Skogsklocka – en ståtlig klockväxt på tillbakagång
Inför dagens exkursion hade jag packat ned det mesta i ryggsäcken men ändå glömt det väsentligaste; vatten. Bristen på vätska i värmen gjorde mig ofokuserad på huvudsyftet som var att koordinatsätta skogsklockor Campanula cervicaria som växer längs en skogsbilväg utanför Tierp. Det blev bara en skogsklocka registrerad och hade det inte varit för att det satt en mindre bastardsvärmare Zygaena viciae som ett smycke på en av skogsklockorna, hade det inte blivit några bilder tagna och därmed inte heller något blogginlägg.
Vid första anblicken av en skogsklocka kan det verka märkligt att den tillhör samma familj som mer kända klockväxter som blåklocka och ängsklocka. Tankarna går snarare till en annan blomsterfamilj, kransblommiga växter, eftersom blomhuvudena sitter i våningar. Tittar du däremot på de enskilda små blommorna så ser du likheten med våra vanliga klockväxter.
Skogsklockan är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Trots att skogsklockan är så robust och reslig är den känslig för den igenväxning som sker i jordbruksbygder idag. Historiskt har skogsklockan anpassat sig till människans ängsbruk och skogsbete, som sedan länge har upphört i stor skala. Skogsbilvägar och kraftledningsgator har emellertid blivit en tillflyktsort för skogsklockan och här i Uppland ökar faktiskt arten vilket troligen är en följd av skogsbilvägarnas expansion.
Strandtrav och strandvial vid Höga kusten
Strandtrav Cardaminopsis petraea och strandvial Lathyrus japonicus. En Ångermanländsk korsblommig exklusivitet och en ganska så sällsynt ärtväxt. De ser så olika ut som två växter kan göra, men gemensamt är att de båda växer i karga havsmiljöer. Strandvial har jag sett många gånger på olika ställen i landet. Strandtrav fick jag se för första gången i helgen, i Rotsidans naturreservat som ligger i hjärtat av höga kusten i mitt gamla hemlandskap Ångermanland.
För att komma fram till Rotsidans naturreservat, som tills stora delar består av låga, slipade diabasklippor och klapperstensfält, fick vi gå genom en solvarm tallskog med blommande lingon och linnea. I gläntorna fladdrade det tallmätare. Det är brunspräckliga nattfjärilar som är omisskännliga då de i vila slår ihop vingarna precis som en dagfjäril. När skogen glesnade och vi kom fram till klipporna och de öppna havet, fick vi kryssa fram mellan solbadande semesterfirare. Det dröjde inte länge innan jag fick syn på en liten kämpande växt som tillsynes växte direkt ur klipphällen. “Nu kan vi åka hem” skojade jag till sällskapet som var med mig. “Här är strandtraven!”
Även om jag direkt fick se dagens målart var det såklart inte tal om att åka hem. Rotsidans naturreservat bjöd, förutom på sol och bad, även på strandväxter som strandloka, knutarv, fackelblomster, östersjötåg, vattenmåra, frossört, fjällnejlika och så den pampiga strandvialen såklart!
Ett axplock arter från sommartorpet
Det är sista semesterdagen på det lilla torpet i Västernorrland där min biologvän Yvonne bor. Idag regnar det, och vi tar en vilodag med lite kravlöst håvande och botaniserande på torpet.
Sju sorters blommor, sju färger
Det här är min midsommarbukett med sju sorters blommor som jag ska drömma på i natt. Visserligen har jag hittat min drömprins, men blomsterplockandet vid midsommar är ändå den tradition jag håller högst. Nu, just i denna tid, är natten som kortast och naturen är som mest levande, prunkande och myllrande. Är inte det värt att fira med en bukett under kudden, så säg?
Sju sorters blommor är lekande lätt att få ihop när man befinner sig på ett torpställe i skogen med omgivande slåtteräng. För att utmana mig lite har jag plockat sju arter i olika färger. Lägg gärna märke till den fantastiska utsikten med de blånande, skogsklädda bergen som skymtas i bilden. Jag är tillfälligt tillbaka i Västernorrland, mina gamla hemtrakter, och det kittlar i magen när jag ser det storslagna och vackra landskapet som jag inte visste att jag saknade så mycket.
