• Insekter

    Mnemosynefjäril

    Jag har aldrig haft något så exklusivt som en mnemosynefjäril i min håv förut!

    Mnemosynefjäril Parnassius mnemosyne är den stora, vita, exklusiva fjärilen med det svårstavade namnet. I Sverige hittas den bara i begränsade kustområden i Blekinge, Uppland och Medelpad. I början på förra sekelskiftet fanns den i ytterligare sju landskap, men i takt med att buskrika ängar och betesmarker har försvunnit i och med ett rationaliserat jord- och skogsbruk, har mnemosynefjärilen dött ut i område efter område. Idag klassas fjärilen som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan och en fridlysning har ansetts nödvändig för att skydda den sista spillran av populationen.

    Dagens lyckade mnemosynefjärilsexkursion gick till Alnö utanför Sundsvall tillsammans med Yvonne. Med exakta lokalangivelser och ett varmt och soligt väder kände vi att vi hade oddsen på vår sida. Redan strax efter att vi hade passerat över bron till ön såg vi den första stora vita flygaren, och bara några minuter efter att vi parkerat vid en frodig äng, såg vi flera stycken! En sliten individ, med hack i vingen efter ett fågelangrepp, blev snabbt infångad med håv. Så snart den hade lugnat sig, kröp den villigt upp på min hand och lät sig fotograferas innan den oskadd tog till flykten. Behöver jag säga att lyckan var total?

    Mnemosynefjäril är stor och vit med svarta fläckar på framvingarna och med tydliga vingribbor. Detta var ett slitet exemplar med fågelhack i högra bakvingen, men de genomskinliga vingspetsarna är inte ett resultat av slitage utan är ett av mnemosynefjärilens signum.

    Nu när jag sitter här hemma i soffan och smälter dagens upplevelse, tänker jag på alla de gånger jag har jagat efter rapsfjärilar och vitvingefjärilar vid Medelpads kust i tron det har varit mnemosynefjäril. Nu kan jag inte förstå hur jag kunnat ta så fel vid första anblicken. Tillskillnad från rapsfjärilar och vitvingefjärilar som intensivt fladdrar strax över gräs och örter, så segelflyger mnemosynefjärilen ofta flera meter över marken. Det fick vi bevittna idag. Mnemosynefjärilen är ju dessutom större i storlek. Mycket större!

  • Insekter,  Kärlväxter,  Svampar

    Ett axplock arter från sommartorpet

    Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.

    I en torr och mager sluttning växer den minimala ormbunksväxten månlåsbräken Botrychium lunaria. Yvonne har räknat till 25 stycken hittills och hon hittar fler ju mer hon kryper omkring på platsen. Månlåsbräken är den vanligaste av våra åtta låsbräkenarter, men är mycket svår att upptäcka. Jag skulle säga att låsbräknar har en särställning bland många botanister och på Facebook hittar man gruppen “Låsbräkenriddarna” där dessa små får stå i fullt fokus.
    I rabatterna längs torpgrunden har även de så kallade ogräsen sin självklara plats bland planterade prydnadsväxter. Här är frodas styvmorsviolen Viola tricolor, Sveriges vildväxande “minipensé” och Ångermanlands landskapsblomma.
    Här är ännu ett ogräs, men av den mer diskretare sorten. Åkerspärgel Spergula arvensis växer ostyrigt och spretigt. De vita blommorna är mycket näpna, men i regnet behagade de inte att slå ut. Med lite god vilja kan man se på bilden att åkerspärgeln har glandelhår, hår som utsöndrar vätska som gör att växten känns lite klibbig att ta i.
    Delar av gräsmattan på torpet är oklippt till förmån för biologisk mångfald. Här blommar massor av ormrot med sin vita blommor i ax och ätbara rödbruna groddknoppar.
    Vi hittade även årets första ängssvampar! För mig var det dessutom en ny art, mörkfjällig vaxskivling Hygrocybe turunda. Mörkfjällig vaxskivling är vackert röd-orange med nedlöpande skivor i något ljusare färgnyans. Tittar man nära på hatten ser man de karaktäristiska bruna små fjällen som har gett vaxskivlingen dess namn.
    I syrenbusken hade en tandmätare Odontopera bidentata tagit skydd för regnet. Nattfjärilar kan generellt vara kluriga att artbestämma, och i synnerhet många mätarfjärilar som är gråa eller bruna. Den här mätaren har tandade vingkanter, vilket få liknande arter har.
    Även min nattfjärilsfälla har fått följa med på semester. På nätterna har den lyst och fångat in någon enstaka ny art varje natt. Här syns ett mörkt och lite anonymt nattfly som har ett namn som jag tycker passar en superhjälte; mörkbrunt skuggfly Charanyca ferruginea.
  • Insekter

