Väggsidenbi – med ögon att drunkna i
Blicka in i dessa pandaögon och du blir kär! Min nya bi-förälskelse är hanen av väggsidenbi Colletes daviesanus. De svarta ögonen, den ljusa nosen… så näpet! Detta möte ägde rum i Gredelby hagar för några veckor sedan. Både hanen och honan av väggsidenbi satt på var sin prästkrage och verkade vara nedkylda. Desto lättare blev det då att fånga dem på bild.
Hane av väggsidenbi. Hanen har längre antenner än honan och saknar hår på bakbenen för att samla pollen. Nog är sidenbin vackert sidenglansiga, men det är inte därför de har fått de smickrande namnet. Honan, som gräver bohålor åt sina larver i vertikala, solbelysta ytor, klär sina celler med ett sekret som hon avsöndrar från en körtel. Detta skyddande sekret får sedan en struktur som liknar silkespapper. Att just denna art av sidenbi heter just väggsidenbi, beror på att honan kan välja att bygga bo i väggar t ex i vittrade kalkfasader, sandstensbyggnader eller murbruk.
Hona av väggsidenbi. Hon har till skillnad från hanen, långa hår på bakbenen som hon samlar pollen på. Antennerna är en antennled kortare och hon är dessutom någon millimeter större än hanen. En annan karaktär för just sidenbin är att de har kluven tunga. Tungan är dessutom kort, vilket förklarar det ensidiga valet av korgblommiga växter som födokälla. Korgblommiga växter som t ex prästkrage och renfana har grunda blomkalkar som passar ett kortungebi som väggsidenbi. (Läs gärna också om vårsidenbiet jag bloggade om i våras.)
Botanikdagarna i Västmanland – Ängsö
Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.
Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr. 
I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling. 
Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 
En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan. 
Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka! 
Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp. Ängsblombock – en av Sveriges vanligaste långhorningar
Ängsblombocken Stenurella melanura är en liten gracil långhorning som älskar blommor. Får du väl upp ögonen för den, ser du den i var och varannan prästkrage, strätta, mjölkört, älggräs eller rölleka. Både hane och hona av ängsblombock har svarta kroppar och är vackert brunröda på täckvingarna. Honan har dessutom breda, svarta marginaler där de båda täckvingarna möts.
Här är honan av ängsblombock med sina svarta marginaler på de annars så brunröda täckvingarna. Larven lever i två till tre år i gamla grenar och klena stammar av både barr- och lövträd där veden är mjuk och fuktig. Den förpuppar sig i juni och visar sig som fullvuxen skalbagge i blommorna några veckor senare. Då är det dags att para sig, vilket lämpligtvis också sker i en blomma!
Överst syns hanen med sina helbrunröda täckvingar. Myskbock – en regnbågsskimrande bjässe
– Det är en myskbock, det är en myskbock, det är en myskbock! flämtade jag högt när jag fick se denna bjässe till skalbagge. Att jag sett myskbock på bild hade inte gjort mig beredd på mötet med den. Så stor, och så skimrade vacker i regnbågens färger! Jag tvekade en sekund innan jag lät den vandra upp på min hand från pilstammen som den sprang på. De blev en lång fotosession innan jag slutligen satte ner den i pilens grenverk. Då gav den ifrån sig ett litet pip!
Myskbock är en långhorning, vilket de långa antennerna skvallrar om. Hanar av myskbock har antenner som är längre än kroppen, medans honans antenner bara når till mitten av täckvingarna. Min myskbock var alltså en hane. Namnet mysk kommer ifrån den aromatiskt doftade vätska som skalbaggen avsöndrar ifrån två springor på undersidan av mellankroppen när den blir retad. Jag retade den aldrig till den grad att den började dofta.
Myskbocken har en utvecklingstid från ägg till fullvuxen insekt på hela tre till fyra år. Under denna tid lever den som larv i Salix- arter, t ex gamla sälgar, där den äter av veden. Larvernas verksamhet blir även till nytta för andra arter. Ofta hittar man larver som större träfjäril Cossus cossus som lever i de håligheter myskbockens larver har skapat.
Citronfläckad kärrtrollslända – skyddad i EU
När man verkligen har letat efter en art, då är det extra fantastiskt när man väl stöter på den. Citronfläckad kärrtrollslända Leucorrhinia pectoralis har jag och en kollega ägnat hela två arbetsdagar åt att leta, utan att hitta den. Så när den utan förvarning dök upp i går vid parkeringsplatsen i Gredelby hagar i Knivsta blev jag uppspelt som ett barn!
