Under misteln
Jag under misteln På håll ser de ut som gröna skatbon. Mistlel, Viscum album, Sveriges enda trädlevande halvparasit, har i århundraden varit en folkkär och en mytomspunnen växt. Än i dag finns en tradition kring jul att hänga upp mistel i en dörrpost. Bra att veta är att misteln är fridlyst i Sverige och att de mistlar som säljs i marknadsstånden i juletid är importerade.
Misteln förekommer kring Mälardalen och i östra Småland. Fösta gången jag fick se den var just i Småland. Jag åkte tåg och fick se de gröna skatbona svischa förbi utanför fönstret. När jag fick se mistel andra gången satt de så högt upp i trädet så jag kunde inte studera dem närmare. Båda mistelmötena var dessutom för över 10 år sedan, så därför var jag taggad inför helgens mistelexkursion i Västerås med min syster. Så mycket till exkursion blev det inte. När vi skulle ge oss iväg fick vi syn på ett praktexemplar av mistel i ett äppelträd alldeles utanför hennes bostad vid flygfältet i Västerås. Äntligen fick jag vördnadsfullt klämma och känna på den sällsamma växten, samt ta en mistel-selfie!
Mistelbär. Begärliga för fåglar som sprider fröna vidare. Misteln har gröna blad året om och har alltså sin egen fotosyntes samtidigt som den suger näring ur sitt värdträd. De vita glasartade bären äts begärligt av fåglar som sprider fröna vidare. För människor är växten giftig och ger enligt giftinformationscentralen magbesvär.
Botanikdagarna i Västmanland – Hälleskogsbrännan
Svedda, döda träd, blottade och spruckna stenar samt blommande pionjärmossor var en syn som mötte oss i Hälleskogsbrännan. Den sista dagen av botanikdagarna vigdes helt åt det enorma brandområdet som uppstod efter skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Det är alltid spännande att besöka ett brandfält. Förutom att landskapet är fascinerande i sig, så hyser det dessutom en unik flora, fauna och funga. Det handlar dels om så kallade pionjärarter, arter som är känsliga för konkurrens och som efter brand får möjlighet till masspridning under några år. En känd sådan art är rallarros Chamerion angustifolium. Efter brand etablerar sig också så kallade pyrofila arter. Det är arter som inte bara gynnas av brand utan är direkt beroende av den. Hela 80 skogslevande arter, främst svampar och insekter, har en sådan ekologi. Skolexemplet på en pyrofil art är är svedjenäva Geranium bohemicum. Svedjenävans frön kan ligga i marken i 200 år i väntan på den värme som en skogsbrand ger och som öppnar upp fröet för vatten så det kan börja gro!
Svedjenäva är otroligt vacker med sina ådriga ljuslila kronblad. 
Nästan ännu vackrare än själva blommorna är svedjenävans frukt och foderblad. I Västmanland blommade tusentals svedjenävor året efter branden, för att några år senare vara helt försvunna. För att vi deltagare på botanikdagarna skulle få se några svedjenävor, hade en av de lokala guiderna från Botaniska föreningen i Västmanlands län eldat på en fläck i skogen i våras, lagt över fiberduk och vattnat fram ett 10-tal exemplar som nu var i blomning till allas vår förtjusning!
Brandskiktdyna ser ut som svarta pingisbollar och uppträder vanligen två år efter brand. En annan pyrofil art som vi tittade på och som är vanlig på björkar efter brand, är svampen brandskiktdyna Daldinia loculata. Arten existerar även i friska lövträd med det är efter att trädet har mött branddöden som fruktkroppar utvecklas. Brandskiktdynan utgör i sin tur föda och boplats till en mängd specialiserade insekter.
