• Insekter

    Myskbock – en regnbågsskimrande bjässe

    – Det är en myskbock, det är en myskbock, det är en myskbock! flämtade jag högt när jag fick se denna bjässe till skalbagge. Att jag sett myskbock på bild hade inte gjort mig beredd på mötet med den. Så stor, och så skimrade vacker i regnbågens färger! Jag tvekade en sekund innan jag lät den vandra upp på min hand från pilstammen som den sprang på. De blev en lång fotosession innan jag slutligen satte ner den i pilens grenverk. Då gav den ifrån sig ett litet pip!

    Myskbock är en långhorning, vilket de långa antennerna skvallrar om. Hanar av myskbock har antenner som är längre än kroppen, medans honans antenner bara når till mitten av täckvingarna. Min myskbock var alltså en hane. Namnet mysk kommer ifrån den aromatiskt doftade vätska som skalbaggen avsöndrar ifrån två springor på undersidan av mellankroppen när den blir retad. Jag retade den aldrig till den grad att den började dofta.                                                                                                                                  

    Myskbocken har en utvecklingstid från ägg till fullvuxen insekt på hela tre till fyra år. Under denna tid lever den som larv i Salix- arter, t ex gamla sälgar, där den äter av veden. Larvernas verksamhet blir även till nytta för andra arter. Ofta hittar man larver som större träfjäril Cossus cossus som lever i de håligheter myskbockens larver har skapat.

  • Insekter

    Citronfläckad kärrtrollslända – skyddad i EU

    När man verkligen har letat efter en art, då är det extra fantastiskt när man väl stöter på den. Citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis har jag och en kollega ägnat hela två arbetsdagar åt att leta, utan att hitta den. Så när den utan förvarning dök upp i går vid parkeringsplatsen i Gredelby hagar i Knivsta blev jag uppspelt som ett barn!

    Eftersom det var hane var arten lätt att känna igen. Den karaktäristiska gula “citronen” på det sjunde bakkroppssegmentet lös som en liten sol på den i övrigt mörkröda kroppen. Honor och outfärgade hanar har gula fläckar längs hela bakkroppen och kan därmed förväxlas med nordisk kärrtrollslända Leucorrhinia rubicunda och i viss mån myrtrollslända Leucorrhinia dubia. När man kom den citronfläckade kärrtrollslänadan nära kunde man också se den vita pannan, vilket alla kärrtrollsländor har.

    Karaktäristiskt för hanen av citronfläckad kärrtrollslända är den gula citronen på sjunde bakkroppssegmentet.

    Citronfläckad kärrtrollslända lever i både näringsfattiga och näringsrika vatten och den har pekats ut som en möjlig indikator-art för vattenmiljöer som är artrika. Tyvärr är den på tillbakagång i Mellaneuropa och finns på flera EU-länders rödlistor, dock inte på Sveriges eftersom den fortfarande är relativt vanlig här. Arten är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

    Liksom alla kärrtrollsländor har också den citronfläckade kärrtrollsländan vit panna.
  • Insekter

    Blåklocksbi – i en klocka nära dig

    Jag har fått en ny vana sedan jag hörde talas om blåklocksbi, bi-arten vars hanar gärna kurar i blåklockor när det är dåligt bi-väder. När jag går förbi en blåklocka vänder jag helt enkelt upp den för att se om där sitter något blåklocksbi. Allt som oftast är den tom, men tillräckligt ofta för att man inte ska tröttna, får man av en sötchock utan dess like!

    Vänder man på en klocka kan man mötas av uppsynen av en sömnig hane av blåklocksbi.

    Blåklocksbiet är ett så kallat oligolektiskt bi. Det innebär att den bara samlar pollen från ett växtsläke, i det här fallet blåklockssläktet Campanula. Hanarna dagvilar och övernattar som sagt ofta i själva matkällan, medans honorna ofta tillbringar natten i boet som hon har grävt i marken till sina larver.