    Noshornsoxen – Sveriges egen noshörning

    Visste du att vi har noshörningar i Sverige? Eller i alla fall noshornsoxar Sinodendron cylindricum, en skalbaggsart där hanen stoltserar med ett kraftigt horn på huvudet. Igår kväll när jag var på väg hem från en liten runda med fjärilshåven, höll jag på att trampa på en sådan liten noshornsoxe som påminner så om de stora hornprydda djuren på savannen. Det var på stigen mot vårat bostadsområde som går igenom ett lövskogsparti, som detta möte skedde. Miljön där tror jag är optimal för noshornsoxar, vars larver lever av murken lövved. Kanske hade min noshornsoxegrabb nyss kläckts fram och var på jakt efter en hona?

    En noshornsoxegrabb med en profil som heter duga!

    Eftersom det bara är hanen hos noshornsoxen som är hornprydd, misstänker jag att denna attiralj spelar roll i uppvaktningen av honor och används i styrkedemonstrationer gentemot konkurrerande hanar. Så fungerar det i alla fall hos noshornsoxens mer kända släkting, ekoxen. Både noshornsoxe och ekoxe tillhör familjen ekoxbaggar Lucanidae. Ekoxen är Europas största skalbagge som nästan kan bli en decimeter lång, medans noshornsoxen bara blir en dryg centimeter. Liten, men minst lika snygg tycker jag!

    Uppifrån ser noshornsoxen ut som en svart liten cylinder. Det vetenskapliga artepitetet cylindricum syftar just på skalbaggens form.
    På denna stig hittade jag noshornsoxen som är knuten till lövträdsmiljöer. Larverna äter av multnande lövved och de vuxna skalbaggarna lever av sav.
  • Insekter

    Lerfärgad rotfjäril

    Lerfärgad rotfjäril är en av Sveriges sju arter av den primitiva fjärilsfamiljen rotfjärilar.

    I natt fick jag äntligen fångst i min ljusfälla igen! Fem individer av lerfärgad rotfjäril Korscheltellus lupulinus satt och kurade bland äggkartongerna när jag öppnade på locket i morse. På olika fjärilsforum har jag läst att det är fler än jag som har haft fjärilstorka under en längre tid. Jag hoppas att dessa fem skönheter kommer att inleda mer fruktbara nätter. Hur min fälla fungerar och vad jag gör med fjärilarna jag fångar in kan du läsa om i detta inlägg.

    Rotfjärilar räknas som en av de mest primitiva fjärilsfamiljerna. Antennerna är korta och sugsnabel saknas. Om de vuxna djuren äter något överhuvudtaget, vet jag inte. Rotfjärilarnas larver äter däremot på växtrötter och därav det svenska namnet.

  • Insekter

    Grön bärfishona lägger ägg

    Här lägger honan av grön bärfis omsorgsfullt sina ägg.

    Jag måste bara få dela med mig av något fint. Jag fick idag se hur en hona av grön bärfis Palomena prasina la sina ägg på vår fönsterkarm. Hon la de ljusgröna äggen försiktigt ett och ett, i prydligt i sammansatta rader. Huruvida det var en bra idé att lägga äggen på en vit fönsterkarm, vet jag inte. Kommer äggen att klara sig utan att kamoufleras mot grön växtlighet? Vad ska bärfisnymferna äta av när de kläcks? Dagens händelse väcker många frågor. Det ska hur som helst bli spännande att följa utvecklingen!