Olvon med en krans av fejkblommor
Det är gott om vitblommande träd och buskar i skogsbrynen nu. Fläder och rönn med sina praktfulla blomsterkvastar, där fläderns blommor doftar underbart och rönnens luktar kattpiss, och olika arter av hagtorn med sina vita blommor på skaft, bara för att nämna några. Olvon är busken som ståtar med prakt två gånger om året. I juni med sina vita blommor och i oktober när både bär och blad blir vackert röda. Doften på olvonens blommor, kan jag inte dra mig till minnes, och om just vår vildväxande olvonbuske hittar jag inga doftreferenser beskrivna på nätet eller i floran. Hur som helst är olvonens blommor vackra, eller i alla fall de som många av oss tror är blommor.
Om vi definierar en blomma som ett organ som antingen innehåller hanliga ståndare eller honliga pistiller, så sitter olvonets egentliga blommor i mitten av blomsterklasen, små och intetsägande. I en krans runt dessa, har olvonet stora skyltande fejkblommor! Titta noga på dem. Du kommer inte att se en tillstymmelse till ståndare eller pistiller i dessa “blommor” som förövrigt har fem vita kronblad. Dessa könlösa fejkblommor fyller naturligtvis en funktion ändå. De hjälper till att skylta till pollinerare att det finns mat att hämta i form av pollen och nektar i de riktiga blommorna.
Dramatik i ramslökskogen
Nationaldagen firade jag idag med andra floraentusiaster i Långhällskogens naturreservat strax söder om Gävle. Det var perfekt strandväder med gassande sol från klarblå himmel, men vi från Gävleborgs botaniska sällskap valde skogen istället med svalkande källvatten, ljusa gläntor och dansande myggor. Även om allt från trollsländor till dunmossa fick vår uppmärksamhet så var det kärlväxterna som stod i fokus. Efter att vi betat av guckusko i knopp, stor låsbräken, nästrot, bäckbräsma och allehanda starr- arter så lämnade jag gruppen för att ensam i lugn och ro njuta av havet av ramslök Allium ursinum som vi tidigare hade passerat.
När jag närmade mig skogsgläntan där ramslöken växte ymnigt, märkte jag att jag inte längre var själv. En man och en kvinna stod böjda över var sin ryggsäck som stod på marken och de fick bråttom att stänga ryggsäckarna när jag närmade mig. Jag förstod direkt vad som pågick och skyndade mig fram. “Ni plockar väl inte ramslök i ett naturreservat?” Kvinnan, som såg både skyldig och trotsig ut på samma gång, mumlade om att ramslök inte var fridlyst och att flera verkade ha skördat ramslök innan dem eftersom det fanns så mycket stigar upptrampade. Jag upplyste dem då om att reservatet hade upprättats bland annat för att skydda den sällsynta ramslöken, men jag såg på deras skyldiga kroppsspråk att de mycket väl redan visste att det var förbjudet. De lommade snart iväg och jag blev ensam igen bland myggen och den gastronomiskt eftertraktade ramslöken. Jag, som sällan tar ton och är konflikträdd, funderade sedan lite förfärat på var jag fick luft ifrån.
Violmaraton del 5: sumpviol, kärrviol och strandviol
Jag fortsätter mitt violmaraton med tre violer som alla växer på en strandäng i Bredforsens naturreservat; sumpviol Viola uliginosa, kärrviol Viola palustris och strandviol Viola persicifolia. Att dessa violer vill ha de blött om fötterna, hör man på namnen. Den vanligaste av alla violer på fuktig mark skulle jag säga är kärrviolen. Sumpviol och strandviol är båda sällsynta och rödlistade, nära hotad (NT) respektive sårbar (VU).
