Mitt jobb som fjärils- och humleinventerare på SLU
Jag har nämnt i tidigare inlägg att jag jobbar med fjärils- och humleinventering, utan att närmare gå in på vad det innebär. För er som är nyfikna tänkte jag nu att jag skulle förklara bakgrunden till inventeringen och beskriva en vanlig arbetsdag.
Fjärilar och humlor.. vad vore sommaren utan dessa? Mitt jobb är att inventera dem i ängs- och betesmarker. (Ängshumla och skogspärlemorfjäril på väddklint) Det är av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, jag är anställd. SLU har ett nationellt miljöövervakningsprogram som kallas NILS (Nationell Inventering av Landskapet I Sverige). Programmets syfte är att samla, analysera och presentera data om hur landskapet i Sverige ser ut och förändras över tid. Övervakningen bygger på att data samlas in i så kallade NILS-rutor. NILS-rutor är permanenta provrutor som är utspridda i hela vårt avlånga land. Rutorna är 5 x 5 km i södra Sverige i norr 15 x 15 km.
I NILS-rutorna finns det ängs- och betesmarker registrerade. I ett slumpmässigt urval av dessa ängs- och betesmarker inventeras förekomsten av fjärilar och humlor vart femte år. Det är viktigt att ha koll på dessa insekter. Arter som minskar respektive ökar säger något om landskapets förändringar och den biologiska mångfalden i stort. Särskilt fjärilar reagerar snabbt på miljöförändringar och olika arter är olika känsliga för processer som igenväxning, eutrofiering och ett allt mer rationellt och storskaligt jordbruk.
Jag har ansvar för att inventera 9 NILS-rutor med sammanlagt 20 ängs- och betesmarksobjekt, i Uppland och på Gotland. Varje objekt besöker jag fyra gånger under säsongen, tre gånger av besöken inventerar jag fjärilar och en gång inventerar jag humlor. Metoden är utformad så att den skall kunna upprepas av vem som helst och resultatet går sedan att jämföra med andra objekt där samma inventeringsmetod har använts. Ett ängs- och betesmarksobjekt kan se ut som på bilden nedan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån.
Så här kan ett ängs- och betesmarksobjekt se ut på kartan. Den röda linjen avgränsar objektet och de blå, räta linjerna är de transekter som jag skall följa och inventera utifrån. När jag inventerar fjärilar går jag i stadig takt (50 m/min) längs transekterna och registrerar alla fjärilar jag ser i en halvcirkel med fem meters radie framför mig. När jag inventerar humlor går jag långsammare (25 m/min) och radien på halvcirkeln som jag söker av är bara två meter.
En vanlig arbetsdag inleder jag tidigt på morgonen med att kolla väderprognosen. Det är SMHI som sätter agendan för dagen; är det är sol och temperaturer över 17 grader i någon NILS-ruta, är det till den jag åker för att inventera fjärilar. Är det mulet blir det istället humleinventering. Regn, kraftig blåst eller temperaturer under 17 grader innebär alltid att inventeringen ställs in och jag får en ledig dag.
När jag har bestämt var jag ska inventera, sätter jag mig i tjänstebilen och kör dit. Det blir onekligen en del bilkörning i jobbet, men det gör mig inget. Väl framme vid ett objekt är det dags att hänga på sig utrustningen: en handdator, en syftkompass, två gps:er, karta och håven såklart. Sedan söker jag upp den första transektens startpunkt med hjälp av gps:en och börjar inventera. Varje fjäril eller humla som finns på transekten knappas in på handdatorn och får sin position registrerad. Ibland måste jag fånga in insekten för att kunna artbestämma den. Är det någon av de större pärlemorfjärilarna får man vara beredd på en språngmarsch- de är så himla snabba!
Vädret är ett gissel. När solen går i moln måste jag pausa fjärilsinventeringen eftersom de då slutar flyga. Det händer heller inte allt för sällan att SMHIs prognos slår fel och att man efter en och en halv timmes bilkörning till ett objekt tvingas konstatera att det inte är inventeringsväder.
