommaren, i hela Sverige och i många olika miljöer. Den art som man skulle kunna förväxla liten blåklocka med är ängsklocka Campanula patula, Dalarnas landskapsblomma. Men hos ängsklocka går blomfärgen mer i lila än blått, och klockformen är mer öppen (googla och jämför, eller följ denna länk). Sedan är det bra att veta att arten stor blåklocka Campanula persicifolia också finns i markerna. Stor blåklocka gör verkligen skäl för sitt namn och är mer än dubbelt så hög och har mycket större klockor än liten blåklocka. Vet man med sig detta, är förväxlingsrisken låg.

  • Kärlväxter

    Vätteros – En riktig energitjuv

    Vätteros. En märklig men vacker syn!

    Vätterosen Lathraea squamaria är en växt som har väckt förundran i alla tider med sitt säregna utseende och annorlunda livsstil. Växten har inte en tillstymmelse till grönt i sig, utan är vackert rosafärgad. På våren dyker den upp i näringsrika lövskogar, hasseldungar eller parker.

    Att en växt har gröna delar är nog så självklart för oss att vi inte reflekterar över det i vardagen. Att det är klorofyllet som gör växternas blad gröna och via fotosyntesen omvandlar solenergi till växternas byggstenar kolhydrater, har de flesta av oss ett hum om även om vi måste åkalla minnen från högstadiets biologilektioner. Hur får då vätterosen sin energi och sina byggstenar om den inte innehåller klorofyll? Ingen kan ju leva på luft! Svaret finns under jorden. Vätterosens rötter tränger in i trädrötter och kopplar upp sig mot sitt värdträds energiledningssystem. Värdträdet, som ofta är hassel, al eller asp, förlorar kolhydrater till vätterosen och vätterosen ger ingenting i utbyte. Det handlar alltså om ren parasitism!

    De skyltande blommorna lockar humlor till pollinering.

    Om man kikar närmare på en blommande vätteros, ser man att varje liten blomma i blomställningen har en rosa överläpp och en vit treflikig underläpp. Efter pollineringen, som sköts av humlor, vissnar vätterosen ner helt och hållet. De mörka fröna har ett oljerikt bihang som myror äter. Myrorna bär iväg med fröna mot stacken, äter bihanget, och lämnar sedan det resterande av fröet som nu kan börja gro långt ifrån moderplantan. Kan man bli annat än fascinerad över hur vätterosen sköter sitt livspussel?

    Sex tassande vättar bland vitsipporna. Snart försvinner de lika snabbt som de dök upp från ingenstans.
  • Svampar

    Vårrödhättingar välkomnar värmen

    Ett knippe vårrödhätting är lätt att missa bland fjolårslöv.

    Även våren är svamparnas tid, men det finns betydligt färre arter som visar sina fruktkroppar under våren, vilket underlättar artbestämning. Igår hade jag lyckan att springa på ett knippe vårrödhättingar Entoloma vernum som hukade under en planta vispstarr, perfekt kamouflerade bland asplöven.

    Röda sporer färgar undersidan roströd.

    Vårrödhättingar tillhör släktet Entoloma, med det på svenska passande namnet rödskivlingar. När fruktkropparna är spormogna, färgas skivorna vackert roströda av miljontals små sporer.

    Vårrödhätting har strimmig hatt, ofta en puckel och är hygrofan.

    Vårrödhättingarnas hattar har ofta en liten puckel i mitten och har en strimmig hattkant. Arten är också hygrofan, vilket betyder att den ändrar utseende beroende på om den är torr eller fuktig. En hygrofan hatt i väta blir ofta vattnigt genomskinlig. I torka däremot, får den hygrofana hatten en matt lyster.

    Mina vårrödhättingars växtplats.

    Av Sveriges över 10 000 svamparter är de flesta oätliga. Den giftiga vårrödhättingen är inget undantag.

  • Insekter

    Tre nyanser av grått

    Tre nya arter uppenbarade sig när jag vittjade min nattfjärilsfälla i morse. Det blev tre nyanser av grått, med lite bruna toner.

    Först ut var en hane av vitgördlad lavmätare Cleora sinctaria. Det kan tyckas vara ett onödigt långt och konstigt namn, men det finns en logik. Lavmätare är ett gemensamt namn för många arter i den stora fjärilsfamiljen mätare, vars larver har ett karaktäristiskt “mätande” krypsätt. Det breda, något ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt kan dessutom associeras till en gördel.

    Vitgördlad lavmätare med det ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt.
    Vitgördlad lavmätare, som jag tycker ser lite ledsen ut med sina stora ögon och slokande antenner.

    Nästa gråa art hade jag problem med att artbestämma, men jag fick snabbt hjälp i Facebookgruppen Insektsdagboken. Det visade sig vara en grön fältmätare Chloroclysta miata. I normala fall har denna variabla fjäril gröna nyanser, men inte idag, vilket passar dagens gråa tema.

    En grön fältmätare utan en tillstymmelse till grönt i färgteckningen.

    Sist ut för presentation är en betydligt mindre fjäril än de tidigare. Ett mott, närmare bestämt humlemott Aphomia sociella, vars larver lever i humlebon eller getingbon. Humlemottslarverna gör skada hos sina värdar eftersom de äter både av yngel och matförråd.

    Humlemott. Ett litet, oansenligt mott med en spännande livsföring.
    Här ser humlemottet en aning förvånad ut. Söt som få!
  • Kärlväxter

    Sippor i färgerna tre

    Ett hav av vitsippor. Vad kan väcka större lycka?

