Nattviol
Nu blommar nattviolerna Platanthera bifolia i Gredelby hagar! Jag var där och tittade till dem idag. Som små uppenbarelser står de där; sköra, bräckliga, men ändå stolta. Doften är ljuvlig, och den blir starkare inför natten, då den ska locka nattaktiva fjärilar till pollinering.
Nattviol Platanthera bifolia- stolt och vacker 
Det är bara svärmare med tillräckligt låga sugsnablar som kan komma åt nektarn i de långa sporrarna. 
Precis som det vetenskapliga artnamnet bifolia antyder har nattviolen två motsatta basalblad. Ett ögonblick av vattenblink
Jag måste bara få dela med mig av mitt senaste kärlväxtkryss som jag stötte på när jag gick en transekt i jobbet; vattenblink Hottonia palustris.
Den är inte ovanlig, men man måste vara i rätt miljö för att hitta den; dammar, vattenhål, diken, sjövikar och kanaler, anges som växtplatser i floran. Det är sällan jag har haft ärenden i sumpmarker i södra Sverige, och det är därför en såhär lättigenkännlig och vacker växt har gått mig förbi. Men tack vare jobbet som fältinventerare uppstår nya och oväntade möten i terräng som jag annars inte skulle ha konfronteras med.
Vattenblink Hottonia palustris Bilden blev lite suddig, som mobilbilder ofta blir, men det får symbolisera det faktum att jag såg den “i farten” och inte hade möjlighet att studera den närmare (eftersom jag jobbade).
Vattenblink har vita till skära blommor, en gänglig, ihålig stjälk och finflikiga blad. Den tillhör familjen viveväxter Primulaceae och det svenska namnet “blink” syftar på de förgängliga blommorna som snabbt faller av.
Strimlus
Är det fint väder, så jobbar jag. Det gäller även på midsommarafton. Dagens inventeringsobjekt var en igenväxande betesmark som var fullkomligt översållad med blommande hundkex. Hundkex är ingen fjärilsblomma direkt, så jag hade inga större förväntningar på inventeringen. Men den högväxta betesmarken visade sig snart leverera en uppsjö av pärlgräsfjärilar Coenonympha arcania och ett celebert gäng med strimlöss Graphosoma lineatum!
Strimlus är för mig en nygammal bekantskap. Jag stötte på den för första gången under Botanikdagarna i Småland 2011, men sedan har jag hållit mig utanför dess utbredningsområde, fram tills för ett år sedan då jag flyttade till Knivsta. Mälardalen är ett starkt fäste för arten och utgör nordgränsen i den Europeiska populationen.
Strimlus Graphosoma lineatum Strimlössen, som inte är några löss utan skinnbaggar, kan tack vare deras svart-röda varningsfärg, sitta obekymrade i hundkex och andra flockblomstriga växter, para sig och suga i sig växtsaft. Just de här två på bilden, satt och parade sig innan de blev störda av mig. När äggen sedan kläcks kommer det ut små miniskinnbaggar, nymfer, som successivt, efter flera ömsningar, kommer att bli fullvuxna strimlöss. När insekter tillväxer på detta sätt, utan puppstadium, kallas det för ofullständig metamorfos.
På humlekurs
I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.
Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!
Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt. Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.
Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.
I näringsrika vatten
Här kommer ett gäng växter (och en bonusinsekt) som är typiska för näringsrika vatten och dess närmiljö. Bilderna är tagna i Gredelby hagar, Knivsta.
Gul näckros Nuphar lutea Gul näckros Nuphar lutea utgör sinnebilden för den näringsrika sjön.
Andmat Lemna sp. Omgiven av blad av gul näckros, existerar den betydligt mindre växten andmat Lemna sp. Andmat flyter på vattenytan och rötterna hänger fritt i det näringsrika vattnet.
Svärdslilja Iris pseudacorus och bladbockar Donaciinae. Svärdsliljan Iris pseudacorus är så stor och sprakande så att man kan tro att den har rymt från en trädgård! I blomman sitter det bladbockar Donaciinae.
Blåsstarr Carex vesicaria Blåsstarr Carex vesicaria växer hög vid strandkanten.