  • Insekter

    Sommarkänsla och två arter skinnbagge

    Efter veckor av kyla och regn har solen gett sig tillkänna. Som i ett trollslag infinner sig känslan av sommar som jag förknippar med livsglädje, oändliga möjligheter och en gnutta stress. Idag har jag dock bestämt mig för att ha en vilodag och stanna hemma. Med det är inte sagt att mitt artintresse sätts på paus. Under denna årstid behöver jag bara gå ut i den ordinära villaträdgården för att uppleva biologisk mångfald. I maskrosorna surrar både sobersandbi Andrena cineraria och trädgårdssandbi Andrena haemorrhoa. En aurorafjärilhanne Anthocharis cardamines patrullerar regelbundet längs snöbärshäcken och idag bjuder mina pallkragar på minst två arter av skinnbagge; hårig bärfis Dolycoris baccarum och bredkantsskinnbaggen Coreus marginatus.

    Hårig bärfis. Hela kroppen är hårig, men på den här bilden syns det bäst på benen.

    Det som kännetecknar en skinnbagge är att den främre delen av de första vingparet (skinnbaggar har två vingpar) är läderartat. På huvudets undersida sitter dessutom en sugsnabel som i vila hålls bakåtfälld under mellankroppen. Alla våra 30 arter av bärfisar Pentatomidae är skinnbaggar. Den bärfis som jag idag hittade i pallkragen är en art som är lätt att känna igen, nämligen hårig bärfis Dolycoris baccarum. Den läderartade delen av vingarna är vackert vinröd och hela insekten är alldeles hårig!

    Bredkantskinnbagge som huserar på mina rabarber.

    Den andra skinnbaggen som huserade i min pallkrage är bredkantsskinnbaggen Coreus marginatus. Denna är mycket selektiv i sin diet och äter bara av syraväxter dit rabarber tillhör. Att bredkantsskinnbaggen satt på just rabarberbladen är alltså ingen slump.

  • Insekter,  Kärlväxter,  Övrigt krypande och slingrande,  Svampar

    Smått och gott längs Dalälven

    Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.

    På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.

    En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen.
    Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen.

    På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.

    Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen.
    Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer.
    Vårärt. Skir och graciös.

    Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.

    Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken.

  • Insekter

    Tre nyanser av grått

    Tre nya arter uppenbarade sig när jag vittjade min nattfjärilsfälla i morse. Det blev tre nyanser av grått, med lite bruna toner.

    Först ut var en hane av vitgördlad lavmätare Cleora sinctaria. Det kan tyckas vara ett onödigt långt och konstigt namn, men det finns en logik. Lavmätare är ett gemensamt namn för många arter i den stora fjärilsfamiljen mätare, vars larver har ett karaktäristiskt “mätande” krypsätt. Det breda, något ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt kan dessutom associeras till en gördel.

    Vitgördlad lavmätare med det ljusare bandet tvärs över vingarnas mitt.
    Vitgördlad lavmätare, som jag tycker ser lite ledsen ut med sina stora ögon och slokande antenner.

    Nästa gråa art hade jag problem med att artbestämma, men jag fick snabbt hjälp i Facebookgruppen Insektsdagboken. Det visade sig vara en grön fältmätare Chloroclysta miata. I normala fall har denna variabla fjäril gröna nyanser, men inte idag, vilket passar dagens gråa tema.

    En grön fältmätare utan en tillstymmelse till grönt i färgteckningen.

    Sist ut för presentation är en betydligt mindre fjäril än de tidigare. Ett mott, närmare bestämt humlemott Aphomia sociella, vars larver lever i humlebon eller getingbon. Humlemottslarverna gör skada hos sina värdar eftersom de äter både av yngel och matförråd.