  • Insekter,  Kärlväxter,  Vardag

    Sju sorter blommor och sju sorters fjärilar

    Efter tio dagars vägkantsinventering i Norrbotten är jag hemkommen till Knivsta för midsommarfirande. Jag dissade dagens dans runt stången och begav mig istället till Gredelby hagar för att fotografera sju sorters blommor. Trots återkommande regndroppar flög det en hel del fjärilar. Dessa kunde jag förstås inte låta bli, så här kommer nu sju sorters blommor och sju sorters fjärilar. De sistnämnda är inte ämnade för att lägga under huvudkudden!

    Först ut är gulvial Lathyrus pratensis och rutig buskmätare Chiasmia clathrata.
    Sedan kommer luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus och en flockblomstrig växt som vi kanske inte förknippar med midsommarbuketter; blommande kirskål Aegopodium podagraria.
    En söt liten ängssmygare Ochlodes sylvanus lät sig väl smaka av den späda skogsklövern Trifolium medium.
    Röllekan Achillea millefolium må vara trivial men den duger gott för denna pärlgräsfjäril Coenonympha arcania. Lägg märke till de pärl-lika ögonfläckarna på bakvingens undersida!
    Ingen midsommarbukett utan prästkragar Leucanthemum vulgare. I Gredelby hagar växer de i mängder.
    Den femte fjärilen är ingen mindre än den rödlistade violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe. Jag såg sammanlagt tre individer idag. Samtliga var hanar.
    I den högväxta fuktängen nere vid Trunsta träsk lyser de upprätta gulvita ståndarknapparna på ängsrutan Thalictrum flavum. (Förväxlingsarten backruta har hängande ståndarknappar.)
    Vad glad jag blev när jag såg den sagolikt vackra midsommarblåvingen Aricia artaxerxes slå ut sina bruna vingar! Den sitter på en utblommad humleblomster.
    I den mest torkdrabbade backen i Gredelby hagar stötte jag på fjäril och blomma nummer sju; kamgräsfjäril och vitmåra.
  • Insekter

    Blå jungfruslända – en hona på vift

    Det är något magiskt över jungfrusländor, hur de kan fladdra likt fjärilar ovan vattenytan i gammelskogsåar. I veckan stötte jag på en hona av blå jungfruslända Calopteryx virgo. Den satt på en grankvist i kanten till ett hygge. Omgivningen var inte så romantisk, men det var ändå som att tiden stannade upp när jag fick se den vackra grönguldiga varelsen.

    Blå jungfruslända är knuten till vatten med lite fart i, helst med sten- och grusbotten och omgivande träd som ger skugga. Vad denna granna hona gjorde på hygget, långt i från något vatten, vet jag inte. Att det är en hona kan man se på de brunfärgade vingarna. Hanens vingar är blå.

    En hona av blå jungfruslända som låter sig beskådas.

    I Sverige finns ytterligare en art jungfruslända, nämligen blåbandad jungfruslända Calopteryx splendens. Den är något sällsyntare och föredrar sakta framflytande åar. Det är hanens blåbandade vingar som har gett arten dess namn. Vad jag vet har jag inte sett den arten än. Det beror nog på att jag större delen av mitt art-verksamma liv har befunnit mig norr om dess utbredningsområde, som sträcker sig upp till Hälsingland.

  • Insekter,  Övrigt

    Svartpälsbi – värd att vänta på

    Denna helg har jag firat den stundande biologiska mångfaldens dag genom att delta i en så kallad bioblitz vid Årike-Fyris i Uppsala. I en bioblitz hjälps experter och amatörer åt med att hitta så många arter som möjligt under ett dygn i en begränsad yta. I en Facebookgrupp för bi-entusiaster hade larmet gått om att ett svartpälsbi Anthophora retusa hade setts i bioblitzens område. Svartpälsbi är en riktig raritet, men har på senare år hittats på allt fler platser. I våras fick jag förmånen att fördjupa mig i svartpälsbiets fascinerande ekologi i ett jobbuppdrag, och sedan dess har jag velat se ett live.

