Under helgens bi-exkursion till Sunnerstabacken i Uppsala stötte jag på snäckmurarbiet Osmia bicolor. Honan var lätt att känna igen med sin lysande röda bakkropp, i kontrast till resten av kroppen som är kolsvart. Hanen fotograferade jag i tron att det var en annan art, men efter nyckling och en avstämning med expertisen i Facebookgruppen ”Vi som gillar bin och humlor” förstod jag att jag också hade fått hanen av snäckmurarbi på bild!

Snäckmurarbihonan med sin röda bakkropp ser lite ut som en stenhumla.

Honan av snäckmurarbi bygger bo åt sina larver i tomma snäckskal, därav det svenska namnet. Man kan inte bli annat än öm i hjärtat när man läser om vilken omsorg hon lägger ner på detta arbete. I snäckan placerar snäckmurarbihonan en boll av nektar och tuggad pollen som hon lägger ett ägg på. Sedan murar in ägget med pollenbollen (som är ett matförråd till larven) med en tuggad lövmassa så det bildas en cell. Beroende på snäckans storlek får hon plats med fyra till fem celler. Sedan murar hon igen snäckan med samma tuggade lövmassa, jord och sand, och vänder på snäckan så att ingången ligger mot marken, allt för att hindra inkräktare. Varsamt kamouflerar hon sedan snäckan med vad hon hittar på marken t ex barr, löv och gräs, och fäster det på snäckan med saliv. Så gulligt!

Snäckmurarbihanen använder också tomma snäckskal, men till att söka skydd i när det är dåligt väder.

Hanen av snäckmurarbi är en blek uppenbarelse om man jämför med honan.

 

I går fick jag vara med om ett riktigt skådespel! Det var bi-väder (varmt och soligt) så jag begav mig till Sunnerstabacken i Uppsala som är lite av ett bi-eldorado (det var där jag fick se bibaggen för ett par veckor sedan). Jag behövde inte leta länge förrän jag i en solig, sandig slänt fick se ett 50-tal ystra vårsidenbihanar Colletes cunicularius som flög ca 5 centimeter över marken, irrande, fram och tillbaka. Alla hade de samma mål i sikte; att hitta en hona. Honorna kläcks och kryper upp ur marken något senare än hanarna, så när väl en hona dyker upp, gäller det för hanarna att vara beredda så de först får komma till parning. Då jag suttit och beundrat dessa irrfärder i en halvtimme, fick jag syn på den första parningen. En hane hade klamrat sig fast vid en nykläckt hona och blev ständigt störd av konkurrerande hanar.

Här har en vårsidenbihane fått fatt i en hona.

Efter en stund anslöt sig fler hanar och jag kunde inte längre urskilja det ursprungliga paret. De bildade en så kallad ”mating ball”, alltså parningsboll, vilket jag kunde läsa om i den utmärkta fälthandboken Field guide to the bees of Britain and Ireland.

”Mating ball”

Vårsidenbi är en av de bi-arter som kommer fram tidigast på våren. När honan har parat sig, gräver hon en bohåla i sandig mark, vilket ofta är i samma område som hon själv kläcktes i. Boet består av en djup gång som avslutas med en till flera boceller där äggen läggs. Intill äggen placerar vårsidenbihonan också ett förråd av pollen som hon har samlat in från framförallt blommade sälg. Pollenet är föda åt larverna som utvecklas under sommaren, förpuppas och sen övervintrar i väntan på våren då de fullbildade bina kryper ut.

© 2012 Artsidan Suffusion theme by Sayontan Sinha