Ormbär i höstskrud
Jag skrev i ett tidigare inlägg om ormbärets Paris quadrifolia egendomliga och vackra blomma. Lika vacker är växten nu på hösten när fruktämnet har svällt upp till ett blåskimrande bär. Bäret ser inbjudande ut, men är olämpligt att äta då det är giftigt!
Stenbär
Stenbären står nu i höstskrud med sina gula blad och klarröda bär. Stenbär Rubus saxatilis är en förbisedd art i bärsammanhang, trots att bären är riktigt goda och syrliga. Men kärnorna i är ganska stora, så det kan bli en knastrig smakupplevelse!
Stenbär känns igen på de treflikade bladen och de långa revorna som växten skjuter ut för att etablera nya plantor. Både blomskott och revor är försedda med borstlika taggar. Blommorna är vita och oansenliga och påminner mycket om hallonblommor. Liksom hallon är stenbär en rosväxt Rosaceae.
Stenbär är vanlig i hela Sverige och växer i skogsmark, gärna på steniga ställen.
Blommande missne
Dagens skogspromenad bjöd på en trevlig överraskning: blommande missne Calla palustris i hundratal!
Missne är en sagolikt vacker växt som växer i skogskärr. Från spetsen av en grov rotstam utgår stora, blanka, hjärtlika blad och robusta blomstjälkar. De oansenliga blommorna sitter i en tjock kolv och nedanför kolven fäster det stora vita hölsterbladet som ger blomman dess skönhet. Efter blomningen bildas små röda frukter, fyllda med klibbiga frön som lätt fastnar på förbipasserande djur och människor.
Potatisgall
Potatisgaller kan få vem som helst att höja på ögonbrynen. Men det är inget konstigare än en boning åt en gallstekels larver, Biorhiza pallida.
Denna gallstekel har en högst besynnerlig livscykel. Under vintern kryper stekelhonor upp ur sina gömslen i marken och lägger ägg i ekknopparna. Dessa honor är partenogenetiska dvs. de har framkommit ur obefruktade ägg och är genetiskt identiska med sina mödrar.
Ekknopparna börjar sedan svälla upp, och i början på sommaren har galler bildats som ser ut som på bilderna nedan. Senare på säsongen försvinner den fräscha, rödtonade färgen och gallen blir potatislik, torr och oformlig. Det är i det här stadiet som det börjar kläckas fullbildade gallsteklar som gnager sig ut i det fria. Alla nykläckta steklar är honor. Honorna parar sig och efter parning kryper de ner i marken och lägger ägg på unga ekrötter, vilka utvecklar centimeterstora galler. I 16 månader utvecklas larverna i rotgallerna och under vinterhalvåret kläcks steklarna. De vinglösa partenogenetiska honorna söker sig uppåt i eken för att lägga ägg i ekknopparna och sluter därmed cirkeln.
Läs gärna mer om gallstekar här.
Daggkåpsrost
De här daggkåpsbladen Alchemilla sp. avviker rejält från normala daggkåpeblad. Förutom att de är knallorange på undersidan, är stjälkarna extra långa och bladskivan är mycket mindre än hos vanliga daggkåpor. Naturligtvis handlar det om ett angrepp av något slag, och boven i dramat heter daggkåpsrost Trachyspora intrusta.
Daggkåpsrost är en rostsvamp som infekterar hela daggkåpsplantan. När väl daggkåpsrosten har etablerat sig, biter den sig fast år från år. Det orange pulvret på undersidan bladet är svampens sporer.
Ormbär
Titta på ormbärets egendomliga blomma. Visst är den vacker! Jag tycker den ser ut som en drottningkrona. De gula “spirorna” är blommans ståndare och det purpurfärgade “äpplet” i mitten är blommans fruktämne och fyrflikade märke.
Ormbär Paris quadrifolia är en reslig lundväxt som är lätt att känna igen även när den inte blommar. Ingen annan växt har 4-(5) stora ovala blad som sitter i en krans på stammen. Hela växten, inklusive de blå bäret som bildas senare på säsongen, är giftigt.
