Reptiler och amfibier

Gölgroda – en Norduppländsk raritet

Strålande sol. Såhär i början av juni betyder det att gölgrodorna Pelophylax lessonae spelar i grunda, varma gölar längs Nordupplands kust. Igår hade jag glädjen att äntligen få se (och höra!) gölgroda i Fågelsundets naturreservat i Tierps kommun. Det var många faktorer som bidrog till att upplevelsen blev magisk. Tallarna i den gamla barrblandskogen var märkta av tidens tand och uppvisade den karaktär och knotighet som bara riktigt gamla träd gör. På marken lyste de vita skogsstjärnorna mellan blommande blåbärsris och den vibrerande varma luften doftade av kåda. Lägg därtill de spegelblanka gölarna som sjöd av liv: trollsländor och flicksländor i hundratal och skräniga tärnor som dök och snappade efter ätbart. Ute i vattnet växte vit näckros och mer tillgängligt i vattenbrynet blommade skvattram, vattenklöver och en för mig okänd och intressant art av bläddra Utricularia sp. Botaniken fick dock stå tillbaka för herpetologin denna gång. Grodorna hade mitt fulla fokus!

Den spegelblanka gölen bjöd på en liten kväkande symfoni efter en lång tids väntande.

Inför denna exkursion hade jag läst på om gölgrodan som i Sverige bara förekommer naturligt längs Nordupplands kust. Vid parningsspel blåser hanarna upp kinderna och utstöter kväkande ljud som kan höras från en kilometers håll. Med denna information färskt i minnet hade jag förväntat mig mer ljud från gölarna än tärnornas skränande. Jag stod tyst och lyssnade länge, redo att besviket gå vidare, när jag plötsligt hörde det första kvacket. Jag skojar inte, det lät verkligen som ett utdraget “kvack kvack”, som en parodi på ett grodläte! Att bara få detta livstecken från en sällsynt och exklusiv groda, gjorde mig mer än nöjd. När en orädd gölgroda dessutom simmade mot stranden en meter framför mig, var lyckan total! Den var så stilig med sin karaktäristiska gröna rand längs ryggen och uppsynen med dess trubbiga nos liknar ingen annan grodart jag har sett tidigare.

Här är den! Gölgrodan i egen hög person.

Väl hemma igen, läste jag på ytterligare om gölgrodan. Tydligen är det den mest värmekrävande av våra 13 Svenska groddjursarter. Den kalla våren förklarar säkert varför jag fick se den först nu i juni och inte tidigare i år när jag har spanat efter den.

Hela den svenska populationen av gölgroda beräknas leva utspritt på endast 120 småvatten. Det säger då sig själv att enskilda åtgärder som påverkar något av dessa vatten med intilliggande övervintringsvisten som t ex skogsavverkning och dikning, även påverkar artens långsiktiga överlevnad i Sverige. Även naturliga processer som att grunda men permanenta vattensamlingar längs kusten växer igen med vass, är också ett hot. Gölgrodan, som är klassad som sårbar (VU) på svenska rödlistan, har ett eget åtgärdsprogram som jag nu har grottat ned mig i, men det innehållet ska jag inte skriva om här utan jag hänvisar till Naturvårdsverkets hemsida.

Biolog och skribent på Artsidan.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.