Tiggarranunkel Ranunculus sceleratus Sist ut är den söta tiggarranunkeln Ranunculus sceleratus med sitt höga fruktfäste. Det här exemplaret är litet, men tiggarranunkeln kan bli uppemot en halvmeter.
Stor dammsnäcka
Stor dammsnäcka Lymnaea stagnalis Då jag lurpassade på trollsländor häromdagen, fick jag syn på denna mastodont! Det är en stor dammsnäcka Lymnaea stagnalis, vår största sötvattensnäcka. Med en skalhöjd på upp till 6 cm, gör den skäl för sitt namn. Skalet är högervridet, och växer från spiran och utåt. Ju större skal desto äldre snäcka. Stor dammsnäckas föda består av alger, som den skrapar i sig från växter och stenar med sin vassa tunga. Den är därför vanligt förekommande i näringsrika vatten där det finns gott om mat.
Jag var osäker på om den kunde andas på land, därför släppte jag snart ner den i vattnet igen. Men nu, efter att ha läst på lite, vet jag att den andas med lungor, och måste upp till ytan regelbundet för att få luft. Väl i vattnet igen, fällde den ut “hornen” som man kan se på denna bild.
Stor dammsnäcka – i högsta grad levande! Som många andra snäckor, är den stora dammsnäckan hermafrodit, alltså dubbelkönad. Men den behöver ändå en partner för att kunna fortplanta sig.
Den stora dammsnäckans nervsystem är förhållandevis enkelt, med “bara” 20 000 neuroner. Många av neuronerna är dessutom stora och lättidentifierbara. Det har gjort den till en modellorganism, vilket betyder att det bedrivs omfattande forskning på arten, i hopp om att förstå även hur andra organismer fungerar.
Ljus lyrflickslända och större rödögonflickslända
En ledig dag med solsken. Vad gör man då? Jo, jagar trollsländor förstås! Platsen var en näringsrik fågelsjö i Gredelby hagar, ett smultronställe i Knivsta som jag ofta återkommer till.
I flera timmar försökte jag få tag på de skickliga flygarna, men utan att lyckas. Jag skulle behövt vadarstövlar för att få en bättre chans, och vara lite snabbare med håven! En trollsländeexpert skulle säkert kunna artbestämma dem på avstånd. Men jag är nybörjare och kan i bästa fall artbestämma dem infångade.
De sävligare flicksländorna hade jag bättre lycka med. Flicksländor tillhör, liksom de egentliga trollsländorna, ordningen Odonata, men en annan underordning, zygoptera, som betyder likformade vingar. Flicksländor har nämligen två par vingar som är lika i form och storlek, som de lägger över ryggen i vila. Ögonen på flicksländor, sitter brett isär, och är en annan skiljekaraktär från de egentliga trollsländorna.
Ljus lyrflickslända Coenagrion puella. Den första flicksländan jag fångade in, kunde jag bestämma till familjen dammflicksländor Coenagrionidae. I Sverige finns det tretton arter i familjen, varav 7 stycken har en svart-blå teckning på bakkroppen som denna. Trots den utmärkta guiden Trollsländor i Sverige- en fälthandbok, kunde jag inte komma vidare. Tur är då att det finns forum med hjälpsamma trollsländekännare! Jag lade upp bilden på Facebookgruppen Trollsländor, och fick snabbt svar. Arten i min håv var en ljus lyrflickslända Coenagrion puella. Vilket namn! Vilken skönhet!
Större rödögonflickslända Erythromma najas Nästa flickslända jag fick tag i, även denna en dammflickslända, var betydligt lättare att artbestämma. Det första jag lade märke till, var de röda ögonen. Det är endast två flicksländor som har röda ögon och svart-blå-tecknad bakkropp; större rödögonflickslända och mindre rödögonflickslända. Avsaknaden av ett svart, T-format märke på sista bakkroppssegmentet fällde avgörandet; detta var en större rödögonflickslända Erythromma najas!