    Solstrålar genom skir grönska av hägg och hassel. En varm, fuktig luft med doft av jord och vitsippor och en serenad av lövsångare och koltrastar. Dagens tur till en av Dalälvens skogspärlor stimulerade många sinnen. Målet var bland annat att hitta gulsippa Anemone ranunculoides, en egen art som ser ut som klassisk vitsippa Anemone nemorosa, men som är strålande gul.

    Här är den! Gulsippan i egen hög person.

    Minnen av både blåsippa och vitsippa har jag sedan tidig barndom, vilket jag säkert delar med många andra svenskar. Första gången i mitt liv som jag fick se gulsippa, var först i högstadiet under en skolresa till Öland. Det är nämligen i kalktrakter som gulsippan uppträder, gärna tillsammans med både blåsippa och vitsippa, i mullrika lundar. Fortfarande längtar jag efter att få se svavelsippa, den sällsynta hybriden mellan gulsippa och vitsippa.

    Den välbekanta och omsjungna blåsippan. Här i en något blek version.

    Det var på hemvägen från min skogstur efter mycket sökande som jag äntligen hittade några exemplar av gulsippa i havet av vitsippor. Här och var uppenbarade sig också blåsippsplantor Hepatica nobilis, nu såhär i maj med något bleka blommor efter att ha lyst klarblått i flera veckor.

  • Insekter

    Fällans första fångst: Åkervindefjädermott

    Som ett barn på julafton kliver jag numera upp tidigt på morgonen och med spänning inspekterar min nattfjärilsfälla. Efter några kalla och fruktlösa nätter har denna nattens lysning gett resultat. Ett litet liv, ett åkervindefjädermott Emmelina monodactyla, blev den första nattfjärilen som fångades in på Krans väg 19 i Tierp.

    Ett fjädermott blev premiärarten i min fälla! Detta är ett åkervindefjädermott. Arten flyger tidigt på säsongen, är rostbrun till ljusgrå i färgen och har svarta prickar längs med bakkroppens ovansida (som tyvärr syns dåligt på bilden).

    Du har säkert någon gång lagt märke till att din utebelysning har dragit till sig tillsynes förvirrade nattfjärilar. Detta fenomen utnyttjar man när man vill fånga dem. Min fälla består av en låda och ett UV-lysrör som drivs av ett 12 volts MC-batteri. En ljuskänslig sensor aktiverar lysröret vid mörkrets inbrott och stänger av lyset när det ljusnar ute. Nattfjärilarna, som attraheras av ljuset och leds ner i lådan, kan sedan beskådas i lugn och ro på morgonen. Perfekt för den som är kvällstrött!

    Vad grannarna tror om min UFO-liknande ljusfälla på altanen, vet jag inte. Men för mig är det en härlig syn!
    Lådan är inredd med tidningspapper och äggkartonger, vilket ger gott om skrymslen för fjärilarna att gömma sig i.

    Efter att ha konsulterat den behändiga lilla boken Fjädermott i Norden, hemsidan Vilkenart.se och skrollat bland inläggen i Facebookgruppen Insektsdagboken, känner jag mig sådär härligt säker på min artbestämning, lyckligt omedveten om de artbestämningsfällor som man säkert kan trampa i som nybörjare.

    Fjädermott ser lite ut som stora myggor med sina smala vingar och långa ben. Men de har alla det som kännetecknar en fjäril; fyra fjällklädda vingar och en sugsnabel. När man väl har konstaterat att man har fångat ett av Sveriges 45 arter av fjädermott, är denna bok ett måste!

    Avslutningsvis vill jag bara svara på den vanligaste av frågorna jag får om min fälla; vad jag gör med fjärilarna efter de har fångats in? För dig som är djurvän kan jag lugna med att jag släpper ut dem i närliggande buskage efter fotografering.

  • Kärlväxter

    Mosippan ute i backarna står

    Kan man bli annat än glad när man får hälsa på mosippor?

    Första maj firade jag med att klappa mosippa Pulsatilla vernalis på Marma skjutfält i Norduppland. Det var många år sedan jag sist fick se blommande exemplar av mosippa och jag ville dessutom visa Helmer denna vackra raritet. Att hitta de decimeterhöga håriga sipporna tog ett tag, trots noggranna koordinatangivelser från Artportalen. Det var som om ögat behövde ställtid. När vi väl hade hittat den första bugande sippan, såg vi den snart lite varstans. Så vacker, och så klappvänlig!

    När solen kom fram började sandbina att surra och vargvägsteklar att flyga lågt över sandblottorna i jakt på byten. Inga av insekterna ville fastna på bild under de korta stunder som solen sken. Mosipporna däremot, var tacksamma att fota.

    Få växter är så klappvänliga som mosippa. Denna knopp värmde sig i en rejäl pälsmössa!

    Marma skjutfält är till vardags avspärrat för allmänheten till förmån för försvarsmaktens övningar. Tack vare markslitaget av bandvagnar, soldatfötter och granatexplosioner i det sandiga tallhedslandskapet, så skapas det ständigt nya kala fläckar där den konkurrenssvaga mosippan kan växa.

    Karaktäristiska mosippeblad – värda att hålla utkik efter i ljusa, sandiga tallskogar.

    Kontinuerlig störning i markskiktet är en förutsättning för mosippans överlevnad. Mosippor var betydligt vanligare förr i tiden då var och varannan bonde hade korna på skogsbete och det förekom en högre frekvens av skogsbränder i landskapet som skapade de livsviktiga markblottorna och höll undan konkurrerande risbuskar. Idag är mosippan klassad som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan. Växten är dessutom fridlyst och Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för mosippans bevarande.