Botanikdagarna i Västmanland – Ängsö
Den andra dagen av botanikdagarna i Västmanland gick till Ängsö i Mälaren. Ängsö präglas av ett kulturlandskap med en kontinuitet ända tillbaka till järnåldern. Långvarigt mänskligt brukande, den kalkhaltiga jordmånen och det varma lokalklimatet har tillsammans gett förutsättningar för en rik flora och fauna, och idag är hela Ängsö med omgivande öar naturreservat. Ängsö har hägrat för mig hela våren eftersom en sällsynta gullvivefjärilen finns där. Dagen exkursion överträffade alla förväntningar. Jag fick sammanlagt se sex för mig nya kärlväxtarter; rävstarr Carex vulpina, gråmalva Lavatera thuringiaca, vildpersilja Aethusa cynapium, blek jordrök Fumaria vaillantii, sprödarv Myosoton aquaticum, hartmanstarr Carex hartmanii och en mycket efterlängtad entomologisk raritet; läderbagge Osmoderma eremita.
Första stoppet på Ängsö var Ängsö slott. I ett dike i slottsparken växte den mycket kraftiga starren rävstarr. 
I en vildvuxen del av slottsparken växte det mängder med gråmalva. Gråmalva är en sällsynt och gammal trädgårdsrymling. 
Tillsammans med gråmalvan växte också den mycket giftiga örten vildpersilja. 
En till stor del utblommad blek jordrök växte vid en av slottsmurarna. Arten är klassad som nära hotad på rödlistan. 
Dagens absoluta höjdpunkt var när en av guiderna, som jobbar på Länsstyrelsen i Västmanland, kände den för läderbaggen typiska aprikosdoften från en av de ihåliga lindarna vid Ängsö slott, och därigenom hittade en läderbagge åt oss. Jag fick till och med hålla i den, vilken lycka! 
Sista stoppet på Ängsö var i Hagalund. Där växte ängsskära, en art jag har sett förut, men aldrig i sådana mängder som i Hagalund. Ängsskära är en av de blommor som är vackrast i knopp. Botanikdagarna i Västmanland – Klackberg och Silvtjärn
Svenska botaniska föreningen arrangerar varje år tre dagars exkursion till något av våra 25 landskap i Sverige med fullt fokus på kärlväxter. Om man som jag älskar växter och gillar att umgås med likasinnade, blir botanikdagarna en av årets höjdpunkter. I år är botanikdagarna förlagda i landskapet Västmanland och jag har lyckan att få vara med för sjätte gången. Här kommer en liten sammanfattning av dag ett.
Dagens första utflyktsmål gick till Klackberg, ett övergivet gruvfält där man har brutit metaller sedan medeltiden. Numera är området naturreservat och hemvist för en mångfald av kalkgynnade växter som murruta Asplenium ruta-muraria, majviva Primula farinosa, ängsgentiana Gentianella amarella, röd skogslilja Cephalanthera rubra, säfferot Seseli libanotis m. fl.
Den art som stod för den största skönhetsupplevelsen var röd skogslilja. Nästa område att besöka var Silvtjärns naturreservat, ett område med kalkpåverkad barrskog och rikkärr. Här fick jag tre nya artkryss; dvärgigelknopp Sparganium natans, tagelsäv Eleocharis quinqueflora och kärrbräken Thelypteris palustris. Vi tittade naturligtvis även på starrar och olika gräs.
Kärrbräken liknar ingen ormbunke jag har sett tidigare. Bladen sitter nämligen inte tuvade, utan kommer från en lång jordstam och bildar bestånd. De var dessutom veka och bleka. 
Det säregna gräset backskafting Brachypodium pinnatum var marktäckande i vissa delar av skogen. Denna art har jag bara sett på Gotland innan. 
En av alla vackra starrar vi träffade på var klubbstarr Carex buxbaumii. Efter en promenad med många stopp i Silvtjärns naturreservat kom vi slutligen fram till rikkärret. Här växte den praktfulla tagelstarren Carex appropinquata, en mängd tvåblad Listera ovata och ett handfull kärrknipprötter Epipactis palustris. Det utlovade knottblomstret Microstylis monophyllos visade sig vara svårare att få syn på. Vi var ett 20-tal personer som letade uppemot en halvtimme innan det första exemplaret hittades. Då var glädjen desto större!