Jag är väldigt glad över mitt sommarjobb. Att få betalt för att artbestämma, som är mitt största intresse, är en ynnest. Att få vara ute på arbetstid likaså (dessutom bara när det är fint väder!). När arbetsdagen är slut, dröjer jag mig ofta kvar på objektet och håvar lite sländor eller gräshoppor. I vilka andra jobb kan du göra det? I början tyckte jag det var jobbigt att konfronteras med alla oberäkneliga betesdjur, men jag måste säga att det går bättre för varje år och jag kan idag säga att jag är fri från min koskräck. Sommaren med det här jobbet har blivit som ett enda långt äventyr med dagliga naturupplevelser, och än är det inte över.
Champinjoner
Uttrycket “som svampar ur marken” har verkligen kommit till av en anledning. Jag går förbi samma dikesren så gott som dagligen, och så plötsligt idag får jag syn på tre maffiga champinjoner som inte har stått där tidigare!
Champinjoner Agaricus är erkänt svåra att artbestämma, men jag gjorde ett försök och nycklade mig fram till strandängschampinjon A. bernardii. Om det är rätt art, vågar jag inte säga. Kanske någon läsare vet?
Champinjon Agaricus sp. Det finns ca 30 olika arter av champinjoner i Sverige. Gemensamt för alla champinjoner är den vita till vitgula färgen i kombination med fria skivor som är grå eller rosa som unga, eller mörkbruna till svarta som äldre. Köttet är gulnande eller rodnande, ibland väldigt svagt. Hatten är aldrig slemmig och foten har aldrig strumpa.
Många av våra vildväxande champinjoner anses vara goda matsvampar. Men det är på sin plats att höja ett varningens finger av tre anledningar:
1. De är cancerframkallande i höga doser, även de vi köper i affären. Max 100 g är OK att äta i månaden, enligt Livsmedelsverket.
2. Det finns ett par champinjon-arter som är giftiga i sig, och många arter tar upp giftigt kadmium ur marken.
3. Det har förekommit förväxlingar med den dödligt giftiga vit flugsvamp Amanita virosa, som dock har vita skivor och står i en strumpa.
Även om jag var säker på vilken champinjon-art jag hade hittat, så får de här argumenten mig att avstå plockning. Svampen får stå kvar och sprida sina sporer, till glädje för sniglar och allehanda kryp!
Nattviol
Nu blommar nattviolerna Platanthera bifolia i Gredelby hagar! Jag var där och tittade till dem idag. Som små uppenbarelser står de där; sköra, bräckliga, men ändå stolta. Doften är ljuvlig, och den blir starkare inför natten, då den ska locka nattaktiva fjärilar till pollinering.
Nattviol Platanthera bifolia- stolt och vacker 
Det är bara svärmare med tillräckligt låga sugsnablar som kan komma åt nektarn i de långa sporrarna. 
Precis som det vetenskapliga artnamnet bifolia antyder har nattviolen två motsatta basalblad. Ett ögonblick av vattenblink
Jag måste bara få dela med mig av mitt senaste kärlväxtkryss som jag stötte på när jag gick en transekt i jobbet; vattenblink Hottonia palustris.
Den är inte ovanlig, men man måste vara i rätt miljö för att hitta den; dammar, vattenhål, diken, sjövikar och kanaler, anges som växtplatser i floran. Det är sällan jag har haft ärenden i sumpmarker i södra Sverige, och det är därför en såhär lättigenkännlig och vacker växt har gått mig förbi. Men tack vare jobbet som fältinventerare uppstår nya och oväntade möten i terräng som jag annars inte skulle ha konfronteras med.
Vattenblink Hottonia palustris Bilden blev lite suddig, som mobilbilder ofta blir, men det får symbolisera det faktum att jag såg den “i farten” och inte hade möjlighet att studera den närmare (eftersom jag jobbade).
Vattenblink har vita till skära blommor, en gänglig, ihålig stjälk och finflikiga blad. Den tillhör familjen viveväxter Primulaceae och det svenska namnet “blink” syftar på de förgängliga blommorna som snabbt faller av.