    Humlemott. Ett litet, oansenligt mott med en spännande livsföring.
    Här ser humlemottet en aning förvånad ut. Söt som få!
  • Insekter

    Fällans första fångst: Åkervindefjädermott

    Som ett barn på julafton kliver jag numera upp tidigt på morgonen och med spänning inspekterar min nattfjärilsfälla. Efter några kalla och fruktlösa nätter har denna nattens lysning gett resultat. Ett litet liv, ett åkervindefjädermott Emmelina monodactyla, blev den första nattfjärilen som fångades in på Krans väg 19 i Tierp.

    Ett fjädermott blev premiärarten i min fälla! Detta är ett åkervindefjädermott. Arten flyger tidigt på säsongen, är rostbrun till ljusgrå i färgen och har svarta prickar längs med bakkroppens ovansida (som tyvärr syns dåligt på bilden).

    Du har säkert någon gång lagt märke till att din utebelysning har dragit till sig tillsynes förvirrade nattfjärilar. Detta fenomen utnyttjar man när man vill fånga dem. Min fälla består av en låda och ett UV-lysrör som drivs av ett 12 volts MC-batteri. En ljuskänslig sensor aktiverar lysröret vid mörkrets inbrott och stänger av lyset när det ljusnar ute. Nattfjärilarna, som attraheras av ljuset och leds ner i lådan, kan sedan beskådas i lugn och ro på morgonen. Perfekt för den som är kvällstrött!

    Vad grannarna tror om min UFO-liknande ljusfälla på altanen, vet jag inte. Men för mig är det en härlig syn!
    Lådan är inredd med tidningspapper och äggkartonger, vilket ger gott om skrymslen för fjärilarna att gömma sig i.

    Efter att ha konsulterat den behändiga lilla boken Fjädermott i Norden, hemsidan Vilkenart.se och skrollat bland inläggen i Facebookgruppen Insektsdagboken, känner jag mig sådär härligt säker på min artbestämning, lyckligt omedveten om de artbestämningsfällor som man säkert kan trampa i som nybörjare.

    Fjädermott ser lite ut som stora myggor med sina smala vingar och långa ben. Men de har alla det som kännetecknar en fjäril; fyra fjällklädda vingar och en sugsnabel. När man väl har konstaterat att man har fångat ett av Sveriges 45 arter av fjädermott, är denna bok ett måste!

    Avslutningsvis vill jag bara svara på den vanligaste av frågorna jag får om min fälla; vad jag gör med fjärilarna efter de har fångats in? För dig som är djurvän kan jag lugna med att jag släpper ut dem i närliggande buskage efter fotografering.

  • Insekter

    2019 var tistelfjärilens år

    En trött och sliten nässelfjäril. Foto: Eva Lundell

    Det är nog få som har undgått att 2019 var tistelfjärilens år. Googlar man på orden “tistelfjäril” och “invation” dyker det upp många artiklar på ämnet från tidningar som normalt inte har arter och natur på sin agenda. Som biolog har man fått känna sig lite märkvärdig när man mer än en gång har fått kommentera den stora mängden av stora brunfläckiga fjärilar med ett nonchalant “ja de kommer ju ända ifrån Medelhavet”. Riktigt sant är det ju inte att just vår tistelfjäril i försommarens kaprifolhäck har flugit så långt, men det är definitivt nästan säkert en avkomma från en tistelfjäril som några månader tidigare började sin resa från Nordafrika eller Mellanöstern. Och det är fascinerande nog.

    Det jag gillar med bilden på tistelfjärilen ovan, som förresten min mor har tagit, är att den visar hur en tistelfjäril faktiskt ser ut efter en flygtur på hundratals mil; blek och sliten. Denna tistelfjäril representerar kämparna i livet. De som fortfarande flyger trots att vingarna kan ha reducerats med en tredjedel av hårda vindar. Det är långt ifrån den nykläckta, fotoshoppade tistelfjärilen som får pryda framsidan av kalendrar och bokomslag. Men den är vacker ändå, för att den berättar en historia. Med det säger jag gott nytt år!