Den lilla orkidén knottblomster engagerade hela sällskapet och blev ett fint avslut på den första botanikdagen i Västmanland. Nässelsnärja – det vackraste av virrvarr
Ett vackert virrvarr av klorofyllfria, röda till gulfärgade stjälkar. Får jag lov presentera det vackraste av virrvarr; nässelsnärja Cuscuta europaea! Det är en klorofyllfri växt som parasiterar på brännässlor Urtica dioica. Denna art har jag drömt om att få se i många år, och idag hände det alltså. Det var min vän Yvonne som gjorde fyndet när hon inventerade humlor och fjärilar i en hage utanför Sala. Jag hade följt med henne dit i hopp om att se klöverhumla. Klöverhumlan lös med sin frånvaro trots ihärdigt letande, men vad gjorde det när dagen avslutades med denna fantastiska växt!
Nässelsnärjans blommor är söta och ljust rosa. 
Nässelsnärjan uppträdde i mängder på brännässlorna i den välgödslade hagen. Åkerbär med åkerbärsrost
Jag tycker det är både spännande och vackert med rostsvampar. De har ofta en komplex livcykel och kan växla mellan olika värdar som den parasiterar. När jag var och inventerade vägkanter i Norrbotten för någon vecka sedan kunde jag inte låta bli att ta den här bilden. Den förställer blommande åkerbär Rubus arcticus, mitt favoritbär, med en alldeles egen unik smak. Åkerbäret på bilden har blad angripna av en rostsvamp som har deformerat och färgat dem orangea. Tack vare den utmärkta fälthandboken Galler vet jag nu att det är fråga om åkerbärsrost Phragmidium arcticum. Jag har inte hittat någon information om hur den här rostsvampen lever, mer än att den inte värdväxlar. Men jag är glad att jag fick ett namn på angriparen iallafall. Ett logisk namn dessutom!
Åkerbär med åkerbärsrost. Sju sorter blommor och sju sorters fjärilar
Efter tio dagars vägkantsinventering i Norrbotten är jag hemkommen till Knivsta för midsommarfirande. Jag dissade dagens dans runt stången och begav mig istället till Gredelby hagar för att fotografera sju sorters blommor. Trots återkommande regndroppar flög det en hel del fjärilar. Dessa kunde jag förstås inte låta bli, så här kommer nu sju sorters blommor och sju sorters fjärilar. De sistnämnda är inte ämnade för att lägga under huvudkudden!
Först ut är gulvial Lathyrus pratensis och rutig buskmätare Chiasmia clathrata. 
Sedan kommer luktgräsfjäril Aphantopus hyperantus och en flockblomstrig växt som vi kanske inte förknippar med midsommarbuketter; blommande kirskål Aegopodium podagraria. 
En söt liten ängssmygare Ochlodes sylvanus lät sig väl smaka av den späda skogsklövern Trifolium medium. 
Röllekan Achillea millefolium må vara trivial men den duger gott för denna pärlgräsfjäril Coenonympha arcania. Lägg märke till de pärl-lika ögonfläckarna på bakvingens undersida! 
Ingen midsommarbukett utan prästkragar Leucanthemum vulgare. I Gredelby hagar växer de i mängder. 
Den femte fjärilen är ingen mindre än den rödlistade violettkantad guldvinge Lycaena hippothoe. Jag såg sammanlagt tre individer idag. Samtliga var hanar. 
I den högväxta fuktängen nere vid Trunsta träsk lyser de upprätta gulvita ståndarknapparna på ängsrutan Thalictrum flavum. (Förväxlingsarten backruta har hängande ståndarknappar.) 
Vad glad jag blev när jag såg den sagolikt vackra midsommarblåvingen Aricia artaxerxes slå ut sina bruna vingar! Den sitter på en utblommad humleblomster. 
