Violmaraton del 5: sumpviol, kärrviol och strandviol
Jag fortsätter mitt violmaraton med tre violer som alla växer på en strandäng i Bredforsens naturreservat; sumpviol Viola uliginosa, kärrviol Viola palustris och strandviol Viola persicifolia. Att dessa violer vill ha de blött om fötterna, hör man på namnen. Den vanligaste av alla violer på fuktig mark skulle jag säga är kärrviolen. Sumpviol och strandviol är båda sällsynta och rödlistade, nära hotad (NT) respektive sårbar (VU).
Den ståtliga sumpviolen vill ha det fuktigt och trivs i strandängar och sumpskogar. Bredforsens naturreservat ligger vid bruksorten Söderfors i Tierps kommun och innefattar fastland, öar och stränder i anslutning till Dalälven. I reservatet ingår också strandängar där de regelbundna översvämningarna i kombination med bete skapar en öppen, fuktig miljö där en mångfald av specialanpassade gräs och örter trivs. En av dessa specialare är sumpviolen som faktiskt har sin första svenska fynduppgift i Söderfors. Sumpviolen är en ovanligt stor och ståtlig viol och de blåvioletta blommorna är flera centimeter höga. Även bladen är stora, och de har en utdragen hjärtlik form.
Sumpviolens blad är stora, kala och utdraget hjärtlika. 
Sumpviolens blommor är också stora och kan bli uppemot tre centimeter. Efter att ha klafsat runt i strandängen en bra stund och fotograferat sumpvioler fick jag tillslut också syn på den betydligt mindre och oansenligare kärrviolen. Även om kärrviolen är mycket vanlig i fuktiga marker, blev jag glad att se den eftersom den står på min violmaratonlista. Kärrviolens blommor är blekt violetta med vackert ådringsmönster och bladen har den form som i flororna kallas njurlik.
Kärrviol. En vanlig och vacker syn på fuktiga marker under vår och försommar. 
Jag har bara sett njurar på bild, men kan stämma in i florornas beskrivning om att kärrviolens blad är njurlika. Efter att ha sett både sumpviol och kärrviol vid Dalälvens strand, kom jag hem och läste att Naturskyddsföreningen i Tierp hade haft en exkursion på exakt samma strandäng några dagar innan och då hittat strandviol. Så härom dagen återvände jag med ett enda fokus; att hitta den sällsynta strandviolen. Efter mycket letande gjorde jag en klassiker. Jag gav upp för en stund och satte mig ner för att fika. Tror du inte att den stod just där jag ställde ner ryggsäcken? Efter att ha konsulterat floran kunde jag konstatera att strandviolen är omisskännlig med sina blekt blåa blommor och avlånga, trubbigt spjutformade blad.
Den eftersökta strandviolen. Blek och vacker med karaktäristiskt avlånga blad. Violmaraton del 4: underviol
Underviolens blommor är bleka och väldoftande. Underviol växer i mullrika och kalkrika skogar och är en av skogsstyrelsens signalarter. Som skogsälskare ligger mig signalarter extra varmt om hjärtat. En signalart indikerar nämligen att skogen har höga naturvärden. Många gånger har jag stött på underviolens stora, njurformade blad i skogen, blivit glad och fört den till protokollet, just eftersom den är en signalart. Det jag också gillar med underviolen, är att arten har ett klockrent kännetecken. Det är nämligen bara underviolen som har ensidigt håriga stjälkar och bladskaft. Håll upp en bladstjälk mot solen och du kan urskilja en hår-rand på bara ena sidan av skaftet!
Hårig, men bara på en sida av bladskaftet! 
Underviolens blad är nu små, men de växer till sig ordentligt framåt sommaren. Violmaraton del 3: buskviol
Buskviol. Här i färgharmoni med det spirande gräset. Av de violer jag har stött på under mitt violmaraton i vår, är buskviolen Viola hirta min favorit hittills. Den är storvuxen, härligt hårig och färgen är behagligt blåviolett.
Först letade jag efter buskviol i Tierps närnatur där den tidigare registrerats i samband med inventeringen för Upplands flora. När sökandet inte gav resultat på hemmaplan, tog jag tillslut bilen några mil söder ut till naturreservatet Fullerö backar, strax norr om Uppsala, där buskviolen växte i mängder.
