Mosippan ute i backarna står
Kan man bli annat än glad när man får hälsa på mosippor? Första maj firade jag med att klappa mosippa Pulsatilla vernalis på Marma skjutfält i Norduppland. Det var många år sedan jag sist fick se blommande exemplar av mosippa och jag ville dessutom visa Helmer denna vackra raritet. Att hitta de decimeterhöga håriga sipporna tog ett tag, trots noggranna koordinatangivelser från Artportalen. Det var som om ögat behövde ställtid. När vi väl hade hittat den första bugande sippan, såg vi den snart lite varstans. Så vacker, och så klappvänlig!
När solen kom fram började sandbina att surra och vargvägsteklar att flyga lågt över sandblottorna i jakt på byten. Inga av insekterna ville fastna på bild under de korta stunder som solen sken. Mosipporna däremot, var tacksamma att fota.
Få växter är så klappvänliga som mosippa. Denna knopp värmde sig i en rejäl pälsmössa! Marma skjutfält är till vardags avspärrat för allmänheten till förmån för försvarsmaktens övningar. Tack vare markslitaget av bandvagnar, soldatfötter och granatexplosioner i det sandiga tallhedslandskapet, så skapas det ständigt nya kala fläckar där den konkurrenssvaga mosippan kan växa.
Karaktäristiska mosippeblad – värda att hålla utkik efter i ljusa, sandiga tallskogar. Kontinuerlig störning i markskiktet är en förutsättning för mosippans överlevnad. Mosippor var betydligt vanligare förr i tiden då var och varannan bonde hade korna på skogsbete och det förekom en högre frekvens av skogsbränder i landskapet som skapade de livsviktiga markblottorna och höll undan konkurrerande risbuskar. Idag är mosippan klassad som starkt hotad (EN) på svenska rödlistan. Växten är dessutom fridlyst och Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram för mosippans bevarande.
På jakt efter havtornsticka
Äntligen sol och blå himmel! Efter en höst som har gått till historien som den vädermässigt mörkaste på 20 år har vintern gjort intåg här i Uppland med snö och minusgrader. Marksvampssäsongen är definitivt över, men vedsvampar som tickor och skinn går fortfarande att hitta och många arter skådas bäst på vintern.
Dagens exkursion gick till naturreservatet Billudden med målet att hitta havtornsticka Phellinus hippophaëicola. En förutsättning för att hitta havtornsticka är att hitta buskar av havtorn Hippophaë rhamnoides som den parasiterar på. Det finns få ställen som ger så goda förutsättningar för havtornsticka som Billudden, med enorma bestånd av de snåriga buskarna med de orangea C-vitaminrika bären.
Havtorn med bär som sägs vara något av det nyttigaste som går att plocka vilt i Sverige. En del av Billuddens reservat består av en lång, smal landtunga som går ut i Östersjön. Denna landtunga, som på grund av landhöjning efter istiden steg upp ur havet så sent som för 500 år sedan, slutar i en udde som är lika smal som billen på en gammaldags plog. Därav namnet Billudden som har gett namn åt hela reservatet.
Billudden med sina jättebestånd av havtorn. Jag och Helmer beslutade oss för att vi skulle gå längs landtungan. Efter några kilometers vandring genom vindpinad tallskog närmade vi oss den omtalade udden. Då gjorde vi en avstickare från skogsstigen ner mot stranden där havtornssnåren bredde ut sig. Det dröjde inte länge innan jag såg den första havtornstickan som växte längst in i ett gigantisk virrvarr av grenar, tornar och bär. Lycklig över mitt fynd kröp jag in till tickan med min kamera, vilket resulterade i rivsår och blöta knän. Jag hade inte behövt göra mig sådant besvär för mina första bilder på havtornsticka, för innan vi nådde uddens slut hade vi hittat fem- sex stycken betydligt mer lättillgängligare havtornstickor. Vår tick-expedition blev med andra ord väldigt lyckad!
En fruktkropp av havtornsticka som har några år på nacken är lika grå som barken på havtornsbusken. Havtornsticka är som sagt knuten till busken havtorn som i sin tur växer naturligt längs våra kuster i Sverige. Tickan, som är flerårig, är trähård och nästan lika grå som stammarna de växer på. Det är bara den yttersta kanten av porlagret på gamla tickor och riktigt unga tickor som är vackert kanelbruna.