Strimlus
Är det fint väder, så jobbar jag. Det gäller även på midsommarafton. Dagens inventeringsobjekt var en igenväxande betesmark som var fullkomligt översållad med blommande hundkex. Hundkex är ingen fjärilsblomma direkt, så jag hade inga större förväntningar på inventeringen. Men den högväxta betesmarken visade sig snart leverera en uppsjö av pärlgräsfjärilar Coenonympha arcania och ett celebert gäng med strimlöss Graphosoma lineatum!
Strimlus är för mig en nygammal bekantskap. Jag stötte på den för första gången under Botanikdagarna i Småland 2011, men sedan har jag hållit mig utanför dess utbredningsområde, fram tills för ett år sedan då jag flyttade till Knivsta. Mälardalen är ett starkt fäste för arten och utgör nordgränsen i den Europeiska populationen.
Strimlus Graphosoma lineatum Strimlössen, som inte är några löss utan skinnbaggar, kan tack vare deras svart-röda varningsfärg, sitta obekymrade i hundkex och andra flockblomstriga växter, para sig och suga i sig växtsaft. Just de här två på bilden, satt och parade sig innan de blev störda av mig. När äggen sedan kläcks kommer det ut små miniskinnbaggar, nymfer, som successivt, efter flera ömsningar, kommer att bli fullvuxna strimlöss. När insekter tillväxer på detta sätt, utan puppstadium, kallas det för ofullständig metamorfos.
På humlekurs
I helgen har jag varit på kurs och uppstart inför årets humleinventering. I två dagar har allt handlat callositer, metatarser, flygtoner, höftbehåring och andra detaljer som studeras när humlor ska artbestämmas. Deltagarna har varit mina fältinventerarkollegor på SLU. Alla lika entusiastiska.
Med håv i högsta hugg! Foto: Frida Nettelbladt I Sverige har 41 humlearter påträffats. Under kursen stötte vi på 17 arter, vilket var några fler än under kursen förra året. Höjdpunkten var förstås när Frida hittade mosshumla!
Mosshumla Bombus muscorum. Foto: Frida Nettelbladt. Mosshumlan Bombus muscorum är sällsynt och förekommer i kalk- och blomsterrika ängs- och alvarmarker främst i Skåne, på Öland och Gotland. Mellankroppen är lysande rödorange, bakkropp och kroppssidorna är gyllengula, och till denna färgprakt kontrasterar de svarta benen. Pälsen är tät och jämn som hos en nallebjörn.
Tyvärr minskar mosshumlan, och antalet reproduktiva individer är lågt. Därför är den klassad som nära hotad (NT) i svenska rödlistan. Mer om hoten mot mosshumlan kan du läsa i ArtDatabankens artfakta.
I näringsrika vatten
Här kommer ett gäng växter (och en bonusinsekt) som är typiska för näringsrika vatten och dess närmiljö. Bilderna är tagna i Gredelby hagar, Knivsta.
Gul näckros Nuphar lutea Gul näckros Nuphar lutea utgör sinnebilden för den näringsrika sjön.
Andmat Lemna sp. Omgiven av blad av gul näckros, existerar den betydligt mindre växten andmat Lemna sp. Andmat flyter på vattenytan och rötterna hänger fritt i det näringsrika vattnet.
Svärdslilja Iris pseudacorus och bladbockar Donaciinae. Svärdsliljan Iris pseudacorus är så stor och sprakande så att man kan tro att den har rymt från en trädgård! I blomman sitter det bladbockar Donaciinae.
Blåsstarr Carex vesicaria Blåsstarr Carex vesicaria växer hög vid strandkanten.
Tiggarranunkel Ranunculus sceleratus Sist ut är den söta tiggarranunkeln Ranunculus sceleratus med sitt höga fruktfäste. Det här exemplaret är litet, men tiggarranunkeln kan bli uppemot en halvmeter.