Hårigt värre! Hela växten, förutom själva blomman, är hårig. Om du hittar en mycket hårig violbukett där alla blomstjälkarna utgår från jordstammen i marken (och inte ifrån bladiga stjälkar) på en torr och kalkrik mark i södra Sverige, då har du troligen en buskviol framför dig. Förväxlingsarten bergviol Viola collina är mycket sällsyntare och hittas främst i Västernorrland. Är du osäker, ska du titta på stiplerna (minibladen som sitter vid bladskaftet) huruvida de är tandade eller inte. Hela stipler utan tänder i bladkanten, ger arten buskviol. Stipler med tänder, ger arten bergviol. Du kan läsa mer om förväxlingsarten bergviol i detta inlägg från 2012.
Buskviolens blad är avlångt hjärtlika. Violmaraton del 2: sandviol
Efter mycket letade tittade jag den efterlängtade sandviolen. Nästa violart i Artsidans violmaraton är sandviol Viola rupestris. Sandviol är en liten och blek viol som växer på torra, kalkhaltiga sand- eller grusmarker. Trots att jag hade exakta koordinater att gå efter, fick jag leta länge på Marma skjutfält innan jag hittade den.
Den söta sandviolen. Så försvinnande liten och blek. Sandviol känns lätt igen på dess litenhet och bleka blommor, vilket jag redan har nämnt. De trubbiga, kortskaftade bladen är oftast småludna, blågröna till mörkgröna och är nästan lika breda som de är långa. Stiplerna (parvisa miniblad vid bladskaftet) har grova “sågtänder” som syns i bilden nedan.
Sandviol är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Som många andra små och konkurrenssvaga arter hotas sandviolen tyvärr av att dess växtplatser växer igen.
Bladen har en karaktäristisk blågrön till mörkgrön färg. På det mittersta bladet i bilden ser man tydligt att bladet är nästan lika brett som de är långt. Till vänster i bilden, strax nedanför blomman, syns de sågtandade stiplerna. Violmaraton del 1: luktviol
Jag älskar violer, och vem gör inte det? Men i mitt botaniska liv har de ändå hamnat i skymundan av alla andra vårväxter som antingen är mer spektakulära till utseendet eller förekommer i massblomning. Så tidigt i våras fick jag idén att leta upp så många violarter som möjligt i min närhet, dels för att jag ska bli säkrare i min artbestämning och dels för att kunna visa upp mångfalden av den blyga blå blomman här på Artsidan. Jag bor i Tierp, Norduppland, och av Sveriges ca 20 violarter så räknar jag med att kunna hitta 12 arter; åkerviol, ängsviol, mossviol, buskviol, underviol, luktviol, kärrviol, strandviol, skogsviol, sandviol, styvmorsviol och sumpviol. I skrivande stund har jag hittat hälften av arterna, och jag har god förhoppning om att hitta resten.
Luktviol. Först ut på våren av alla violer. Först ut i denna serie blogginlägg, som jag kallar för violmaraton, är luktviol Viola odorata. Luktviol är också den viol som är först ut på våren. Redan i mars kan de första djupblå och väldoftande blommorna visa sig. Doften har samma karaktär som min barndoms violtabletter smakar. Fast det är nog mer korrekt att säga att det är godiset som smakar som luktviol doftar. Än har jag inte smakat på själva violblommorna, men de ska vara ätliga och passar fint som t ex tårtdekoration.
Förutom den starka violdoften och den djupa blå färgen på blommorna är växtsättet ett bra kännetecken för luktviol. Plantorna skjuter nämligen ut långa revor som slår rot och bildar nya bladrosetter, så kallade utlöpare. Därför kan luktviol uppträda i täta mattor.
Luktviolen är en art som har spridit sig från trädgårdar och blivit förvildad. Bilderna i detta blogginlägg är just från en trädgård, och fick därför tas i alla hast.