    Under bioblitzens sista timma bjöds det på bi-exkursion under ledning av ArtDatabankens Artur Larsson. Vi besökte en torrbacke där det flög gott om både sandbin, bandbin, blodbin och gökbin. När en av de kameraförsedda exkursionsdeltagarna odramatisk visade upp en bild på ett stort, humlelikt bi som hade krupit ner i ett hål i marken, blev det liv i luckan. Det var inget mindre än svartpälsbiet! Det blev till att vakta hålet en lång stund, men det var det värt eftersom den tillslut kom fram och började flyga. Den var så knubbig och söt med sin blänkande bakkropp och sina grönglänsande (!) ögon. Tyvärr fick jag ingen bild framifrån som visar dessa. Men rumpan fick jag med!

    Hona av svartpälsbi, på väg bort från kameran.

    Hanen av svartpälsbi är lika omisskännlig som honan. Han är stor och pälsig, också med grönglänsande ögon, men är gyllenbrun på huvudet och mellankroppen i stället för svart. Jag kommer definitivt besöka denna torrbacke igen för att få se en skymt av hanen.

    Stor svävfluga som söker nektar i tjärblomster.

    I den blommande backen surrade också svävflugor, troligtvis stor svävfluga Bombylius major. Stor svävfluga lever som kleptoparasit på bin, vilket innebär att svävflugehonan lägger sina ägg i närheten av bibon. Larverna som kläcks tar sig sedan ned i bi-hålorna där de snyltar på pollen och sedan till och med äter av bilarverna!

    Fröställning av backsippa.

    I backen växte också backsippa Pulsatilla vulgaris som så här i slutet av maj redan har blommat över. Kvar står de spretande fröställningarna vars fina hår reflekterade den gassande solen. Vackert!

  • Insekter

    Grön sandjägare

    Jag minns mitt första möte med grön sandjägare Cicindela campestris. Det var i ett torkat, lerigt dike vid maskinhallen på gården där jag växte upp. Solen gassade på både mig och de gröna skalbaggarna som sprang över den krackelerade leran. Det var över 20 år sedan, och varje gång jag har sett grön sandjägare sedan dess, har det varit i strålande solsken och i torra miljöer.

    Det är lätt att fascineras av denna bagge som ser så exklusiv ut, men ändå är så vanlig. Ögonen är stora och tycks upptäcka mig även om jag närmar mig den långsamt bakifrån. Namnet grön sandjägare, är passande förstås. Förutom det uppenbara, att den är grön, är den också en jägare. De springer i kapp sina byten och är som alla andra jordlöpare anpassade för ändamålet med långa kraftiga ben. Käkarna är imponerande stora.

    Grön sandjägare in action. Observera att bena glänser i purpur!

    I Sverige finns det förutom grön sandjägare ytterligare tre arter i släktet Cicindela; brun sandjägare C. hybrida, strandsandjägare C. maritima och skogssandjägarare C. sylvatica. Den sällsynta strandsandjägaren såg jag vid Mjällåns strand i Mjällådalen i Västernorrland. Skogssandjägare har jag sett på skogsbilvägar, också i Västernorrland. Kvar att se för mig i denna kvartett av arter är brun sandjägare. Den står på min önskelista!

  • Insekter

    Snäckmurarbi

    Under helgens bi-exkursion till Sunnerstabacken i Uppsala stötte jag på snäckmurarbiet Osmia bicolor. Honan var lätt att känna igen med sin lysande röda bakkropp, i kontrast till resten av kroppen som är kolsvart. Hanen fotograferade jag i tron att det var en annan art, men efter nyckling och en avstämning med expertisen i Facebookgruppen “Vi som gillar bin och humlor” förstod jag att jag också hade fått hanen av snäckmurarbi på bild!

    Snäckmurarbihonan med sin röda bakkropp ser lite ut som en stenhumla.

