Knärot – gammelskogens ljusbärare

Detta inlägg är en hyllning till den svenska orkidé som ligger mig närmast om hjärtat. Knärot Goodyera repens. Inga bilder i världen kan göra knärotens skönhet rättvisa eller fullt ut återspegla den underbara känslan jag får när jag träffar på de vitblommande stänglarna som hukar under blåbärsris eller stoltserar på mossiga stenblock.

Vill du se knäroten blomma, är det nu i blåbärstid du ska ge dig ut. Glöm hyggen, ungskogar och plantage. Knäroten vill ha riktig gammelskog!

Första gången jag mötte den lilla orkidén, var i en blåbärsgranskog i Ljungskile tidigt 00-tal. Jag och några kompisar plockade blåbär när den plötsligt bara uppenbarade sig framför mig. Det är så det ofta går till har jag märkt. Att den bara helt plötsligt står där och man får känslan att det var knäroten som hittade mig först.

Det händer då och då, att jag tänker på mötet med min första knärot och undrar om skogen finns kvar. Knäroten är idag placerad i hotkategorin Sårbar (VU) i svenska rödlistan. Då jag blev förälskad i knäroten i början på 00-talet ansågs populationen vara livskraftig. Mycket kan alltså hända på bara 20 år och det som har hänt är att gammelskogen som knätoren och de ca 2000 andra rödlistade skogsarter kräver, börjar ta slut i landskapet. I mer än ett halvt sekel har vi kalavverkat den svenska skogen och återplanterat likriktade monokulturer som är utan de strukturer och den artrikedom som tar 100-tals år att återskapa, om det ens är möjligt. Just de knärötter som poserar på mina bilder är fredade, vilket gläder mig. De växer i naturreservatet Bolstan-Vad utanför Tierp.