Bilderna som är tagna i grannens trädgård i all hast, lämnar en del att önska, men de visar i alla fall det matt-lika växtsättet. Kungsängslilja – Rymlingen med ruter
Kungsängslilja med kronblad rutiga som ett schackbräde! Idag skulle det ske. Efter fyra år boendes i Uppland tog jag mig in med tåg till Uppsala och vandrade söder ut längs Fyrisån. Målet var Kungsängsreservatet där det nu är massblomning av Upplands landskapsblomma kungsängslilja Fritillaria meleagris. Jag kände mig som en galen turist när jag kröp runt bland hundstarr, majsmörblomma och de lilarutiga klockorna med kameran i högsta hugg. Flera andra kameraförsedda människor gjorde mig sällskap på den delen av av fältet som var tillåten att beträda, och en av dem som jag språkade med hade liksom jag rest hyfsat långväga till Kungsängen för att se kungsängsliljorna blomma.
Här ringer tusentals kungsängsliljor in sommaren. Kungsängslilja uppmärksammades på Kungsängen redan på Linnes tid och man konstaterade att den troligen hade spridit sig från Botaniska trädgården. En trädgårdsrymling med andra ord. Idag, 300 år senare, kan man lugnt säga att den är väletablerad, till glädje för turister som jag och Uppsalabor.
I den fuktiga ängsmarken blommade hundstarren Carex nigra också för fullt. Överst syns hanaxen med gula och orangea ståndarknappar och under blommar de lite mer diskreta honaxen med sina vita märken. Smått och gott längs Dalälven
Min vandring längs Dalälven igår eftermiddag bjöd på en mångfald av yrvakna insekter och nyutslagen grönska. En näktergal snattrade ljudligt i buskagen under kraftledningsgatan, livligt ackompanjerad av grönsångare och gransångare i omgivande skog. När solen väl bröt fram bakom tjocka moln blev det olidligt varmt i regnkläderna som strax innan hade skyddat mig från lätta skurar.
På den fuktiga stigen fick jag kryssa fram mellan snäckor av olika arter. En av snäckorna, en linssnäcka Helicigona lapicida lät sig villigt fotograferas under sin resa. Likaså en vårantennmal Nematopogon swammerdamellus som nästan höll på att blåsa av nattviolsbladen när vinden grep tag i de långa antennerna.
En linssnäcka med sitt linsformiga skal hade sin färd över vitsippsbladen. 
Varför bara ha långa antenner när man kan ha jättelånga antenner, resonerar nog vårantennmalen. På växtsidan var det framförallt mängden av skavfräken Equisetum hyemale som fascinerade. Aldrig tidigare har jag sett så stort bestånd av den sträva fräkenväxten vars höga kiselinnehåll har gjort att buketter av dessa förr hade samma funktion som dagens stålull. Vårärten Lathyrus vernus var förstås också vacker där den lyste upp längs stigen.
Massförekomst av nästan meterhög mörkgrön skavfräken på båda sidor av stigen. 
Skavfräkens sporangiesamling. Snart redo att släppa tusentals sporer. 
Vårärt. Skir och graciös. Efter att ha fikat med utsikt över vattnet med en trygg gammel- ek bakom ryggen, vandrade jag in i Gropholmarnas naturreservat. Jag hade inte gått många meter in förrän jag fick syn på årets första toppmurkla Morchella conica. Den lutade sig över en lerig slänt ned mot en bäckfåra och välkomnade mig med sin vindlande hatt och knottriga fot. Väl medveten om att toppmurkla är en eftertraktad delikatess, lät jag den stå kvar för att låta den få sprida sina sporer och välkomna nästa vandrare. Sedan var det dags för mig att återvända hem, samma väg som jag kom.
Vandringen kröntes med en färsk och fin toppmurkla som välkomnade mig in i Gropholmarnas naturreservat. Uppe till höger i bild syns några “pinnar” av skavfräken. Liten blåklocka är Sveriges nationalblomma!
Jag vet att jag är sist på bollen att skriva om nyheten om att Sveriges nationalblomma har utsetts. Men det är en för stor och för glad nyhet för att jag ska låta det passera utan kommentar, tycker jag.
Grattis liten blåklocka och grattis Sverige! Det var Svenska botaniska föreningen som drog igång projektet med korningen i början av året, med andra nordiska länder som förebild där nationalblommor redan var utsedda. Sverige har dessutom fått en nationalfågel, koltrasten, i en process ledd av BirdLife Sverige och inom botaniken ville man nog inte vara sämre!
Det som är så fantastiskt med den här nyheten, är inte bara det att min favoritkandidat liten blåklocka Campanula rotundifolia vann, utan det faktum att människor har varit så engagerade. Hela 81 000 personer hade deltagit i röstningen! Utöver det så har många medier rapporterat och följt denna smått historiska händelse. Av 81 000 personer var det 14 000 som hade röstat på vinnaren. Våra vilda växter väcker känslor och ibland får en liten blomma stå i centrum för en dag.