Eftersom det var hane var arten lätt att känna igen. Den karaktäristiska gula “citronen” på det sjunde bakkroppssegmentet lös som en liten sol på den i övrigt mörkröda kroppen. Honor och outfärgade hanar har gula fläckar längs hela bakkroppen och kan därmed förväxlas med nordisk kärrtrollslända Leucorrhinia rubicunda och i viss mån myrtrollslända Leucorrhinia dubia. När man kom den citronfläckade kärrtrollslänadan nära kunde man också se den vita pannan, vilket alla kärrtrollsländor har.
Karaktäristiskt för hanen av citronfläckad kärrtrollslända är den gula citronen på sjunde bakkroppssegmentet. Citronfläckad kärrtrollslända lever i både näringsfattiga och näringsrika vatten och den har pekats ut som en möjlig indikator-art för vattenmiljöer som är artrika. Tyvärr är den på tillbakagång i Mellaneuropa och finns på flera EU-länders rödlistor, dock inte på Sveriges eftersom den fortfarande är relativt vanlig här. Arten är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv.
Liksom alla kärrtrollsländor har också den citronfläckade kärrtrollsländan vit panna. Blåklocksbi – i en klocka nära dig
Jag har fått en ny vana sedan jag hörde talas om blåklocksbi, bi-arten vars hanar gärna kurar i blåklockor när det är dåligt bi-väder. När jag går förbi en blåklocka vänder jag helt enkelt upp den för att se om där sitter något blåklocksbi. Allt som oftast är den tom, men tillräckligt ofta för att man inte ska tröttna, får man av en sötchock utan dess like!
Vänder man på en klocka kan man mötas av uppsynen av en sömnig hane av blåklocksbi. Blåklocksbiet är ett så kallat oligolektiskt bi. Det innebär att den bara samlar pollen från ett växtsläke, i det här fallet blåklockssläktet Campanula. Hanarna dagvilar och övernattar som sagt ofta i själva matkällan, medans honorna ofta tillbringar natten i boet som hon har grävt i marken till sina larver.
Sju sorter blommor och sju sorters fjärilar
Efter tio dagars vägkantsinventering i Norrbotten är jag hemkommen till Knivsta för midsommarfirande. Jag dissade dagens dans runt stången och begav mig istället till Gredelby hagar för att fotografera sju sorters blommor. Trots återkommande regndroppar flög det en hel del fjärilar. Dessa kunde jag förstås inte låta bli, så här kommer nu sju sorters blommor och sju sorters fjärilar. De sistnämnda är inte ämnade för att lägga under huvudkudden!
Först ut är gulvial Lathyrus pratensis och rutig buskmätare Chiasmia clathrata. 
Sedan kommer luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus och en flockblomstrig växt som vi kanske inte förknippar med midsommarbuketter; blommande kirskål Aegopodium podagraria. 
En söt liten ängssmygare Ochlodes sylvanus lät sig väl smaka av den späda skogsklövern Trifolium medium. 
Röllekan Achillea millefolium må vara trivial men den duger gott för denna pärlgräsfjäril Coenonympha arcania. Lägg märke till de pärl-lika ögonfläckarna på bakvingens undersida! 
Ingen midsommarbukett utan prästkragar Leucanthemum vulgare. I Gredelby hagar växer de i mängder. 
Den femte fjärilen är ingen mindre än den rödlistade violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe. Jag såg sammanlagt tre individer idag. Samtliga var hanar. 
I den högväxta fuktängen nere vid Trunsta träsk lyser de upprätta gulvita ståndarknapparna på ängsrutan Thalictrum flavum. (Förväxlingsarten backruta har hängande ståndarknappar.) 
Vad glad jag blev när jag såg den sagolikt vackra midsommarblåvingen Aricia artaxerxes slå ut sina bruna vingar! Den sitter på en utblommad humleblomster. 
I den mest torkdrabbade backen i Gredelby hagar stötte jag på fjäril och blomma nummer sju; kamgräsfjäril och vitmåra. Blå jungfruslända – en hona på vift
Det är något magiskt över jungfrusländor, hur de kan fladdra likt fjärilar ovan vattenytan i gammelskogsåar. I veckan stötte jag på en hona av blå jungfruslända Calopteryx virgo. Den satt på en grankvist i kanten till ett hygge. Omgivningen var inte så romantisk, men det var ändå som att tiden stannade upp när jag fick se den vackra grönguldiga varelsen.