Bredforsens naturreservat ligger vid bruksorten Söderfors i Tierps kommun och innefattar fastland, öar och stränder i anslutning till Dalälven. I reservatet ingår också strandängar där de regelbundna översvämningarna i kombination med bete skapar en öppen, fuktig miljö där en mångfald av specialanpassade gräs och örter trivs. En av dessa specialare är sumpviolen som faktiskt har sin första svenska fynduppgift i Söderfors. Sumpviolen är en ovanligt stor och ståtlig viol och de blåvioletta blommorna är flera centimeter höga. Även bladen är stora, och de har en utdragen hjärtlik form.
Efter att ha klafsat runt i strandängen en bra stund och fotograferat sumpvioler fick jag tillslut också syn på den betydligt mindre och oansenligare kärrviolen. Även om kärrviolen är mycket vanlig i fuktiga marker, blev jag glad att se den eftersom den står på min violmaratonlista. Kärrviolens blommor är blekt violetta med vackert ådringsmönster och bladen har den form som i flororna kallas njurlik.
Efter att ha sett både sumpviol och kärrviol vid Dalälvens strand, kom jag hem och läste att Naturskyddsföreningen i Tierp hade haft en exkursion på exakt samma strandäng några dagar innan och då hittat strandviol. Så härom dagen återvände jag med ett enda fokus; att hitta den sällsynta strandviolen. Efter mycket letande gjorde jag en klassiker. Jag gav upp för en stund och satte mig ner för att fika. Tror du inte att den stod just där jag ställde ner ryggsäcken? Efter att ha konsulterat floran kunde jag konstatera att strandviolen är omisskännlig med sina blekt blåa blommor och avlånga, trubbigt spjutformade blad.
Violmaraton del 4: underviol
Som skogsälskare ligger mig signalarter extra varmt om hjärtat. En signalart indikerar nämligen att skogen har höga naturvärden. Många gånger har jag stött på underviolens stora, njurformade blad i skogen, blivit glad och fört den till protokollet, just eftersom den är en signalart. Det jag också gillar med underviolen, är att arten har ett klockrent kännetecken. Det är nämligen bara underviolen som har ensidigt håriga stjälkar och bladskaft. Håll upp en bladstjälk mot solen och du kan urskilja en hår-rand på bara ena sidan av skaftet!
Violmaraton del 3: buskviol
Av de violer jag har stött på under mitt violmaraton i vår, är buskviolen Viola hirta min favorit hittills. Den är storvuxen, härligt hårig och färgen är behagligt blåviolett.
Först letade jag efter buskviol i Tierps närnatur där den tidigare registrerats i samband med inventeringen för Upplands flora. När sökandet inte gav resultat på hemmaplan, tog jag tillslut bilen några mil söder ut till naturreservatet Fullerö backar, strax norr om Uppsala, där buskviolen växte i mängder.
Om du hittar en mycket hårig violbukett där alla blomstjälkarna utgår från jordstammen i marken (och inte ifrån bladiga stjälkar) på en torr och kalkrik mark i södra Sverige, då har du troligen en buskviol framför dig. Förväxlingsarten bergviol Viola collina är mycket sällsyntare och hittas främst i Västernorrland. Är du osäker, ska du titta på stiplerna (minibladen som sitter vid bladskaftet) huruvida de är tandade eller inte. Hela stipler utan tänder i bladkanten, ger arten buskviol. Stipler med tänder, ger arten bergviol. Du kan läsa mer om förväxlingsarten bergviol i detta inlägg från 2012.
Violmaraton del 2: sandviol
Nästa violart i Artsidans violmaraton är sandviol Viola rupestris. Sandviol är en liten och blek viol som växer på torra, kalkhaltiga sand- eller grusmarker. Trots att jag hade exakta koordinater att gå efter, fick jag leta länge på Marma skjutfält innan jag hittade den.
Sandviol känns lätt igen på dess litenhet och bleka blommor, vilket jag redan har nämnt. De trubbiga, kortskaftade bladen är oftast småludna, blågröna till mörkgröna och är nästan lika breda som de är långa. Stiplerna (parvisa miniblad vid bladskaftet) har grova “sågtänder” som syns i bilden nedan.
Sandviol är klassad som nära hotad (NT) på svenska rödlistan. Som många andra små och konkurrenssvaga arter hotas sandviolen tyvärr av att dess växtplatser växer igen.