I den mest torkdrabbade backen i Gredelby hagar stötte jag på fjäril och blomma nummer sju; kamgräsfjäril och vitmåra. Backsippa
Förra helgens tur till Halland bjöd inte bara på fågelkryss utan även ett efterlängtat möte med den sköna vårblomman backsippa Pulsatilla vulgaris. Charmen med denna växt tycker jag är den intensivt djuplila färgen i kombination med den täta hårigheten som skyddar mot frost och uttorkning. Backsippan växer sällsynt på torrbackar i södra Sverige och är både fridlyst och listad som sårbar på svenska rödlistan.
En nyutslagen backsippa, blommade knippfryle och en mörk jordhumla som flyger ur bild. 
De håriga, finflikiga stjälkbladen bildar här en vacker strålkrans kring den djuplila blomman. 
Denna trio stack ut ur mängden genom att vara mer rosafärgade än lila. 
Kvasten med lila pistiller och de många gula ståndarna skapar ett vackert konstverk. Gotland i mitt hjärta
Min relation till Gotland har varit speciell sedan jag för första gången besökte ön under en familjesemester år 2000. Jag var då 15 år. Inför resan hade jag packat ner min mammas två fotofloror och av någon anledning började jag slå upp och anteckna de blommor som jag såg. Jag vet inte varför jag fick detta infall, kanske var det i brist på annat att göra, men det är det bästa infall jag någonsin har fått, för sedan den resan har jag varit fast i botanikens underbara värld.
I år har jag haft förmånen att återbesöka ön genom jobbet. Jag är nyss hemkommen från den tredje Gotlandsturen denna sommar och jag längtar redan tillbaka till de karga tallskogarna med hav av tulkört, de blåeldsprunkande klapperstensstränderna, de orkidérika kärren, agmyrarna, alvaren och inte minst de unika vägrenarna som så här på sensommaren dignar av väddklint, vildmorot, cikoria och pukvete, precis som jag minns som 15-åring.
Pukvete är en av de arter som är karaktäristisk för Gotlands vägkanter. Inför årets Gotlandsresor har jag haft höga förväntningar på att hitta rariteter och få nya artkryss. Nu kan jag konstatera att jag har fått se alla de arter jag drömde om i våras, plus några till. I början av juli snubblade jag till exempel över kärrlilja Tofieldia calyculata. Det är en art som i Sverige bara finns på Gotland och är släkt med den nordliga arten björnbrodd T. pusilla. Tyvärr blev det ingen bild efter som jag, som jag skrev, bokstavligt talat snubblade över den när jag inventerade en transekt.
En annan för Gotland exklusiv art är blodtopp Sanguisorba officinalis. Den letade jag aktivt efter i naturreservatet Bräntings haid på norra Gotland. Jag var taggad till tänderna för att hitta den och var beredd på timmar av letande. Men plötsligt, efter en kvarts vandring i reservatet, stod den bara där bland all knappag i den uttorkade fuktheden (även knappag var för mig ett kryss), och när jag hittat den första blodtoppen, dök det snart upp fler. Den säregna växten liknar ingenting annat jag sett tidigare. De rödsvarta små blommorna är samlade i huvudlika ax på gängliga stjälkar. Doften är utsökt.
Blodtopp Detta var ett smakprov på några av mina Gotlandskryss. Jag hittade naturligtvis en hel del nya fjärilar också. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg.
Nattviol
Nu blommar nattviolerna Platanthera bifolia i Gredelby hagar! Jag var där och tittade till dem idag. Som små uppenbarelser står de där; sköra, bräckliga, men ändå stolta. Doften är ljuvlig, och den blir starkare inför natten, då den ska locka nattaktiva fjärilar till pollinering.
Nattviol Platanthera bifolia- stolt och vacker 
Det är bara svärmare med tillräckligt låga sugsnablar som kan komma åt nektarn i de långa sporrarna. 
Precis som det vetenskapliga artnamnet bifolia antyder har nattviolen två motsatta basalblad.