    Honan av snäckmurarbi bygger bo åt sina larver i tomma snäckskal, därav det svenska namnet. Man kan inte bli annat än öm i hjärtat när man läser om vilken omsorg hon lägger ner på detta arbete. I snäckan placerar snäckmurarbihonan en boll av nektar och tuggad pollen som hon lägger ett ägg på. Sedan murar in ägget med pollenbollen (som är ett matförråd till larven) med en tuggad lövmassa så det bildas en cell. Beroende på snäckans storlek får hon plats med fyra till fem celler. Sedan murar hon igen snäckan med samma tuggade lövmassa, jord och sand, och vänder på snäckan så att ingången ligger mot marken, allt för att hindra inkräktare. Varsamt kamouflerar hon sedan snäckan med vad hon hittar på marken t ex barr, löv och gräs, och fäster det på snäckan med saliv. Så gulligt!

    Snäckmurarbihanen använder också tomma snäckskal, men till att söka skydd i när det är dåligt väder.

    Hanen av snäckmurarbi är en blek uppenbarelse om man jämför med honan.
  • Insekter

    Ystra hanar av vårsidenbi

    I går fick jag vara med om ett riktigt skådespel! Det var bi-väder (varmt och soligt) så jag begav mig till Sunnerstabacken i Uppsala som är lite av ett bi-eldorado (det var där jag fick se bibaggen för ett par veckor sedan). Jag behövde inte leta länge förrän jag i en solig, sandig slänt fick se ett 50-tal ystra vårsidenbihanar Colletes cunicularius som flög ca 5 centimeter över marken, irrande, fram och tillbaka. Alla hade de samma mål i sikte; att hitta en hona. Honorna kläcks och kryper upp ur marken något senare än hanarna, så när väl en hona dyker upp, gäller det för hanarna att vara beredda så de först får komma till parning. Då jag suttit och beundrat dessa irrfärder i en halvtimme, fick jag syn på den första parningen. En hane hade klamrat sig fast vid en nykläckt hona och blev ständigt störd av konkurrerande hanar.

    Här har en vårsidenbihane fått fatt i en hona.

    Efter en stund anslöt sig fler hanar och jag kunde inte längre urskilja det ursprungliga paret. De bildade en så kallad “mating ball”, alltså parningsboll, vilket jag kunde läsa om i den utmärkta fälthandboken Field guide to the bees of Britain and Ireland.

    “Mating ball”

    Vårsidenbi är en av de bi-arter som kommer fram tidigast på våren. När honan har parat sig, gräver hon en bohåla i sandig mark, vilket ofta är i samma område som hon själv kläcktes i. Boet består av en djup gång som avslutas med en till flera boceller där äggen läggs. Intill äggen placerar vårsidenbihonan också ett förråd av pollen som hon har samlat in från framförallt blommade sälg. Pollenet är föda åt larverna som utvecklas under sommaren, förpuppas och sen övervintrar i väntan på våren då de fullbildade bina kryper ut.

  • Insekter

    Bibagge

    Så fort det blir barmark och solen börjar värma i mars-april kryper bibaggarna Apalus bimaculatus upp ur marken i sandiga miljöer för att para sig. Bibaggar är centimeterstora, svarta, håriga skalbaggar med orangea täckvingar. På varje täckvinge sitter en karaktäristisk svart fläck.

    Idag hade jag turen att få se en av dessa snyggingar vid Sunnerstabacken i Uppsala. Flera andra personer var där i samma syfte och när solen väl kom fram och den första bibaggen visade sig, var vi flera som flockades kring den. En entusiastisk pojke plockade upp den och jag fick försöka fota den när den kröp på hans hand.

    Bibaggen har en spännande ekologi. Deras larver lever nämligen som parasiter på vårsidenbiet Colletes cunicularius. Efter bibaggarnas parning dör de vuxna djuren. Ur äggen, som lagts i solexponerad sand, utvecklas larver som på något sätt tar sig till vårsidenbinas bon som ligger någon decimeter ner i marken. Väl därnere lever bibaggens larver gott på vårsidenbiets larver och det pollenförråd som vårsidenbihonan har samlat in åt dem. Framåt hösten är bibaggarna färdigutvecklade men de inväntar som sagt vårens första värme innan de gör entré på markytan igen.