De unga fruktkropparna av havtornsticka har en kanelbrun färg med vacker lyster! Glansnäva – lätt att känna igen
Här håller jag vördnadsfullt en glansnäva som min mor fotar. Foto: Eva Lundell Om du kan känna igen en näva i naturen kan du också känna igen en glansnäva Geranium lucidum. Det kan vara skönt att veta, eftersom näva- arterna är många och ibland svåra att skilja från varandra. Glansnävan är nämligen den enda nävan i Sverige som har kombinationen upprätt, kalt foder och kala blad. Typiskt är också de längsgående åsarna på fodret. Om du undrar vad foder är för något så är det den gröna uppsvällda delen som omsluter delfrukterna som hos nävorna har en lång näbb.
Glansnävan är betydligt ovanligare än den håriga stinkande systerarten stinknäva. Precis som stinknävan växer glansnävan ofta skuggigt t ex på klippor, i murar och rasbranter. Glansnävan växer dessutom vanligen på kalkrik mark, vilket stinknävan inte gör.
När vi pratar om nävor kan det vara roligt att känna till att våra vilda nävor som t ex glansnäva, midsommarblomster och svedjenäva tillhör samma familj Geranium som pelargonerna vi odlar inomhus som krukväxter.
Midsommar med slåttergubbar
Min midsommar firades vid Bohuskusten men min mamma. Vi bestämde oss för att skippa det traditionella firandet med dans och sång och begav oss istället till Greby Gravfält utanför Grebbestad där det fanns fina förutsättningar för oss att utöva våra gemensamma intressen; växtskådning och fotografering. Greby gravfält är Bohusläns största gravfält och lockar många besökare. Enligt de uppsatta informationsskyltarna så sköts området traditionellt med slåtter. Det har bevarat förutsättningarna för en fin ängsflora med den ståtliga växten slåttergubbe Arnica montana som krona på de många gravhögarna.
Slåttergubben med sina två sidoblommor – drängen och pigan! Enligt bondepraktikan så är det dags att slå höet när slåttergubbens två sidoblommor visar sig. Den stora blomman i mitten är gårdsherren och de mindre sidoblommorna är drängen och pigan. Denna kulturhistoriska tanke-lek fick jag nöjet att förklara för ett holländskt par som också var ute och växtskådade på midsommarafton.
I takt med att ängar och naturbetesmarker växer igen har antalet lokaler med slåttergubbe minskat. Idag är växten klassad som VU, Sårbar, på Svenska rödlistan.
Stolta slåttergubbar. Foto: Eva Lundell 
Blad av slåttergubbe. Foto: Eva Lundell Under misteln
Jag under misteln På håll ser de ut som gröna skatbon. Mistlel, Viscum album, Sveriges enda trädlevande halvparasit, har i århundraden varit en folkkär och en mytomspunnen växt. Än i dag finns en tradition kring jul att hänga upp mistel i en dörrpost. Bra att veta är att misteln är fridlyst i Sverige och att de mistlar som säljs i marknadsstånden i juletid är importerade.
Misteln förekommer kring Mälardalen och i östra Småland. Fösta gången jag fick se den var just i Småland. Jag åkte tåg och fick se de gröna skatbona svischa förbi utanför fönstret. När jag fick se mistel andra gången satt de så högt upp i trädet så jag kunde inte studera dem närmare. Båda mistelmötena var dessutom för över 10 år sedan, så därför var jag taggad inför helgens mistelexkursion i Västerås med min syster. Så mycket till exkursion blev det inte. När vi skulle ge oss iväg fick vi syn på ett praktexemplar av mistel i ett äppelträd alldeles utanför hennes bostad vid flygfältet i Västerås. Äntligen fick jag vördnadsfullt klämma och känna på den sällsamma växten, samt ta en mistel-selfie!
Mistelbär. Begärliga för fåglar som sprider fröna vidare. Misteln har gröna blad året om och har alltså sin egen fotosyntes samtidigt som den suger näring ur sitt värdträd. De vita glasartade bären äts begärligt av fåglar som sprider fröna vidare. För människor är växten giftig och ger enligt giftinformationscentralen magbesvär.
Botanikdagarna i Västmanland – Hälleskogsbrännan
Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan. Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!
Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad. 
Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad. I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!
Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand. En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.