Årets växt 2012: Kattfot
Varje år utser Svenska botaniska föreningen årets växt, en växt som av någon anledning förtjänar lite extra uppmärksamhet. I år är denna växt kattfot Antennaria dioica. Kattfot är en lågvuxen, ullhårig ört vars blomkorgar för tanken till en katts mjukhåriga tassar. Blommorna varierar i färg, från vitt till mörkrosa, och varje planta är antingen hanblommig eller honblommig.
Kattfötterna här hemma i Midskogsdalen verkar veta om att det är deras år i år. De blommar som aldrig förr! Just våra kattfötter växer intill en gammal stig som år efter år slits av hästhovar. Intill stigen kan man tänka att det förekommer just den störningsfrekvens som kattfoten behöver, inte för lite och inte för mycket. Kattfoten med sina små, silverhåriga blad är nämligen känslig för konkurrens från andra mer frodvuxna växter. Därför är näringsfattiga marker som störs av bete eller slåtter kattfotens naturliga nisch. Men som ni vet är dessa marker sällsynta idag.
För att få en överblick över kattfotens status i Sverige, uppmanar nu Svenska botaniska föreningen allmänheten att gå ut och inventera kattfötter och rapportera in resultatet på Artportalen. Själv kommer jag att göra detta. Och jag kommer att fortsätta vakta mina kattfötter som om de vore juveler. För visst är det kanske en av florans charmigaste växter?
Harsyra
Harsyrornas blekrosa blommor är en vårfavorit i skogen. Minnen från barndomen dyker upp då både blommor och blad förtärdes med förtjusning. Harsyra innehåller det giftiga ämnet oxalsyra, samma ämne som ger rabarber dess syrliga smak. Men med vetskapen om att det måste till en hemsk massa harsyra för att bli förgiftad, tuggar jag i mig några stycken även under dagens skogspromenad.
Kvällsexkursion med bergviol
Under dagens exkursion till Billberget med Medelpads botaniska förening, fick jag äntligen se den sällsynta bergviolen Viola collina. Även om bergviol är den viol som blommar allra tidigast, hade jag mina tvivel om att få se den eftersom det fortfarande låg snö kvar i skogen. Men vid bergets fot hade en liten rasbrant värmts upp tillräckligt av solen för att väcka de små violbuketterna till liv. Jag fick då tillfälle att noga studera bergviolens karaktärer som skiljer den från den snarlika buskviolen Viola hirta. Bland annat har bergviolen långfransade stipler och djup inskärning vid basen på de hjärlika bladen. Blommorna, som bara var någon centimeter stora, var blekvioletta och doftade ljuvligt. Väldoften uppskattas säkerligen också av nyvakna humlor och flugor som är bergviolens pollinatörer.
Bergviolen, som är både fridlyst och rödlistad, har sin Svenska utbredning nästan enbart i Medelpad, med koncentration kring Sundsvall. Det var också i Sundsvall bergviolen hittades för första gången av Lars Levi Laestadius 1824. När arten beskrevs blev Sundsvallsviol det naturliga namnet, ett namn som fortfarande används lokalt vid sidan om dagens korrekta namn, bergviol.
Gullpudra
Lysande gulgrön är gullpudran Chrysosplenium alternifolium när den blommar. Jag stötte på den i går när jag klafsade runt i ett skogskärr på jakt efter scharlakansröd vårskål. I Nordiska Floran står det att gullpudra är ganska vanlig på fuktig, skuggad, genomsilad, näringsrisk mulljord såsom källflöden, bäckar, diken och alkärr. Vanlig eller inte, jag får alltid en raritetskänsla när jag ser den. Den är ju så vacker!
Enligt Skogsstyrelsen är gullpudra en signalart. Med signalart menas en typ av indikatorart som är användbar för att urskilja skogar med höga naturvärden. Förekomst av signalarter är ofta tecken på ett avvikande skogsområde som kan vara nyckelbiotop.
En sak som är speciell med gullpudran, är att högbladen är gulfärgade vid blomning. På så sätt får högbladen samma signalerande effekt som de små kronbladen. När gullpudran har blommat över, bleknar också den gula färgen på högbladen och hela växten blir friskt grön.