Stor dammsnäcka
Stor dammsnäcka Lymnaea stagnalis Då jag lurpassade på trollsländor häromdagen, fick jag syn på denna mastodont! Det är en stor dammsnäcka Lymnaea stagnalis, vår största sötvattensnäcka. Med en skalhöjd på upp till 6 cm, gör den skäl för sitt namn. Skalet är högervridet, och växer från spiran och utåt. Ju större skal desto äldre snäcka. Stor dammsnäckas föda består av alger, som den skrapar i sig från växter och stenar med sin vassa tunga. Den är därför vanligt förekommande i näringsrika vatten där det finns gott om mat.
Jag var osäker på om den kunde andas på land, därför släppte jag snart ner den i vattnet igen. Men nu, efter att ha läst på lite, vet jag att den andas med lungor, och måste upp till ytan regelbundet för att få luft. Väl i vattnet igen, fällde den ut “hornen” som man kan se på denna bild.
Stor dammsnäcka – i högsta grad levande! Som många andra snäckor, är den stora dammsnäckan hermafrodit, alltså dubbelkönad. Men den behöver ändå en partner för att kunna fortplanta sig.
Den stora dammsnäckans nervsystem är förhållandevis enkelt, med “bara” 20 000 neuroner. Många av neuronerna är dessutom stora och lättidentifierbara. Det har gjort den till en modellorganism, vilket betyder att det bedrivs omfattande forskning på arten, i hopp om att förstå även hur andra organismer fungerar.
Ljus lyrflickslända och större rödögonflickslända
En ledig dag med solsken. Vad gör man då? Jo, jagar trollsländor förstås! Platsen var en näringsrik fågelsjö i Gredelby hagar, ett smultronställe i Knivsta som jag ofta återkommer till.
I flera timmar försökte jag få tag på de skickliga flygarna, men utan att lyckas. Jag skulle behövt vadarstövlar för att få en bättre chans, och vara lite snabbare med håven! En trollsländeexpert skulle säkert kunna artbestämma dem på avstånd. Men jag är nybörjare och kan i bästa fall artbestämma dem infångade.
De sävligare flicksländorna hade jag bättre lycka med. Flicksländor tillhör, liksom de egentliga trollsländorna, ordningen Odonata, men en annan underordning, zygoptera, som betyder likformade vingar. Flicksländor har nämligen två par vingar som är lika i form och storlek, som de lägger över ryggen i vila. Ögonen på flicksländor, sitter brett isär, och är en annan skiljekaraktär från de egentliga trollsländorna.
Ljus lyrflickslända Coenagrion puella. Den första flicksländan jag fångade in, kunde jag bestämma till familjen dammflicksländor Coenagrionidae. I Sverige finns det tretton arter i familjen, varav 7 stycken har en svart-blå teckning på bakkroppen som denna. Trots den utmärkta guiden Trollsländor i Sverige- en fälthandbok, kunde jag inte komma vidare. Tur är då att det finns forum med hjälpsamma trollsländekännare! Jag lade upp bilden på Facebookgruppen Trollsländor, och fick snabbt svar. Arten i min håv var en ljus lyrflickslända Coenagrion puella. Vilket namn! Vilken skönhet!
Större rödögonflickslända Erythromma najas Nästa flickslända jag fick tag i, även denna en dammflickslända, var betydligt lättare att artbestämma. Det första jag lade märke till, var de röda ögonen. Det är endast två flicksländor som har röda ögon och svart-blå-tecknad bakkropp; större rödögonflickslända och mindre rödögonflickslända. Avsaknaden av ett svart, T-format märke på sista bakkroppssegmentet fällde avgörandet; detta var en större rödögonflickslända Erythromma najas!
Humlelusern
Efter en blixtvisit på Västkusten är jag nu tillbaka i Knivsta. Här är gräsmattorna fulla av den lilla gula ärtväxten humlelusern Medicago lupulina, en art jag nämnde som förväxlingsart till jordklöver i förra blogginlägget.
Släktet Medicago som humlelusern och alla andra lusernväxter tillhör, har blomkronor som faller av när de är vissna. Då blottas frukten, som är vriden som en snäcka. Släktet Trifolium med sina gula klöverarter, har kronan kvarsittande som vissen, vilket döljer fruktbaljan som är rak och kort.
Humlelusern Medicago lupulina