Botanikdagarna i Västmanland – Ängsö
Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.
Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr. 
I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling. 
Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 
En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan. 
Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka! 
Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp. Botanikdagarna i Västmanland – Klackberg och Silvtjärn
Svenska botaniska föreningen arrangerar varje år tre dagars exkursion till något av våra 25 landskap i Sverige med fullt fokus på kärlväxter. Om man som jag älskar växter och gillar att umgås med likasinnade, blir botanikdagarna en av årets höjdpunkter. I år är botanikdagarna förlagda i landskapet Västmanland och jag har lyckan att få vara med för sjätte gången. Här kommer en liten sammanfattning av dag ett.
Dagens första utflyktsmål gick till Klackberg, ett övergivet gruvfält där man har brutit metaller sedan medeltiden. Numera är området naturreservat och hemvist för en mångfald av kalkgynnade växter som murruta Asplenium ruta-muraria, majviva Primula farinosa, ängsgentiana Gentianella amarella, röd skogslilja Cephalanthera rubra, säfferot Seseli libanotis m. fl.
Den art som stod för den största skönhetsupplevelsen var röd skogslilja. Nästa område att besöka var Silvtjärns naturreservat, ett område med kalkpåverkad barrskog och rikkärr. Här fick jag tre nya artkryss; dvärgigelknopp Sparganium natans, tagelsäv Eleocharis quinqueflora och kärrbräken Thelypteris palustris. Vi tittade naturligtvis även på starrar och olika gräs.
Kärrbräken liknar ingen ormbunke jag har sett tidigare. Bladen sitter nämligen inte tuvade, utan kommer från en lång jordstam och bildar bestånd. De var dessutom veka och bleka. 
Det säregna gräset backskafting Brachypodium pinnatum var marktäckande i vissa delar av skogen. Denna art har jag bara sett på Gotland innan. 
En av alla vackra starrar vi träffade på var klubbstarr Carex buxbaumii. Efter en promenad med många stopp i Silvtjärns naturreservat kom vi slutligen fram till rikkärret. Här växte den praktfulla tagelstarren Carex appropinquata, en mängd tvåblad Listera ovata och ett handfull kärrknipprötter Epipactis palustris. Det utlovade knottblomstret Microstylis monophyllos visade sig vara svårare att få syn på. Vi var ett 20-tal personer som letade uppemot en halvtimme innan det första exemplaret hittades. Då var glädjen desto större!
Den lilla orkidén knottblomster engagerade hela sällskapet och blev ett fint avslut på den första botanikdagen i Västmanland. Nässelsnärja – det vackraste av virrvarr
Ett vackert virrvarr av klorofyllfria, röda till gulfärgade stjälkar. Får jag lov presentera det vackraste av virrvarr; nässelsnärja Cuscuta europaea! Det är en klorofyllfri växt som parasiterar på brännässlor Urtica dioica. Denna art har jag drömt om att få se i många år, och idag hände det alltså. Det var min vän Yvonne som gjorde fyndet när hon inventerade humlor och fjärilar i en hage utanför Sala. Jag hade följt med henne dit i hopp om att se klöverhumla. Klöverhumlan lös med sin frånvaro trots ihärdigt letande, men vad gjorde det när dagen avslutades med denna fantastiska växt!
Nässelsnärjans blommor är söta och ljust rosa. 
Nässelsnärjan uppträdde i mängder på brännässlorna i den välgödslade hagen. Åkerbär med åkerbärsrost
Jag tycker det är både spännande och vackert med rostsvampar. De har ofta en komplex livcykel och kan växla mellan olika värdar som den parasiterar. När jag var och inventerade vägkanter i Norrbotten för någon vecka sedan kunde jag inte låta bli att ta den här bilden. Den förställer blommande åkerbär Rubus arcticus, mitt favoritbär, med en alldeles egen unik smak. Åkerbäret på bilden har blad angripna av en rostsvamp som har deformerat och färgat dem orangea. Tack vare den utmärkta fälthandboken Galler vet jag nu att det är fråga om åkerbärsrost Phragmidium arcticum. Jag har inte hittat någon information om hur den här rostsvampen lever, mer än att den inte värdväxlar. Men jag är glad att jag fick ett namn på angriparen iallafall. Ett logisk namn dessutom!
Åkerbär med åkerbärsrost.