Den lilla klockan med den ljuvligaste av färger! Här regnvåt en sensommarkväll. Liten blåklocka behöver nog ingen närmare presentation. Den blommar hela sommaren, i hela Sverige och i många olika miljöer. Den art som man skulle kunna förväxla liten blåklocka med är ängsklocka Campanula patula, Dalarnas landskapsblomma. Men hos ängsklocka går blomfärgen mer i lila än blått, och klockformen är mer öppen (googla och jämför, eller följ denna länk). Sedan är det bra att veta att arten stor blåklocka Campanula persicifolia också finns i markerna. Stor blåklocka gör verkligen skäl för sitt namn och är mer än dubbelt så hög och har mycket större klockor än liten blåklocka. Vet man med sig detta, är förväxlingsrisken låg.
Vätteros – En riktig energitjuv
Vätteros. En märklig men vacker syn! Vätterosen Lathraea squamaria är en växt som har väckt förundran i alla tider med sitt säregna utseende och annorlunda livsstil. Växten har inte en tillstymmelse till grönt i sig, utan är vackert rosafärgad. På våren dyker den upp i näringsrika lövskogar, hasseldungar eller parker.
Att en växt har gröna delar är nog så självklart för oss att vi inte reflekterar över det i vardagen. Att det är klorofyllet som gör växternas blad gröna och via fotosyntesen omvandlar solenergi till växternas byggstenar kolhydrater, har de flesta av oss ett hum om även om vi måste åkalla minnen från högstadiets biologilektioner. Hur får då vätterosen sin energi och sina byggstenar om den inte innehåller klorofyll? Ingen kan ju leva på luft! Svaret finns under jorden. Vätterosens rötter tränger in i trädrötter och kopplar upp sig mot sitt värdträds energiledningssystem. Värdträdet, som ofta är hassel, al eller asp, förlorar kolhydrater till vätterosen och vätterosen ger ingenting i utbyte. Det handlar alltså om ren parasitism!
De skyltande blommorna lockar humlor till pollinering. Om man kikar närmare på en blommande vätteros, ser man att varje liten blomma i blomställningen har en rosa överläpp och en vit treflikig underläpp. Efter pollineringen, som sköts av humlor, vissnar vätterosen ner helt och hållet. De mörka fröna har ett oljerikt bihang som myror äter. Myrorna bär iväg med fröna mot stacken, äter bihanget, och lämnar sedan det resterande av fröet som nu kan börja gro långt ifrån moderplantan. Kan man bli annat än fascinerad över hur vätterosen sköter sitt livspussel?
Sex tassande vättar bland vitsipporna. Snart försvinner de lika snabbt som de dök upp från ingenstans. Sippor i färgerna tre
Ett hav av vitsippor. Vad kan väcka större lycka? Solstrålar genom skir grönska av hägg och hassel. En varm, fuktig luft med doft av jord och vitsippor och en serenad av lövsångare och koltrastar. Dagens tur till en av Dalälvens skogspärlor stimulerade många sinnen. Målet var bland annat att hitta gulsippa Anemone ranunculoides, en egen art som ser ut som klassisk vitsippa Anemone nemorosa, men som är strålande gul.
Här är den! Gulsippan i egen hög person. Minnen av både blåsippa och vitsippa har jag sedan tidig barndom, vilket jag säkert delar med många andra svenskar. Första gången i mitt liv som jag fick se gulsippa, var först i högstadiet under en skolresa till Öland. Det är nämligen i kalktrakter som gulsippan uppträder, gärna tillsammans med både blåsippa och vitsippa, i mullrika lundar. Fortfarande längtar jag efter att få se svavelsippa, den sällsynta hybriden mellan gulsippa och vitsippa.
Den välbekanta och omsjungna blåsippan. Här i en något blek version. Det var på hemvägen från min skogstur efter mycket sökande som jag äntligen hittade några exemplar av gulsippa i havet av vitsippor. Här och var uppenbarade sig också blåsippsplantor Hepatica nobilis, nu såhär i maj med något bleka blommor efter att ha lyst klarblått i flera veckor.