Humlelusern
Efter en blixtvisit på Västkusten är jag nu tillbaka i Knivsta. Här är gräsmattorna fulla av den lilla gula ärtväxten humlelusern Medicago lupulina, en art jag nämnde som förväxlingsart till jordklöver i förra blogginlägget.
Släktet Medicago som humlelusern och alla andra lusernväxter tillhör, har blomkronor som faller av när de är vissna. Då blottas frukten, som är vriden som en snäcka. Släktet Trifolium med sina gula klöverarter, har kronan kvarsittande som vissen, vilket döljer fruktbaljan som är rak och kort.
Humlelusern Medicago lupulina Jordklöver
Ett hav av jordklöver Idag behövde jag inte gå långt för att hitta en art jag inte har sett på länge. Några hundra meter från min systers hus (jag är på besök hos familjen på Västkusten) växer det mängder av jordklöver Trifolium campestre. Den är inte ovanlig, men jag har inte haft turen att stöta på den så ofta. Även om namnet jordklöver snabbt dök upp i huvudet, kände jag tvivel, och började fundera över gullklöver Trifolium aureum som alternativ. Men med Krok- Almquists nyckelflora “Kroken” i ryggsäcken behövde jag inte leva i ovisshet någon längre stund!
Jordklöver- med skaftat mellansmåblad och räfflat kronsegel För att artbestämma en gulblommig klöver, ska du studera det mellersta småbladet. Om det är skaftat, vilket det är i det här fallet, är det jordklöver. Är det oskaftat, är det gullklöver. En annan gul klöver som möjligen kan vara förväxlingsart är trådklöver T. dubium, men den är mycket spädare och har framför allt ett slätt kronsegel (kronsegel kallas det översta kronbladet hos ärtväxterna). Jordklöver har räfflat kronsegel.
Det kan också vara på sin plats att nämna humlelusern Medicago lupulina i det här sammanhanget. Även humlelusern är en gulblommig, spenslig ärtväxt, men tillhör ett annat släkte; Medicago. Den tänkte jag visa upp i ett annat blogginlägg.
Ostronört och strandvallmo – två strandrariteter
Att gå på artjakt är något av det roligaste jag vet! Dagens exkursion gick till Tjurpannan, ett naturreservat utanför Grebbestad i Bohuslän, tillsammans med min vän Anna Karin. Vi hade ett enda mål i sikte; att hitta rariteterna ostronört Mertensia maritima och strandvallmo Glaucium flavum.
Vägledda av guiden Botaniska utflykter i Bohuslän, besökte vi den sten-grusstrand där de skulle växa. Letandet gav snart utdelning i form av en mäktig planta ostronört. Den var inburad för att skyddas från de betande fåren, men även utan bur hade vi nog lätt kunna hitta den. Växten täckte nära en kvadratmeter av stranden och de krypande skotten hade en utmärkande blågrågrön färg.
Ostronörten har burats in för att inte bli uppäten av får. Den verkliga skönhetsupplevelsen fick man när man kröp nära. Ostronörten har köttiga blad och små, söta, klockformade blommor som först är rosa och sedan blir blå. Växten, som bara förekommer på ett tjugotal lokaler i Västsverige, är fridlyst och klassad som akut hotad (CR) på rödlistan i Sverige. När en art blir så pass sällsynt, är det mycket som kan hota dess fortlevnad. Allt från oljespill, klimatförändringar och intensifierat jordbruk nämns som reella hot på ArtDatabankens faktablad för ostronört.
Ostronörten har blå och rosa, klockformade blommor. Jag hade ännu inte smällt tillfredsställelsen av att ha hittat ostronört, när Anna Karin ropade:
– Detta är vår lyckodag! Utropet var befogat. Hon hade hittat blommande strandvallmo och därmed fulländat dagen.
Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor. Strandvallmon är omisskännlig med sina stora gula blommor. Bladen är blågråa, mångflikiga och typiskt vallmohåriga. Liksom ostronörten, är strandvallmon sällsynt och fridlyst. Den är med på svenska rödlistan som nära hotad (NT) och hotas bland annat av blomplockning. Mer om artens hotbild och status kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.
Även bladen är säregna; blågrå, mångflikiga och håriga.