Blå jungfruslända är knuten till vatten med lite fart i, helst med sten- och grusbotten och omgivande träd som ger skugga. Vad denna granna hona gjorde på hygget, långt i från något vatten, vet jag inte. Att det är en hona kan man se på de brunfärgade vingarna. Hanens vingar är blå.
En hona av blå jungfruslända som låter sig beskådas. I Sverige finns ytterligare en art jungfruslända, nämligen blåbandad jungfruslända Calopteryx splendens. Den är något sällsyntare och föredrar sakta framflytande åar. Det är hanens blåbandade vingar som har gett arten dess namn. Vad jag vet har jag inte sett den arten än. Det beror nog på att jag större delen av mitt art-verksamma liv har befunnit mig norr om dess utbredningsområde, som sträcker sig upp till Hälsingland.
Svartpälsbi – värd att vänta på
Denna helg har jag firat den stundande biologiska mångfaldens dag genom att delta i en så kallad bioblitz vid Årike-Fyris i Uppsala. I en bioblitz hjälps experter och amatörer åt med att hitta så många arter som möjligt under ett dygn i en begränsad yta. I en Facebookgrupp för bi-entusiaster hade larmet gått om att ett svartpälsbi Anthophora retusa hade setts i bioblitzens område. Svartpälsbi är en riktig raritet, men har på senare år hittats på allt fler platser. I våras fick jag förmånen att fördjupa mig i svartpälsbiets fascinerande ekologi i ett jobbuppdrag, och sedan dess har jag velat se ett live.
Under bioblitzens sista timma bjöds det på bi-exkursion under ledning av ArtDatabankens Artur Larsson. Vi besökte en torrbacke där det flög gott om både sandbin, bandbin, blodbin och gökbin. När en av de kameraförsedda exkursionsdeltagarna odramatisk visade upp en bild på ett stort, humlelikt bi som hade krupit ner i ett hål i marken, blev det liv i luckan. Det var inget mindre än svartpälsbiet! Det blev till att vakta hålet en lång stund, men det var det värt eftersom den tillslut kom fram och började flyga. Den var så knubbig och söt med sin blänkande bakkropp och sina grönglänsande (!) ögon. Tyvärr fick jag ingen bild framifrån som visar dessa. Men rumpan fick jag med!
Hona av svartpälsbi, på väg bort från kameran. Hanen av svartpälsbi är lika omisskännlig som honan. Han är stor och pälsig, också med grönglänsande ögon, men är gyllenbrun på huvudet och mellankroppen i stället för svart. Jag kommer definitivt besöka denna torrbacke igen för att få se en skymt av hanen.
Stor svävfluga som söker nektar i tjärblomster. I den blommande backen surrade också svävflugor, troligtvis stor svävfluga Bombylius major. Stor svävfluga lever som kleptoparasit på bin, vilket innebär att svävflugehonan lägger sina ägg i närheten av bibon. Larverna som kläcks tar sig sedan ned i bi-hålorna där de snyltar på pollen och sedan till och med äter av bilarverna!
Fröställning av backsippa. I backen växte också backsippa Pulsatilla vulgaris som så här i slutet av maj redan har blommat över. Kvar står de spretande fröställningarna vars fina hår reflekterade den gassande solen. Vackert!
Grön sandjägare
Jag minns mitt första möte med grön sandjägare Cicindela campestris. Det var i ett torkat, lerigt dike vid maskinhallen på gården där jag växte upp. Solen gassade på både mig och de gröna skalbaggarna som sprang över den krackelerade leran. Det var över 20 år sedan, och varje gång jag har sett grön sandjägare sedan dess, har det varit i strålande solsken och i torra miljöer.
Det är lätt att fascineras av denna bagge som ser så exklusiv ut, men ändå är så vanlig. Ögonen är stora och tycks upptäcka mig även om jag närmar mig den långsamt bakifrån. Namnet grön sandjägare, är passande förstås. Förutom det uppenbara, att den är grön, är den också en jägare. De springer i kapp sina byten och är som alla andra jordlöpare anpassade för ändamålet med långa kraftiga ben. Käkarna är imponerande stora.
Grön sandjägare in action. Observera att bena glänser i purpur! I Sverige finns det förutom grön sandjägare ytterligare tre arter i släktet Cicindela; brun sandjägare C. hybrida, strandsandjägare C. maritima och skogssandjägarare C. sylvatica. Den sällsynta strandsandjägaren såg jag vid Mjällåns strand i Mjällådalen i Västernorrland. Skogssandjägare har jag sett på skogsbilvägar, också i Västernorrland. Kvar att se för mig i denna kvartett av arter är brun sandjägare. Den står på min önskelista!
